Freden i Jönköping den 10 december 1809

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Det var ett på alla vis löjligt litet krig som ingendera parten egentligen ville utkämpa. Ett Sverige som stod mitt i den olycksaliga kraftmätning med Ryssland som skulle leda till rikets sönderfall i och med förlusten av Finland. Ett  Danmark som hade lidit svårt av de krigshandlingar engelska Royal Navy genomfört längs kusterna. Men i den pågående europeiska storkonflikten var man allierade med olika sidor – kungariket Danmark-Norge till Napoleons Frankrike, medan Sverige valt att satsa på Storbritannien. Påtryckningar från stormakterna ledde fram till en dansk krigsförklaring den 14 mars 1808.

Det primära danska krigsmålet var än en gång att försöka återta de territorier som 150 år tidigare förlorats till Sverige genom freden i Roskilde. Man skulle nå detta mål genom stöd av en fransk-spansk-holländsk armé på 32 000 man under befäl av marskalk Jean-Baptiste Bernadotte (några år senare svensk kung under namnet Carl XIV Johan …). Man räknade med att den svenska armén skulle vara fullt upptagen i Finland och att segern därför skulle bli lätt vunnen. Men allt gick fel. Starka svenska förband fanns  kvar i landets södra och västra delar. Och en engelsk flotteskader som övervintrat i Göteborg kunde redan vid islossningen i slutet av mars 1808 löpa ut och behärska farvattnen mellan Danmark och Sverige. Samtidigt utbröt oroligheter i Bernadottes spanska regementen. Nyheter om den folkresning mot fransmännen som just brutit ut hemma i Spanien nådde trupperna och soldaterna började desertera. Invasionsplanerna avbröts.

Istället koncentrerades krigshandlingarna till svenska angrepp mot Norge. Strider fördes med varierande framgång i gränsområdena Tröndelagen och Jämtland. Ett större anfall riktat mot den strategiskt viktiga fästningen i Kongsvinger slogs tillbaka av de norska försvararna. Men merparten av striderna längs den norska fronten var av mycket begränsad omfattning; det var mer frågan om räder än verkliga offensiver. Missförstånd i ledningen och inte minst svåra logistiska problem tärde hårt på båda sidornas soldater. Man förmådde inte utnyttja vunna framgångar. Ett svensk/engelskt invasionsförsök riktat mor Själland sommaren 1808 gick om intet eftersom den engelske befälhavaren Moore blev osams med Gustav IV Adolf.

Som en följd av dålig ledning, sjukdomar bland trupperna samt brist på utrustning och förnödenheter ebbade striderna ut längs den norska fronten. En tillfällig vapenvila ingicks den 22 november. Under vintern skedde inga egentliga strider. Den 7 mars 1809 påbörjades så en statskupp genom att de svenska trupperna i Värmland under Georg Adlersparre påbörjade sin marsch mot Stockholm. Man hade då fått löfte om att de norska trupperna inte skulle dra fördel av situationen, utan stanna på sin sida av gränsen. I Stockholm avsattes kungen den 13 mars och försattes i husarrest. I Gustav IV Adolfs ställe blev hans farbror kung den 5 juni under namnet Karl XIII. Dagen efter godkände Rikets Ständer en svensk konstitution.

Som en sista krigshandling skedde ett norskt anfall in i Jämtland och Härjedalen, men det slogs tillbaka i slutet av juli. Den 17 september slöts fred mellan Ryssland och Sverige. I ett land som just förlorat hela den östra rikshalvan och som därtill genomgått vad som i praktiken var en revolution, fanns ingen vilja att fortsätta det meningslösa kriget mot Danmark. Och i Norge, där man inte längre kunde påräkna livsviktiga leveranser av ryska förnödenheter, led man svårt under den effektiva blockad som den engelska flottan upprätthöll. Nu ville man bara få ett slut på fientligheterna.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

Man valde Jönköping som plats för fredsförhandlingar. Skälen var väl kanske främst praktiska – det var ungefär lika långt från båda huvudstäderna. Under senhösten 1809 arbetade sig de båda delegationerna genom listorna på krav och motkrav. Chefsförhandlare var Carl Gustaf Adlerberg, svensk minister i London, och på den danska sidan Nils Rosenkrantz, dansk minister i Sankt Petersburg. De praktiska detaljerna överläts till landshövdingen, som tvingades sända bud på varor som goda viner och likörer, senap, ättika och spelkort. Det fanns uppenbarligen tid för vänskaplig samvaro vid sidan av uppdraget att avsluta ett krig.

Delegationerna inkvarterades i var sitt hus på ömse sidor om Östra Storgatan.  Stedtska huset, även kallat Residenset eller Socitetshuset, där de svenska delegaterna inkvarterades förstördes vid en våldsam eldsvåda vintern 1965. Men det hus på Östra Storgatan 29 där danskarna bodde står ännu kvar. En diskret stenplatta på fasaden som säkert inte många av oss lagt märke till, minner ännu om de dagar då förhandlingar pågick. Men de erfarna diplomaterna behövde ingen längre tid för att komma överens i sakfrågorna. Redan söndagen den 10 december kunde fredsfördraget undertecknas.

I princip valde man att återskapa ett status quo från före krigsutbrottet. Inga landavträdelser skedde som en följd av kriget. Sverige åtog sig så långt det var möjligt – och så långt England tillät (!) – hålla Royal Navy på kanonskotts avstånd från rikets kuster. Dessutom skulle förrädare och överlöpare utväxlas mellan länderna.

När väl diplomatin var lyckligt överstånden vidtog den länge emotsedda  avslutningsbalen, en fest som skulle stanna länge i Jönköpingsbornas minne. Man inser hur påkostad denna tillställning måste ha verkat utifrån följande ögonvittnesskildring, det var ”en af de mest lysande fester, som dittils gifvits i Jönköping. Den stora våningen var rikt eklärerad, i trappan och utanför paraderade militär, från regementsmusiken ljödo än fanfarer, än dessa graciösa danser, hvilkas intagande musik vi ännu beundra, uniformer lyste, ordensdekorationer glittrade, vid supén, anordnad af en av hofvets mästerkock, glänste det från Stockholm medförda silfret”.

Men balen, liksom allt det mindre storslagna festande som föregått tidigare, hade medfört varubrist i staden och livsmedelspriserna rusade i höjden. Så trots glansen från världsvana diplomater och eleganta officerare var det nog många bland borgerskapet som drog en lättnadens suck när de lysande följena lämnade Jönköping och lugnet återställdes.

Knapp med ett upprest lejon som bär ett armborst. Tillhör en officersuniform modell 1806 från Kalmar Regemente.

Ett av de fynd som gjordes i samband med undersökningarna på Jönköpings slott år 2012 har med stor sannolikhet en koppling till fredsförhandlingarna i staden under senhösten 1809. Det handlar om det välbevarade metallhöljet till en träknapp som ursprungligen varit fastsydd på en nästan ny uniformsrock av modell 1806. Motivet, ett upprest lejon som håller ett armborst, visar att bäraren tillhört Kalmar Regemente. Ett förband som inte haft någon känd anknytning till Jönköping, förutom vid ett tillfälle. Händelserna år 1809, då ett mindre antal officerare närvarade i staden.

Det blev en lite annorlunda tolkning av det lilla metallblecket, som hittades vid metalldetektering under pågående utgrävning. Visst, det är frågan om knappologi i ordets verkliga bemärkelse, men nog är det spännande att så pass exakt kunna knyta ett enstaka fynd till en känd och väldokumenterad historisk händelse? Vem officeren var kommer vi sannolikt aldrig att få veta, bara att han stod att finna inom en högst begränsad krets av kalmariter. Vad han gjorde uppe på fästningsruinen lär också förbli höljt i dunkel. Och lika bra det, kan det tyckas. Låt oss vara snälla och fantisera lite om en ung militär som fylld av ett historiskt intresse klättrar runt bland de förfallna murarna. Han, som kommit levande ur Sveriges kostsamma tvåfrontskrig mot Ryssland och Danmark, var väl bekant med den även i förfallet mäktiga vasaborgen hemma vid Kalmarsund. Nu ville han bilda sig en egen uppfattning om den centrala länken i försvarskedjan längs rikets forna södra gräns – Jönköpings slott.

