På resa i klanernas Skottland

Kilchurn Castle i de västra Högländerna. Familjen Campbells fäste mellan mitten av 1400-talet och tre sekel framåt. Underskönt beläget vid Loch Awe.

Som arkeolog är det oerhört viktigt att kunna få lite perspektiv på sin forskning; att uppleva andra platser, att försöka se skillnader och likheter. För det är så lätt att bli hemmablind och alltför inriktad på det egna fältet; den egna utgrävningen. Därför erbjuder en stor internationell konferens som den årligen återkommande EAA dels ett välkommet tillfälle att presentera sina egna resultat inför en ny och krävande publik, dels en chans att få bekanta sig med främmande miljöer.

Vi tre arkeologer som representerade länsmuseet på EAA 2015 (som  avhölls i skotska Glasgow) utnyttjade möjligheten att under sakkunnig ledning möta Högländernas minst sagt växlingsrika kulturhistoria. Vi for åt olika håll, men fick spännande om än alltför korta glimtar av Skottlands förflutna. Själv hamnade jag i den västra delen, en färd genom nationalparken The Trossachs bergsområden ut till kusten i väster. En natur som kändes nog så välbekant för en gammal fjällvandrare, frånsett då att topparna är lägre, klimatet fuktigare och dalarnas vegetation frodigare. Och så är det då detta med slotten och borgruinerna…

Professor Stephen Driscoll från Universitetet i Glasgow visade oss resenärer tillrätta bland de skotska klanernas slott och borgar.

Grå och tunga ligger de spridda över landskapet; de bistra lämningarna från en orolig tid av inbördeskrig och klanstrider. Kilchurn Castle, vårt första stopp, uppfördes på en oerhört strategisk plats där vägar över land och vatten mötts sedan urminnes tider. Sir Colin Campbell, den förste lorden till Glen Orchy, lät uppföra ett tornhus i fem våningar på en holme i Loch Awe omkring år 1450. Slottet byggdes efterhand ut med ringmur och mindre byggnader. Det sista tillägget blev en kasern stor nog att rymma 200 soldater, vilken uppfördes under senare delen av 1600-talet.

Familjen Campbell överlät Kilchurn till sina allierade MacGregors till dess en blodig fejd utbröt och slottet återtogs av sina ursprungliga herrar. Under 1700-talets strider för en skotsk självständighet lierade sig Campbells med engelska kronan. Kilchurn blev en viktig stödjepunkt under det Jakobitska upproret; det som ledde till att klanerna krossades i slaget vid Culloden i april 1746. Några år senare drabbades Kilchurn av en katastrof, då blixten slog ner i tornhuset och vållade stora skador. Bland annat lossade ett av de fyra hängtornen och vilar sedan dess upp och ner inne på borggården. Och nog sågs detta som en straffdom, riktad mot den som gått engelsmännens ärenden…

Loch Awe från tornhusets översta våning. Natur- och kulturmiljövård möts på ett föredömligt sätt!

I dag vårdas ruinen av Historic Scotland (tidigare Scottish Heritage) och  som besökare får man säga att organisationen gör ett föredömligt arbete. Området är välskött och ruinen har gjorts tillgänglig på ett bra, men inte störande sätt. Den information som lämnas är högst läsvärd och rik på anekdoter kring de färgstarka personer som en gång vistats här. Dessutom för man in platsens uppenbara naturvärden på ett sätt man kanske inte är van vid hemifrån Sverige. Här finns lärdomar att göra!

Nästa stopp blev Dunstaffnage, en stenmonolit till fästning som fyller upp varje uns av sin klippa ute vid kusten. Läget är fenomenalt, med utsikt över en utmärkt naturhamn och omgivet av vatten på tre sidor. Här möts en av seglingslederna ner efter västkusten med Loch Etive – en smal fjord som sträcker sig flera mil inåt Höglandet.

Dunstaffnage Castles höga murar ger ett avvisande och hotfullt intryck än idag.

Med den strategiska placeringen var det självfallet så att Dunstaffnage blev omstritt. Namnet Dun tyder på att det funnits en befästning på platsen redan under förhistorisk tid. Den borg vi ser idag härstammar från Duncan MacDougall, förste Lord of Lorn och sonson till den skotsk-skandinaviske jarlen Somerled; mannen som skapade sitt eget rike, Kingdom of the Isles, i västra Skottland på 1100-talet.

Men MacDougalls valde fel sida i 1300-talets inbördeskrig, Robert the Bruce intog slottet och för en tid var Dunstaffnage ett kungligt slott innan det övergick till familjen Campbell år 1470. Man fick då rätt att bära titeln Captain of Dunstaffnage. En titel som familjen har än idag med den tjugoförste kaptenen till Dunstaffnage. Vissa traditioner består oväntat länge.

Den medeltida fästningen Dunstaffnage på sin märkliga svarta klippa. Notera långskeppen på stranden; längs västra Skottlands kust byggdes krigsskepp kallade  birlinn enligt nordisk tradition ända fram till senmedeltiden.

Slottet fortsatte att fungera som bostad under 1700-talet, men efter en brand 1810 tog förfallet överhand. En total restaurering planerades, men Första Världskriget lade hinder i vägen. Och 1958 enades man om att låta slottsruinen övergå till staten, även om the Captain fortfarande har formell rätt att bo i det delvis återställda porthuset. Dunstaffnage sköts idag av Historic Scotland som även vårdar det utsökta 1200-talkapellet strax intill.

Om än taklös och utsatt för väder och vind sedan flera sekel ger kyrkoruinen en god bild av elegans, hantverksskicklighet och sofistikerad smak. Precis det som man inte  upplever uppe i slottet. Där härskade en stram pragmatism, men den arkitektioniska rikedomen i slottets kapell visar hur medvetna om rådande mode och nya stilar den skotska adeln  var. Vilket egentligen inte är så konstigt, eftersom landskapet Argyll & Bute må ligga avsides idag, men var centralt i tider då riket bands samman av sjövägar.

