Freden i Jönköping den 10 december 1809

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Det var ett på alla vis löjligt litet krig som ingendera parten egentligen ville utkämpa. Ett Sverige som stod mitt i den olycksaliga kraftmätning med Ryssland som skulle leda till rikets sönderfall i och med förlusten av Finland. Ett  Danmark som hade lidit svårt av de krigshandlingar engelska Royal Navy genomfört längs kusterna. Men i den pågående europeiska storkonflikten var man allierade med olika sidor – kungariket Danmark-Norge till Napoleons Frankrike, medan Sverige valt att satsa på Storbritannien. Påtryckningar från stormakterna ledde fram till en dansk krigsförklaring den 14 mars 1808.

Det primära danska krigsmålet var än en gång att försöka återta de territorier som 150 år tidigare förlorats till Sverige genom freden i Roskilde. Man skulle nå detta mål genom stöd av en fransk-spansk-holländsk armé på 32 000 man under befäl av marskalk Jean-Baptiste Bernadotte (några år senare svensk kung under namnet Carl XIV Johan …). Man räknade med att den svenska armén skulle vara fullt upptagen i Finland och att segern därför skulle bli lätt vunnen. Men allt gick fel. Starka svenska förband fanns  kvar i landets södra och västra delar. Och en engelsk flotteskader som övervintrat i Göteborg kunde redan vid islossningen i slutet av mars 1808 löpa ut och behärska farvattnen mellan Danmark och Sverige. Samtidigt utbröt oroligheter i Bernadottes spanska regementen. Nyheter om den folkresning mot fransmännen som just brutit ut hemma i Spanien nådde trupperna och soldaterna började desertera. Invasionsplanerna avbröts.

Istället koncentrerades krigshandlingarna till svenska angrepp mot Norge. Strider fördes med varierande framgång i gränsområdena Tröndelagen och Jämtland. Ett större anfall riktat mot den strategiskt viktiga fästningen i Kongsvinger slogs tillbaka av de norska försvararna. Men merparten av striderna längs den norska fronten var av mycket begränsad omfattning; det var mer frågan om räder än verkliga offensiver. Missförstånd i ledningen och inte minst svåra logistiska problem tärde hårt på båda sidornas soldater. Man förmådde inte utnyttja vunna framgångar. Ett svensk/engelskt invasionsförsök riktat mor Själland sommaren 1808 gick om intet eftersom den engelske befälhavaren Moore blev osams med Gustav IV Adolf.

Som en följd av dålig ledning, sjukdomar bland trupperna samt brist på utrustning och förnödenheter ebbade striderna ut längs den norska fronten. En tillfällig vapenvila ingicks den 22 november. Under vintern skedde inga egentliga strider. Den 7 mars 1809 påbörjades så en statskupp genom att de svenska trupperna i Värmland under Georg Adlersparre påbörjade sin marsch mot Stockholm. Man hade då fått löfte om att de norska trupperna inte skulle dra fördel av situationen, utan stanna på sin sida av gränsen. I Stockholm avsattes kungen den 13 mars och försattes i husarrest. I Gustav IV Adolfs ställe blev hans farbror kung den 5 juni under namnet Karl XIII. Dagen efter godkände Rikets Ständer en svensk konstitution.

Som en sista krigshandling skedde ett norskt anfall in i Jämtland och Härjedalen, men det slogs tillbaka i slutet av juli. Den 17 september slöts fred mellan Ryssland och Sverige. I ett land som just förlorat hela den östra rikshalvan och som därtill genomgått vad som i praktiken var en revolution, fanns ingen vilja att fortsätta det meningslösa kriget mot Danmark. Och i Norge, där man inte längre kunde påräkna livsviktiga leveranser av ryska förnödenheter, led man svårt under den effektiva blockad som den engelska flottan upprätthöll. Nu ville man bara få ett slut på fientligheterna.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

Man valde Jönköping som plats för fredsförhandlingar. Skälen var väl kanske främst praktiska – det var ungefär lika långt från båda huvudstäderna. Under senhösten 1809 arbetade sig de båda delegationerna genom listorna på krav och motkrav. Chefsförhandlare var Carl Gustaf Adlerberg, svensk minister i London, och på den danska sidan Nils Rosenkrantz, dansk minister i Sankt Petersburg. De praktiska detaljerna överläts till landshövdingen, som tvingades sända bud på varor som goda viner och likörer, senap, ättika och spelkort. Det fanns uppenbarligen tid för vänskaplig samvaro vid sidan av uppdraget att avsluta ett krig.

Delegationerna inkvarterades i var sitt hus på ömse sidor om Östra Storgatan.  Stedtska huset, även kallat Residenset eller Socitetshuset, där de svenska delegaterna inkvarterades förstördes vid en våldsam eldsvåda vintern 1965. Men det hus på Östra Storgatan 29 där danskarna bodde står ännu kvar. En diskret stenplatta på fasaden som säkert inte många av oss lagt märke till, minner ännu om de dagar då förhandlingar pågick. Men de erfarna diplomaterna behövde ingen längre tid för att komma överens i sakfrågorna. Redan söndagen den 10 december kunde fredsfördraget undertecknas.

I princip valde man att återskapa ett status quo från före krigsutbrottet. Inga landavträdelser skedde som en följd av kriget. Sverige åtog sig så långt det var möjligt – och så långt England tillät (!) – hålla Royal Navy på kanonskotts avstånd från rikets kuster. Dessutom skulle förrädare och överlöpare utväxlas mellan länderna.

När väl diplomatin var lyckligt överstånden vidtog den länge emotsedda  avslutningsbalen, en fest som skulle stanna länge i Jönköpingsbornas minne. Man inser hur påkostad denna tillställning måste ha verkat utifrån följande ögonvittnesskildring, det var ”en af de mest lysande fester, som dittils gifvits i Jönköping. Den stora våningen var rikt eklärerad, i trappan och utanför paraderade militär, från regementsmusiken ljödo än fanfarer, än dessa graciösa danser, hvilkas intagande musik vi ännu beundra, uniformer lyste, ordensdekorationer glittrade, vid supén, anordnad af en av hofvets mästerkock, glänste det från Stockholm medförda silfret”.

Men balen, liksom allt det mindre storslagna festande som föregått tidigare, hade medfört varubrist i staden och livsmedelspriserna rusade i höjden. Så trots glansen från världsvana diplomater och eleganta officerare var det nog många bland borgerskapet som drog en lättnadens suck när de lysande följena lämnade Jönköping och lugnet återställdes.

IMG_2383

Knapp med ett upprest lejon som bär ett armborst. Tillhör en officersuniform modell 1806 från Kalmar Regemente.

Ett av de fynd som gjordes i samband med undersökningarna på Jönköpings slott år 2012 har med stor sannolikhet en koppling till fredsförhandlingarna i staden under senhösten 1809. Det handlar om det välbevarade metallhöljet till en träknapp som ursprungligen varit fastsydd på en nästan ny uniformsrock av modell 1806. Motivet, ett upprest lejon som håller ett armborst, visar att bäraren tillhört Kalmar Regemente. Ett förband som inte haft någon känd anknytning till Jönköping, förutom vid ett tillfälle. Händelserna år 1809, då ett mindre antal officerare närvarade i staden.

Det blev en lite annorlunda tolkning av det lilla metallblecket, som hittades vid metalldetektering under pågående utgrävning. Visst, det är frågan om knappologi i ordets verkliga bemärkelse, men nog är det spännande att så pass exakt kunna knyta ett enstaka fynd till en känd och väldokumenterad historisk händelse? Vem officeren var kommer vi sannolikt aldrig att få veta, bara att han stod att finna inom en högst begränsad krets av kalmariter. Vad han gjorde uppe på fästningsruinen lär också förbli höljt i dunkel. Och lika bra det, kan det tyckas. Låt oss vara snälla och fantisera lite om en ung militär som fylld av ett historiskt intresse klättrar runt bland de förfallna murarna. Han, som kommit levande ur Sveriges kostsamma tvåfrontskrig mot Ryssland och Danmark, var väl bekant med den även i förfallet mäktiga vasaborgen hemma vid Kalmarsund. Nu ville han bilda sig en egen uppfattning om den centrala länken i försvarskedjan längs rikets forna södra gräns – Jönköpings slott.

Annonser

På resa i klanernas Skottland

Kilchurn Castle i de västra Högländerna. Familjen Campbell fäste mellan mitten av 1400-talet och tre sekel framåt.

Kilchurn Castle i de västra Högländerna. Familjen Campbells fäste mellan mitten av 1400-talet och tre sekel framåt. Underskönt beläget vid Loch Awe.

