Rosenlund – en kall dag i mars

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Det är inte utan att man börjar känna sig smått hemtam uppe vid Gustaf Mauritz Posses fina gård Rosenlund. Det har efterhand blivit många besök sedan projektet startade senhösten 2010. Då handlade det om att med hjälp av georadar söka efter ett försvunnet torp och en bit landsväg, vars lämningar i båda fallen låg dolda i marken. Men som många av er läsare redan vet överträffade resultaten de uppsatta målen, och det med råge. För under gräsmattor, sly och buskage låg ännu resterna av herrgårdens gustavianska park bevarade. En fornlämning som kunde dateras ganska exakt till åren kring 1790, eftersom själva huvudbyggnaden stod färdig 1788.

Därefter har många turer följt, men viktigast är att Rosenlund behölls i kommunalt ägo enligt ett beslut fattat på våren 2014. I det sammanhanget ingick att själva byggnaden skulle rustas upp för att kunna utnyttjas till representation, kursverksamhet och olika  kulturella ändamål. Dessutom togs ett förslag till den västra parkens återställande fram, ritat av landskapsarkitekt Kolbjörn Waern på basis av de arkeologiska resultaten 2010-2014. Arbetet inomhus påbörjades hösten 2015 med att sentida tillägg avlägsnades, främst då spåren efter 1940-talets restaurering. Samtidigt kunde nya rön om den äldsta tidens Rosenlund samlas in. Bilden av Posses herrgård fick allt klarare linjer.

Ett schakt för ventilation

Ett schakt för ventilation genom ett ledningstätt område. En kraftig lufttrumma skall dras genom källarmuren in i ett nytt teknikrum.

Men det går inte att bygga om och renovera en 225 år gammal byggnad utan att också göra ingrepp i marken kring huset. Här kommer arkeologin in i bilden, eftersom hela parkmiljön är en registrerad fast fornlämning sedan några år tillbaka. Arbeten som innebär en risk att skada de äldre lämningar som finns dolda under jord kan bara ske efter att länsstyrelsen givit sitt tillstånd och under arkeologs överinseende.

Så tisdagen den 8 mars bar det av till Rosenlund ännu en gång. Vädret kunde ha varit bättre, det låg snö på marken och en kall vind drog ner över Vättern. Men nu skulle det öppnas schakt för en ventilationstrumma och till en ny anslutning för fjärrvärme. Det handlade inte om några större ytor den här gången, men ingreppen var omfattande nog för att motivera en arkeologisk insats denna isande vårvinterdag!

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Det kunde ha börjat bättre. Visserligen kan man normalt förvänta sig att området nära en gammal husgrund är omgrävt vid en rad olika tillfällen. För Rosenlunds del stämde detta antagande bara alltför väl. Där fanns fjärrvärmens stålrör i ett brett schakt, en dränering lagd i bergkross intill källarmuren, samt en plastledning för spillvatten från takrännorna. Allt detta har hamnat på plats under de senaste åren, strax innan vi kunde påbörja undersökningarna med georadar. Visst kan det tyckas synd att ingen arkeolog var närvarande när dessa schakt grävdes för fem sex år sedan, men man får istället se till husets bästa. För fjärrvärme, nya dräneringar och avlopp behövdes vid Rosenlunds herrgård!

Dessutom fick vi arkeologiska resultat också den 8 mars i år, fattas bara annat! Man har länge anat att huvudbyggnaden, som är uppförd i en rätt påtaglig sluttning, fått sitt suterrängläge markerat genom en terrassering. När nu husets södra källarmur frilades syntes spåren av denna anläggning tydligt. För till en knapp meter öster om dörren mitt på gaveln var den rappade muren slät. Därifrån och upp mot det sydöstra hörnet bestod muren av obehandlade stenblock. Det partiet av muren hade aldrig varit avsett att synas ovan jord. Här låg en gång en meterhög terrass som senare togs bort och släntades till den sluttning vi ser idag.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

I södra kanten på fjärrvärmeschaktet stötte vi på den bevarade kullerstenslagda gårdsplan som påträffades redan i provschaktet vi tog upp våren 2013. Då rensades en fint mönsterlagd yta med en vinklad ränndal och kantsten. Nu fick vi istället försöka uppskatta hur mycket som förstörts vid de senaste årens hårdhänta anläggningsarbeten. Klart är emellertid att det fortfarande finns stora partier av gårdsplanen som skulle kunna friläggas då den gustavianska parken återskapas. Dessutom var det även här möjligt att se spåren av den försvunna terrasskanten.

Nyckeln från gårdsplanen - vem höll i den senast?

Nyckeln från gårdsplanen – vem höll i den senast?

Intressant nog verkar den vällagda gårdsplanen täckas av ett 5 till 10 cm tjockt kulturlager, späckat med krossad keramik av tidig 1800-talskaraktär, djurben och andra fynd. Vid undersökningen 2013 påträffades bland annat mynt och ett benskaft till en tandborste – fortfarande något av en exklusivitet i ett sengustavianskt Sverige, trots att britten William Addis startat massproduktion i Storbritannien redan år 1780. Märkligt att skräpet fått samlas alldeles intill den eleganta mangårdsbyggnaden. Vad handlar det hela om – en tid av försummelse och förfall? Något som avbröts då man beslutade sig för att ge upp underhållet av Gustaf Mauritz Posses påkostade och säkert svårskötta trädgårdsanläggning?

Årets fynd – eller i vart fall det här grävningstillfällets, för det lär komma fler under år 2016 – var nyckeln till ett vridlås. Kanske till källardörren eller något annat närbeläget låst utrymme. Man kan undra vem som senast höll den i sin hand? Och om godsherren själv stängt efter sig med just den här nyckeln…?