Karvsnittsornamentik i 1200-talskapellet vid Dunstaffnage Castle. En utsmyckning som förekommer även i svenska kyrkor.

Det tredje slott vi besökte var Dunollie, beläget strax norr om hamnstaden Oban. Byggt på en hög klippa intill havet ger den övervuxna och idag svårt förfallna borgen ett närmast klassiskt intryck. Detta är sannerligen ruinromantik, speciellt när man betraktar platsen från säkert avstånd. Kommer man närmare syns sprickorna i murverket, spår efter ras och de skador som kraftiga murgrönor vållat tillsammans med vittring och frostsprängning. Dunollie är numera avspärrat; vanliga besökare äger ej tillträde på grund av rasrisken.

Problemet ligger till stor del i att ruinen, liksom den välskötta herrgården Dunollie House alldeles nedanför borgklippan, är privatägd. Visserligen utgör platsen en traditionell samlingspunkt för klanen MacDougall och används för en rad olika aktiviteter. Men att rensa och säkra en ruin som Dunollie Castle skulle kräva stora ekonomiska insatser. När man går bland avspärrningar, förbudsskyltar och midjedjup växtlighet uppe vid ruinen inser man att även om viljan finns – och det skall ingen betvivla – så saknas resurserna. Förfallet vid Dunollie står i skarp kontrast till de välskötta och lättillgängliga Kilchurn och Dunstaffnage.

En god anledning till att inte låta murgröna växa på ruiner. Dunollies tornhus bryts sakta ner av de kraftiga rötterna som söker sig långt in i murverket…

Trots det förfall som en besökare möter på borgklippan är detta en plats med en lång och komplicerad historia. Dun Ollaigh var en viktig plats i kungariket Dál Riata; en befäst kungsgård. Irländska källor berättar om krigståg och hur platsen bränts minst tre gånger under 600- och 700-tal innan den slutligen övergavs på 900-talet.

Men den strategiska betydelsen, kontrollen över kustens vattenvägar och hamnplatser, gjorde att klippan på nytt befästes av Dougall, son till jarl Somerled. Alltsedan dess har hans ättlingar i klanen MacDougall innehaft Dunollie, frånsett de perioder när man av politiska skäl hamnat i onåd och fått sina besittningar indragna till skotska kronan. De övervuxna ruiner som syns idag härstammar till största delen från 1400-talet, men borgen övergavs redan 1746 till förmån för det avsevärt bekvämare Dunollie House nedanför klippan. Ett fint litet herresäte som idag rymmer MacDougalls museum.

Bäst på avstånd? Dunollie Castle som man upplever det från CalMacs färja ut till Mull.

Det är många tankar och erfarenheter man tar med sig hem från en rundtur i Högländerna. Något man slås av är likheterna med Skandinavien. Inte undra på att de norska vikingarna kände sig hemma bland dessa lågfjäll, fjordar och branta öar. Man hade hittat trakter som var aningen mer givmilda än Vestlandet, men där det mesta likväl kändes bekant. Man kunde överföra sitt jordbruk, sitt fiske, sin sjöfart och sin krigiska livsstil utan alltför stora förändringar. Och i de roddfartyg som kallades birlinn, krigsskepp med allt från 12 till 40 par åror och en mast med råsegel, levde vikingaskeppets former kvar in i 1600-talet.

När det gäller de skotska borgar vi besökte är det deras blygsamma storlek man som skandinav slås av. I klanernas högländer är det inte kontinentens mäktiga anläggningar vi möter, de klassiska medeltidsborgar som finns i stort antal i rikare bygder helt upp i Borders – gränsområdet mellan England och Skottland. Nej, på platser som Kilchurn, Dunstaffnage och Dunollie räckte det med ett stentorn och en ringmur runt en ganska beskedlig borggård. Här kunde några lägre hus passas in efter behov, men borgens yta blev aldrig speciellt stor trots att det var rikets ledande familjer som bebodde dessa fästen. Precis som i våra egna bygder känner man av att man befinner sig i utkanten av det medeltida Europa. I glest befolkade områden med begränsade resurser där avståndet mellan herreman och bonde inte var lika stort som i det feodala Frankrike. Eller i Danmark, för att ta ett mer näraliggande exempel. I Skottland liksom i Småland byggde man inte i avsikt att försvara sig mot stora arméer; det var grannfejder och rövarband man fruktade mest. Och resurserna räckte till ett bostadstorn plus en ringmur eller palissad och en vallgrav.

Under senmedeltidens och den tidigmoderna periodens alltmer professionella krigföring var många av yrkessoldaterna av skotskt ursprung. Hårdhudade legoknektar som vuxit upp med högländernas blodiga klanstrider var eftertraktade värvningar till kungarnas nya arméer under 1500-talet. I Daniel Rantzaus krigsdagbok från fälttåget 1567 omtalas till exempel två bröder, skotska adelsmän, varav den ene blev dödligt sårad under slaget vid Getaryggen. Han begravdes med sina vapen och vilar antagligen fortfarande uppe i skogen i Angerdshestra socken, långt från Skottlands berg och hedar…

Så likheterna och länkarna finns där; både på ett vidare plan och på det mer personliga. Skottland och norra Småland har fler beröringspunkter än man först kunde tro. Men det finns betydande skillnader i hur kulturarvet och historien används. Medvetenheten och kunskapen om det förflutna känns mycket mer utbredd i Skottland. Antagligen är detta ett resultat av den långa period då framförallt Högländerna varit en eftersatt del av the United Kingdom. Man har fått kämpa för att bibehålla sin särart och sina traditioner; vare sig det gällt rätten att bära kilt, tala gaelic eller sista årens självständighetsrörelse. Och i detta långsiktiga arbete har Historic Scotland spelat en viktig roll genom bra, problematiserande och ifrågasättande information. Här finns mycket att lära för oss i den svenska – och  småländska – kulturmiljövården. Och ett bra sätt är att lära och inspireras på ort och ställe, precis som vi nu gjort!