Som arkeolog är det oerhört viktigt att kunna få lite perspektiv på sin forskning; att uppleva andra platser, att försöka se skillnader och likheter. För det är så lätt att bli hemmablind och alltför inriktad på det egna fältet; den egna utgrävningen. Därför erbjuder en stor internationell konferens som den årligen återkommande EAA dels ett välkommet tillfälle att presentera sina egna resultat inför en ny och krävande publik, dels en chans att få bekanta sig med främmande miljöer.

Vi tre arkeologer som representerade länsmuseet på EAA 2015 (som  avhölls i skotska Glasgow) utnyttjade möjligheten att under sakkunnig ledning möta Högländernas minst sagt växlingsrika kulturhistoria. Vi for åt olika håll, men fick spännande om än alltför korta glimtar av Skottlands förflutna. Själv hamnade jag i den västra delen, en färd genom nationalparken The Trossachs bergsområden ut till kusten i väster. En natur som kändes nog så välbekant för en gammal fjällvandrare, frånsett då att topparna är lägre, klimatet fuktigare och dalarnas vegetation frodigare. Och så är det då detta med slotten och borgruinerna…

Professor Stephen Driscoll från Universitetet i Glasgow visade oss resenärer tillrätta bland de skotska klanernas slott och borgar.

Professor Stephen Driscoll från Universitetet i Glasgow visade oss resenärer tillrätta bland de skotska klanernas slott och borgar.

Grå och tunga ligger de spridda över landskapet; de bistra lämningarna från en orolig tid av inbördeskrig och klanstrider. Kilchurn Castle, vårt första stopp, uppfördes på en oerhört strategisk plats där vägar över land och vatten mötts sedan urminnes tider. Sir Colin Campbell, den förste lorden till Glen Orchy, lät uppföra ett tornhus i fem våningar på en holme i Loch Awe omkring år 1450. Slottet byggdes efterhand ut med ringmur och mindre byggnader. Det sista tillägget blev en kasern stor nog att rymma 200 soldater, vilken uppfördes under senare delen av 1600-talet.

Familjen Campbell överlät Kilchurn till sina allierade MacGregors till dess en blodig fejd utbröt och slottet återtogs av sina ursprungliga herrar. Under 1700-talets strider för en skotsk självständighet lierade sig Campbells med engelska kronan. Kilchurn blev en viktig stödjepunkt under det Jakobitska upproret; det som ledde till att klanerna krossades i slaget vid Culloden i april 1746. Några år senare drabbades Kilchurn av en katastrof, då blixten slog ner i tornhuset och vållade stora skador. Bland annat lossade ett av de fyra hängtornen och vilar sedan dess upp och ner inne på borggården. Och nog sågs detta som en straffdom, riktad mot den som gått engelsmännens ärenden…

IMG_0226

Loch Awe från tornhusets översta våning. Natur- och kulturmiljövård möts på ett föredömligt sätt!

I dag vårdas ruinen av Historic Scotland (tidigare Scottish Heritage) och  som besökare får man säga att organisationen gör ett föredömligt arbete. Området är välskött och ruinen har gjorts tillgänglig på ett bra, men inte störande sätt. Den information som lämnas är högst läsvärd och rik på anekdoter kring de färgstarka personer som en gång vistats här. Dessutom för man in platsens uppenbara naturvärden på ett sätt man kanske inte är van vid hemifrån Sverige. Här finns lärdomar att göra!

Nästa stopp blev Dunstaffnage, en stenmonolit till fästning som fyller upp varje uns av sin klippa ute vid kusten. Läget är fenomenalt, med utsikt över en utmärkt naturhamn och omgivet av vatten på tre sidor. Här möts en av seglingslederna ner efter västkusten med Loch Etive – en smal fjord som sträcker sig flera mil inåt Höglandet.

IMG_0241

Dunstaffnage Castles höga murar ger ett avvisande och hotfullt intryck än idag.

Med den strategiska placeringen var det självfallet så att Dunstaffnage blev omstritt. Namnet Dun tyder på att det funnits en befästning på platsen redan under förhistorisk tid. Den borg vi ser idag härstammar från Duncan MacDougall, förste Lord of Lorn och sonson till den skotsk-skandinaviske jarlen Somerled; mannen som skapade sitt eget rike, Kingdom of the Isles, i västra Skottland på 1100-talet.

Men MacDougalls valde fel sida i 1300-talets inbördeskrig, Robert the Bruce intog slottet och för en tid var Dunstaffnage ett kungligt slott innan det övergick till familjen Campbell år 1470. Man fick då rätt att bära titeln Captain of Dunstaffnage. En titel som familjen har än idag med den tjugoförste kaptenen till Dunstaffnage. Vissa traditioner består oväntat länge.

IMG_0246

Den medeltida fästningen Dunstaffnage på sin märkliga svarta klippa. Notera långskeppen på stranden; längs västra Skottlands kust byggdes krigsskepp kallade  birlinn enligt nordisk tradition ända fram till senmedeltiden.

Slottet fortsatte att fungera som bostad under 1700-talet, men efter en brand 1810 tog förfallet överhand. En total restaurering planerades, men Första Världskriget lade hinder i vägen. Och 1958 enades man om att låta slottsruinen övergå till staten, även om the Captain fortfarande har formell rätt att bo i det delvis återställda porthuset. Dunstaffnage sköts idag av Historic Scotland som även vårdar det utsökta 1200-talkapellet strax intill.

Om än taklös och utsatt för väder och vind sedan flera sekel ger kyrkoruinen en god bild av elegans, hantverksskicklighet och sofistikerad smak. Precis det som man inte  upplever uppe i slottet. Där härskade en stram pragmatism, men den arkitektioniska rikedomen i slottets kapell visar hur medvetna om rådande mode och nya stilar den skotska adeln  var. Vilket egentligen inte är så konstigt, eftersom landskapet Argyll & Bute må ligga avsides idag, men var centralt i tider då riket bands samman av sjövägar.

Karvsnittsornamentik i 1200-talskapellet vid Dunstaffnage Castle. En utsmyckning som förekommer även i svenska kyrkor.

Karvsnittsornamentik i 1200-talskapellet vid Dunstaffnage Castle. En utsmyckning som förekommer även i svenska kyrkor.

Det tredje slott vi besökte var Dunollie, beläget strax norr om hamnstaden Oban. Byggt på en hög klippa intill havet ger den övervuxna och idag svårt förfallna borgen ett närmast klassiskt intryck. Detta är sannerligen ruinromantik, speciellt när man betraktar platsen från säkert avstånd. Kommer man närmare syns sprickorna i murverket, spår efter ras och de skador som kraftiga murgrönor vållat tillsammans med vittring och frostsprängning. Dunollie är numera avspärrat; vanliga besökare äger ej tillträde på grund av rasrisken.

Problemet ligger till stor del i att ruinen, liksom den välskötta herrgården Dunollie House alldeles nedanför borgklippan, är privatägd. Visserligen utgör platsen en traditionell samlingspunkt för klanen MacDougall och används för en rad olika aktiviteter. Men att rensa och säkra en ruin som Dunollie Castle skulle kräva stora ekonomiska insatser. När man går bland avspärrningar, förbudsskyltar och midjedjup växtlighet uppe vid ruinen inser man att även om viljan finns – och det skall ingen betvivla – så saknas resurserna. Förfallet vid Dunollie står i skarp kontrast till de välskötta och lättillgängliga Kilchurn och Dunstaffnage.

IMG_0301

En god anledning till att inte låta murgröna växa på ruiner. Dunollies tornhus bryts sakta ner av de kraftiga rötterna som söker sig långt in i murverket…

Trots det förfall som en besökare möter på borgklippan är detta en plats med en lång och komplicerad historia. Dun Ollaigh var en viktig plats i kungariket Dál Riata; en befäst kungsgård. Irländska källor berättar om krigståg och hur platsen bränts minst tre gånger under 600- och 700-tal innan den slutligen övergavs på 900-talet.

Men den strategiska betydelsen, kontrollen över kustens vattenvägar och hamnplatser, gjorde att klippan på nytt befästes av Dougall, son till jarl Somerled. Alltsedan dess har hans ättlingar i klanen MacDougall innehaft Dunollie, frånsett de perioder när man av politiska skäl hamnat i onåd och fått sina besittningar indragna till skotska kronan. De övervuxna ruiner som syns idag härstammar till största delen från 1400-talet, men borgen övergavs redan 1746 till förmån för det avsevärt bekvämare Dunollie House nedanför klippan. Ett fint litet herresäte som idag rymmer MacDougalls museum.

IMG_0317

Bäst på avstånd? Dunollie Castle som man upplever det från CalMacs färja ut till Mull.