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Hemma hos kyrkoherden – hög status i Christian IV:s nya stad!

Enhörningen med fiskstjärt, ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

I vårt förra inlägg beskrev vi själva prästgården i Christian IV:s nya fästningsstad Kristianstad. Eller rättare sagt de lämningar i form av husgrunder, golv och källare som friläggs allt eftersom utgrävningen fortsätter. Men de stora strukturerna brukar inte vara det som besökarna har i åtanke när de ställer den eviga  frågan ”Finner ni någonting spännande?” Det är föremålen, spåren efter en gången tids materiella kultur, som väcker det största intresset. Så vad är det egentligen som vi  hittat hemma hos kyrkoherden?

En kategori fynd som tydligt visar vilken status prästgården haft är det svartglaserade kakel som prytt stora kakelugnar i salar och rum. Renässansmotiven kan tyckas föråldrade eftersom de fursteporträtt som utgjort blickfång på ugnarna utifrån dräkterna placeras i sent 1500-tal. De formar och matriser som utnytjats i tillverkningen har haft sitt ursprung i Tyskland. Men i Christian IV:s tid var inte kaklen längre försedda med grön glasyr. Nu i det tidiga 1600-talet föreskrev modet att kakelugnar skulle vara svarta. Man sökte efterlikna de sättugnar av järn som blivit alltmer populära.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd. Exakt samma motiv har också påträffats i Tallinn!

Dessa eleganta ugnar har stått i flera av prästgårdens rum. Fragmenten dyker upp såväl i som intill byggnaderna, samt i den stora avfallsgropen på granntomten i norr. Att man inte tagit bättre vara på kaklen vid rivningen har säkert haft flera orsaker. Dels hade motiven hunnit bli omoderna samtidigt som många kakel säkert spruckit under årens lopp. Dessutom monterades byggnaderna ner under en pågående belägring, så soldaterna hade annat att tänka på. Varsamhet med prästens ugnar hade nog inte högsta prioritet för en frusen knekt vintern 1677-78…

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

 Helt säkert har dessa stora kakelugnar utgjort bra värmekällor i Kristianstads fuktiga och kalla vinterklimat. Men de visar också vilken betydelse prästgården haft, eftersom det handlar om viktiga statusmarkörer prydda med bilder hämtade ur en motivvärld som varit gemensam för högreståndsmiljöer i hela norra Europa!

Men det finns fler fynd än kaklet som visar vilken betydelsefull plats prästgården varit i den nyanlagda fästningsstaden. När kinesiskt porslin påträffas i miljöer som dateras till 1600-talet handlar det om något verkligt exklusivt. Den massimport som skulle bli följden av de nordiska Ostindiska kompaniernas verksamhet låg ännu långt fram i tiden (svenska SOIC grundades 1731; dess danska motsvarighet redan 1616 men då med huvudsaklig inriktning på handel med Indien). Så när man hittar kinesiskt porslin i en miljö som denna har det med största sannolikhet importerats via VOC – Vorenigede Oostindische Compagnie, det mäktiga handelsbolaget med huvudkontor i Amsterdam. Världens första multinationella företag.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv. En verkligt exklusiv ägodel i 1600-talets Danmark.

Hur viktiga kontakterna med Holland var, periodens ledande handels- och sjömakt, understryks av den lite mer alldagliga keramiken. Bland de fynd som hittills gjorts ingår många skärvor av tidiga holländska fajanser; keramik vars mönster och färgval medvetet påminde om det fina kinesiska porslinet. Där finns också grytor, pannor, fat och skålar av rödbrännande leror; kärl som försetts med konstfullt utförd dekor. Merparten av brukskeramiken är nog tillverkad inom Danmarks gränser, men det finns inslag av gods som importerats från just Holland eller norra Tyskland. Till detta kommer det tyska stengodset; skärvor från de karaktäristiska stora ölkrusen.

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Även en del högklassigt glas har påträffats i resterna av prästgården. Passglas och vinglas skvallrar om dryckesvanorna i ett bättre hem, medan en skärva av klarblått glas  visar hur långt även omtåliga föremål kunde transporteras på Christian IV:s tid. Glaset kan vara tillverkat i Tyskland, men ett ursprung i Italien kan inte heller uteslutas.

Det blir uppenbart hur 1600-talets högreståndskultur byggde på en tidig globalisering, på ett handelsutbyte som korsade såväl gränser som oceaner. Med största sannolikhet kommer den bilden att bli ännu tydligare när de arkeobotaniska analyserna genomförts. För mathållningen var ett viktigt sätt att visa hushållets ställning. Bruk av exotiska kryddor, frukter och andra dyrbara matvaror var ett säkert sätt att befästa sin status.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Denna första verkligt globala ekonomi kan på ett bra sätt illustreras av en annan fyndgrupp, nämligen kritpiporna. För även om piporna tillverkades på ganska nära håll; i England eller Holland, hämtades tobaken från Virginia och andra nykoloniserade delar av den Nya Världen. Vägen från plantagerna på andra sidan Atlanten till Kristianstads prästgård var förvisso lång, men handeln var inbringande. Speciellt som tobaksrökning lanserades som något av ett universalmedel mot allsköns sjukdomar och problem. Inledningsvis såldes piporna färdigstoppade, men även senare förblev de ömtåliga långskaftade piporna något av en engångvara med kort livslängd. När  piporna dessutom försågs med karaktäristiska tillverkarstämplar innebär detta att de idag utgör ett viktigt hjälpmedel för arkeologiska dateringar.

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

 

 

 

 

 

 

 Så har vi då sett ett fyndmaterial beskrivas, föremål som visar hur påkostad själva prästgården var, hur pass dyrbart utrustat hushållet var och vilka vidsträckta kontaktnät som ett danskt högreståndshem kunde ha tillgång till på Christian IV:s tid. Men hur var det med Herr Kyrkoherden själv? Har vi funnit någonting som möjligen skulle kunna knytas till den förste tjänstgörande prästen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad?

Jo, faktiskt finns det ett föremål som passar in i det sammanhanget. Fast det skall nog snarare relateras till prästfrun. För bland metallfynden ingår en liten fint dekorerad trädnål (danska = snörenål), ett nål avsedd  att användas när ett snörliv eller korsett skulle tas på. Det kunde vara många öglor som tråden skulle dras igenom så nålen var till stor hjälp. Idag kan detta lilla dräkttillbehör påminna oss om en annan tids osunda slankhetsideal. Men också om ett mode där de synliggjorda snörliven sågs som tecken på omoral, som sexuella antydningar som kyrkan hade att bekämpa. Därför är det en smula tankeväckande att finna just en fin trädnål i ett prästhem…

Dekorerad trädnål eller snörenål av brons – ett oundgängligt hjälpmedel när ett snörliv skulle fästas samman. (Tack till Tobias Bondesson för bestämningen!)

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Christian IV:s prästgård grävs fram i Kristianstad

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längs med gatorna. I mitten fanns en vidsträckt kullerstenslagd gårdsplan i vars nordvästra hörn den stensatta brunnen låg. I förgrunden, längs fältets norra sida, syns en stor igenfylld täktgrop.