Annonser

S:t Laurentii kapell på Visingsö – en kyrka för mycket?

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Ruinen av S:t Laurentii kapell på Visingsö i början av april 2015. Kartering med georadar pågår!

Idag ligger ruinen av S:t Laurentii kapell (RAÄ 28:1) på en rofylld plats; en liten slåtteräng inne i skogen norr om Brahekyrkan på Visingsö. Men vad representerar den anonyma byggnadslämningen? För vem har den varit avsedd och när är den uppförd? Varför finns det en ”extra” kyrka mitt emellan sockenkyrkorna Ströja och Kumlaby? Frågorna hopar sig när man börja se lite närmare på kapellet. Men i april 2015 startade ett projekt som kanske kan finna åtminstone en del av svaren!

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940.

Kapellruinen under utgrävning sommaren 1940. Foto i länsmuseets arkiv.

”Per Brahe, greve till Visingsborg, friherre till Kajana reste denna sten 1679 till minne av ett mycket gammalt kapell” Så lyder texten på den minnessten som länge stod uppe på ruinkullen. Och kapellet är känt sedan slutet av medeltiden, då det förekom i Linköpingsbiskopen Hans Brasks lista över stiftets kloster, kyrkor och kapell. Där omtalas år 1515 Laurencii in Visinxö som ett av 46 kapell utan egen präst. Ruinen grävdes fram sommaren 1940 under ledning av landsantikvarie Egil Lönnberg. Vad som då frilades var grunden till en rektangulär stenbyggnad med måtten 8,5 x 6,8 meter. Dess golv var belagt med flata skifferhällar och mot den östra väggen fanns resterna av ett murat altare. I rasmassorna påträffades bitar av putsbruk som bar spår av kalkmålningar. Traditionen om en kyrklig byggnad hade visat sig stämma.

Idag, 75 år senare, har forskningen kring S:t Laurentii kapell på Visingsö återupptagits. Ett generöst bidrag från Lennart J. Hägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forskning och Utbildning möjliggjorde en undersökning med georadar på kapelltomten. Inför karteringen fanns det en rad frågor att besvara. Förekom det till exempel några gravläggningar på platsen? Kunde man i så fall se spår efter någon bogårdsmur eller ett dike kring gravplatsen? Och har man haft planer på att bygga en större kyrka; något som antyds av den breda öppningen i kapellets västvägg?

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Resultat av karteringen med georadar. En möjlig gravhög och en byggnad väster om ruinen. Men inga gravar.

Arbetet genomfördes under påskhelgen och nu kan vi presentera de första preliminära tolkningarna. Det verkar som om kapellet har uppförts på en utschaktad gravhög som omgivits av ett grunt ringformat dike. Och ett stabilt underlag var nog inte fel, eftersom byggnaden legat invid en gränszon mellan fast mark och sankare partier vilka ingått i ett större våtmarksområde, Hästakärret. Samtidigt skall man inte bortse från den uppenbara symbolik som ligger i att utnyttja en äldre, hednisk grav som plats för en kyrkobyggnad. Det kan ses både som ett avståndstagande från den gamla tron och som ett sätt att hävda kontinuitet över ett religionsskifte. Kanske handlar det om en blandning av båda delarna?  Intressant nog ligger ytterligare en gravhög bara drygt 70 meter norr om S:t Laurentii kapell. På dess idag tillplattade krön stod under 1800-talet en mindre väderkvarn. Gravhögarna har varit jämförbara i storlek, den bevarade (RAÄ 32:1) är 14 meter i diameter, medan högen under kapellet har mätt 16 meter, inklusive ringdiket. Det finns också skriftliga uppgifter om minst två försvunna gravhögar till i närheten av ruinen.

Hur var det då med eventuella kristna gravar i anslutning till S:t Laurentii kapell? Det finns i och för sig några  gropar inom det karterade området, men det förefaller rimligare att i nuläget tolka dem som spår efter rotvältor. De verkar vara alltför grunda för att kunna utgöra medeltida begravningar.

Då känns de byggnadslämningar som påträffades alldeles väster om ruinen avsevärt mer intressanta. Där registrerades vad som tolkats vara en hård golvnivå, omgiven av antingen en glest lagd stensyll eller stora stenskodda stolphål. Men vad representerar då detta? Är det lämningarna efter en äldre kyrka som framträder på skärmen? Eller ett samtida långhus av trä, uppfört intill ett kor byggt i sten? Kanske är det istället en del av ett medeltida härbärge; en institution som haft behov av ett eget gudstjänstrum? Alla tre förslagen går tillbaks på äldre forskning och kan i dagsläget verka ungefär lika rimliga.

Undersökningen med georadar har gett upphov till en rad nya frågor. Men nu vet vi att marken intill ruinen rymmer spännande lämningar. Nästa steg blir att söka pengar för att kunna gå vidare till en regelrätt utgrävning. Arbetet med S:t Laurentii kapell på Visingsö har bara börjat!

På främmande fält där krigsmän mötts…

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314.

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314. Citaten på träbjälkarna utvalda från skotska klassiker genom en tävling inför 700 årsjubileet 2014.

Det gäller att få lite perspektiv på sitt arbete. Inte minst om man forskar kring arkeologi. Därför var det uppfriskande att i samband med det stora arkeologimötet EAA 2015 som nyligen hölls i Glasgow också kunna åka på exkursion till skotska slagfält. Man blir så lätt hemmablind, alltför upptagen av detaljer och missar de stora sammanhangen. Vid Getaryggen strax väster om Jönköping ändrades inte den svenska historien. Offren på senhösten 1567, alla de som stupade i vår numera välbekanta skogsbacke dog förgäves. Men slaget vid Bannockburn, där Robert the Bruce underlägsna styrkor i grunden slog den engelska riddarhären vid midsommartid år 1314, ändrade verkligen allt. Den skotska självständigheten säkrades för lång tid framåt och Robert själv kunde etablera sig som kung sedan de viktigaste rivalerna till tronen röjts undan.