Det är många tankar och erfarenheter man tar med sig hem från en rundtur i Högländerna. Något man slås av är likheterna med Skandinavien. Inte undra på att de norska vikingarna kände sig hemma bland dessa lågfjäll, fjordar och branta öar. Man hade hittat trakter som var aningen mer givmilda än Vestlandet, men där det mesta likväl kändes bekant. Man kunde överföra sitt jordbruk, sitt fiske, sin sjöfart och sin krigiska livsstil utan alltför stora förändringar. Och i de roddfartyg som kallades birlinn, krigsskepp med allt från 12 till 40 par åror och en mast med råsegel, levde vikingaskeppets former kvar in i 1600-talet.

När det gäller de skotska borgar vi besökte är det deras blygsamma storlek man som skandinav slås av. I klanernas högländer är det inte kontinentens mäktiga anläggningar vi möter, de klassiska medeltidsborgar som finns i stort antal i rikare bygder helt upp i Borders – gränsområdet mellan England och Skottland. Nej, på platser som Kilchurn, Dunstaffnage och Dunollie räckte det med ett stentorn och en ringmur runt en ganska beskedlig borggård. Här kunde några lägre hus passas in efter behov, men borgens yta blev aldrig speciellt stor trots att det var rikets ledande familjer som bebodde dessa fästen. Precis som i våra egna bygder känner man av att man befinner sig i utkanten av det medeltida Europa. I glest befolkade områden med begränsade resurser där avståndet mellan herreman och bonde inte var lika stort som i det feodala Frankrike. Eller i Danmark, för att ta ett mer näraliggande exempel. I Skottland liksom i Småland byggde man inte i avsikt att försvara sig mot stora arméer; det var grannfejder och rövarband man fruktade mest. Och resurserna räckte till ett bostadstorn plus en ringmur eller palissad och en vallgrav.

Under senmedeltidens och den tidigmoderna periodens alltmer professionella krigföring var många av yrkessoldaterna av skotskt ursprung. Hårdhudade legoknektar som vuxit upp med högländernas blodiga klanstrider var eftertraktade värvningar till kungarnas nya arméer under 1500-talet. I Daniel Rantzaus krigsdagbok från fälttåget 1567 omtalas till exempel två bröder, skotska adelsmän, varav den ene blev dödligt sårad under slaget vid Getaryggen. Han begravdes med sina vapen och vilar antagligen fortfarande uppe i skogen i Angerdshestra socken, långt från Skottlands berg och hedar…

Så likheterna och länkarna finns där; både på ett vidare plan och på det mer personliga. Skottland och norra Småland har fler beröringspunkter än man först kunde tro. Men det finns betydande skillnader i hur kulturarvet och historien används. Medvetenheten och kunskapen om det förflutna känns mycket mer utbredd i Skottland. Antagligen är detta ett resultat av den långa period då framförallt Högländerna varit en eftersatt del av the United Kingdom. Man har fått kämpa för att bibehålla sin särart och sina traditioner; vare sig det gällt rätten att bära kilt, tala gaelic eller sista årens självständighetsrörelse. Och i detta långsiktiga arbete har Historic Scotland spelat en viktig roll genom bra, problematiserande och ifrågasättande information. Här finns mycket att lära för oss i den svenska – och  småländska – kulturmiljövården. Och ett bra sätt är att lära och inspireras på ort och ställe, precis som vi nu gjort!

På främmande fält där krigsmän mötts…

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314.

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314. Citaten på träbjälkarna utvalda från skotska klassiker genom en tävling inför 700 årsjubileet 2014.

Det gäller att få lite perspektiv på sitt arbete. Inte minst om man forskar kring arkeologi. Därför var det uppfriskande att i samband med det stora arkeologimötet EAA 2015 som nyligen hölls i Glasgow också kunna åka på exkursion till skotska slagfält. Man blir så lätt hemmablind, alltför upptagen av detaljer och missar de stora sammanhangen. Vid Getaryggen strax väster om Jönköping ändrades inte den svenska historien. Offren på senhösten 1567, alla de som stupade i vår numera välbekanta skogsbacke dog förgäves. Men slaget vid Bannockburn, där Robert the Bruce underlägsna styrkor i grunden slog den engelska riddarhären vid midsommartid år 1314, ändrade verkligen allt. Den skotska självständigheten säkrades för lång tid framåt och Robert själv kunde etablera sig som kung sedan de viktigaste rivalerna till tronen röjts undan.

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Inte undra på att platsen där slaget stod blivit något av en vallfartsort och en källa till skotsk nationalism genom seklen. Att besökare visats runt bland fälten och kullarna är känt sedan 1600-talet och det victorianska monumentet har efterhand omformats och utvidgats. Nu senast i samband med 700-årsminnet av slaget förra året. Då tillkom ett påkostat besökscentrum, utrustat med den allra senaste visualiseringstekniken. Allt är väldigt imponerande, tillrättalagt men samtidigt fantasieggande genom de vida vyer man får över det skotska landskapet. Och över alltsammans vakar kung Robert själv i full rustning, stadigt placerad på sin stridshingst.

Slagets tidslinje i rostig metall

Slagets tidslinje i rostig metall

Men det finns ett par problem. Dels är landskapet intill monumentet kraftigt omskapat genom småskalig gruvdrift och markytan har höjts betydligt med moderna fyllmassor. Dels var det inte här som slaget avgjordes på den andra dagen, den 24 juni i nådens år 1314. Fast en höjdrygg med vid  utsikt över trakten och med det omstridda Stirling Castle i fonden erbjuder förstås en mer lockande plats att besöka. I alla fall om det korrekta alternativet är låglänta fält nere i en floddal.

Varför blev det så här? Varför besöker dagens turister vördnadsfullt en plats som ligger ett par kilometer fel? Mycket får skyllas på en lång tradition av historisk forskning som fördjupat sig i detaljer, men sett bort från möjligheten att pröva sina tolkningar av de skriftliga källorna ute i landskapet. För här som på många andra slagfält spelar de topografiska förhållandena en helt avgörande roll.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta den belägrade garnisonen och jaga bort skottarna.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta slottets garnison och jaga bort de belägrande skottarna. Idag undrar man över vem som tillät bygget av den skorsten som reser sig nära borgklippan. Landskapsskydd, vad är det?

På senare år har de slagfältsarkeologiska undersökningar som genomförts av Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University kommit att i grunden förändra bilden av slaget vid Bannockburn. Exkursionen den 1 september leddes av Tony Pollard och Iain Banks från institutionen, så deltagarna fick sig de allra senaste rönen till livs.

En viktig skillnad mot de traditionella tolkningarna är att den engelske kungen Edvard II inte längre framstår som den oduglige härförare han tidigare framställts som. Efter den första dagens utspridda skärmytslingar då de båda arméerna främst ägnade sig åt att spana och pröva motståndarens styrka, drog sig riddarhären tillbaka till en välvald lägerplats vid floden nere på låglandet. Man bör ha känt sig rätt säkra, eftersom de i antal och utrustning underlägsna skottarna alltid tidigare undvikt strid om de inte varit säkra på att vinna. Robert the Bruce var känd som en försiktig ledare, men en mästare på nålstick och gerillataktik. En farlig, men skickligt undanglidande motståndare.

Tony Pollard berättar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker har hävdat.

Tony Pollard förklarar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker gjort gällande. Och fortfarande hävdar…

Men nu valde Robert the Bruce att satsa allt på ett kort, förmodligen medveten om att han aldrig skulle få ett bättre tillfälle. Så skottarna tog sig i gryningen nerför en mycket brant sluttning i skydd av ett skogsbälte. Man upprättade slagordning alldeles intill det vidsträckta engelska fältlägret. Överraskningen blev total. Edvards stora armé fick aldrig det manöverutrymme som de tunga ryttarna och avdelningarna med långbågsskyttar behövde. Det ordnade motståndet bröts, kaos inträdde och en stor mängd soldater omkom när man försökte fly över den flod som avsetts utgöra lägrets skydd.

Denna nya tolkning har baserats på en kombination av de skriftliga källornas ibland motstridiga vittnesbörd, samt på noggranna analyser av de topografiska förhållandena. Dessutom  har en ambitiös insats med metalldetektering genomförts från 2012. Tyvärr har stora delar av området bebyggts i sen tid, bland annat med radhus uppförda under 1990-talet på vad som förmodas ha varit platsen för det engelska fältlägret. Här möter vi ett problem som inte är obekant hemma i Sverige – hur hanterar man egentligen ett historiskt slagfält antikvariskt? En vidsträckt yta, där de handlingar som placerar in lokalen i historien bara utspelats under några få timmar? Kan man överhuvudtaget hävda att en plats som Bannockburn skall åtnjuta lagmässigt skydd?