Tiden flyger iväg! Under snart två veckor har vi arbetat med att undersöka Kristianstads första prästgård som stod på tomten norr om Trefaldighetskyrkan under sextio år, från 1618 till dess den revs under den svenska belägringen vintern 1677-1678. Grävningen har redan bjudit på en hel del överraskningar. Viktigast är väl att huvudbyggnaden fått en ny placering. Det omkring 20 meter långa korsvirkeshuset i två våningar har inte som tidigare antagits av byggnadshistoriker och lokala forskare legat utefter Hertig Carls gata, vänt mot kyrkan. Istället har man uppfört kyrkoherdens imponerande bostad vid Västra Storgatan, den ena av stadsplanens båda ursprungliga långgator. Detta var också helt enligt kung Christian IV:s intentioner för hur den nya fästningsstaden skulle bebyggas. Men detta färska avslöjande innebär ett litet problem, eftersom den fina bronsmodellen på Stora Torg då visat sig vara felaktig.

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg med 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan, inte utefter Hertig Carls gata som modellen gör gällande.

De preliminära tolkningarna från utgrävningen stämmer annars väl med det skriftliga källmaterialet så här långt. Vi står inför en praktfull renässansbyggnad under vars södra del det funnits en stor stenkällare med ingång från innergården. Källaren är idag fylld med tegel; takpannor, kvadratiska golvplattor och vanligt byggnadstegel. Allt det rivningsmateriel som de frusna soldaterna inte hade användning för i sin jakt på bränsle under belägringens kalla vinterdagar. Av liknande skäl har man noga brutit upp och avlägsnat så gott som all kullersten från gårdsplanen. Stenen behövdes när försvarsverken skulle repareras. Ordet ”tidskapsel” är kanhända en rätt sliten klyscha, men när det gäller prästgårdstomten i Kristianstad stämmer uttrycket väl överens med verkligheten. För här ligger allt som det lämnades av de desperata försvararna för trehundratrettiosju år sedan!

Grunden till prästgårdens västra långvägg med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild. Idag ligger ruinen delvis in under en parkeringsplats, men förhoppningsvis skall husets exakta utsträckning kunna fastställas med georadar inom kort.

På tomtens södra sida har grunden till vad vi tror kan vara en ursprunglig vinkellänga frilagts. Byggnaden förefaller att ha byggts ut och förlängts i flera etapper. Dess funktion i gården kan i nuläget inte avgöras, men de kraftiga stengrunderna tyder också här på ett hus uppfört i två våningar. Fynd av ett golv lagt med återanvänt tegel, ett ugnsfundament samt fragment från en elegant kakelugn kan tolkas som att olika verksamheter som till exempel bostad och kök fått samsas inom denna huskropp. Det skall bli spännande att se om analyserna av de prover som samlas in kan ge oss någon ytterligare vägledning!

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del och de kvarliggande delarna av ett tegelgolv.

Ett projekt som utgrävningen av prästgårdstomten i Kristianstad ger många  kopplingar till det skriftliga källmaterialet. Här beskrivs  hur byggnadsmaterial fördes in från de utdömda städerna Vä och Åhus – uppgifter som direkt kan kontrolleras i prästgårdens bevarade delar där till exempel källaren murats med en osalig blandning av natursten, medeltida stortegel och infogade bitar av taktegel. Man kan föreställa sig hur lass på lass av blandat rivningsmaterial har anlänt till byggarbetsplatsen i den nya staden. Arkiven berättar också om den konflikt som uppstod mellan kyrkoherden och den ansvarige byggmästaren allteftersom byggnadsarbetet drog ut på tiden. Anklagelser om försumlighet, bristande skicklighet och rent av undansmusslande av timmer avsett för prästgården kan jämföras med den ruin vi dokumenterar idag.

Under schaktningen har vi sett hur omfattande markarbeten genomförts under det dryga halvsekel som prästgården varit i bruk. Hela gårdsplanen har höjts och jämnats av, kanske med massor som hämtats från den  täktgrop som förefaller uppta stora delar av den angränsande tomten i norr. När detta skett kan förhoppningsvis dateras utifrån myntfynd som gjorts i det tjocka påförda lagret.

Ett annat projekt som vi däremot känner till i detalj är grävandet av den stora stensatta  gårdsbrunnen, vars kvadratiska kar påträffades i gårdsplanens nordvästra hörn. Här var Svend Gunderssen den som grävde, medan Niels Mortenssen satte själva stenkaret. Ett imponerande jobb som väckt all respekt hos oss som börjat tömma brunnen lite knappt fyrahundra år senare!

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyrahundra år sedan.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Murarna i ruinkällaren fogas om

Det färska kalkbruket lyser ännu gulvitt i halvmörkret nere i ruinrummet. (Foto: Robin Gullbrandsson)

Vi börjar så sakta närma oss inflyttning i de nya husen på Slottskajen. Den 1:e december 2014 kommer hyresgästerna att kunna ta sina attraktiva lägenheter i besittning; mitt i centrum och alldeles intill Munksjön. Visserligen kan man förvänta sig att närområdet kommer att ha kvar sin karaktär av byggarbetsplats länge än. Mycket återstår att ordna, men tillträde till sitt nya boende har man i alla fall från detta datum.

För länsmuseets och arkeologernas del innebär det att grovjobbet med ruinrummet och de bevarade murarna från bastion Carolus norra flank når ett viktigt delmål. För även om utställningen med berättelsen om Jönköpings slott inte kommer att finnas på plats i färdigt skick, blir rummet med dess murar synligt för en besökare!

Omfogad mur i den västra embrassyren i bastion Carolus norra flank. (Foto: Robin Gullbrandsson)

Ett viktigt arbete nere i ruinrummet har precis blivit klart. Hantverkare från den välrenommerade firman Emtbjörks i värmländska Hagfors har  under den gångna veckan jobbat med 1600-talets murar. Man har fogat om på utsatta ställen och limmat de sandstensblock som spruckit sönder. Jobbet som sådant har varit av mycket mer begränsad omfattning än tidigare samarbeten mellan Emtbjörks och länsmuseet. Till exempel blev ju hela Brahehus ruin renoverad och stabiliserad häromåret. Men arbetet med Carolus är inte mindre betydelsefullt, för vi vill ju ha kvar bastionens murar i det skick som de var när de frilades vid utgrävningarna 2011 och 2012.

För en av poängerna med vår ruin är just att den inte blivit sönderrenoverad, vilket skett med så gott som alla andra ruiner i landet. Ursprungligt murverk har vanligtvis dränkts i  cement vid äldre renoveringar och ofta har murar återskapats utifrån ett alltför bristfälligt faktaunderlag. Det vill vi undvika när det gäller bastion Carolus. Här skall besökaren mötas av lämningarna efter autentiskt 1600-tal, sådan som ruinen såg ut efter demoleringen vid mitten av 1830-talet.

Långtifrån färdigt, men man börjar kunna få en uppfattning om hur ruinrummet kommer att te sig! (Foto: Robin Gullbrandsson)

Nu när ruinens murar har stabiliserats gäller det att få den grova bergkross som skall täcka markytan/ golvet på plats. Samt att städa av murarna från allt kalkdamm och små bitar löst liggande murbruk som ligger överallt på murkrönen. Gissningsvis behövs det en session med en rejäl industridammsugare. Sen gäller det installering och utprovning av den riktade belysning som kommer att ge ruinen en extra dimension av spänning och mystik!