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Inte undra på att platsen där slaget stod blivit något av en vallfartsort och en källa till skotsk nationalism genom seklen. Att besökare visats runt bland fälten och kullarna är känt sedan 1600-talet och det victorianska monumentet har efterhand omformats och utvidgats. Nu senast i samband med 700-årsminnet av slaget förra året. Då tillkom ett påkostat besökscentrum, utrustat med den allra senaste visualiseringstekniken. Allt är väldigt imponerande, tillrättalagt men samtidigt fantasieggande genom de vida vyer man får över det skotska landskapet. Och över alltsammans vakar kung Robert själv i full rustning, stadigt placerad på sin stridshingst.

Slagets tidslinje i rostig metall

Slagets tidslinje i rostig metall

Men det finns ett par problem. Dels är landskapet intill monumentet kraftigt omskapat genom småskalig gruvdrift och markytan har höjts betydligt med moderna fyllmassor. Dels var det inte här som slaget avgjordes på den andra dagen, den 24 juni i nådens år 1314. Fast en höjdrygg med vid  utsikt över trakten och med det omstridda Stirling Castle i fonden erbjuder förstås en mer lockande plats att besöka. I alla fall om det korrekta alternativet är låglänta fält nere i en floddal.

Varför blev det så här? Varför besöker dagens turister vördnadsfullt en plats som ligger ett par kilometer fel? Mycket får skyllas på en lång tradition av historisk forskning som fördjupat sig i detaljer, men sett bort från möjligheten att pröva sina tolkningar av de skriftliga källorna ute i landskapet. För här som på många andra slagfält spelar de topografiska förhållandena en helt avgörande roll.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta den belägrade garnisonen och jaga bort skottarna.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta slottets garnison och jaga bort de belägrande skottarna. Idag undrar man över vem som tillät bygget av den skorsten som reser sig nära borgklippan. Landskapsskydd, vad är det?

På senare år har de slagfältsarkeologiska undersökningar som genomförts av Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University kommit att i grunden förändra bilden av slaget vid Bannockburn. Exkursionen den 1 september leddes av Tony Pollard och Iain Banks från institutionen, så deltagarna fick sig de allra senaste rönen till livs.

En viktig skillnad mot de traditionella tolkningarna är att den engelske kungen Edvard II inte längre framstår som den oduglige härförare han tidigare framställts som. Efter den första dagens utspridda skärmytslingar då de båda arméerna främst ägnade sig åt att spana och pröva motståndarens styrka, drog sig riddarhären tillbaka till en välvald lägerplats vid floden nere på låglandet. Man bör ha känt sig rätt säkra, eftersom de i antal och utrustning underlägsna skottarna alltid tidigare undvikt strid om de inte varit säkra på att vinna. Robert the Bruce var känd som en försiktig ledare, men en mästare på nålstick och gerillataktik. En farlig, men skickligt undanglidande motståndare.

Tony Pollard berättar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker har hävdat.

Tony Pollard förklarar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker gjort gällande. Och fortfarande hävdar…

Men nu valde Robert the Bruce att satsa allt på ett kort, förmodligen medveten om att han aldrig skulle få ett bättre tillfälle. Så skottarna tog sig i gryningen nerför en mycket brant sluttning i skydd av ett skogsbälte. Man upprättade slagordning alldeles intill det vidsträckta engelska fältlägret. Överraskningen blev total. Edvards stora armé fick aldrig det manöverutrymme som de tunga ryttarna och avdelningarna med långbågsskyttar behövde. Det ordnade motståndet bröts, kaos inträdde och en stor mängd soldater omkom när man försökte fly över den flod som avsetts utgöra lägrets skydd.

Denna nya tolkning har baserats på en kombination av de skriftliga källornas ibland motstridiga vittnesbörd, samt på noggranna analyser av de topografiska förhållandena. Dessutom  har en ambitiös insats med metalldetektering genomförts från 2012. Tyvärr har stora delar av området bebyggts i sen tid, bland annat med radhus uppförda under 1990-talet på vad som förmodas ha varit platsen för det engelska fältlägret. Här möter vi ett problem som inte är obekant hemma i Sverige – hur hanterar man egentligen ett historiskt slagfält antikvariskt? En vidsträckt yta, där de handlingar som placerar in lokalen i historien bara utspelats under några få timmar? Kan man överhuvudtaget hävda att en plats som Bannockburn skall åtnjuta lagmässigt skydd?

Vad som återstår opåverkat av slagfältet - betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vad som återstår opåverkat av slagfältet – betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vid en jämförelse inser man hur pass okomplicerad situationen ändå är vid vårt eget slagfält från 1567. För på Svinhults marker i Angerdshestra socken existerar inget exploateringstryck. Det handlar om en produktiv skogsmark, där myndigheterna efterfrågar viss hänsyn från markägaren så att inte fornlämningen – slagfältet – skadas. Och här visar topografin tydligt var händelserna i oktober 1567 har utspelats. Det kan inte finnas någon tvekan om var svenskarna förskansat sig och var striden stått. På så vis var det också lätt att avgränsa fornlämningsområdet. Lämningarna blir greppbara och därigenom hanterliga, både praktiskt och administrativt. På Bannockburn vore ett liknande förfarande närmast omöjligt…

Sedan finns det ytterligare ett förhållande som spelar in. Fyndmaterialet. Det skall villigt erkännas att vi ibland undrat över hur pass fåtaliga de framdetekterade föremålen vid Getaryggen ändå är. Ett sjuttiotal fynd som kan kopplas till striden mellan svenska och danska styrkor för snart 450 år sedan låter kanske inte så imponerande? Men när man möter kollegor som Tony och Iain börjar man inse att vi faktiskt bör betraktas som lyckligt lottade. För av tvåtusen framdetekterade metallföremål vid Bannockburn är det sex (6!) som med säkerhet kan kopplas till kraftmätningen mellan Robert the Bruce och Edvard II!