På främmande fält där krigsmän mötts…

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314. Citaten på träbjälkarna utvalda från skotska klassiker genom en tävling inför 700 årsjubileet 2014.

Det gäller att få lite perspektiv på sitt arbete. Inte minst om man forskar kring arkeologi. Därför var det uppfriskande att i samband med det stora arkeologimötet EAA 2015 som nyligen hölls i Glasgow också kunna åka på exkursion till skotska slagfält. Man blir så lätt hemmablind, alltför upptagen av detaljer och missar de stora sammanhangen. Vid Getaryggen strax väster om Jönköping ändrades inte den svenska historien. Offren på senhösten 1567, alla de som stupade i vår numera välbekanta skogsbacke dog förgäves. Men slaget vid Bannockburn, där Robert the Bruce underlägsna styrkor i grunden slog den engelska riddarhären vid midsommartid år 1314, ändrade verkligen allt. Den skotska självständigheten säkrades för lång tid framåt och Robert själv kunde etablera sig som kung sedan de viktigaste rivalerna till tronen röjts undan.

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Inte undra på att platsen där slaget stod blivit något av en vallfartsort och en källa till skotsk nationalism genom seklen. Att besökare visats runt bland fälten och kullarna är känt sedan 1600-talet och det victorianska monumentet har efterhand omformats och utvidgats. Nu senast i samband med 700-årsminnet av slaget förra året. Då tillkom ett påkostat besökscentrum, utrustat med den allra senaste visualiseringstekniken. Allt är väldigt imponerande, tillrättalagt men samtidigt fantasieggande genom de vida vyer man får över det skotska landskapet. Och över alltsammans vakar kung Robert själv i full rustning, stadigt placerad på sin stridshingst.

Slagets tidslinje i rostig metall

Men det finns ett par problem. Dels är landskapet intill monumentet kraftigt omskapat genom småskalig gruvdrift och markytan har höjts betydligt med moderna fyllmassor. Dels var det inte här som slaget avgjordes på den andra dagen, den 24 juni i nådens år 1314. Fast en höjdrygg med vid  utsikt över trakten och med det omstridda Stirling Castle i fonden erbjuder förstås en mer lockande plats att besöka. I alla fall om det korrekta alternativet är låglänta fält nere i en floddal.

Varför blev det så här? Varför besöker dagens turister vördnadsfullt en plats som ligger ett par kilometer fel? Mycket får skyllas på en lång tradition av historisk forskning som fördjupat sig i detaljer, men sett bort från möjligheten att pröva sina tolkningar av de skriftliga källorna ute i landskapet. För här som på många andra slagfält spelar de topografiska förhållandena en helt avgörande roll.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta slottets garnison och jaga bort de belägrande skottarna. Idag undrar man över vem som tillät bygget av den skorsten som reser sig nära borgklippan. Landskapsskydd, vad är det?

På senare år har de slagfältsarkeologiska undersökningar som genomförts av Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University kommit att i grunden förändra bilden av slaget vid Bannockburn. Exkursionen den 1 september leddes av Tony Pollard och Iain Banks från institutionen, så deltagarna fick sig de allra senaste rönen till livs.

En viktig skillnad mot de traditionella tolkningarna är att den engelske kungen Edvard II inte längre framstår som den oduglige härförare han tidigare framställts som. Efter den första dagens utspridda skärmytslingar då de båda arméerna främst ägnade sig åt att spana och pröva motståndarens styrka, drog sig riddarhären tillbaka till en välvald lägerplats vid floden nere på låglandet. Man bör ha känt sig rätt säkra, eftersom de i antal och utrustning underlägsna skottarna alltid tidigare undvikt strid om de inte varit säkra på att vinna. Robert the Bruce var känd som en försiktig ledare, men en mästare på nålstick och gerillataktik. En farlig, men skickligt undanglidande motståndare.

Tony Pollard förklarar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker gjort gällande. Och fortfarande hävdar…

Men nu valde Robert the Bruce att satsa allt på ett kort, förmodligen medveten om att han aldrig skulle få ett bättre tillfälle. Så skottarna tog sig i gryningen nerför en mycket brant sluttning i skydd av ett skogsbälte. Man upprättade slagordning alldeles intill det vidsträckta engelska fältlägret. Överraskningen blev total. Edvards stora armé fick aldrig det manöverutrymme som de tunga ryttarna och avdelningarna med långbågsskyttar behövde. Det ordnade motståndet bröts, kaos inträdde och en stor mängd soldater omkom när man försökte fly över den flod som avsetts utgöra lägrets skydd.

Denna nya tolkning har baserats på en kombination av de skriftliga källornas ibland motstridiga vittnesbörd, samt på noggranna analyser av de topografiska förhållandena. Dessutom  har en ambitiös insats med metalldetektering genomförts från 2012. Tyvärr har stora delar av området bebyggts i sen tid, bland annat med radhus uppförda under 1990-talet på vad som förmodas ha varit platsen för det engelska fältlägret. Här möter vi ett problem som inte är obekant hemma i Sverige – hur hanterar man egentligen ett historiskt slagfält antikvariskt? En vidsträckt yta, där de handlingar som placerar in lokalen i historien bara utspelats under några få timmar? Kan man överhuvudtaget hävda att en plats som Bannockburn skall åtnjuta lagmässigt skydd?