Grundvattnet täcker den gamla länsbrunnen från 1700-talet. (Foto: Robin Gullbrandsson)

 Men det verkliga problemet nere i källaren orsakas förstås av grundvattnet. Sedan bastion Carolus byggdes i början av 1600-talet har medelnivån stigit med omkring 40 cm. Så om dåtidens golvnivåer var fuktiga av och till är det ingenting mot situationen idag. Man kommer att behöva kontinuerlig länsning och avfuktare i ruinrummet. Det innebär i sin tur en inkörningsperiod för tekniken innan vi vet exakt vilket klimat utrymmet kommer att få. Och innan vi känner till detta är det inte värt att börja bestämma hur en eventuell inredning kan komma att se ut. Vilka material kan användas? Går det att ställa ner några originalföremål? Vi får se. Men till att börja med skall det sättas upp informationsskyltar som berättar historien om fästningen och dess bastioner.

Återbestyckning av bastion Carolus norra flank. Kanonen från Rådhusparken är på plats i ruinrummet.

Fast kanonen från Rådhusparken, den som kommunen fick i present från A6 till 700-årsjubileet 1984, har ju redan kommit på plats. Eller inte. För just nu ligger det gamla eldröret högst provisoriskt upplagt på några lastpallar. Den skall flyttas bort till den bäst bevarade, västra kasematten med sitt pjäsvärn. Det är ingen av er läsare som råkar ha en lämplig lavett stående outnyttjad hemmavid?

Ett skott från de danske…?

Kanonkulan från Tuna i Ryssby socken – en påminnelse om Daniel Rantzaus återtåg?

Den var anmärkningsvärt liten, kanonkulan från Tuna i Ryssby socken, Sunnerbo härad. Bara 44 mm i diameter och med en vikt på 312 gram. Men gjord av solitt järn. För att hitta artilleripjäser med den ringa kalibern får vi gå långt tillbaks, till 1500- eller tidigt 1600-tal. Till och med den tidens mer standardiserade lätta kanoner som Erik XIV:s falkoner och falkonetter laddades med större och tyngre projektiler. Och just falkonetternas kulor känner vi genom fynd gjorda på Jönköpings slott. Samtidigt är kulan för stor för att ha varit avsedd för en hakebössa. Men vad är då detta? Frågan ställdes till Sven Engkvist, museichef på Miliseum, och svaret var entydigt. Det handlar om en så kallad kärrebössa; en liten kanon som monterades på en tvåhjulig fältlavett och användes för närunderstöd till infanteri. Precis den sortens fynd som man skulle kunna hitta på slagfältet vid Getaryggen!

Men varför låg denna kanonkula i marken nära runstenen i Tuna by vid Ryssby strax öster om Värnamo? Det är frestande att se ett möjligt samband med det mödosamma återtåg som Daniel Rantzaus armé tvingades till i februari 1568, efter midvinterns härjningar i Östergötland. Nu befann man sig på reträtt genom fientligt land mitt i vintern. Den 10:e februari stod det klart att de hett emotsedda förstärkningarna hade blivit slagna av svenska styrkor och drivna på flykten någonstans i Värnamotrakten. Men det kan förstås lika väl handla om strider tidigare under det Nordiska Sjuårskriget då gränstrakterna härjades svårt. Eller för den skull om händelser i samband med Kalmarkriget drygt fyrtio år senare, då vi bland annat vet att många bönder dödades av danska trupper i Blädinge en bit från Alvesta.

Kanske är det som Martin Hansson från Lunds Universitet föreslog när den lilla kanonkulan togs om hand för att konserveras då runstenen i Tuna by dokumenterades. Att en dansk bösseskytt övat prickskytte med kanon mot ett tydligt framträdande mål – en småländsk runsten…

Getaryggen 1567. Bönder och soldater

Legoknekten Paul Dolnsteins bild av ett slag mellan yrkessoldater och ett svenskt bondeuppbåd år 1502. När det gäller böndernas utrustning förelåg ingen större skillnad vid Getaryggen 65 år senare.

Slaget vid Getaryggen, eller Bergsliderna som det kanske rätteligen skulle heta, utkämpades i en brytningstid mellan medeltida metoder för krigföring och den professionalism som Daniel Rantzaus styrkor företrädde. Hans tränade och modernt utrustade landsknektar, legosoldater från Tyskland, Danmark och Skottland, ställdes mot en svensk styrka som till stor del bestod av uppbådade bönder från trakten. Stridsvana yrkesmän i strid mot amatörer med ålderdomliga vapen innebar inga bra odds för de sistnämnda. Det fanns förstås också reguljära trupper på försvararnas sida, men frågan är hur länge de blev kvar i striden. Utbildade soldater var för dyrbara för att slösas bort i vad som bara var en fördröjande strid. De skulle komma att behövas senare, under det fortsatta försvaret och evakueringen av Jönköping. Så vår hypotes är att det var bondeuppbådet som fick stå emot så gott de förmådde, i alla fall under slagets slutskede. Ett bondeoffer, för att lätt cyniskt använda en schackterm…

Pistolpipa, brusten framför låset.

Kaliber 12 mm

Just detta möte mellan en ny tids krigföring i renässansens Europa och de svenska böndernas traditionalism kan studeras med oväntat gott resultat vid Getaryggen. Vilken utrustning hade de olika sidorna tillgång till? Går det att få en uppfattning om stridsvärdet hos ett bondeuppbåd vid mitten av 1500-talet? Vi ser tydligt skjutvapnens betydelse i materialet genom fynd av delar från både pistoler och musköter. Däremot är ammunitionen i form av blykulor fåtaligt förekommande. Kanske var det helt enkelt regnigt och blött den där dagen sent i oktober? En väderlek som passade såväl luntlås som hjullås illa.

Hane till hjullåsmusköt

Soldaternas vapenutrustning har visat sig innehålla flera oväntade inslag, bland dem  hanen till ett stort tvåhandsvapen försett med hjullås och det tunna, avbrutna bladet till en ryttarhammare. I hanen sitter fortfarande en liten bit svavelkis (pyrit) fastskruvad. Musköten var skjutklar eller nyss avfyrad när den slogs i bitar. Och ryttarhammaren med sitt smala yxblad sammansmitt med en hammare eller en lång spets var ett utpräglat ryttarvapen. Samtidigt var dess mer utvecklade former på väg att bli något av ett hederstecken när vapnet bars av officerare. Vårt tunna, elegant utsvängda blad visar att denna ryttarhammare tillhörde den sistnämnda kategorin.

Blad till ryttarhammare

Svärdsknapp till kortsvärd av typen katzbalger

 

 

 

 

 

 

Två av fynden kommer från landsknektarnas kortsvärd, katzbalger. Ett blad med lång tånge för greppet samt en enkel, men ändå dekorerad svärdsknapp vars utförande daterar den till perioden ca 1520 till 1570. Allt sammantaget framstår yrkesoldaternas utrustning som både modern och varierad. Det var en ny tids krigsmän som anföll de svenska ställningarna vid Bergsliderna den 31 oktober 1567.

Spjutspets – sönderrostad efter snart 450 år i den småländska jorden

 Övergår vi så till att studera böndernas vapen är det huvudsakligen medeltidens utrustning och stridsteknik man möter. Det slanka spjutet och enstaka pilspetsar visar att enkla stötvapen och långbågar användes i striden. Men det mest frekvent förekommande föremålet på slagfältet är skäktor; spetsar från armborstens korta, kraftiga pilar. I öppen terräng blev bondehärarna lätt utmanövrerade av professionella soldater vid 1500-talets mitt. Men inne i de småländska skogsmarkerna, i trakter man kände sedan barnsben, var allmogens män fortfarande en motståndare att räkna med. Och armborstet var ett tyst men dödsbringande vapen i vana händer.

