Ett fuskbygge avslöjas

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare. Bättre hantverk har man sett…

Vi vet från de skriftliga källorna att herr kyrkoherden i Kristianstad var missnöjd. Han hade blivit utlovad en bostad värdig en man i hans ställning. En representativ gård inne i kung Christian IV:s nya fästningsstad. Det var viktigt, eftersom man kunde räkna med att prästgården skulle få ta emot betydelsefulla gäster under de år stadsbygget pågick. I alla fall fram till dess att det planerade residenset vid Stora Torg blivit färdigt.

År 1617 omtalas prästgårdens huvudbyggnad som uppförd i korsvirkesteknik och två våningar hög. Den var fjorton bindningar lång, hade två gavlar och var då försedd med mellanväggar. Året efter utfördes murnings- och snickeriarbeten som bland annat innefattade sex dörrar, hela 28 fönster plus ytterligare fem större fönster i stugan. De sistnämnda hade dessutom försetts med fint utskurna poster.

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1630-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens nya prästgård vid Västra Storgatan i Kristianstad liknat detta hus? (bildkälla: http://ord.wikispaces.com/Korsvirke)

År 1619 uppfördes en mindre byggnad som rymde kök, brygghus och en spiskammare. Detta skulle kunna vara den vinkellänga vars lämningar vi kunnat dokumentera utefter Hertig Carls gata. Följande år färdigställdes huvudbyggnadens övervåning med den stora salen vars väggar vitmenades. Golvet täcktes med fint mönstrade tegelplattor, liknande dem som lades in i Heliga Trefaldighets kyrka på andra sidan gatan.

Frånsett dröjsmålet, den orimligt långa byggnadstiden, såg allt bra ut på pappret. Jörgen Kristoffersen hade till sist fått en ersättning för den prästgård som gått förlorad i den förra stad där han tjänstgjort; det närbelägna Vä som förhärjats av Gustav II Adolfs soldater 1612. För att förhindra en upprepning av den olyckliga tilldragelsen och som skydd för nordöstra Skåne hade den nya fästningsstaden ute på Allön grundlagts och fått privilegier genom kungligt beslut i maj 1614. Och kyrkoherden kunde fortsätta sitt värv vid den påkostade nya kyrka, Heliga Trefaldighet, som uppfördes under ledning av den namnkunnige holländske arkitekten Lorenz van Steenwinckel.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Men så var det då detta med att bygget av prästgården drog ut på tiden. Och inte nog med det, Herr Jörgen ansåg att den ansvarige byggmästaren slarvade och tog sig friheter man inte kunde acceptera. Hur var det till exempel med trägolvet som försvann från hans gård vid Västra Storgatan för att istället läggas in i ett annat hus mäster ansvarade för? Klagomål och missämja hopade sig…

Vad vi ser idag när prästgårdstomten undersöks arkeologiskt ger i viss mån Jörgen Kristoffersen rätt. Grunden till en omkring 20 meter lång byggnad som varit orienterad utefter Västra Storgatan har gävts fram. I dess södra del finns en stor stenkällare med ingång från gården. Här lämnar murverket mycket övrigt att önska. I källarens väggar blandas obearbetade stenblock med återanvänt tegel av medeltida typ utan alltför mycket ordning och system. Man har till och med fogat in taktegel här och där i murarna. Speciellt mycket kalkbruk har inte utnyttjats i de väggar vi kunnat frilägga; däremot har man lagt på puts för att i någon mån dölja ett undermåligt arbete.

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg…

Som Jönköpingsarkeolog är det inte utan att man känner igen sig. Byggfusket nere i källaren till Jörgen Kristoffersens prästgård påminner om vad vi såg i bastion Carolus på Jönköpings slott sommaren 2012. Även där äventyrades en viktig byggnad av dåligt utfört hantverk. I Kristianstad verkar  återanvändningen av byggnadsmaterial ha spelat en viktig roll. När myndigheterna beslutat att uppge de båda medeltida städerna Vä och Åhus till förmån för Kristianstad påbörjades ett omfattande demoleringsarbete. Tegel, sten och byggnadstimmer togs tillvara och fraktades till stadsbygget på Allön.

Frågan är om inte det vi idag tolkar som slarv delvis får skyllas på brådska och brist på kompetenta yrkesmän. Det verkar som om man murat med vad som levererats för stunden; som om man inte haft möjlighet att välja lämpligt byggnadsmaterial utan fått ta vad som erbjöds. Och precis som när det gällde Jönköpings slott blev resultatet en byggnad som kanhända såg imponerande ut, men där avsevärda svagheter fanns dolda i murverket. Att sen kyrkoherdens stora sal vitlimmades och försågs med exklusiva svarglaserade kakelugnar förändrade ingenting. Jörgen Kristoffersen visste att huset han fått som tjänstebostad var illa byggt!

Profiltegel av medeltida typ som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Spetsen på bastionen

 

Västra kajen – på väg att rasa ut i Munksjön? Länspumpning pågår med siltavskiljare monterad.