Vad som återstår opåverkat av slagfältet - betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vad som återstår opåverkat av slagfältet – betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vid en jämförelse inser man hur pass okomplicerad situationen ändå är vid vårt eget slagfält från 1567. För på Svinhults marker i Angerdshestra socken existerar inget exploateringstryck. Det handlar om en produktiv skogsmark, där myndigheterna efterfrågar viss hänsyn från markägaren så att inte fornlämningen – slagfältet – skadas. Och här visar topografin tydligt var händelserna i oktober 1567 har utspelats. Det kan inte finnas någon tvekan om var svenskarna förskansat sig och var striden stått. På så vis var det också lätt att avgränsa fornlämningsområdet. Lämningarna blir greppbara och därigenom hanterliga, både praktiskt och administrativt. På Bannockburn vore ett liknande förfarande närmast omöjligt…

Sedan finns det ytterligare ett förhållande som spelar in. Fyndmaterialet. Det skall villigt erkännas att vi ibland undrat över hur pass fåtaliga de framdetekterade föremålen vid Getaryggen ändå är. Ett sjuttiotal fynd som kan kopplas till striden mellan svenska och danska styrkor för snart 450 år sedan låter kanske inte så imponerande? Men när man möter kollegor som Tony och Iain börjar man inse att vi faktiskt bör betraktas som lyckligt lottade. För av tvåtusen framdetekterade metallföremål vid Bannockburn är det sex (6!) som med säkerhet kan kopplas till kraftmätningen mellan Robert the Bruce och Edvard II!

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle drn överleva i marken? Hundra år?

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle den överleva i marken? Hundra år?

 Vad kan detta bero på? För vid Bannockburn har ju tusentals män stridit och dött; män med vapen och iklädda rustningar. En förklaring ligger i att slagfälten med de stupade alltid plundrades av den vinnande sidan efter att striden avslutats. Det var segrarens privilegium. Sen följde alla de civila som vandrade i spåren av en armé och de av lokalbefolkningen som nu vågade sig fram. Det var nog inte så mycket som faktiskt blev liggande kvar åt eftervärldens arkeologer!

Dessutom är Skottlands jordar generellt sura, precis som i norra Smålands skogsbygd. Sjuhundra år är en lång tid för metallföremål i en omgivning med ogynnsam markkemi. Detta är något vi observerat på våra egna fynd; speciellt järnmaterialet har ibland varit mycket kraftigt förrostat. Frågan är om något solitt järn skulle finnas kvar överhuvudtaget i dessa armborstpilar och spjutspetsar om ytterligare femtio eller i bästa fall hundra år? Därför är det  lätt att instämma i Tonys och Iains antagande att Bannockburn med sina sjuhundra år utgör en bortre gräns för vad man kan uppnå med metalldetektor; i alla fall i den här typen av jordar. Kanske inte så uppmuntrande ord om man intresserar sig för äldre perioder…

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Ovanstående faktum har inneburit att det nya besökscentrat vid Bannockburn fått skapas utan traditionella arkeologiska utställningar. Istället har man helhjärtat satsat på senaste visualiseringsteknik. Bland annat får besökaren historien om slaget berättad inne i ett rum fyllt av effekter i 3D. Långbågarnas regn av pilar, anfallande riddare, hästar som störtar och soldater som stupar i drivor – allt detta sker runt om besökaren som upplever händelserna genom sina speciella 3D-glasögon. Imponerande iscensatt, men den verkliga upplevelsen väntar i det innersta rummet.

Här samlas man runt ett stort bord och indelas i två lag av museets spelledare. Bordet visar sig bli en digital karta över området runt Stirling och Bannockburn, sådant som det antas ha sett ut år 1314. Varje deltagare får befäl över en del av antingen den skotska eller den engelska hären och skall sedan försöka utnyttja sina soldater på bästa möjliga sätt i samråd med sina kollegor. Målet för engelsmännen är att antingen undsätta Stirling Castle eller slå ut Robert the Bruce. Skottarna skall förstås avvärja anfallet. Ett stort och påkostat strategispel där snabba beslut antingen ger framgång eller vållar katastrof. Men samtidigt också kriget förvandlat till en lek; till underhållning oerhört långt borta från reflektion, från sårades skrik och sargade kroppar. Det är inte utan att man känner sig rätt kluven när spelestetiken så totalt tillåts ta över i vad som samtidigt är ett nationellt besöksmål år 2015!

Och hur gick då vårt återskapande av slaget? Kunde en grupp europeiska arkeologer bemästra slagfältet och ändra historien? Ja och nej. Spelet fungerade bra, men inför ett hotande skotskt nederlag avbröt spelledaren. För inte kan Edvard II och hans riddare tillåtas segra vid Bannockburn; inte ens sjuhundraett år efter att det verkliga slaget utkämpades…

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos - den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson kollar dagens inmätningar.

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden - varierat och högintressant! Och det första större material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Fästningsstäder kring Östersjön – en utställning, en bok …och en fortsättning?

Utställningen "Fästningsstäder kring Östersjön"

Vandringsutställningen ”Fästningsstäder kring Östersjön” på plats i Jönköping!

Sedan en tid tillbaka står en vandringsutställning mellan välvda väggen och den öppna spisen inne på länsmuseet. På femton skärmar beskrivs fyra städer med ett gemensamt förflutet – de har varit skyddade av stadsbefästningar. Eller, som i Jönköpings fall, planerats för att få murar, vallar, gravar, bastioner och skansar till skydd, men aldrig fått detta eftersom rikets kassa inte förslog. Två av städerna ligger idag i Estland, men på 1600-talet ingick både Tallinn (som då kallades Reval) och Narva i det vidsträckta svenska väldets baltiska provinser. Skånska Kristianstad tillkom av samma skäl som det nya Jönköping; det behövdes en stark gränsbefästning i en tid av ständiga krig mellan Danmark och Sverige. Men här hette byggherren inte Gustav II Adolf utan Christian IV!

Den planerade fästningsstaden Jönköping. Hans Flemings förslag från 1619.

Den planerade fästningsstaden Jönköping. Hans Flemings förslag från 1619.

I Jönköping realiserades aldrig planerna fullt ut. Fästningen uppfördes enligt ritningarna och ungefär halva det planerade stadområdet kom att bebyggas under stormaktstiden. Men av befästningarna kring staden blev inget byggt. Om man tittar på Flemings ambitiösa plan från 1619 med dess kanaler inser man att det fullt utbyggda Jönköping skulle ha sträckt sig långt ner över Kålgårdsområdets sankmarker. Imponerande, men kanske också rätt orealistiskt. I verkligheten kom fästningsstaden Jönköping att alltid stå tillbaka för utbyggnaden av de mer strategiskt betydelsefulla Kalmar och Göteborg.

Modell över Tallinns befästningar under stormaktstiden.

Modell över Tallinns befästningar under stormaktstiden.

Men det fanns städer inom rikets gränser där verkligt stora insatser krävdes och där många av de storslagna planerna också förverkligades. Metropolerna i de baltiska provinserna, Riga och Reval (dagens Tallinn) var internationella storstäder som hotades av såväl polska som ryska politiska ambitioner. Här finns också en koppling till vår egen stad genom Erik Dahlbergh – greve, fästningsarkitekt, fältmarskalk. Landshövding i Jönköpings län 1687-93 och generalguvernör i baltiska Livland från 1696 till 1702. I hans arbetsuppgifter ingick även utbyggnaden av såväl Revals som Narvas försvar. Det är emellertid en viss skillnad mellan Flemings nya Jönköping (som till stor del stannade på ritbordet) och de gigantiska befästningsverken kring Reval…

Invigningen av "Fästningsstäder kring Östersjön" i stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn våren 2012.

Den högtidliga invigningen av ”Fästningsstäder kring Östersjön” i stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn våren 2012.

Tanken på att berätta om dessa fästningsstäder; om varför och hur de byggdes; om hur historien utvecklades för städerna och de människor som levde och verkade innanför vallarna väcktes för några år sedan på Statens Försvarshistoriska Museer (SFHM). Samtidigt ville man knyta de historiska banden fastare med de områden som under långa tider ingått i det svenska riket. Resultatet blev vandringsutställningen City Fortresses in the Baltic Sea Region som producerades inom ramen för Sveriges Militärhistoriska Arv (SMHA) som ett samarbetsprojekt mellan svenska och estniska forskare. Utställningen öppnades i maj 2012 på stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn under officiell pompa och ståt. Intresset var mycket stort, både i den estniska huvudstaden och i den klassiska gränsstaden Narva, dit utställningen sedan flyttades.

En vandrings utställning med engelsk text om den svenska stormaktstidens städer.

En vandringsutställning med engelsk text om den svenska stormaktstidens städer.