Vad som återstår opåverkat av slagfältet – betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vid en jämförelse inser man hur pass okomplicerad situationen ändå är vid vårt eget slagfält från 1567. För på Svinhults marker i Angerdshestra socken existerar inget exploateringstryck. Det handlar om en produktiv skogsmark, där myndigheterna efterfrågar viss hänsyn från markägaren så att inte fornlämningen – slagfältet – skadas. Och här visar topografin tydligt var händelserna i oktober 1567 har utspelats. Det kan inte finnas någon tvekan om var svenskarna förskansat sig och var striden stått. På så vis var det också lätt att avgränsa fornlämningsområdet. Lämningarna blir greppbara och därigenom hanterliga, både praktiskt och administrativt. På Bannockburn vore ett liknande förfarande närmast omöjligt…

Sedan finns det ytterligare ett förhållande som spelar in. Fyndmaterialet. Det skall villigt erkännas att vi ibland undrat över hur pass fåtaliga de framdetekterade föremålen vid Getaryggen ändå är. Ett sjuttiotal fynd som kan kopplas till striden mellan svenska och danska styrkor för snart 450 år sedan låter kanske inte så imponerande? Men när man möter kollegor som Tony och Iain börjar man inse att vi faktiskt bör betraktas som lyckligt lottade. För av tvåtusen framdetekterade metallföremål vid Bannockburn är det sex (6!) som med säkerhet kan kopplas till kraftmätningen mellan Robert the Bruce och Edvard II!

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle den överleva i marken? Hundra år?

 Vad kan detta bero på? För vid Bannockburn har ju tusentals män stridit och dött; män med vapen och iklädda rustningar. En förklaring ligger i att slagfälten med de stupade alltid plundrades av den vinnande sidan efter att striden avslutats. Det var segrarens privilegium. Sen följde alla de civila som vandrade i spåren av en armé och de av lokalbefolkningen som nu vågade sig fram. Det var nog inte så mycket som faktiskt blev liggande kvar åt eftervärldens arkeologer!

Dessutom är Skottlands jordar generellt sura, precis som i norra Smålands skogsbygd. Sjuhundra år är en lång tid för metallföremål i en omgivning med ogynnsam markkemi. Detta är något vi observerat på våra egna fynd; speciellt järnmaterialet har ibland varit mycket kraftigt förrostat. Frågan är om något solitt järn skulle finnas kvar överhuvudtaget i dessa armborstpilar och spjutspetsar om ytterligare femtio eller i bästa fall hundra år? Därför är det  lätt att instämma i Tonys och Iains antagande att Bannockburn med sina sjuhundra år utgör en bortre gräns för vad man kan uppnå med metalldetektor; i alla fall i den här typen av jordar. Kanske inte så uppmuntrande ord om man intresserar sig för äldre perioder…

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Ovanstående faktum har inneburit att det nya besökscentrat vid Bannockburn fått skapas utan traditionella arkeologiska utställningar. Istället har man helhjärtat satsat på senaste visualiseringsteknik. Bland annat får besökaren historien om slaget berättad inne i ett rum fyllt av effekter i 3D. Långbågarnas regn av pilar, anfallande riddare, hästar som störtar och soldater som stupar i drivor – allt detta sker runt om besökaren som upplever händelserna genom sina speciella 3D-glasögon. Imponerande iscensatt, men den verkliga upplevelsen väntar i det innersta rummet.

Här samlas man runt ett stort bord och indelas i två lag av museets spelledare. Bordet visar sig bli en digital karta över området runt Stirling och Bannockburn, sådant som det antas ha sett ut år 1314. Varje deltagare får befäl över en del av antingen den skotska eller den engelska hären och skall sedan försöka utnyttja sina soldater på bästa möjliga sätt i samråd med sina kollegor. Målet för engelsmännen är att antingen undsätta Stirling Castle eller slå ut Robert the Bruce. Skottarna skall förstås avvärja anfallet. Ett stort och påkostat strategispel där snabba beslut antingen ger framgång eller vållar katastrof. Men samtidigt också kriget förvandlat till en lek; till underhållning oerhört långt borta från reflektion, från sårades skrik och sargade kroppar. Det är inte utan att man känner sig rätt kluven när spelestetiken så totalt tillåts ta över i vad som samtidigt är ett nationellt besöksmål år 2015!

Och hur gick då vårt återskapande av slaget? Kunde en grupp europeiska arkeologer bemästra slagfältet och ändra historien? Ja och nej. Spelet fungerade bra, men inför ett hotande skotskt nederlag avbröt spelledaren. För inte kan Edvard II och hans riddare tillåtas segra vid Bannockburn; inte ens sjuhundraett år efter att det verkliga slaget utkämpades…

VISTA KULLE FORNBORG

 

På toppen av berget Vista kulle med vida utsikt över ”alpiskt” skön bygd, finns en av Jönköpings läns tre kända fornborgar.

Vista kulle fornborg ligger sju kilometer norr om Huskvarna, strax öster om E4:an i sydvästra delen av Skärstad socken. Borgen ligger högt i landskapet, 240 meter över havet och 150 meter över Vätterns yta.

Det finns två stigar upp till bergets topp och fornborgen. Från parkeringen intill Vistakullevägen går en västlig ca 300 meter lång slingrande stig med brant stigning uppför berget, med ungefär 85 meters höjdskillnad. Det finns även en flackare men längre stig på östra sidan av berget. Från parkeringen följer man då bilvägen, den tidigare järnvägsbanan (Gripenbergsbanan) norrut, rundar berget och följer skyltning, ca en kilometers vandring. När man väl nått toppen är belöningen förutom själva fornborgen den storslagna utsikten över södra Vätternbygden.

Vy över Jönköpingsbygden. I bakgrunden skymtar siluetten av Taberg, 12 kilometer sydväst om Jönköping. E4:an i förgrunden. Foto från fornborgens sydvästra sida.

 Fornborg i orostider

Vista kulle fornborg förknippas som en flyktborg vid orostider och vid krigiska förvecklingar. Den anses generellt höra till tiden romersk järnålder-folkvandringstid. Fornborgar kan ha haft andra funktioner som kultplatser, tingsplatser eller befästa boplatser.