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle drn överleva i marken? Hundra år?

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle den överleva i marken? Hundra år?

 Vad kan detta bero på? För vid Bannockburn har ju tusentals män stridit och dött; män med vapen och iklädda rustningar. En förklaring ligger i att slagfälten med de stupade alltid plundrades av den vinnande sidan efter att striden avslutats. Det var segrarens privilegium. Sen följde alla de civila som vandrade i spåren av en armé och de av lokalbefolkningen som nu vågade sig fram. Det var nog inte så mycket som faktiskt blev liggande kvar åt eftervärldens arkeologer!

Dessutom är Skottlands jordar generellt sura, precis som i norra Smålands skogsbygd. Sjuhundra år är en lång tid för metallföremål i en omgivning med ogynnsam markkemi. Detta är något vi observerat på våra egna fynd; speciellt järnmaterialet har ibland varit mycket kraftigt förrostat. Frågan är om något solitt järn skulle finnas kvar överhuvudtaget i dessa armborstpilar och spjutspetsar om ytterligare femtio eller i bästa fall hundra år? Därför är det  lätt att instämma i Tonys och Iains antagande att Bannockburn med sina sjuhundra år utgör en bortre gräns för vad man kan uppnå med metalldetektor; i alla fall i den här typen av jordar. Kanske inte så uppmuntrande ord om man intresserar sig för äldre perioder…

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Ovanstående faktum har inneburit att det nya besökscentrat vid Bannockburn fått skapas utan traditionella arkeologiska utställningar. Istället har man helhjärtat satsat på senaste visualiseringsteknik. Bland annat får besökaren historien om slaget berättad inne i ett rum fyllt av effekter i 3D. Långbågarnas regn av pilar, anfallande riddare, hästar som störtar och soldater som stupar i drivor – allt detta sker runt om besökaren som upplever händelserna genom sina speciella 3D-glasögon. Imponerande iscensatt, men den verkliga upplevelsen väntar i det innersta rummet.

Här samlas man runt ett stort bord och indelas i två lag av museets spelledare. Bordet visar sig bli en digital karta över området runt Stirling och Bannockburn, sådant som det antas ha sett ut år 1314. Varje deltagare får befäl över en del av antingen den skotska eller den engelska hären och skall sedan försöka utnyttja sina soldater på bästa möjliga sätt i samråd med sina kollegor. Målet för engelsmännen är att antingen undsätta Stirling Castle eller slå ut Robert the Bruce. Skottarna skall förstås avvärja anfallet. Ett stort och påkostat strategispel där snabba beslut antingen ger framgång eller vållar katastrof. Men samtidigt också kriget förvandlat till en lek; till underhållning oerhört långt borta från reflektion, från sårades skrik och sargade kroppar. Det är inte utan att man känner sig rätt kluven när spelestetiken så totalt tillåts ta över i vad som samtidigt är ett nationellt besöksmål år 2015!

Och hur gick då vårt återskapande av slaget? Kunde en grupp europeiska arkeologer bemästra slagfältet och ändra historien? Ja och nej. Spelet fungerade bra, men inför ett hotande skotskt nederlag avbröt spelledaren. För inte kan Edvard II och hans riddare tillåtas segra vid Bannockburn; inte ens sjuhundraett år efter att det verkliga slaget utkämpades…

Nya Lödöse – att känna igen och se likheter

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven.

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven. Bron över Säveån och några få hus eller gårdar är allt som finns kvar på vad som då blivit odlingsmark för det nya Göteborg. Notera att väster är uppåt på den här kartan – det fanns få standards på 1600-talet!

Alltsedan de stora arkeologiska undersökningarna startade i Nya Lödöse, Göteborgs föregångare i stadsdelen Gamlestaden, har Jönköpings läns museum ingått i projektets referensgrupp. Vi brukar träffas några gånger varje år för att informeras om nya resultat och diskutera utifrån våra egna erfarenheter av arkeologi i den tidigmoderna epokens städer. Tanken är att gruppen skall kunna bidra med goda råd och fungera som ett bra bollplank för de nya idéer och tolkningar som dyker upp under arbetets gång. Men man skall inte heller förneka att flödet går i bägge riktningar – det är många tankar och reflektioner man bär med sig hem efter ett besök i Nya Lödöse!

Nya Lödöse - det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

Nya Lödöse – det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

För i mångt och mycket kan man se Nya Lödöse som något av en prototyp för de nya städer som tillkom runt om i Norden under 1500- och 1600-talet. Det handlar om ett initiativ uppifrån; om en stad som skapats utifrån ett behov och en plan som definierats av samhällets ledande grupper. År 1473 undertecknade riksföreståndaren Sten Sture ett beslut om att låta bygga en ny stad just där Säveån mynnar i Göta Älv. På så sätt skulle man kunna kringgå Bohus fästning, den dansk-norska spärren för all svensk handel på Göta älv under tider av politisk oro och krig. Den smala korridoren längs älven utgjorde landets enda direktkontakt med Västerhavet; ett förhållande som skulle komma att bestå i nästan två sekel till.