Väl transporterad över Östersjön försågs utställningen med en svensk översättning när den visades på Regionmuseet i Kristianstad för att därefter stå en tid på Artillerimuseet i Södra Åsum. Och nu är det alltså dags att visa upp de fyra fästningsstädernas berättelser på Jönköpings läns museum. Utställningen kommer att stå hos oss fram till den 3 maj. Det finns också en bok framtagen som säljs i museishopen. Dessutom kommer två exklusiva föreläsningar att knyta an till  utställningens baltiska tema.

Den 25 mars kl. 18 kommer Johan Engström, f.d. biträdande överintendent vid Statens försvarshistoriska museer, till Jönköpings läns museum. Han är filosofie doktor i arkeologi och en av landets främsta experter på 1600-talets befästningar. I föredraget Stormaktstidens Reval och Narva – militär och civilsamhällena ger han en spännande inblick i en viktig del av det svenska riket – dagens Estland!

Den 22 april kl. 18 kommer Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum till Jönköpings läns museum. Hans föredrag Det ryska Estland, det fria Estland och det sovjetiska Estland tar vid där Johan Engström slutade. Han beskriver Estlands konfliktfyllda historia fram till dagens komplicerade säkerhetspolitiska läge – berättelsen om ett grannland de flesta av oss känner alltför dåligt!

Efter sejouren i Jönköping kommer vandringsutställningen också att visas på Miliseum i Skillingaryd. Samtidigt fortsätter länsmuseet på temat stormaktstid  med utställningen ”Prakt & Makt” om familjen Brahe och 1600-talets adliga livsstil som öppnar lördagen den 9 maj.

Så välkomna till Jönköpings läns museum för att först stifta bekantskap med det svenska rikets befästa städer och den speciella miljö som livet innanför vallarna bjöd på. Därefter blir det dags att möta högadeln med deras ideal och ambitioner, illustrerade av ett fullständigt unikt material hämtat från slott och samlingar runt om i landet. Så ett gott tips är att boka in både Fästningsstäder och Makt & Prakt i besökskalendern!

Öde byar i Böhmen. Del 1 – Bergsmansbyn Bukov

Rokycany – ett distrikt i västra Tjeckien. Byn Bukov ligger i östra delen av området.
Karta: Pavel Vareka, UWB.
Man skall ta vara på de tillfällen som erbjuds. Våga improvisera och se möjligheten att lära något nytt. Så när Pavel Vareka, organisatör för sessionen om det trettioåriga krigets arkeologi på EAA-konferensen i Plzen 2013, frågade oss föredragshållare om vi hade lust att följa med på en hastigt anordnad exkursion ut i hans undersökningsområde var valet lätt. Pavel hade redan visat bilder från övergivna böhmiska byar som väckte både mersmak och en rad frågor. De inventeringar och utgrävningar som han och hans studenter från University of Western Bohemia utfört berör en region som drabbats otroligt hårt av krig och konflikter.
Det handlar om en från början välmående bergslag, tätt bebyggd med både gods och byar, som slogs sönder av 1400-talets husitkrig (se bloggen den 18 oktober!). Efter drygt ett sekel av återhämtning kom så nästa dråpslag – det Trettioåriga Kriget som i flera omgångar drog fram över dessa olyckliga bygder. Enligt Pavels uppskattning försvann omkring 30% av bebyggelsen i de värst utsatta delarna. Stora arealer omvandlades till skogsmark och har så förblivit till den dag som idag är.
För oss som arbetar med småländska projekt som de danska härjningarna 1567 upp längs Nissans dalgång och med övergivna gårdar som Bollarp i Vireda, kändes mycket igen. Men skalan på händelserna var så annorlunda. Om aldrig förr, kände man nu skillnaden mellan vår glest befolkade utkant och den tidigmoderna epokens sjudande Centraleuropa!
Projektledaren Pavel Vareka visar de ödelagda byarna i distriktet Rokycany.
Så vi gav oss ut i det kuperade landskapet i västra Böhmen en het septemberdag, instuvade i arkeologiska institutionens blå minibuss. Området vi skulle besöka var de högre belägna delarna av distriktet Rokycany, väster om Prag. Idag är åsarna mestadels skogbevuxna medan byar och vidsträckta fält finns i dalgångar och på lägre kullar. Höjden över havet är rätt jämförbar med småländska höglandet, mellan 300 och 400 möh, och jordarna är ganska magra, speciellt i höjdlägen. Men det finns en sak i marken som har lockat till bosättning – limonit, alltså samma typ av malmmineral som återfinns i form av sjömalm i så många småländska sjöar!
Den ödelagda byn Bukov med senmedeltida hus (brunt), husterasser från 1500-1600-tal (grönt), järnugnar (rött) och gruvhål från sent 1600-1700-tal (orange). Dammar och brunnar (blått).

Karta: Pavel Vareka, UWB.

Byn Bukov blev vårt första stopp. Dess rötter går ner i högmedeltid, kanske längre tillbaka än så. Idag är det inte lätt att se var bebyggelsen varit belägen. Bytomten ligger i en rätt brant sluttning som är bevuxen med dels gran, dels en gles bokskog med oväntat snårig undervegetation. För att komplicera saken ytterligare finns där ett antal stora schakt; dagbrott där man brutit limonitmalm från senare delen av 1600-talet in i 1700-tal. Men då var gårdarna i Bukov sedan länge försvunna.
Dagbrott från 1600-1700-tal i västra delen av Bukovs bytomt
Lämningarna efter bebyggelsen inne i bytomten består av två tydligt åtskilda faser. Den hög- och senmedeltida utmärks av relativt små byggnader samlade i oregelbundna gårdstun. I anslutning till gårdarna ligger även en kvarndamm. Även om husen varit oansenliga visar fyndmaterialet från de begränsade schakt som grävts att folket i Bukov levde ett gott liv materiellt sett. Inte då främst som jordbrukare, även om stora terrasserade fält sluter an till bytomten (vilket kan anas i västra kanten av kartan) utan som bergsmän. Vad vi så ofta – och rätt slarvigt – benämner som ”binäringar” var här tillvarons ekonomiska bas.
Kvarndammen i Bukov – fylld med seklers dynga…
Ovanför själva bytomten, högre upp i sluttningen, ligger mindre bergstäkter och resterna av de ugnar där limoniten en gång processades. Det handlar om anläggningar av beskedlig storlek, om de dimensioner som behövdes när en grupp bönder under en period varje år övergick till att framställa smidbart järn. De stora protoindustriella komplexen fanns nere i floddalarna. Det handlade om helt andra investeringar och där fanns också helt andra ägargrupper – adeln, kyrkan och kungamakten.
Exkursionens deltagare står uppe på en stor husterrass från 1500-talet
Den tidigmoderna periodens gårdar var lättare att urskilja där de låg i sluttningen, öster om den äldre bebyggelsen. För de hus som uppfördes på 1500-talet var rejäla timmerhus med flera rum och gärna en rymlig källare i ena änden. De låg på terrasser där intrycket idag förstärks av de vallar som med åren bildats över de breda grundmurarna. Husen hade knappast skämts för sig inne i en samtida stad; det fanns säkert borgare i Böhmen som bodde avsevärt sämre än bergsmansbönderna i Bukov. Och fynden talar samma språk – den materiella kulturen i dessa gårdar antyder både ett stort kontaktnät och ett påtagligt välstånd. Men i början av 1600-talet stod katastrofen för dörren. Den konflikt som tog sin början bara några mil bort, på slottet i Prag våren 1618, skulle komma att utvecklas till vad som beskrivits som det stora europeiska inbördeskriget. Och det trettioåriga kriget skulle för alltid bryta den positiva utvecklingen i Västra Böhmens högländer…

Stort tack till Pavel Vareka, University of Western Bohemia, för en utomordentligt givande guidning och för generöst tillstånd att utnyttja hans kartmaterial!