En fornborg karaktäriseras som befästning på berg och på höjder. Befästa anläggningar i låglandsområden är ringborgar. Traditionellt indelas borgar i tre funktionella typer: boplatsborgar, farledsborgar, tillflyktsborgar. Fornborgar har anlagts redan från slutet av bronsålder och äldre järnålder. Ofta låg de i anslutning till bebyggelser.

Stenvallarna

Borgområdet är ungefär 270 x 220 meter stort. I norr och sydväst är branta stup. Området för fornborgen begränsas av terränganpassade stenvallar längs de flackare sidorna. Längs östra och sydöstra sidan är en närmast 200 meter lång stenvall. I väster skär den branta stigen två stenvallar, en övre som är drygt 60 meter lång och en nedre, 20 meter lång. Annars är de tydligast på sydöstra sidan. Där är de upp till sex meter breda och ½ meter höga. De består av natursten och sten som brutits på plats ur fast berg. I borgens östra del finns till synes två ingångsöppningar.

Öppning i stenvall på fornborgens östra sida. Här går den östra stigen upp genom fornborgen till bergets topp.

Stenvallarna är så låga att de som försvarsverk knappt har utgjort något större hinder för angripare. Möjligen har det funnits överbyggnad i form av palissad eller så har stenflaken helt enkelt haft en avgränsande funktion.
Innanför borgområdet finns några ytor som kan vara husgrundsterrasser, annars består området till stora delar av kalberg.

Vista kulle fornborg upptäckt 1954

Vid Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering 1954 i länet blev anläggningen registrerad som fornborg och klassificerad som fornlämning. Då pågick stenbrytning sedan nio år i berget. Närmare 800 kubikmeter sten lär ha brutits i veckan. Stenbrytningen hade kommit så nära som bara 20 meter från närmaste stenvall i sydväst när fornborgen uppmärksammades. Verksamheten fick avbrytas efter beslut från Länsstyrelsen och därmed räddades både fornborgen och berget åt eftervärlden och blev istället ett populärt besöksmål.

Källa och inskrifter

På bergets topp finns en bergsskreva som ständigt lär vara vattenfylld och som sägs vara en offerkälla. Här uppe på krönet på nordvästra sidan av en bergsklack finns också två inskrifter inhuggna i berget i högadligt och kungligt manifest. Inskrifterna är numera svåra att upptäcka. De har tidigare varit uppmålade, men färgen är numera borteroderad. Nedanför inskrifterna fanns mot berget förr en träramp från vilken man lättare kunde läsa texterna.

Bilderna visar inskrifterna (redigerade urklipp från Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering 1985).

PETRUS BRAHE

COMES IN WISINGS:

BORG. R. S. DROTZETUS

ANNO 1671

 

OSCAR  18 28/8 95

(Oscar II (1829-1907). Kung av Sverige 1872-1907 och av Norge 1872–1905).

Trolldom och varsel

– Andarna driva här sitt hemska spel! Hit samlades trollpackorna till sina vederstyggliga fester. Här sågs ofta fantastiska syner och spökerier.

En ofantlig häll har blivit bortsprängt av skattsökare och innanför den har det legat en djupt in i berget gående grotta med öppning åt söder.

– En jätte, en drake, ett troll bebo tycks ständigt bebo berget och jätten heter Wist. I kullen finns en skatt, på guldbord ligger en stor svart hund som vaktar skatten vilken en gång varseblivits, då järndörren, som annars bevakas av en eldsprutande drake kommit att stå öppen. Man hade även sett två trollpackor dansa på kullen.

Källan vid bergets topp är en naturbildning. Men det sägs att det är jättens fotavtryck i berget som uppstått när han intagit viloställning med det ena benet över det andra.

I Jönköping spås fult väder när Vista kulle ser grådaskig ut och när berget hägrar skyndar fiskaren gärna hem, ty då väntas storm.

Skärstadbygden

Det finns drygt 200 fornlämningar i Skärstad socken, fördelade på ca 90 lokaler. Av dessa är sju förhistoriska gravfält med ett 70-tal gravar vilka ligger på höjderna på ömse sidor om Skärstadalen och i dalgången vid Landsjön i Kaxholmen. Koncentrationer med gravar finns vid Hillinge och vidare nordost mot Flättinge, Hultarp/Solberga.

Vy från Vista kulle mot nordöst med Landsjön och Skärstadalen.

Flera ortnamn i bygden är ålderdomliga. Som äldst kan namnen genom de historiska källorna beläggas till medeltid, som Hillinge 1412, Hov 1381, Flättinge 1343, Siringe 1250, Solberga 1333 men flera av dem kan ha rötter i järnålder.
Genom Skärstadalen och förbi sockenkyrkan passerade den medeltida Eriksgatan för att längre söderut nå Jönköping och anhalten Junabäck för vidare kunglig färd in i Västergötland.

Vista kulle är sedan 1981 naturreservat.

Vy från fornborgens norra del. I bakgrunden till vänster skymtar Vättern samt Visingsö (för den skarpögde). Till höger syns Skärstadalen och Landsjön vars vattenyta ligger 57 meter högre än Vätterns. Mellan de båda sjöarna syns det höglänta skogsbeklädda bergsmassivet som skiljer de båda sjöarna åt.

 

 Referenser

Uppgifter om sägnerna kring Vista kulle är hämtade ur Jönköpings läns museums arkiv och antikvarisk litteratur: Jonas Allwin 1857, Axel Ramm, 1883, P. Wieselgren 1846.  En sann källa att ösa ur vad gäller ortnamn är Jan Agertz´ bok från 2008, Om ortnamn i Jönköpings län.
Vista kulle fornborg är registrerad som Skärstad 33:1 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Se även Skärstad 20:1 angående inskrifterna.
http://www.raa.se/hitta-information/fornsok-fmis
Koordinater: N 6412839 / E 456819 (SWEREF 99 TM)
N 57° 51′ 19,29″, E 14° 16′ 20,60″ (WGS84)
Länets övriga två fornborgar finns i Lommaryd, RAÄ 28:1 och i Norra Solberga RAÄ 24:1.