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land...

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land vid namn Sverige…

Nya Lödöse fick en stormig historia; staden kom att härjas svårt av krig vid flera tillfällen som en direkt följd av sitt strategiska läge. Under en period bestämde rent av kungen att bebyggelsen skulle flyttas ner mot Gamla Älvsborgs fästning. Allt talar för att så skedde för en tjugoårsperiod mellan 1543 och 1563, då Älvsborgsstaden i sin tur brändes ner i Nordiska Sjuårskriget. Följden blev att borgarna fick tillåtelse att flytta tillbaks till Nya Lödöse som sedan fungerade fram till nästa krigs ödeläggelser. Under Kalmarkriget skövlades staden på nytt år 1612. Och mindre än tio år senare grundlades Gustav II Adolfs nya projekt – Göteborg. Detta innebar slutet för Nya Lödöse som enligt en kunglig order från 1624 nu skulle överges och därför brändes en sista gång…

Men den korta period då Nya Lödöse existerade var en tid av enorma förändringar. Medeltidens vacklande och ofta ambivalenta maktstrukturer började ersättas av bättre organiserade nationalstater. Stadsväsende och handelssystem förändrades i grunden, inte minst genom den globalisering som den europeiska koloniala expansionen innebar. För staden var knappt två decennier gammal när Columbus satte segel västerut. Och den upplevde en rask expansionsfas under just de år då de spanska conquistadorerna ödelade aztekernas och därefter inkas statsbildningar på andra sidan Atlanten. Samtidigt genomfördes reformationen hårdhänt på hemmaplan av samma monark som först gynnade Nya Lödöse för att därefter beordra dess nedläggelse – Gustav Vasa. Slutet kom i inledningen till vad som kallats det första europeiska inbördeskriget. Eller som vi är vana att säga idag; det Trettioåriga Kriget. Staden Nya Lödöse och dess invånare framlevde sannerligen sina dagar i en händelserik tid; om än inte alltid just i händelsernas centrum!

Nya Lödöses befästningar. Inne bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad syns stolparn atill en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Nya Lödöses befästningar. Inne till höger i bild, bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad skymtar en stolprad, rester av en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Så Nya Lödöses historia kom bara att omspänna 152 år, varav staden dessutom var frånflyttad under två decennier. Man kan bara beklaga de människor som bebodde Sveriges dåvarande port mot väster. Att tala om ”att leva under osäkra förhållanden” blir snarast en eufemism när man ser till vad som har utspelat sig här. Vid en jämförelse känns tillvaron i inlandsstaden Jönköping avsevärt mindre komplicerad och farofylld…

Men ändå – bägge städerna påverkades av i högsta grad av uppifrån kommande beslut. Och de drabbades svårt av samma konflikter. Striderna under den sönderfallande Kalmarunionens sista år, Nordiska Sjuårskriget och avslutningsvis det förödande Kalmarkriget där båda orterna ödelades i grunden år 1612. En konflikt som ledde till att de båda äldre stadslägena övergavs på Gustav II Adolfs initiativ. Detta till förmån för två nya fästningsstäder utformade efter de mest moderna holländska principerna. Den stora skillnaden ligger i att projekt Göteborg byggdes klart, medan Jönköping förblev oavslutat. Det var trots allt skillnad mellan ”Rikets Port mot Västerhavet” och vägmötet i norra Småland när det gällde att prioritera på basis av otillräckliga statsfinanser!

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Vad som är mest slående när man står ute på det vidsträckta utgrävningsfältet i Gamlestaden är likheten mellan dessa sydsvenska städer. Den som lagt mycket tid på att gräva i Jönköpings underjordiska arkiv känner direkt igen sig i Nya Lödöses kulturlager. Trähusen, gårdarna och vretarna (de smala tomtgränserna) liksom de enkelt brolagda gatorna tycker man sig ha sett förut. Stadsrummets övergripande organisering; stadsplanen som finns där från början med sina noga utstakade tomter och kommunikationsstråk. Och inte minst det första skedets drag av anarki; åren då en ny stad skapats på jungfrulig mark uppvisar mängder av gemensamma drag. Den rätt kaotiska period då den nya staden utgjort en enda stor byggarbetsplats. Därefter tillkom successivt allt mer ordning och struktur med tätare bebyggelse och hus uppförda för att hålla längre.

Årets kanske allra roligaste upptäckt utgörs av de kålgårdar som nu böjar dyka upp i ett till synes samlat avsnitt av Nya Lödöses stadsområde. Här, liksom i Jönköping, var den egna odlingen ett viktigt inslag i det dagliga livet för de flesta – om än inte alla – av borgarna. Beträffande maten så undersöktes 1600-talsstadens slakteri för några år sedan i Jönköpingskvarteret Ansvaret. I Nya Lödöse förefaller en hel tomt ha avdelats som kreatursfålla och slaktplats. Men hit  drevs också boskap från hela Västergötland, dels för stadens behov, dels för den betydelsefulla exporten.

Keramik - den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Keramik – den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Även när det gäller fyndmaterialet känner man igen sig. För trots att proportionerna mellan kuststadens (hamnens) och inlandsstadens importföremål skiljer sig åt finns de flesta kategorierna representerade även i Jönköping. Fast självfallet saknas det mest exklusiva; det riktigt exotiska och fåtaliga. Somliga saker har stannat i Nya Lödöse. För till dags dato har vi inte hittat några portugisiska fajanser eller behållare för olivolja, vare sig i det äldsta Jönköping eller i Gustav II Adolfs stad på Öster. Men kontakterna mot norra Tyskland och Nederländerna finns förstås väl belagda bland fynden!