Belägringens spår

Lopata – en medeltidsborg i Böhmens skogar
Den stora behållningen med ämneskonferenser som EAA 2013 i tjeckiska Plzen (se bloggen den 25 september) blir ofta exkursionerna. Då får man tillfälle att diskutera och knyta kontakter med andra deltagare på ett lite mer avspänt och informellt sätt. Gärna då när man tillsammans ställs inför ett objekt man kan associera till utifrån olika erfarenheter. Eller kanske något som är så fantasieggande att deltagarna gemensamt tappar hakan…
Söndagen den 8 september följde jag med på en vandring längs The Franc Trail. Det är en kulturhistorisk led genom skogar i västra Böhmen, upplagd för att visa fram några av alla de fornlämningar som undersöktes av Frantisek Xavier Franc. Han var en föregångare inom den lokala arkeologin; en självlärd arkeolog som under mitten och senare delen av 1800-talet lade grunden för kunskapen om regionens förhistoria och medeltid. En av de platser som han arbetade med var borgruinen Lopata.
Fästningen på sin klippa omkring 1430
Egentligen var det inget speciellt med borgen som sådan. Lopata var ett medelstort fäste; en palatsbyggnad och två torn högt upp på en klippa, samt en ganska stor förborg. Hela anläggningen förstördes i grunden när den intagits efter en flera månader lång belägring vintern 1430-1431. Striden om Lopata ingick i det förvirrande skede av inbördeskrig som kallas husitkrigen.
Konflikten var en långvarig kraftmätning mellan kejserliga trupper och anhängarna till reformatorn Jan Hus. Efter hans död på bålet år 1415 utbröt en bred folkresning som kom att vara till 1436. Husiterna ville förändra nattvarden, hålla predikan på folkspråket och avskaffa prästerskapets världsliga makt. De mest radikala grupperna, taboriterna, förkastade allt som inte stämde med Kristi lag enligt Bibeln. Här ser man för första gången lekmännen som träder fram som en självständigt agerande kraft inom den religiösa sfären. Sprängkraften i budskapet var enorm. Den katolska kyrkan och de kejserliga reagerade med att sända ut korståg mot husiterna, men led flera fruktansvärda nederlag. Efter segern vid Domazlice 1431 övergick man till förhandlingar mellan katolska kyrkan och de mer moderata grupperna inom husitrörelsen. Den tjeckiska kyrkan tillerkändes en särställning som bestod ända fram till 1500-talets lutheranska reformation. Emellertid vägrade taboriterna att ge upp kampen, vilket ledde till deras undergång i slaget vid Lipany 1434.
Lopata – den centrala borgklippan med en sentida gångbro
I detta politiska och militära kaos förstördes borgen Lopata. En styrka på uppskattningsvis 6-800 man belägrade klippfästet som besköts kontinuerligt. Men till sist var det bristen på förråd som fällde utslaget. Garnisonen gjorde ett desperat utbrytningsförsök när slottet eldhärjades. Från de skriftliga källorna vet man att omkring 40 knektar från Lopata infångades. Förmodligen utgjorde de merparten av slottets besättning.
De oansenliga resterna efter den runda barfreden – Lopatas kärntorn
Förstörandet av borgen genomfördes med största möjliga grundlighet efter att den intagits. Idag återstår väldigt lite av murar och andra synliga lämningar. Det finns sannerligen åtskilliga långt mer imponerande borgruiner runt om i Böhmen. I det här avseendet påminner Lopata mycket om de medeltida fästen man får leta sig fram till runt om i Småland. Några hus- och torngrunder som delvis täcks av rasmassor, jordvallar vid förborgen och med tiden ganska igenfyllda vallgravar på strategiska ställen. De flesta av oss har nog sett liknande anläggningar på hemmaplan. Nej, det är inte den ordinära borglämningen i sig som fascinerar. För runt om i skogen döljs andra, mycket mer oväntade spår efter vad som tilldrog sig på platsen för 584 år sedan…
Belägringens spår. Skyttegravar – fullt synliga efter snart sex sekel!
För visserligen är ruinen av slottet Lopata noga ödelagd, men segrarnas spår finns kvar i lövskogen kring borgklippan. Murarna bröts noggrant ner, men vem brydde sig med att fylla igen alla skyttegravar och andra belägringsverk? De hade ju fyllt sin funktion i och med att borgen intagits och raserats. Ett fientligt fäste var förstört och platsen hade inte längre någon strategisk betydelse. Soldathopen drog vidare på våren 1431 mot andra strider och nya slott att belägra.
En löpgrav med skyddande jordvall på sidan mot borgen
Löpgravarna är fortfarande fullt synliga inne i blandskogen. Trots de sekler som förflutit sedan belägringen har de inte fyllts igen och suddats ut. De magra markerna runt Lopata har främst fungerat som beten innan skogen tilläts växa upp. Bortom den markanta klippan i nordöst finns koncentrationer av flacka, men tydliga gropar. Det är platsen för belägrarnas vinterläger där svackorna markerar de grophusliknande hyddor soldaterna uppehöll sig i när de inte deltog i striderna. För under en belägring handlade mycket om att vänta. Vem skulle först drabbas av sjukdomar, brist på mat, foder och ammunition? Belägrarna eller den belägrade? För det var på inget vis självklart att de som omringat ett fäste också förmådde att inta det.
Flyttblock med inhuggna lägen för belägrarnas kanoner
Här och där i sluttningarna nedanför borgklippan ligger stora stenblock som lossnat och rasat ner. Vid belägringen 1430-1431 har anfallarna utnyttjat många av dem som naturliga skydd. Löpgravarna ledde ofta fram till större block, till platser där soldaterna kunnat räta lite på sig och känna sig relativt trygga. Men i flera av stenblocken har också märkliga rännor huggits in på skrå; skåror med lutning uppåt borgen. Rännorna tolkas som lägen för bombarder, tidiga kanoner som lobbat iväg stenklot mot fästningsmurarna. Det är en märklig känsla att stå vid dessa fasta lavetter, på samma plats som senmedeltida ”bysseskyttar” som de kallades på våra breddgrader. Kanonjärer med ett annat ord.
Analys av beskjutningen – skottlinjer från försvarare och belägrare
I samband med att vandringsleden ”Franc’s Trail” upprättades togs nya, illustrativa skyltar fram till de fornlämningar som leden passerar. Tyvärr visade det sig att all text var på tjeckiska, men bildmaterialet är utmärkt. Nedanför borgklippan, vid en av belägrarnas kanonställningar, visade man t.ex. de olika skottlinjer man räknat fram. Hur långt hade stenen från den stora slunga som funnits uppe i borgen nått? Och var träffades fästningsmurarma av kanonskotten? Var kunde man gå säker respektive var blev man beskjuten? När man idag börjar tänka i dom banorna växer förståelsen fram; man inser vilket sjudande helvete denna så fridfulla plats en gång varit. Lopatas undergång må ha blivit till en obetydlig fotnot i historien om husitkrigen, men de som deltog och överlevde mindes säkert platsen med fasa för resten av sina liv!
Lärdomen man tar med sig hem från Böhmens skogar är att man måste betrakta lämningarna efter vårt eget konfliktfyllda förflutna lite annorlunda. Borgruinerna ligger där dom ligger, vare sig det handlar om lättbegripliga fästningsmurar eller oansenliga vallar och jordkullar. Men vad döljer sig i omgivningarna? På hur många platser kan man hitta bevarade belägringsverk som de vid Lopata? Det finns ju registrerade svenska exempel på skansar och vallsystem från belägringar, men gissningsvis är mycket kvar att upptäcka. Det handlar om svårfångade strukturer som skall lokaliseras. Vi letar efter gravar och vallar som hastigt slängts upp, efter enkla fältbefästningar som byggts i ett speciellt syfte för att sedan överges. Och de i Sveriges skogsbygder så populära bråtarna, effektiva hinder i form av fällda träd, har förstås för alltid försvunnit. Flygburen laserskanning (LIDAR) är en metod man kan ta till hjälp. Så har vi till exempel funnit fram till vad som kan vara grunden till det blockhus som spärrade vägen för danskarna vid Getaryggen sent i oktober 1567. Man måste pröva nya metoder och leta efter nya sorters lämningar för att nå resultat; en på alla vis spännande utmaning!

Gunnebo – en gustaviansk dröm …och en förebild?