Dalpil

Armborstpilspets, en skäkta

 

 

 

 

Men det kanske mest talande vapenfyndet är egentligen inget vapen alls. Det är en spetshammare, en stenhuggares verktyg, avsedd att användas vid finhuggning av kvarnstenar. Någon har sökt bland sina redskap och tagit med sig vad som verkade passa bäst för ändamålet. Och det finns ingen anledning att tveka över hackans effektivitet i en närstrid…

Spetshacka

Den bild av bondeuppbådets beväpning som vi får av fynden från slagfältet vid Getaryggen ger intryck av dels traditioner och ålderdomlighet, dels framtvingade improvisationer och nödlösningar. Samtidigt var man här på sin hemmaplan absolut ingen ofarlig motståndare, ens för de stridsvana landsknektarna. Och uppbådet försvarade sin hembygd, sina gårdar och sina familjer. Även om man visste hur överlägsen fienden var fanns det ingen annan utväg än att kämpa mot inkräktarna. Det stod annorlunda till med de svenska yrkessoldaterna. De var i lika hög grad främlingar i Angerdshestra, Västra Jära och Mulseryd som Daniel Rantzaus legosoldater i dansk sold.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Getaryggen 1567. Slagfältet – en lägesrapport inför 2014

All vår början… Bo Knarrström i regnet den 24 oktober 2010

Det kunde ha börjat bättre. Ett lika envist som kallt oktoberregn letade sig in under regnkläderna där vi lufsade runt i den täta, risiga skogen uppe vid Hovmejan. Andra försöket. Dagen innan hade bjudit på en besvikelse. Timmarna vid Föreberg gav visserligen metallfynd av en viss ålder, men den som går med detektorn över kavelbroar och hålvägar kan räkna med att hitta hästskor och söm. Däremot hade de hett emotsedda projektilerna och vapendelarna, spåren efter det danska angreppet 1567 under Nordiska Sjuårskriget, lyst med sin frånvaro därute på Dumme mosse. Så vi flyttade vårt sökfokus och inriktade oss istället på den där gudsförgätna vägstumpen till ingenstans. Till en brant backe och en vattendrypande barrskog med en och annan nyfiken älglus…

Älglus eller älgfluga (lipoptena cervi). Foto – Wikipedia

Men härute, vid Bergsliderna strax väster om det idag försvunna torpet Hovmejan, förbyttes det tröstlösa harvandet i något som bäst kan beskrivas som eufori. Första blykulan påträffades. Fast visst, vad som är goda jaktmarker idag var säkerligen det tidigare också. Sen kom första skäktan, följd av flera under de få timmarna innan mörkret föll. Armborstpilspetsar hittar man inte hur som helst i de småländska skogarna. Vi hade fått vår första bra indikation på var slaget 1567 kunde ha stått!

Under vintern smiddes planer, det skrevs en  rapport till myndigheterna om fyndet, nya tillstånd söktes, pengar för konservering ordnades. Och så i slutet av maj 2011 var vi på plats vid Bergsliderna igen. I strålande solsken, försommarvärme och med mycket fler deltagare. Resultaten lät inte vänta på sig. Projektiler, vapendelar och hästutrustning fanns spridda över hela området. Till och med ett svenskt silvermynt, präglat för Erik XIV fyra år före slaget, påträffades. Den svenska försvarslinjen var med säkerhet funnen. Nu gällde det att skaffa sig en bild av vad som verkligen utspelats längs vägen och i den branta stigningen upp till platån i öster.

En av de först påträffade skäktorna – en pilspets från bondemilisens armborst

Till vår hjälp fanns något så ovanligt som en trovärdig samtida beskrivning av händelserna – den danske befälhavaren Daniel Rantzaus egen krigsdagbok. En noggrann och detaljrik genomgång av hela fälttåget. Från avmarschen i Halland på senhösten 1567, blixtangreppet genom Småland och  vinterns härjningar i Östergötland. Därefter vidtog det mödosamma återtåget via Eksjö och återkomsten till Danmark. Här fanns  slaget vid Bergsliderna noga beskrivet för den läsare som i första hand avsågs bli den danske kungen Fredrik II själv. Rantzau redogjorde för hur hans förtrupp om 1500 man, både infanteri och kavalleri, erövrade en stark svensk befästning med ett blockhus. På plats ute i terrängen kunde uppgifter lämnade av en dansk yrkessoldat 444 år tidigare jämföras med topografin och de fynd som gjorts. En bild av slaget och platsen där det stått växte fram.

Slagfältet – spridningsbild baserad på fynden 2010-2013

Föga förvånande utnyttjade försvararna terrängen på bästa tänkbara sätt. Den svenska linjen följde backkrönet ett långt stycke på bägge sidor om landsvägen. Sikten var god ut över myrmarken bort mot Västra Jära by, det håll man visste att fienden skulle komma från. Det fanns också en framskjuten svensk postering på en brant åsrygg söder om vägen. Från den kunde man kontrollera området där vägbanken nådde fast mark. Centrum i försvaret utgjordes av ett starkt blockhus nära vägen och intill backkrönet. Det var en klokt placerad, avgjort stark försvarsposition.

Om man så betraktar fyndens spridning följer de backkrönet och finns i sluttningen; ofta i form av projektiler som skäktor från bondemilisens armborst. Det är spåren efter en kontrollerad strid, förd på avstånd. Men den stora koncentrationen framdetekterade föremål finns öster om försvarslinjen och framför allt söder om landsvägen. Här låg blockhuset och längre bort på platån fanns det svenska fältlägret. Fyndmaterialet innehåller en blandning av projektiler, hästutrustning, vapenfragment och allsköns småting. Här utkämpades slutstriden när försvararna blivit kringrända. Här påbörjades den vilda flykten undan det segerrusiga danska kavalleriet. Här ser man spåren efter nederlagets panik.

Slagets första fas

Inledningsvis hade den danska förtruppen, ledd av Christoffer von Dohna, haft problem. De smala vägbankarna över moss- och myrmarker medgav ingen framryckning på bred front. I bästa fall kunde kanske tre, fyra man gå i bredd. Och kavalleriet var mer till hinder än till nytta. Men hans 1500 man starka förband som till stor del bestod av tyska och skotska legosoldater plus hjälptrupper från nordskåne (folk med känsla för skogsmarker) var erfarna och stridsvana. Dessutom var de modernt beväpnade; man forslade till och med fram artilleri i form av tre kanoner i fall  blockhuset skulle visa sig vara en alltför svår nöt att knäcka. Det gällde nu bara att söka skydd mot beskjutningen så gott som lät sig göra i det öppna området närmast kavelbroarnas landfäste. Att minimera förlusterna i väntan på att tillräckligt många soldater skulle nå fram.

Det danska anfallet

När von Dohna väl kunde börja ge order och fördela uppgifterna gick resten snabbt. Man intog den irriterande posteringen på åsen i söder, samtidigt som kavalleriet sändes ut i en kringgående rörelse för att kunna falla in i det obefästa fältlägret. De bästa soldaterna anföll blockhuset som intogs efter en kort, men blodig strid. Här omtalade Rantzau speciellt att byggnadens försvars sköttes av  svenska soldater beväpnade med musköter. Någonstans här kollapsade också det organiserade motståndet. Nu förvandlades allt till ett fruktansvärt kaos.

Kaos och flykt

Slaget blev till ett antal vildsinta bataljer mellan mindre grupper av män, samtidigt som de som kunde började springa i panik. Komma undan… Antagligen hade den svenska stridsledningen redan tidigt lösgjort så många man kunnat av sina reguljära soldater. Tränat manskap var inget man ville slösa med, i alla fall inte när det fanns kanonmat i form av en bondemilis att tillgå. Soldaterna skulle dessutom behövas till det fortsatta återtåget. Bönderna offrades utan allt för mycket ånger och skuldkänslor hos beslutsfattarna. Dessutom kan det ha funnits vissa tvivel bland överheten på böndernas lojalitet. Ingen hade glömt Dackeupproret 25 år tidigare och dess grymma efterspel. Men en sak kunde man vara säker på – att uppbådet skulle försvara sin hembygd efter bästa förmåga; speciellt ställd inför ett så formidabelt hot som den danska invasionen på senhösten 1567. Rantzau nämner att bara 19 av hans män stupade under slaget. Det kan nog stämma; däremot saknas uppgifter i hans redogörelse för hur många av försvararna som föll. Av vissa formuleringar som han använt mest i förbigående och utifrån uppgifter från liknande bataljer, kan vi dock anta att försvararna har mist flera hundra man, lejonparten av dem bönder från trakten.