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Så, igenkänningsfaktorn är hög när en arkeolog från Vätterstaden besöker Nya Lödöse. Tyvärr gäller det inte bara de arkeologiska likheterna – för precis som i vissa delar av Jönköping är Gamlestaden ett område med hög miljöbelastning. Genom generationer har tungmetaller och giftiga substanser ansamlats i jorden och förgiftat grundvattnet i dessa hantverkstomter och tidiga industrikvarter. Inte minst den en gång så viktiga textilindustrin Gamlestadens Fabriker AB har säkert bidragit till nedsmutsningen söder om Säveån. Som på så många andra ställen runt om i landet ligger spåren av gamla miljöförsyndelser och väntar i jorden. Och i så måtto är ju faktiskt de giftiga ämnena också ett historiskt vittnesbörd – även om vi arkeologer som arbetar i fält helst skulle slippa den sortens lämningar!

För mer information om utgrävningarna i Nya Lödöse – besök projektets fina och väldigt informativa hemsida http://www.stadennyalodose.se/ eller bli snabbt uppdaterade på Facebook! https://www.facebook.com/stadennyalodose?fref=ts

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar - en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt - Odensjö i Barnarp 2010

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by - ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

En liten del i det stora hela…

Det gigantiska schaktet? Vy från mobilkranen i september 2011

Det finns tillfällen när man känner sig mer än lovligt nöjd med vad som uträttats. Vi har grävt ett schakt på omkring 2700 kvadratmeter. Det har flyttats stora mängder utfyllnads- och rivningsmassor. Långa mursträckningar har åter sett dagens ljus. Ruinen av Jönköpings slott har tagit form nere på Munksjöns strand, rakt utanför Länsstyrelsen. Många besökare har kommit förbi och låtit sig imponeras av 1600-talets storslagna bygge. Och ändå…

Schaktet satt i proportion – inlagt på Erik Dahlberghs plan från 1680
För när man lägger över våra mödosamt frilagda murar på en plan över HELA fästningsområdet inser man hur liten del som egentligen berörts. Norra flanken av bastion Carolus och sjömuren upp till östra sidans port motsvarar lite grovt räknat en åttondel av den inre befästningsgördelns omkrets. Sen tillkommer de yttre försvarsverken med gravar, vallar och raveliner. Dessutom har vi – lika lite som någon före oss – berört själva slottsbyggnaderna. Och i norr, ända fram till Vätterns strand, låg förborgsområdet med alla de spännande verksamheter som där bedrivits. Så även efter att vi grävt klart på den nu aktuella undersökningytan nång gång strax efter midsommar 2012 lär det finnas områden kvar för framtida arkeologer!
Samtidigt utgör årets förundersökning den största samlade insats som gjorts inom det centrala fästningsområdet. På ritningen markeras frilagda murar med ljusgul eller grön färg, samtidigt som identifierade delar av vallgravarna har fyllts i med blått. De tunna rödlila linjerna visar anomalier – i detta fall huvudsakligen murpartier – som registrerats med georadar.
Herr Fortifikatörens återupprättade ära – överensstämmelse mellan 1680 och 2011
Genom alla år har man småskrattat åt de ibland lätt bisarra överdrifter som fyller Erik Dahlberghs praktverk Antiqua Suecia et Hodierna. Eftersom avsikten med boken var att lyfta fram den ännu unga stormaktens åldriga kultur och praktfulla byggnadsverk, fick man ta i ordentligt. För handen på hjärtat, under 1600-talet var det egentliga Sverige ännu ett glest befolkat land i Europas norra periferi. Dess ekonomi var givetvis agrart baserad, dess stadsväsende outvecklat – frågan är vad man skulle ha mäktat med utan de enorma intäkterna från Stora Kopparberget?
Emellertid fanns det ett stort självhävdelsebehov bland de ledande kretsarna i detta genommilitäriserade samhälle. Man ville visa upp ett modernt land och en stolt historia som egentligen inte fanns, i alla fall inte ännu. Ett av medlen blev det svulstiga propagandaverket Antiqua Suecia, något som namnet Dahlbergh för alltid kommer att förknippas med. Men undersökningarna av Jönköpings slott har visat oss en annan sida av arkitekten, landshövdingen och sedemera fältmarskalken Erik Dahlbergh. Den noggrannhet och rikedom på detaljer som präglar planen över Jönköpings slott från 1680 visar att det är frågan om ett arbetsdokument, ett underlag inför kommande eller i varje fall planerade insatser på fästningen. När man sedan lägger över våra inmätningar från utgrävningarna 2011 blir man närmast förbluffad av hur bra de två ritningarna stämmer överens. För 331 år sedan hade man inga totalstationer, inte ens några vinkelprismor att arbeta med. Ändå är skillnaderna nästan försumbara. Imponerande! All heder åt vår Högt Ärade Kollega och Föregångare!

Fästningen på strandbrinken – djupkurvor över norra Munksjön

Det finns ytterligare en kartbild som man bör studera, speciellt om man vill förstå de problem som varit förknippade med att bygga stort och tungt invid Munksjöns strand. Det är karteringen över sjöns bottentopografi. De gröna linjerna på kartbilden ovan markerar ekvidistansen 2 meter. Man ser tydligt den djupfåra – eller dal om man så vill – som utgör Tabergsåns fortsättning ner genom sjön. Medan man på den östra sidan har stora partier med ganska flacka, grunda bottnar, bär det brant neråt längs den västra stranden. Att uppföra bastioner och höga murar på ett underlag av vad SGU:s jordartskarta kallar postglacial sand är illa nog, att göra det precis på en strandbrink där denna övergår i en närmast tvärbrant sluttande sjöbotten är att utmana ödet väl långt. Så vet vi också att man redan under byggnadstiden hade problem med sättningar och mindre ras vid uppförandet av bastion Carolus.