Gunnebo – den terrasserade och imponerande entrén
I samband med konferensen ”Paradise Regained. Tidigmoderna trädgårdar i fiktion och verklighet, i teori och praktik” fick jag möjlighet att i bästa tänkbara sällskap bese Gunnebo slott och dess återställda park strax utanför Mölndal. Vid guidningen vandrade en grupp där bland annat en stor del av landets främsta trädgårdshistoriker ingick, runt i de försommarprunkande parkanläggningar som omger John Halls sommarställe. Förresten skall vi kanske ta det försiktigt med just ordet ”slott”. För även om Gunnebo går tillbaka till medeltiden som sätesgård (Gunnobodher omtalas år 1397) är det vi ser idag en villa, ett sommarresidens uppfört för en visserligen mycket förmögen, men ofrälse köpman från Göteborg. Först från och med 1929 lanseras epitetet ”Gunnebo slott” som ett led i den marknadsföring vilken dåvarande ägarinnan Hilda Sparre bedrev.
Murnischer med exotiska växter för gästerna att beundra
Gunnebo ritades av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Han hade nyss kommit hem från en bildnings- och inspirationsresa i Sydeuropa, där mötet med de representativa villor som italienaren Andrea Palladios formgivit under 1500-talet satt outplånliga spår. Carlberg skulle väl idag närmast ha benämnts som en totalentreprenör, eftersom han inte bara utformade huvudbyggnaden med dess 25 rum, kolonner och utvändiga trappor, utan också tjänstefolkets byggnad, orangeriet, drivhuset och eremitaget. Dessutom ritade han inredningen, allt ifrån möblemanget och villans kakelugnar ner till parkettgolvens mönster och de stora blomsterurnorna av gjutjärn. Men han nöjde sig inte med detta utan formgav även de terrasserade stilträdgårdarna mot norr och söder samt den anslutande engelska parken med sin friare disponering och mer naturliga former.
Bygget påbörjades år 1784, men var inflyttningsklart först tolv år senare. Färdigbyggt blev det precis lagom till sekelskiftet 1800. Strax därefter dog John Hall och egendomen övergick till hans son John d.y. som lyckades med konstycket att driva faderns verksamhet i konkurs inom loppet av fem år. Därmed inleddes en lång period av vanvård och förfall för herrgårdens räkning.
En italiensk villa i svenska omgivningar
Som vi kan se är Gunnebo och Rosenlund nästan på året jämngamla. Anläggningarna visar fram tidens stilideal på ett anslående sätt, samtidigt som de också utgör monument över sina båda byggherrar, köpmannen och juristen, vilka i så hög grad låtit sitt stora intresse för arkitektur och trädgårdskultur prägla gårdarna. Dessutom handlar det om en vision som inte blev bestående utan som inom få år började förfalla. Och vad som kanske idag är viktigast för en Jönköpingsbo – i Gunnebo slott ser vi vad man kan åstadkomma med en gustaviansk herrgård. Om viljan finns. Och om den finansiella sidan av saken kan lösas på ett godtagbart sätt. I det avseendet är det viktigt att komma ihåg att både Gunnebo och Rosenlund är så pass beskedliga till sin storlek. Det handlar i båda fallen om stora, gediget byggda villor som skall underhållas och värmas upp.

Gunnebo slott ger idag ett helgjutet intryck där visionen av ett svunnet 1700-tal är i det närmaste komplett. Byggnaden har återfått sin gråa färg efter att under lång tid ha varit gulmålad. Den eleganta trappanläggningen ut mot den södra stilträdgården var ursprungligen av trä, men revs på grund av rötskador redan på 1800-talet. Sedan 1960 är den återskapad i mer beständiga material. De nedbrunna flygelbyggnaderna har uppförts i enlighet med Carlbergs ritningar och det finns åter ett orangeri i parken, om än inte på ursprunglig plats.

Svenska alternativ – trä och bly istället för fasadsten och marmor
Även om Gunnebo slott byggdes som en konsekvent efterbildning av en italiensk-fransk villa har man anpassat detaljutförandet till svenska förhållanden. Sten ersattes av trä i stomme och fasad, bly utnyttjades i fasadreliefen och urnorna i trädgården tillverkades av gjutjärn istället för marmor. För visserligen kom John Hall att genom åren lägga ner enorma summor på sitt sommarställe, men någon måtta fick det ändå vara på utgifterna!
Den södra stilträdgården med dammen i fonden
Gunnebo såldes till Mölndals dåvarande stad av familjen Sparre 1949. Efter en första renovering kunde herrgården öppnas för allmänheten 1952. Den blev byggnadsminne elva år senare. Alltsedan egendomen övergick i kommunal regi har man försökt att lokalisera och om möjligt återköpa de inventarier som skingrats vid auktioner i samband med olika ägarskiften. Mellan 1996 och 2001 bedrevs ett  projekt kallat ”Åter till 1700-talet” på Gunnebo. Totalkostnaden för restaurering av huvudbyggnaden, återuppförande av flyglar och andra hus plus ett stilenligt återskapande av trädgårdsanläggningarna slutade på 35 miljoner kronor. Till skillnad mot vårt Rosenlund där alla äldre avbildningar av herrgårdens ursprungliga utseende saknas, finns merparten av Carlbergs ritningar idag bevarade på Röhsska museet i Göteborg. Därför kunde återställandet av Gunnebo ske utifrån både originalplaner och för parkanläggningens del arkeologiska undersökningar.
Ett orangeri från 1860-talet rivs – och dess föregångare börjar synas på nytt
I ett hörn av den vidsträckta parken pågår ett nytt arkeologiskt forskningsprojekt. Resterna efter 1860-talets stora uppvärmda växthus avlägsnas. Under de kraftiga stenmurarna friläggs grunden till Gunnebos ursprungliga orangeri som revs redan under förfallsperioden i början av 1800-talet. Kollegorna från Göteborgs Universitet ägnar några försommarveckor åt lika delar råslit och varsam dokumentation. Målet är även här en korrekt rekonstruktion, ett återskapande av den byggnad där John Halls exklusiva växter vinterförvarades.
Den återskapade nyttoträdgården med en nyuppförd flygelbyggnad
Eftersom man på Gunnebo eftersträvar att återskapa hela miljön från herrgårdens storhetstid kring år 1800 har även nyttoväxterna fått ta plats. Trädgårdsland, gångar och drivbänkar producerar än en gång vad gården behöver. Men idag hamnar grönsakerna på restaurangens meny och en del av frukten utnyttjas till den sylt och marmelad som säljs i souvenirbutiken. Som för övrigt är något av det bästa jag sett i den vägen. Sortimentet är väl genomtänkt och knyter på ett fint sätt an till Gunnebos 1700-tal och de historiska trädgårdarna.
Ja, när man vandrar runt på Gunnebo lever och frodas verkligen det gustavianska eran runt omkring dig. Historien blir levande och fattbar. Det behövs ingen överdriven pedagogisk touch; hela anläggningen talar för sig själv och för den epok som skapat det lilla träslottet med dess överdådiga park. Är det möjligt att uppnå en liknande effekt på vårt eget Rosenlund? Kanske. Men det får framtiden utvisa!

Vad gör ettusentrehundranittiosju arkeologer i Böhmen?

University of West Bohemia i Plzen, Tjeckien
Egentligen är Plzen (tidigare Pilsen) i Tjeckien, belägen 8,5 mil väster om Prag, ett ganska otippat resmål. En stad med anor tillbaks till sent 1200-tal och en fint bevarad stadskärna, men annars mest känd som hemort för Skodafabrikerna. Och för det gigantiska Urquell-bryggeriet. Men här finns också Universitetet i Västra Böhmen, grundat strax efter murens fall genom en sammanslagning av Plzens Tekniska Institut och en lokal mindre högskola.
Universitetsområdet påminner om vissa svenska högskolor med sina typiska nittiotalsbyggnader och ett läge en bra bit ut från centrum. Det har faktiskt placerats på vad som tidigare var en militär flygbas; en nog så symbolisk bild av utvecklingen efter det kalla krigets slut. Samtidigt finns förstås den bistra samtidshistorien alltid närvarande i en eller annan form. Till exempel genom det gigantiska cellfängelse som ligger bara ett stenkast bort. Uppfört i slutet av 1800-talet, under det habsburgska rikets dagar, är det Tjeckiens största fängelse. Under kommunisttiden var Vaclav Havel den kanske mest namnkunnige fången bakom dessa murar och taggtrådsstängsel.
Cellfängelset i Plzen, en kvarleva från dubbelmonarkins dagar.
Men tack och lov var det inte dit, utan till universitetet som vi begav oss i början av september 2013. Och vi, det var Moa Lorentzon och Claes Pettersson från Jönköpings läns museum, deltagare i den 19:e EAA-konferensen (European Association of Archaeologists). Lite statistik kan vara på sin plats. I år kom 1397 registrerade deltagare, representerande 48 olika länder, för att medverka i ett lika rikt som överväldigande utbud av aktuella forskningsresultat. Total hölls inte mindre än 977 olika föredrag, till detta kom 196 posters. Presentationerna skedde inom ramarna för 91 separata tematiska sessioner, varav som mest 18 pågick parallellt. Dessutom deltog 26 olika utställare med allt från smalast tänkbara facklitteratur till det absolut senaste inom laserskanning och andra högteknologiska metoder.
Arkeologiska perspektiv på Trettioåriga kriget…
Det säger sig självt att man inte kan tillgodogöra sig mer än en bråkdel av det enorma informationsflödet under de tre konferensdagarna. Det gäller att läsa på i programmet, att tänka strategiskt och bita ihop. För man kommer att bli frustrerad över de val man måste göra. Men den känslan försvinner snabbt inför all inspiration, alla nya idéer och de människor man möter!
Vad kunde då vi bidra med vid EAA 2013? Vilka vinklingar på småländsk arkeologi presenterades inför de samlade kollegorna? Moa var först ut på scen med föredraget Historical sites and monuments versus antiquarian practice – examples from archaeological surveys in woodland areas, Southern Sweden. Det ingick i sessionen Archaeological Sites in Forests – Strategies for their Protection. Och handhavandet av skogens kulturminnen utgör sannerligen ett problem i alla beskogade områden i Europa. Ett tydligt tema under sessionen var den betydelse som LIDAR, flygburen laserskanning, fått vid kartering och bedömning av dessa frågor.
LIDAR i skogen och på slagfältet – en 1600-tals skans inne i en tysk skog
På fredagen  var det Claes tur att berätta om Jönköpings turbulenta 1600-tal under rubriken Far Behind the Front. The Ambitions and Shortcomings of an Aspiring Military State in the 17th Century. För just så kan stadens utveckling betraktas – som en spegling av stormaktstidens visioner och tillkortakommanden. Föredraget hölls inom ramen för Archaeological Perspectives on the Thirty Years War, en heldagssession som förhoppningsvis kan utgöra startpunkten för ett europeiskt nätverk inom detta ämnesfält. För på sikt är det kanske så man skall se den största och mest långvariga nyttan av en mastodontkonferens som EAA – i mötet mellan likasinnade från olika delar av Europa; möten som genererar framtida samarbeten!
Fästningsstaden Ingolstadt i Tyskland – murar grundlagda enligt konstens regler
En annan viktig sak är möjligheten att få perspektiv på sin egen verksamhet. Man träffar kollegor som sysslar med likartade objekt och ser paralleller. Exempelvis kunde vi jämföra Jönköpings slott med de lika gamla befästningsverken runt Ingolstadt; en sydtysk stad som stod emot Gustav II Adolfs anfall sommaren 1632. Kanske därför att man byggt mer omsorgsfullt och starkare än vid vår egen – i krig oprövade – fästning? Likaså fanns det uppenbara likheter mellan hur de slagfältsarkeologiska undersökningarna genomförs i Tjeckien och vad vi försöker uträtta i spåren efter den danske fältherren Daniel Rantzaus härjningar längs Nissastigen hösten 1567. Även de ödelagda by- och gårdstomterna påminner i hög grad om varann, trots avståndet geografiskt. Här finns sannerligen mycket att lära av och fundera kring!
Session A04 – Trettioåriga krigets arkeologi. Diskussion med arrangören Pavel Vareka (andre man från höger)
Man återvänder hem efter dagarna i Tjeckien fullastad med intryck. Vilka resultat som blir bestående och vilka lärdomar som kan tillämpas i det antikvariska arbetet i norra Småland får framtiden utvisa. Men en sak är säker; den här sortens forum behövs! En konferens som EAA 2013 i Plzen må kännas kaotisk och stressig men är samtidigt bara så berikande! Som sagt, det handlar om inspiration. Om nya idéer. Om möten. Som deltagare får man mersmak – så ta lärdom och  följ med till EAA 2014 i Istanbul. Det lär bli minnesvärt!