Kanske är du en av alla dem som blev irriterad på länsmuseets arkeologer nu i höstas? När det populära promenad- och cykelstråket längs Munksjöns västra strand plötsligt spärrades med byggstängsel, maskiner och en stor grop där det nyss legat asfalt? Vi förstår dig i så fall, men ingreppet var oundvikligt. För med åren hade kajen blivit underminerad. Stenkanten började luta mot Munksjön och såg inte förtroendeingivande ut sedan ström och röta närmast förintat de rustbäddar som kajen vilade på. Det var inte frågan om ett ras skulle ske, utan när…

Den södra delen av kajstråket upprustades redan 2012 i samband med att arbetena kring Rättscentrum avslutades. Nu, på hösten två år senare, var det dags att ta sig an den norra delen fram till Slottsbron. Men först gällde det att undersöka vad som fanns kvar av fästningsruiner i området. Om det visade sig finnas lika välbevarade murar här som i de stora schakt vilka undersöktes 2011 – 2012, gällde det att undvika skador på  lämningarna efter Jönköpings slott, den försvunna riksfästningen.

Utan en kraftig pump blir det ingen arkeologi…

Men för att kunna genomföra några arkeologiska undersökningar överhuvudtaget gällde det att bemästra vattnet. För redan innan skopan satts i marken stod det klart att detta skulle bli en mycket blöt novembergrävning. Fast försedda med en kraftig pump och ett väl dimensionerat dieseldrivet elverk kan man åstadkomma smärre underverk. Som till exempel att hålla ett schakt hyfsat torrt, fast det grävts ner under vattennivån på en sjö belägen bara fem meter bort…

Upphittat – 22 meter fästningsmur och tre ”nya” kanonvärn.

Och resultaten blev rätt spektakulära, i alla fall när man tänker på hur pass kort tid vi hade till vårt förfogande. Omkring en meter under dagens markyta fanns vad som återstod av bastion Carolus fasad ut mot Munksjön. Sammanlagt 22 meter mur frilades. I den fyra meter tjocka muren fanns de tydliga resterna efter tre utsparade nischer. Det handlar om koniskt utformade kanonvärn som en gång täckts av ett tunnvalv och som haft en 3 eller 4 punds kanon riktad ut genom den lågt placerade kanonporten. Avsikten har varit att kunna skjuta korseld tvärsöver Munksjön tillsammans med ett liknande batteri placerat i någon av stadsbefästningens bastioner på andra sidan vattnet. Men nu blev ju aldrig staden omgiven av vallar, murar och breda vallgravar som det var tänkt. Så frågan är om det någonsin har stått några kanoner i dessa valv på fästningen? Dessutom visade tjocka lager av svämsand att de lågt belägna kasematterna blivit översvämmade i samband med högt vattenstånd – en vårflod eller en storm.

Den norra framgrävda kanonnischen. I bakgrunden korridorens inre vägg.

Vid den bäst bevarade kanonnischen kunde man se ett lager tunna stenflisor ligga kvar. De har använts till att få en jämn nivå som kanonportens stora tröskelsten har kunnat vila på. Men omfattningen av fint tillhuggen sandsten saknades. Den har tagits om hand när bastionen revs vid mitten av 1830-talet. Fast två av de noga bearbetade stenblocken påträffades vid utgrävningen. Det ena hade tappats rakt ut i vattnet på sjösidan. Annars var muren jämnt avriven så att bara 60 till 70 cm återstod ovanför fundamentet av stora obearbetade stenblock.

Omfattningssten från en av kanonportarna. Utförd av Visingsösandsten.

Själva muren hade byggts av obearbetad sten upp till en storlek av 50 – 60 cm i diameter, lagd i ett gulvitt kalkbruk. Fasaden ut mot Munksjön bestod av kluven sten som fogats med skolsten i form av mindre sten och flis. Det stora ras som vi tidigare kunna se i bastionens nordöstra del förefaller inte att ha drabbat detta parti av befästningen.

De tre kanonnischer som påträffades var cirka 1,8 meter djupa och smalnade koniskt av in mot själva kanonporten. De var noggrant uppmurade och i hörnen ut mot den långa korridor som knöt samman bastionens alla mörka rum var fint tillhuggna sandstensblock utplacerade – resterna efter de inre omfattningarna till dessa kanonvärn.

Den mittersta kanonnischen. Frilagd första gången då Munksjöleden skulle byggas år 1975.

Skall man vara ärlig var vi inte de första arkeologerna på platsen. För i samband med bygget av Munksjöleden år 1975 undersöktes delar av befästningsverken. Och i ett av dessa schakt hade en av ”våra” kanonnischer tagits fram. Tyvärr hade markarbeten under de 39 år som gått orsakat betydande skador på fästningsmurarna. Inte minst då den stora dagvattenbrunn med tillhörande ledningars som nu stod mitt i ruinen.

Trots skador och störningar kunde vi också frilägga en kortare del av den södra muren, den som vätte ut mot vallgraven. Här bjöds på överraskningar! Dels var fasadmuren betydligt tunnare än i öster, bara 3 meter, dels fanns här grundare nischer. Det var inte kanoner som försvarat bastion Carolus södra sida; här fanns istället skyttar beväpnade med musköter. Soldater som skulle skjuta mot fiender vilka lyckats ta sig in i den dödsfälla den inre vallgraven var avsedd att bli för alla anfallare.

Stocken från stranden. En ek fälld långt innan fästningsbygget påbörjades…

 Om man skall sammanfatta resultaten så här långt lyckades vi uppfylla projektets målsättningar och mer därtill. Idag vet vi betydligt mer om bastion Carolus; vi känner till hur befästningen byggdes och hur man avsåg att utnyttja den i försvaret av Jönköping. Vi börjar även få en bra bild av dess svagheter och av de ofullbordade planer som avsatt spår i murverket. Inte illa med tanke på att den arkeologiska insatsen i fält hösten 2014 varade mindre än två veckor!