Om man detaljstuderar Dahlberghs förnämliga planritning ser man att den saknar markering för mur på sjösidan av bastion Christina. Där finns också en kraftig pålning markerad i strandkanten. Att förstärka och stabilisera marken var säkert ingen dum idé i detta utsatta läge. Speciellt inte med tanke på hur erosionen då som nu knaprat på partier längs med Munksjöns västra strand.

Baronens fiskdamm

Ritning till fiskdamm i Kungliga Patriotiska Sällskapets hushållningsjournal 1786
Arkeologi kan ibland liknas vid att försöka lägga ett pussel där mer än hälften av bitarna saknas. Man skymtar motivet och förstår innehållet i stora drag, men många – ibland alltför många – detaljer fattas. Fast med tiden brukar man hitta allt fler av de saknade bitarna. De bara dyker upp på alla möjliga som omöjliga ställen. Den här texten handlar om en sådan pusselbit som lika oväntat som välkommet föll på plats ute i Rosenlunds herrgårdspark.

Det är inte bara i Jönköping som det har undersökts historiska trädgårdar på senare år. Även den skånska kungsgården Tommarp nära Klippan har studerats noga med siktet inställt på en möjlig rekonstruktion av den idag försvunna parken. En av rapporterna har författats av Boel Persson vid SLU i Alnarp och behandlar de fiskdammar som en gång fanns i anslutning till slottet. Och ser man på – där återges en ritning som först publicerades i Kungliga Patriotiska Sällskapets Hushållningsjournal år 1786. Den föreställer en oval fiskdamm, försedd med en ganska avancerad sil. För att silen skall fungera rekommenderas att dammen placeras intill en sluttning, så att man erhåller ett visst fall för avrinningens skull. Känns konceptet igen?

Georadarparken – fiskdammen är den blå ovalen i bildens överkant
En av de strukturer vi undrade mest över när georadarbilderna från Rosenlund skulle tolkas var en besynnerlig mörk oval om ca 14 x 7 m i undersökningsområdets norra utkant. Den framträdde mycket klart på exakt samma nivå som den gustavianska parkens gångar, parterrer och planteringsgropar. I snitt liknade anläggningen mest ett kluvet ägg och den föreföll vara igenfylld med närmast ren, stenfri matjord. Ganska tidigt kom vi fram till att det borde röra sig om någon sorts damm, eftersom man hade klätt och tätat den med ett fast material – antagligen lera. Det noterades också att dammen avvek något från den strikta symmetri som annars präglade parkens centrala delar. Ett lite udda läge för en dekorativ spegeldamm kunde man tycka…

Baronen själv – Gustaf Mauritz Posse
Men när man betraktar ritningen från 1786 stämmer alla detaljer överens. Storleken, formen och de konstruktiva lösningarna. Allt finns där. Också placeringen får sin förklaring. Om det var centralt att få avrinningen genom silen att fungera, blev närheten till ravinen (dagens cykelväg) avgörande. Man fick bara anpassa dammens läge till resten av den formella trädgården så gott som lät sig göra.
En sak är i vart fall helt klar. Baron Posse eller den av honom anlitade arkitekten har läst artikeln i Hushållningsjournalen och inspirerats. Samma år som tidskriften publicerades påbörjades också bygget av Rosenlunds herrgård. Man var sannerligen först med det nya! Och den som avser att skapa en mönstergård måste ju hålla sig ajour med forskningsläget. Vad vi ser är ett belägg för att Gustaf Mauritz Posse var just en sådan drivande kraft i den småländska – och svenska – odlingshistorien. Han och hans umgängskrets bland traktens adliga jordägare prövade nya metoder för lantbruk och trädgårdsodling på sina egendomar. De bidrog därigenom aktivt till omvandling och modernisering av regionens landsbygd under de omvälvande åren vid 1700-talets slut.

Restaurerad fiskdamm vid den norska herrgården Bogstad
Inte så att Posse och hans vänner stödde tidens revolutionära strömningar; det vet vi idag ingenting om. Men vad de uppnådde genom att studera och praktiskt tillämpa de allra senaste rönen inom lantbruk och odling blev i sig en del av en radikal omställning. Vi känner alla till hur skiftesreformerna under precis de här åren totalt omskapade Sverige. Det var en förändringsprocess som på kort tid bröt upp ett landsbygdssamhälle, vars ramverk existerat under åtskilliga århundraden. I detta gigantiska omvandlingsarbete fungerade mönstergårdar som Carl Georg Stiernsvärds skånska Ängeltofta – där för övrigt baron Posses svägerska Dorotea Ottesdotter Thott bodde till sin död 1807 – som viktiga förebilder. Samtidigt var inte kretsen av lantbruksreformatorer alltför talrik. Många av de viktigaste namnen, inklusive både Posse och Stiernsvärd, återfanns som medlemmer då Kungliga Svenska Lantbruksakademin instiftades år 1811 under överinseende av den blivande Carl XIV Johan.
Det var en period då Europas furstar gärna sökte framstå som sina rikens främsta odlare. Ett populärt sätt var att grunda akademier och att anlägga mönsterjordbruk på kungliga egendomar. Nu skapades Experimentalfältet på norra Djurgården med syftet att bedriva forskning och försökverksamhet kring växtförädling, odlingsföljder, nya växtslag, djurraser och redskapstyper i Lantbruksakademins regi. De nya rönen skulle spridas genom undervisning, demonstrationer och talrika publikationer – allt för att förbättra produktivitet och lönsamhet i det svenska lantbruket. Hushållningssällskapen blev en viktig kanal för denna information.
Detta är den miljö där baron Posse var en aktiv och noga påläst deltagare. Hans skapelse Rosenlund är visserligen inte längre någon aktiv jordbruksenhet; den tradtionen bröts redan i början av 1950-talet, men vi bör ändå betrakta herrgården och dess park som en viktig del av svensk odlingshistoria. Och med Rosariets inriktning som genbank för bevarande av äldre sorters rosor finns idag en anknytning till modern forskning som baronen säkert skulle ha uppskattat!