För den som vill veta mer om EAA 2013, se http://www.eaa2013.cz

För den som vill veta mer om EAA 2014, se https://www.eaa2014istanbul.org/site

Glömda gårdar i skogen…

Ruin efter senmedeltida byggnad på Mankbys övergivna bytomt

Ibland slås man av likheter mellan platser man besöker och lokaler där man en gång grävt. Man upplever ett déjà vu… Så var det under min andra exkursion i samband med EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) nu i början av september. Man gick i en tät blandskog, marken var stenbunden och rejält kuperad. Nattens häftiga regn hade förvandlat stigen till en halkbana och det ångade från grönskan. Men här och där i sluttningen gick det att urskilja rösen, terrasseringar, diken och stenfria ytor – gruppen av besökare var på väg in i en sedan länge övergiven bytomt!

Ulrika Rosendahl guidar Mankbys internationella besökare

Vad vi fick se i den sydfinska regnskogen var lämningarna efter Mankby, en medeltida landsby som ödelades då kungsgården Esbo upprättades år 1556. I linje med den omstrukturering av lantbruket som man försökte genomföra under Gustav Vasas senare regeringsår skapades här ett modernt storjordbruk. Detta gods inrättades delvis för att sörja för den nya staden Helsingfors behov. Den tidigare byns gårdar avhystes och bönderna tvingades bort. I vår egen trakt ser vi liknande händelser vid samma tid, då bland annat Ryhovs kungsgård bildas som underhållsgård till det nyskapade Jönköpings slott.

Georg Haggrén lyfter undan presenningarna – ett blött och skitigt jobb!

Mankby var en för finska förhållanden stor by med sina åtta gårdar placerade i ett sluttningsläge. Man hade utsikt över sin åker- och ängsmark, bra sedimentjordar nere på vad som under stenåldern varit en skyddad havsvik. Lämningarna efter bebyggelsen är idag oväntat välbevarad och överskådlig – förutsatt att man besöker Mankby vid rätt årstid. Vid vår visit den 1 september var emellertid alla öppna ytor och gläntor förvandlade till rena djungeln. Även i detta avseende kan man se likheter med de många småländska by- och gårdstomter som kommit att ligga kvar som övervuxna fossila element i  landskapet efter gods- och säteribildningar.

Den stora rians torkugn som överlagrar en märklig stensatt grop… 

Den övergivna bytomten i Mankby påträffades år 2004 och ett forskningsprojekt startade tre år senare. Till dags dato har man kartlagt ett tjugotal hus, odlingsmark och flera av de vägar som en gång utnyttjades av byborna. Utgrävningarna har bl.a. berört ett bostadshus, en källare och delar av de anslutande åkersystemen. För närvarande arbetar man med en komplex yta där flera huslämningar från olika perioder överlagrar varann. Fyndmaterialet har visat sig vara oväntat rikt; en bild av välstånd bland senmedeltidens finska skattebönder är vad som förmedlas.

Man vet från skriftliga källor att Mankby bestod av av sex gårdar när bebyggelsen skulle avhysas. Två tidigare kända gårdsenheter hade då redan lagts ner. Men 1548 fanns det 30 vuxna personer skrivna i byn, vilket innebär att det totala invånarantalet vid detta tillfälle bör ha uppgått till omkring 50 personer.

Ulrika berättar från toppen av ett spisröse i en outgrävd byggnad

Projektet fortsätter – fast efter vår besök skulle man bara undersöka en profil till, sen var det dags att täcka schakten för vintern. På längre sikt finns det planer på att göra bytomten bättre tillgänglig för besökare och att skapa någon form av  besökscenter. För ett framrensat Mankby med bra visualiseringar skulle tveklöst kunna bli en verklig sevärdhet – ett minnesmärke över en försvunnen landsbygdskultur i landskapet Uusimaa.

Och samtidigt känns allt så förtvivlat välbekant med dessa gårdsruiner djupt inne i skogen. Från länsmuseets horisont är det klart att man tänker på utgrävningarna av Bollarp i Vireda socken när man ser schakten i Mankby. Husgrunden med sitt stora ugnsfundament, den noga röjda odlingsytorna, fynden som skvallrar om ett liv med mer än bara livets nödtorft – och en datering där den småländska skogsgården tas upp strax innan kungen män avhyser den finska landsbyn. Eller varför inte skänka Vallby på Visingsö en tanke? En välmående by som också den läggs öde på grund av en godsbildning. Parallellerna finns där då man funderar på saken.

Rosenlund på programmet …i Norrköping!

Nu är det dags att börja föra ut de spännande resultaten från Rosenlunds herrgårdspark! I veckan – den 8 – 9 juni – arrangerar NTAA (Nordiskt Nätverk för Trädgårdens Arkeologi och Arkeobotanik) ett trädgårdsarkeologiskt seminarium på Stadsmuseet i Norrköping.

http://www.archaeogarden.se/NTAA.html

I det spännande och välmatade programmet ingår två föredrag på Jönköpingstema. Först ut är Agneta Åsgrim som berättar om Kålgårdsområdet – historien om hur platsen för de planerade befästningarna kom att utvecklas till stadens trädgårdsmark; ett viktigt koloniområde under 1700- och 1800-tal. Idag måste man vara uppmärksam för att se de få återstående spåren efter Kålgårdarna, den trångabodda trästadens gröna lunga. De senaste decenniernas radikala omvandling till centralt belägna bostadskvarter har avlägsnat det mesta. Agnetas nyutkomna bok och den fina utställning som visas i Arkivhuset till den 25 september lyfter fram ett ofta förbisett område med ett växlingsrikt förflutet. Det är bakgrundskunskaper som behövs om man på allvar vill skapa ett grönare stadsrum!

http://www.jkpglm.se/se_o_gora/alltid/stadshistoria.html#bok

Därefter blir dags att hålla föredrag om Rosenlund. På trekvart skall vi presentera herrgårdsparkens förflutna, nutid …och möjliga framtid. Resultat från nya undersökningar med georadar visar att vi står inför vad som skulle kunna utvecklas till ett forskningsobjekt av yppersta klass. Och tillika en turistmagnet mitt inne i centrala Jönköping – en äkta gustaviansk trädgård som återskapas framför besökaren!