 

Guidning på slagfältet

Trots regntunga skyar var intresset på topp när Tabergs Bergslags Hembygdsförening besökte slagfältet vid Getaryggen!

Visst. Vi tjuvstartade, det skall erkännas. För årets Kulturarvsdag som hade ”I krigets spår” till tema, hölls egentligen söndagen den 14 september. Men redan dagen innan guidade Sven Engkvist och jag en grupp från Tabergs Bergslags Hembygdsförening ute på slagfältet vid Getaryggen. Och få ställen i våra trakter kan väl sägas uppfylla beskrivningen bättre än ett stycke omstridd landsväg; platsen för ett bortglömt slag för snart fyra och ett halvt sekel sedan? Med lite trixande lyckades vi få in de sju bilarna på den oansenliga skogsväg där en gång danska och svenska styrkor stred.

Än en gång finns det skottar som är villiga att avancera vid Bergsliderna…

Sammanlagt ett tjugotal personer hade mött upp denna höstlika septembermorgon då regnet inte var speciellt långt borta. Som vanligt berättade vi först historien bakom det Nordiska Sjuårskriget för att sedan visa runt på bataljplatsen. Det känns pedagogiskt riktigt att börja nere vid gravfältet, där vägbanken från Västra Jära når fast land. Man ikläder sig de danska landsknektarnas perspektiv; de som efter marschen över mossmarkerna hade att kämpa sig uppför den branta backen vid Bergsliderna. Där är det tungt att traska än idag; men att göra under beskjutning – samtidigt som man släpar på tunga vapen – måste ha varit rent helvetiskt! Och än en gång hade vi Skottland representerat bland ”anfallarna”. Fast inte i form av legosoldater den här gången, utan genom en mycket entusiastisk West highland white terrier…

Ligger det ett blockhus dolt under riset? Det återstår att se…

Efter att ha vandrat vägen upp längs sluttningen var det så dags att göra sig en bild av den svenska ställningen och det bakomliggande fältlägret. Där väntade en gång i tiden minst 1500 man, bland dem bönder från trakten, på ett anfall man visste skulle komma. Men vad ser man idag? Inte mycket – det är fullt begripligt att slagfältets exakta läge under så lång tid var försvunnet ur mans minne. I den risiga barrskogen ligger små odlingsrösen spridda lite här och var, men utan regelrätta utgrävningar är det hart när  omöjligt att spåra några befästningsarbeten. Fast kanske har vi hittat delar av grunden till det blockhus som Daniel Rantzau, den danske fältherren, omtalar i sin krigsdagbok? Frågan är bara vilken skada som sentida grustäkter kan ha åsamkat lämningar efter byggnader och eventuella värn här uppe. Men att undersöka detta blir nästa steg i projektet!

Nu fick vi allesamman en fin förmiddag i skogen; regnet hölls sig borta och de annars så påstridiga älgflugorna gjorde ingen förnär. Faktum är att intresset från besökarna var så stort och frågorna så många att vi lät bli att stressa vidare till Västra Jära bytomt. Det danska härlägret ingick annars i de ursprungliga planerna för dagen. Men istället avrundades besöket vid Getaryggen med lite välförtjänt kaffe och en smörgås. Inte alls fel att sitta på den svenska lägerplatsen, så här 447 år efteråt och fika under fredliga förhållanden!

Den dolda lustgården – Upptäck Rosenlund!

Ikväll den 30 maj är det dags för nästa stadsvandring inom ramen för temat: Stadens gröna rum!

Den dolda lustgården

Gustaf Mauritz Posses okända park på Rosenlund

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011

Rosenlunds eleganta herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge, med vid utsikt över Vättern, är den en god representant för de lantställen som växte upp runt staden på 1700-talet. Byggherren hette Gustaf Mauritz Posse, jurist vid Göta Hovrätt och känd lantbruksreformator. Vid en renovering av parken år 2010 gjordes en oväntad upptäckt. Strax under dagens markyta ligger den gustavianska trädgården bevarad med sina gångar, planteringar och parterrer. Den sensationella upptäckten kan, rätt förvaltad, göra Rosenlund till ett trädgårdshistoriskt besöksmål av högsta klass!

Det är samling på planen framför herrgården kl. 18.00. Tre guider med tre olika specialområden visar. Antikvarie Bo E. Karlson låser upp baron Posses hus och visar runt. Arkeolog Claes Pettersson berättar om den dolda gustavianska parken och de utgrävningar som skedde i slutet av april. Landskapsarkitekt Björn Kalin guidar i Rosariet som just nu blommar med försommarprakt!

VÄLKOMNA!

Länsmuseet arrangerar i samarbete med Jönköpings kommun, Tekniska kontoret.

Arkeologidagen 2 – Visning av Rosenlund söndagen den 26 augusti

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011

Rosenlunds eleganta gustavianska herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge med vid utsikt över Vätterstranden är den en mycket god representant för de lantställen som växte fram kring staden under 1600- och 1700-talen. Här hette byggherren Gustaf Mauritz Posse, baron och vice president vid Göta Hovrätt. Han lät uppföra huvudbyggnaden mellan åren 1786 och 1788. Att herrgården redan från början omgivits av en tidtypisk trädgård har man tagit för givet, eftersom Posse var känd som en reformator inom jordbruket. Hans Rosenlund fungerade som något av en modern mönstergård i Jönköpingstrakten. Här borde en park ha funnits redan från början. Men detta har förblivit ett antagande, för såväl kartor som äldre avbildningar saknas. Rosenlund har emellertid på senare år kommit att utvecklas till ett välkänt besöksmål för trädgårdsintresserade genom det 1977 anlagda Rosariet med dess idag över 400 sorters rosor.