I vilket fall som helst hade den svenska stridsledningen nått sina primära mål. Man hade inga illusioner om att kunna besegra Rantzaus armé i öppen strid. Däremot var det centralt att bromsa det danska anloppet mot Jönköping. Dagarna var korta så här sent i oktober och varje vunnen timme viktig. Striden med sitt medvetna bondeoffer var ett led i strategin. Dessutom spelade landsknektarna sina motståndare i händerna genom att vägra fortsätta framryckningen innan det svenska fältlägret och de fallna blivit grundligt plundrade. Såväl von Dohna som Rantzau själv försökte ge order, men insåg det lönlösa i saken.

Så svenskarna hann förstöra broar ute på passagen över Dumme mosse. Ytterligare tid vanns. Därefter evakuerades och brändes Jönköping av sina försvarare. Tanken bakom att tillämpa den brända jordens taktik var att fienden inte skulle kunna inta slott och stad för att på så sätt skaffa en bekväm bas för ett fortsatt vinterfälttåg. Rätt tänkt, men Daniel Rantzau gjorde det oväntade. Hans trupper fortsatte raskt in i Östergötland där man ägnade sin energi åt att bränna och plundra i väntan på det stora, avgörande slag som aldrig kom. Till sist tvingade sjukdomar och brist på förstärkningar danskarna till en mödosam reträtt ner genom östra Småland. Man gick via Eksjö tillbaks till danskt territorium. Inget avgörande kom till stånd och kriget fortsatte under ytterligare två år.

1567 – en del av utställningen på Miliseum i Skillingaryd.

Efterhand läktes såren, nya konflikter kom till och ännu en invasion ledd av Christian IV drabbade norra Småland. Berättelserna kring Daniel Rantzau och de härjningar hans armé utfört förändrades. Vissa saker glömdes bort, såsom var slaget vid Getaryggen egentligen hade utkämpats. Istället tillkom sägner vilka förklarade i stort sett varje rest sten i området som ett märke över en dansk soldat; gärna då en kurir som bönderna i trakten slagit ihjäl. Men inte ens under det historiebrukande 1800-talet restes några officiella minnesmärken tillägnade de bönder och bondsöner som stupade vid Bergsliderna och Hovmejan.

I någon liten mån har nu den saken börjat ändras. Slagfältet har fått lagskydd som fast fornlämning under beteckningen Angerdshestra RAÄ 175. Folk i trakten är idag medvetna om vilken viktig roll den anonyma skogsbacken spelar i traktens historia.  Miliseum i Skillingaryd, vårt nyöppnade militärhistoriska museum, inleder sin fasta utställning med berättelsen om slaget om Bergsliderna och visar fram projektets fynd i sina montrar. På sikt planeras både böcker och en film om händelserna. Kanske ett väl blygsamt äreminne över alla de som fick sina liv förödda av ett krig som på intet vis angick dem. Men de är i vart fall inte glömda längre!

Stenhuggarens spett?

Stenhuggarens spett – ett vattenfynd från Jönköpings slott

Det låg djupt ner i dyn, en bit ut från vad som en gång utgjort strandlinje vid Munksjön. Ett kort, men kraftigt järnspett som med största sannolikhet tillhört en av de byggnadsarbetare som uppförde vallar och bastioner kring Jönköpings slott. Eftersom lämplig sten saknas i fästningens närområde har man fått förlita sig på transporter av olika slag för att få in lämpligt material till byggarbetsplatsen. Enklast var att välja sjövägen; att med skutor eller pråmar frakta stenblocken över Vättern och in genom det korta ålöp som idag heter Hamnkanalen. Munksjön var (och är) djup längs den västra stranden, så det innebar inget problem att komma nära slutmålet. Vid utgrävningen 2012 hittade vi rester efter dykdalber och timmerkar som man kunnat förtöja vid i samband med lossning av tunga laster.

Emellertid var det nog just här, nära stranden, som de största problemen med stenfrakterna gjorde sig påminda. Det gällde att på ett säkert sätt kunna lyfta de många hundra kilo tunga blocken upp ur ett lastrum och flytta dem över till fast mark. Säkert skedde det olyckor av och till. Man halkade, tappade taget eller också brast lyftanordningarna. Detta kan vara förklaringen till ett annat fynd, ett väl tillhugget sandstensblock som ursprungligen suttit i det nordöstra hörnet av bastion Carolus. Stenen påträffades våren 2013 på flera meters djup när grävmaskinerna förberedde spontning utmed Munksjön. Det här blocket hade i och för sig fallit i vattnet i samband med rivningsarbetet 1834-35 (vilket visades av ännu fastsittande kalkbruk), men liknande tillbud inträffade även då fästningen uppfördes.

Kort, men kraftigt. Bara 118 cm långt.

Vi kanske kan tänka oss följande scenario när järnspettet gick förlorat? Man lossade huggen sten från en skuta som förtöjts på djupt vatten, en bit ut från stranden. Lyften skedde med rep, block och talja. Kanske fanns det en lastkaj, men det är också möjligt att man utnyttjat den mer omständiga metoden med omlastning till en liten pråm som kunde dras upp på stranden. Även om kranbommar utnyttjades, både på skutan och från land, krävdes det mycket baxande och svett innan de vackra sandstensblocken till sist hamnade på avsedd plats. Och just den här gången gick det snett. En arbetare miste sitt spett ner i vattnet och det försvann för gott. Eller rättare sagt, det försvann för en period på exakt fyra sekel innan arkeologerna återfann järnspettet på nytt.

Man kan tycka att det är kort, med en längd på bara 118 cm, men det finns säkert en god förklaring. Till exempel att man avsåg att utnyttja detta redskap på trånga ställen. Mindre kraft som hävstång, men lättare att komma intill! Spettet från Västra kajen hamnar nu, när metallkonserveringen är klar, på Miliseum i Skillingaryd där man byggt upp en fin utställning om befästningskonst.

Fältskärens kniv?

Fällkniven från slagfältet

Det finns fynd som man först inte uppmärksammar; saker som plockas in mest för ordnings skull. Järnföremål som gjorts oigenkännliga av rost och fastkorroderad sand hamnar lätt i den kategorin. För konservering av metallföremål ÄR en kostsam hantering. Man tvingas hushålla med budgetens sparsamma resurser. I en valsituation är det lätt att motivera att något som är begripligt och till synes välbevarat prioriteras. Den oformliga rostklumpen lämnas därhän.

Ute på slagfältet vid Getaryggen hittade vi redan våren 2011 två rätt medfarna järnföremål som bedömdes kunna vara fällknivar. Här finns ett annat urvalsproblem. För fällknivar har varit något som alla burit med sig. Det är ett tidlöst föremål – och därmed också närmast omöjligt att datera. Landsknekten hösten 1567, resenären två sekel senare eller 1900-talets skogsarbetare – alla kan de ha burit den hopfällda kniven i fickan. Därför hamnade våra båda ”möjliga fällknivar” långt ner i prioriteringslistan när det skulle väljas ut föremål till konservering efter fältsäsongen 2011.

Det var inte förrän året därpå, när vi på hösten gick igenom all kvarvarande insamlad metall från slagfältsundersökningarna, som de fick följa med ner till konserveringsateljén på Malmö museer. Då föremålen kom tillbaks till Jönköping avslöjades den ena fällkniven snabbt som en sentida fickkniv. Den var av den klassiska typen med nu försvunna tunna trä- eller hornplattor på handtaget. Men den andra kniven blev genast mer problematisk att bestämma.