Rosenlunds dolda park. Del 2 – fyndet

Rosenlunds park på nivån 55 – 60 cm under dagens markyta
När alla data från georadarundersökningen sammanställdes syntes inte bara en torpgrund och en övergiven sträcka landsväg. Istället fanns spår av parkens äldre utformning, mest tydligt mellan 0,5 och 0,7 meter under dagens markyta. Här framträdde ett strikt geometriskt system av gångar och planteringar som anpassats utifrån huvudbyggnadens mått och belägenhet. Bilden av en avancerad trädgårdsanläggning från den gustavianska epoken? Det hade verkligen ingen väntat sig att vi skulle finna!
Baronens park – gångar, parterrer, en damm och planteringsgropar
Närmast huset syns de stora rektangulära parterrerna; planteringar som kantsatts med huggen sten. Längre ner i parken märks två parallella gångar vilka inramat det centrala fältet, anläggningens siktlinje som förmodligen lämnats fri och bestått av gräsmattor. I nordöst finns en oval lerfodrad spegeldamm på 13 x 6 m. På södra sidan av huvudbyggnaden framträder en husgrund lagd i rät vinkel. Den överlagras av den år 1845 uppförda inspektorsbyggnaden. Läget skulle utan tvekan passa bra för ett orangeri – ett uppvärmt växthus där mer känsliga växter kunde vinterförvaras. Längst i väster, egentligen utanför själva parken, ligger ett område med lätta husgrunder. Det är inte osannolikt att det trädgårdsmästeri som herrgården haft behov för funnits just här. Och så då dessa planteringsgropar… Över hela parken syns nedgrävningar för buskar och träd, härstammande från olika skeden i dess två sekel långa historia. Vissa drag kan urskiljas redan nu, men för att hitta de gropar som tillhör det allra första skedet krävs en långt mer ingående analys än vad vi hittills hunnit genomföra.
Idealet – Gunnebo slott och park, ritat av Carl Wilhelm Carlberg i sent 1700-tal
(foto Staffan Johansson/ Gunnebo slott och trädgårdar)
Med facit i hand kan vi nu säga att Gustav Mauritz Posse låtit skapa en park som inte skämts för sig i sin samtid. Rosenlund har utgjort ett mönsterexempel på hur en helgjuten herrgårdanläggning, utformad med stilmässig inspiration från rådande klassicistiska ideal borde se ut. Gunnebo vid Mölndal utgör ett känt exempel på hur denna typ av stramt eleganta miljöer gestaltats. Här har ett långvarigt och omsorgsfullt rekonstruktionsarbete lett fram till dagens välbesökta slott och trädgårdar; en helhet där man upplever 1700-talet på verkligt nära håll.
Vad som gör Rosenlund så speciellt är att parken väster om huvudbyggnaden varit helt okänd fram till nu. Det existerar inga ritningar, inga samtida avbildningar och arkitektens namn är obekant. Dessutom talar det mesta för att anläggningen inte varit i bruk under någon längre tid. Exempelvis har parterrerna höljts över och nya gångsystem har anlagts ovanpå. Kanske kan detta ha skett redan i tiden strax efter Posses död 1827? Det innebär att stilträdgården bör vara förhållandevis oförändrad, som ett fruset ögonblick av svensk trädgårdshistoria!
Fyra faser i Rosenlundsparken.
Men det var inte bara Gustav Mauritz Posses park som syntes på skärmen. Det finns både äldre och yngre anläggningar bevarade. Den s.k. tyska parken ersatte stilträdgården under 1800-talets lopp. Utformningen innebar på samma gång en modernisering och en förenkling med sänkta underhållskostnader. Vi kan också se vägen ut till det lilla kolonnförsedda lusthus vars grund fortfarande ligger kvar vid den branta sluttningen ner mot Vätterstranden.
Längst i söder påträffades en djup svacka med en hårdgjord, 2 – 3 m bred yta i botten. Det var den gamla landsvägen mot Östergötland som i en nedskuren hålväg slingrade sig uppför stigningen invid torpet Rosenlund. Däremot framträdde torpets grunder mer otydligt; antagligen har man rensat marken då herrgårdsparken anlades. Delar av området var dessutom beväxt med buskar och därför omöjligt att kartera hösten 2010. Hur som helst var uppdraget fullgjort – de äldre lämningar som fanns dolda under dagens markyta var lokaliserade. Det kom bara lite mer än förväntat…
Så vad händer nu? En kompletterande körning med georadar genomfördes under våren 2011. Efter röjning av buskar och sly var åtkomligheten i parken avsevärt bättre. En rapport är under utarbetande; den kommer att publiceras i början av sommaren. Ännu är inget beslut om parkens framtid fattat, men visst skulle en rekonstruerad stilträdgård med utsikt mot Vättern vara en sevärdhet? Varumärket är redan inarbetat – på sommaren åker trädgårdsintresserade från hela Norden till Rosariet i Jönköping. Här finns också möjligheter till verkligt spännande vetenskapliga utmaningar. Tänk bara om man med paleobotanikens hjälp skulle kunna ta reda på vilka växter som ingått i baron Posses en gång så eleganta park!