Rosariet i maj 2011

I samband med att det västra partiet av herrgårdsparken skulle ges en välbehövlig ansiktslyftning genomfördes en undersökning med georadar. Kommunen var intresserad av att hitta lämningarna efter det torp som funnits på platsen före herrgårdens tillkomst och av att kunna pricka in den äldre landsvägens exakta sträckning. Dessa mål uppnåddes utan problem men något högst oväntat tillkom också. En park av 1700-talstyp fanns bevarad på ett djup av dryga halvmetern under dagens gräsmattor. Baron Posses eleganta trädgårdsanläggning kunde på nytt beskådas med sin strikt symmetriska uppbyggnad där gångar, parterrer (rabatter) och dammar bildat en intagande helhet. Dess siktlinjer har riktats över sjön och staden, mot de vilda berg som synts mot horisonten i dåtidens öppna, avskogade landskap. Det välordnade ställdes symboliskt mot den vilda naturen. I parken visar mängder av planteringsgropar hur påkostad anläggningen varit under sin storhetstid. Rosariet har fått sin gustavianska motsvarighet!

Baron Posses parkanläggning som den framträder på georadar

Den nyupptäckta parken vid Rosenlund utgör en i många avseenden sensationell upptäckt, såväl i ett inhemskt som ur ett internationellt perspektiv. Vi ser en ytterst välbevarad anläggning som inte verkar ha genomgått några större förändringar under sin brukningstid. Detta kan bli ett trädgårdshistoriskt forskningsobjekt av högsta klass. Med moderna analysmetoder skulle det vara möjligt att identifiera de växter som en gång prytt baronens rabatter, liksom de träd och buskar som kantat gångarna. Ett återskapande ligger inom möjligheternas ram; en spännande chans att ge Jönköping en sevärdhet av yppersta klass i likhet med Gunnebo slott utanför Mölndal. Där har man rekonstruerat hela den gustavianska herrgårdsmiljön i dess fulla prakt och fyllt den med liv, aktivitet och event. År 2006 hade Gunnebo 354 000 besökare. Sådana siffror skall vi kanske inte tänka oss när det gäller Rosenlund, men visst vore baronens park vid Vätterstranden en plats att längta till under fina sommarkvällar?

Gunnebo slott idag – en förebild?

 Arkeologidagen: Rosenlunds herrgård

Söndag 26 augusti, kl 10–16

Med den gustavianska parken på Rosenlund har Jönköpings innerstad har fått en ny fornlämning; en historisk trädgård med få motsvarigheter i landet. Men hur skall baron Posses eleganta park bäst kunna bevaras? Och är det möjligt att göra den synlig och tillgänglig på nytt? Hur kan vi förvalta vårt kulturarv? Det är frågor som kommer att diskuteras ute på Rosenlund under årets Arkeologidag.

 Visningen börjar i den välbevarade herrgårdsbyggnaden – en av Jönköpings verkliga pärlor. Därefter vandrar vi i den förvildade trädgård som idag täcker den gustavianska parkens gångar, parterrer, dammar och rabatter. Avslutningsvis möter vi dagens levande trädgårdsmiljö i form av Rosariet där en viktig uppgift är att förvalta och bevara äldre sorters rosor inom Projekt odlad mångfald (POM).   

Länsmuseets arkeologer och byggnadshistoriker står för guidningen i den spännande 1700-talsmiljön, medan Rosariet visas av landskapsarkitekt Björn Kalin, Jönköpings kommun.

Visningarna startar vid herrgårdens trappa kl 10:00, 12:00 och 14:00. Byggnaden hålls öppen mellan 10:00 och 16:00.

 Välkomna!

Andnöd på kajen…

Dunungar på fast mark

Vad skulle du göra om du fick oväntat besök …på din utgrävning? För det var precis vad vi fick. Under något av alla buskage kring Länsstyrelsen finns uppenbarligen ett rede. Andhonan tog ut sina nio dunungar på deras första promenad på fredagseftermiddagen. Med bestämda – om än vaggande – steg begav hon sig mot närmaste vatten med ungarna i oroligt pipande släptåg.
Och närmaste vatten, tja det fanns ju förstås på Västra kajen nere i vårt utgrävningsfält, där det framträngande grundvattnet skapat stora sammanhängande dammar. Men vägen dit var inte enkel för de små. I den branta schaktkantens sand, alldeles innanför stängslet, halkade och kanade ungarna ner mot fast mark. En hamnade på rygg och förmådde inte vända på sig. Det är inte lätt att vara liten…

En alldeles för intresserad kråka passar på familjen…

Men med hjälp av en arkeologhand kan några gram pipande dunboll med svart näbb och ivrigt viftande små vingstumpar komma på rätt köl igen. Och rusa ikapp mamma och syskonskocken.
Sen kom nästa stora utmaning – det första mötet med vatten! Sittande på rad uppe på kurtinmuren tvekade ungarna inför honans uppmanande lockläten. Skulle man verkligen våga? Men till sist plumsade dom i, en efter en, och fann sig väl till rätta i sitt nya element. Problemet var att den dammen var för liten. Så det blev till att springa iväg till nästa vatten och rutscha nerför ytterligare en strandbrink där den obevekliga mamman låg och kallade på sin kull.

Ett lyckligt slut så här långt. Det finns uppenbarligen mat att hämta i fjolårets schakt och Munksjöns öppna vattenyta med dess starka strömdrag hade säkert inte varit nådigt mot de små liven. Samtidigt är det många faror som hotar även inne på det noga stängslade utgrävningsområdet. För vi hade ju inte direkt planerat att skydda oss mot luftangrepp. Men när det gäller dunungar som är några dygn gamla gäller det att se upp för måsar och kråkor. Ungarna är ju lämpliga mumsbitar för en födoopportunist. Andhonan lär få ett tufft jobb med att skydda sin kull.