Det handlar om en 11 cm lång fällkniv med handtag i metall och ett trekantigt, eneggat blad vars största bredd ligger nära spetsen. I konserverat skick gav föremålet ett ålderdomligt intryck och det kändes rimligt att offra lite tid på att leta paralleller och trots allt försöka komma fram till en datering. Detta lyckades över förväntan!

 I Johanna Bergqvists nya, mycket läsvärda avhandling ”Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans” finns en noggrann genomgång av arkeologiska fynd som kan kopplas till sjukvård och läkekonst. Bland alla de mer eller mindre märkliga föremål som visas fram finns fällknivar (från Lund, Skara och Vadstena kloster) som är i det närmaste identiska med vårt fynd från Getaryggen. Utifrån fyndsammanhangen bedöms dessa knivar att ha kunnat användas vid kirurgiska ingrepp. Men förstås kan en fällkniv, där den vassa eggen ligger väl skyddad inne i skaftet, också användas till andra saker som t.ex. rakning.

Kniven från Getaryggen påträffades uppe på åsryggen söder om landsvägen, där vi kunna konstatera att de svenska styrkorna haft en framskjuten postering. Fynden antyder att ställningen  har anfallits i ryggen, kanske av von Dohnas lätta kavalleri. Det avbrutna bladet från en ryttarhammare stöder den tolkningen. Det har alltså stått en strid på platsen och med största sannolikhet har det funnits sårade att ta hand om. I det sammanhanget passar en fältskär med verktyg och förband nedstuvade i en läderväska väl in. Och att hans fällkniv blev liggande kvarglömd i det kaos som måste ha rått den 31 oktober 1567 är inte att undra på…

Ett voltakors från slagfältet!

Korset från slagfältet i Angerdshestra. Foto: Göran Sandstedt, JLM

Man blir aldrig fullärd, det finns alltid ny information att hämta in. Tur är väl det, för hur tråkigt hade inte livet varit annars? Dessutom kan det vara nyttigt att ibland få en påminnelse om att även vi sakkunniga har våra kunskapsluckor. Och det var precis vad som hände igår!

Bland de föremål som insamlades förra sommaren uppe på platsen för det svenska fältlägret från 1567 i Angerdshestra socken (se tidigare blogginlägg!) finns ett litet välbevarat hängkors. Utförandet är påfallande enkelt, bara ett kopparbleck med fem stansade hål och ett tunt ristat kors som dekor. Det bär spår av att ha ryckts loss, eftersom upphängningsöglan är lite tillböjd. Korset påträffades vid metalldetektering i ett område där armborstpilar, muskötkulor, vapendelar, fotangel och hästutrustning grävts fram. Det låg på samma djup där vi lärt oss att föremål från slaget kan förväntas, dvs. mellan 20 och 30 cm under dagens markyta. Kort sagt fanns det ingen anledning att misstänka att inte också det här fyndet borde kopplas till de tragiska händelserna den 31 oktober 1567. Så fel man kan ha…

Korset från det skånska grustaget. Foto: Kristina Alsvold

För igår kom det ett mail till museet. Bifogat var ett foto av ett helt identiskt hängkors som påträffats bland sten från ett grustag nere i Skåne. Och upphittaren som förklarligt nog ville veta mer om fyndet hade redan funnit bra paralleller. Det föreföll vara frågan om ett s.k. voltakors från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Men så fanns ju ett jordfynd från Småland som inte alls passade in i en annars ganska entydig bild – vårt hänge från Hovmejan i Angerdshestra! Var vi i projekt Getaryggen 1567 helt säkra på dateringen till 1500-talets senare hälft?

Voltakors från Åbotorp vid Vartofta Foto: Gunnar Creutz, Falbygdens museum (lic.CC BY-SA 3.0)

Vad är då ett voltakors? Enklast beskrivet är det ett föremål tillverkat av några sammansatta koppar- eller zinkbleck kompletterade med tygstycken och tråd. Anordningen doppades i vatten eller ättika varvid en svag elektrisk ström alstrades. Korset bars om halsen och tillskrevs allehanda läkande och lindrande förmågor. Viktig var också den sexuddiga stjärnan med hebreiska tecken, ofta med betydelsen ”må Han leva”.

Voltakorsen är en på många vis intressant blandning av alternativmedicin, övertro och rent kvacksalveri. För kring år 1900 fanns det pengar att tjäna på folks fascination inför den nya kraftkällan elektricitet. Korsen tillverkades i fabrik och såldes förmodligen med hyfsad förtjänst. Det avbildade kompletta voltakorset finns idag på Falbygdens museum (inv.nr. 2M16-A9586) och har tillhört systrarna Selma och Elin Andresson på gården Åbotorp vid Vartofta i Västergötland. Det är förmodligen av typen ”Professor Heskiers Voltakors med den store stjerne”.

Kontentan av det hela är att ett hänge som från början tillskrevs en rädd bondesoldat anno 1567 istället har hängt om halsen på en torpare eller hans fru för bara ett sekel sedan. Var det för att lindra ryggvärken som voltakorset inköptes till den lilla småländska gården Hovmejan? Det lär vi aldrig få veta. Men en bra historia kom med en viktig lärdom på köpet – detta att saker och ting inte alltid är vad man först tror. Nya kunskaper tillkommer hela tiden; det är något man måste vara ödmjuk inför!

Stort tack till Kristina Alsvold som ställde frågan och visade oss fyndet från grustaget. Och till Gunnar Creutz, vars fina foton av kompletta voltakors redde ut många oklarheter!

Fynden från fältlägret

Hängkorset från lägerplatsen

Sommarens stora överraskning i vårt slagfältprojekt vid gamla Nissastigen i Angerdshestra socken var utan tvekan upptäckten av det svenska fältlägret från 1567. Här har man slagit upp sina tält, byggt sina vindskydd och tänt kokeldarna medan man såg över vapen och utrustning. Såväl soldater som traktens bondpojkar har väntat. Väntat på det oundvikliga – den kommande striden mot de antågande danska trupperna. Hur har man sett på sina chanser? Har ens någon vågat tro på seger mot de stridsvana och välutrustade legoknektarna i Rantzaus armé?

Det kommer vi aldrig att få veta. Men genom undersökningen av lägerplatsen börjar vi ändå närma oss de ovilliga stridskamraterna vid Hovmejan. Genom ett avstånd på 445 år betraktar vi deras efterlämnade utrustning och personliga ägodelar. Som det lilla enkla hängkorset. Bara ett tillklippt metallbleck med ett markerat kors och fem hål – är det symboler för Frälsarens sår?

Någon tappade korset inne på lägerplatsen. Kanske blev remmen avsliten i ett sista handgemäng?

Spjutspets

En viktig fråga när det gäller fynden från Hovmejan är att försöka avgöra om de tillhört försvararna eller de anfallande. Ta den här spjutspetsen till exempel. Även i dess nuvarande, okonserverade skick står det klart att det handlar om ett välgjort och effektivt vapen. Men har den suttit på en pikenerares långa skaft eller varit fäst på en uppbådad bondes vargspjut? Kanske kommer det att kunna avgöras när rost och smuts från fyra och ett halvt sekel har avlägsnats.

Här finns en viktig ingång till fortsatt forskning. För vi känner ju alla till hur ofta bondeuppbåd omtalas i den äldre svenska historien. Och vi har fått lära oss vilken viktig, rent av avgörande roll dessa beväpnade män från allmogen spelat i landets många inre konflikter. Men hur var ett uppbåd av lokala bönder egentligen utrustat? Vilka vapen bar de? Hur skall man bedöma en sådan styrkas reella stridsvärde när den ställts mot professionella soldater? Det är den typen av frågeställningar vi kan närma oss med utgångspunkt i fynden från Hovmejan!