 

Stängningsdags – vi ses våren 2012!

En sista insats vid hackbordet

Då har det blivit dags att stänga utgrävningen. Trots att vädrets makter kunde ha varit mer gynnsamt inställda har vi hunnit med vad som förväntades och mer därtill. På sluttampen har det handlat om att söka efter de murlämningar som ännu ligger begravda på grund av den höga grundvattennivån. Plus noggrann dokumentation av de hittills framgrävda murarna, både manuellt på ritfilm och med kamerans hjälp. Och så förstås den mest traditionella av arkeologiska metoder – rutgrävning i kulturlager, där de uppgrävda massorna söks igenom på ett hackbord. Visst är det så man föreställer sig att vi arkeologer normalt arbetar? Synd då bara att utbytet på stranden öster om kurtinmuren blev så pass blygsamt. Fast egentligen bör man nog inte förvånas. För vad skulle någon ha sysselsatt sig med på den lika smala som blöta strandremsan nedanför de höga slottsmurarna?

1500-talsugnen får vänta till 2012

Nu gäller det att säkra för vintern. Och eftersom årets arbete var en förundersökning har tyngdpunkten legat på att frilägga och beskriva själva ruinen. De mindre anläggningar som dykt upp under resans gång har rensats fram och dokumenterats i plan. Själva grävandet har i de flesta fall fått anstå till grävsäsongen 2012. När det gäller den fina tegelmurade ugn som demolerats då kurtinmuren uppfördes, hade vi först tänkt göra ett undantag. För den ligger lite illa till, i ett stråk där man behöver åtkomlighet. Så OK – just den konstruktionen skulle vi undersöka färdigt i år. Något man aldrig borde ha sagt. För det visade sig snabbt att ugnen dels var mycket bättre bevarad än vad vi från början hade trott, dels att dess rester faktiskt fortsatte in UNDER slottets sjömur! Man hade inte ens besvärat sig med att röja undan alla byggnadsrester, utan bara ställt muren ovanpå. En god illustration av med vilken brådska fullbordandet av den förenklade inre befästningsgördeln genomfördes. De ansvariga ville till varje pris få slottet stridsdugligt, för 1610-talets fred var bräcklig och Christian IV:s armé kunde snart stå utanför Jönköping igen…

Den återskapade strandbrinken

Så här mot slutet av förundersökningen slås man av hur stora mängder fyllningsmassor som egentligen har fraktats bort från Västra kajen. Det är en ordentlig grop vi tillfälligt lämnar efter oss. Merparten får nog hänföras till vad som på 1842 års karta kallas för ”ny quai” – den omfattande utfyllnad som skapade en angöringsplats för ångbåtarna mitt inne i stan.

Vad som framträder på nytt är faktiskt Munksjöns forna strandlinje och den branta strandbrink där en gång kurtinmuren uppfördes. För ungefär så här tedde sig den ursprungliga topografin på klostrets tid och förmodligen även under Gustav Vasas 1500-tal. Tänk bara bort vår oranga byggarbetsbod och lägg till lite växtlighet längs stranden!

Guidad slottstur i halvmörker

Allt eftersom vi närmat oss senhösten har det blivit svårare att genomföra vissa aktiviteter. Ta till exempel detta med offentliga visningar av grävningen. Intresset är stort hos allmänheten, inte minst som en följd av en oväntat intensiv mediabevakning. Vi har synts. Därför har två guidade turer ut bland slottmurarna hållits varje onsdag från och med vecka 40. Men nu, i andra hälften av oktober, blev det problem med kvällsvisningarna. Dagsljuset räcker helt enkelt inte till så här års. Det känns rätt och rimligt att börja packa ihop.

Stängningsdags – vem minns koden?

Och så i fredags, den 21 oktober, kunde vi packa in de sista fynden och köra ut redskapen till förrådet på Hovslätt. Sju veckors förundersökning på Västra kajen var tillända. Nu återstår det att packa in kommunens stora dagvattenledning för vintern så att den inte fryser till. Och att hölja ruinens murar på ett säkert sätt. För vi vill verkligen inte hitta frostskador när bastion Carolus på nytt friläggs nästa vår.

Den närmaste tiden blir det mycket innejobb. Fynd och prover skall tas om hand, registreras och vid behov sändas vidare. Vissa föremål behöver konserveras efter rengöring och en första bestämning. Fotografier och ritningar skall gås igenom och redigeras. Hela grävningen skall avrapporteras – först en kort anmälan till FMIS, så att resultaten hamnar i fornlämningsregistret; sedan i form av en mer analyserande rapport. Den kommer att tjäna som underlag för de utgrävningar som fortsätter våren 2012.

Fästningens sista år – akvarell av JC Linnerhielm 1790

När det gäller arkeologibloggen kommer nyhetsflödet att fortsätta även under vintern. Kanske inte lika omfattande och ofta, men så fort det finns något nytt att berätta kommer ni läsare att få veta! För en arkeologisk undersökning slutar ju inte i och med att fältet stängs till; något som många tror. Tvärtom. Då har man hunnit ungefär halvvägs in i arbetet. Här vidtar istället det stora pusslet – försöken att förstå och tolka de nya resultaten på bästa sätt. Hur väl stämmer t.ex. originalritningarna med de murar som vi nu grävt fram och mätt in? Och hur skall man tolka detaljerna i samtida avbildningar som t.ex. Linnerhielms akvareller? Vilka påträffade föremål har ett militärt ursprung och vilka dateringar ger de i så fall? Frågorna är överväldigande många och svaren få – än så länge. Men detta kommer att ändras i och med att berättelsen om livet på och omkring Sveriges mest okända fästning växer fram!