Fotangel

Markkemi är något märkligt. Betrakta bilden ovan – den förställer ett fotangel som legat i skogsmarkens morän i mer än fyra sekel. Man hade kunnat tro att det hamnat i jorden förra året, så välbevarat är det. Men detta är egentligen typiskt för fynden från både slagfältet och nu det svenska fältlägret, detta att skicket varierar så mycket. Vissa föremål ser ut som vårt fotangel, andra har reducerats till oformliga klumpar av jord och rost. Men de har en sak gemensamt. Alla de förenål som har med slaget 1567 att göra ligger mellan 2 och 3 dm ner under rotfilten. Därnere finns 1500-talets marknivå…

Fotangeln är för övrigt ett väldigt passande fynd i sammanhanget. Antagligen har den svenska trossen haft med sig några tunnor eller kistor fulla med den här typen av passiva skydd. Man har kunnat strö ut dem kring lägret så att ingen skulle kunna smyga sig fram obemärkt. För den som får en sådan här 4 cm lång tagg rakt in i foten lär nog ge ljud ifrån sig!

Sporre

Även om det inte går att avgöra vem som utrustningen tillhört – svenskar eller danskar – så har vi nu i fyndmaterialet två tidstypiska sporrar och delar av ett betsel. Båda sidor hade kavalleri med sig ut i den småländska skogen. De svenska ryttarna omtalas speciellt vid de efterföljande striderna kring broarna över Dumme mosse. Men uppe vid Hovmejan är det danska rytteriet inblandat i en avgörande manöver – omfattningen av den svenska försvarslinjen söderifrån.

Christoffer von Dohna sände ut Mikkel Göings beridna soldater för att bryta upp det svenska motståndet. Och i det sammanhanget passar ett av våra allra första fynd, bladet från en ryttarhammare, väl in. Det påträffades uppe på den åsrygg där svenskarnas längst framskjutna position befunnit sig. Men man kan tänka sig att rytteriet inte stannade där, utan fortsatte upp mot det svenska lägret. Man ville inte förslösa chansen till krigstågets första goda plundring! Så det skulle inte vara omöjligt att en dansk (skånsk?) ryttare burit den här kavalleristsporren med sina välformade skänklar och det långa skaftet, piken.

Hane till hjullås

Men det mest uppseendeväckande fyndet har jag medvetet sparat till sist i den här redogörelsen. Det handlar om den välbevarade hanen till ett hjullåsvapen. Dess storlek visar att delen kommer från ett tvåhandsvapen, en musköt och inte en ryttarpistol. Trots all rost kan man fortfarande urskilja detaljer som skruvarna och hanläpparna som håller den lilla biten svavelkis (pyrit) på plats. För i ett hjullås använder man ingen flinta. Mekanismen är istället snarlik den som finns i en gammaldags cigarettändare, ett rörligt hjul som de tändande gnistorna skrapas fram mot.

Men en hjullåsmusköt var ett exklusivt och förmodligen rätt sällsynt vapen, i alla fall i de småländska skogarna anno 1567. Vem kan ha burit och brukat en sådan bössa? Kanske har det varit en officers privata vapen? Det är inte omöjligt. Men det finns en ännu mer lockande tolkning. I Daniel Rantzaus fältdagbok omtalas hur skottarna under Clerk i slagets slutskede lockar ut en grupp svenska knektar ur det blockhus som funnits invid landsvägen. De avlossar en salva, men innan de hinner ladda om är legosoldaterna över dem. Det scenariot passar bra med fyndplatsen för vår hjullåshane som återfanns nära landsvägen.

Man vet att Erik XIV satsade stora belopp på att bygga upp och utrusta infanteriförband av modernt snitt inför Sjuårskrigets utbrott. Vapen köptes in från kontinenten. Dessa trupper fick sitt elddop vid Axtorna 1565, men delar av förbanden fanns senare i Småland. Och det är inte omöjligt att en mindre avdelning av dessa första svenska musketerare faktiskt funnits på plats vid Hovmejan. Det skulle förklara att incidenten vid blockhuset omtalas så detaljerat i Rantzaus krigsdagbok. På så sätt kunde han bekräfta att det faktiskt funnits likvärdiga motståndare på slagfältet, inte bara bönder som kunde slaktas mer eller mindre obehindrat av von Dohnas ärrade veteraner. Segern blev då mer ärofylld i den kunglige läsarens, i Fredrik II:s ögon.

Fältlägret funnet…?

Vi har tidigare rapporterat om undersökningarna på slagfältet vid Hovmejan i Angerdshestra socken. Platsen där en dansk förtrupp med elitsoldater under ledning av Christoffer von Dohna besegrade en svensk styrka som förskansat sig längs ett backkrön invid Nissastigen. Fynden därifrån har, tillsammans med uppgifter ur den danske befälhavaren Rantzaus egen krigsdagbok, givit oss en bra bild av den hastiga men blodiga strid som ägde rum en förmiddag sent i oktober år 1567.

Bataljplatsen är återfunnen och finns numera införd i fornminnesregistret som RAÄ Angerdshestra 175. Men en sak som vi i projektgruppen undrat över är var det svenska fältlägret har varit placerat. För det rör sig om en plats där omkring ettusen man varit förlagda; både reguljära trupper och ett lokalt samlat bondeuppbåd. Det har krävts utrymme för tält, trossvagnar, hästar och all annan utrustning en smärre armé haft behov för i fält. Fram tills nu har vi emellertid  inte kunnat identifiera lägerplatsen. Men mycket talar för att den saken ändrades under ett par regnvåta timmar nu på fredagskvällen…

 

En bra skörd – krucifix, blykulor, parerskydd och ett fotangel

Sven och Mats prövade sig under ett par timmar fram i ett område utefter landsvägen som vi hittills inte testat. Och där kom metallfynden! Inom en begränsad yta påträffades blykulor till både pistol och musköt, ett fotangel samt en stor bit av parerskyddet till ett kortsvärd av katzbalgertyp. Men frågan är om inte det lilla krucifixet är det mest fantasieggande fyndet. Har kanhända Kristusfiguren varit förgylld och brutits loss av de legosoldater som plundrade de stupade och det övergivna svenska fältlägret? Vi vet ju att många hårdhudade skottar ingick i von Dohnas förband…

Välbevarad sporre från lägerplatsen

Fynden från vad vi nu tror är det svenska fältlägret speglar det kaos som uppstod då den svenska försvarslinjen bröt samman. Paniken när den vilda flykten undan fienden började. Och inte minst den efterföljande plundringen då Rantzaus soldater sökte igenom vad som lämnats kvar. Man kan anta att mycket ännu döljer sig i marken; saker som tappats, som trampats ner, saker som ratats av segrarna. Så det finns all anledning att trotsa molnen av knott uppe vid Hovmejan fler gånger nu i sommar. Fortsättning följer – inte minst här på Arkeologibloggen!

Nådastöten i Bottnaryd

Misericordan från Bottnaryd

Vi känner alla till uttrycket att ”dela ut nådastöten”. Men vad betyder det – egentligen? Ett nygammalt vapenfynd från Bottnarydstrakten berättar om en hård verklighet i renässansens tidevarv. Det gjordes på 1950-talet, vid arbete på en potatisåker. Gården ligger en bit väster om Nissastigen, men inte speciellt långt från det slagfält från Nordiska Sjuårskriget som undersökts av länsmuseet och Miliseum sedan år 2010:

www.jkpglm.se/arkeologi/projekt/getaryggen.html.

Vid fyndtillfället ansåg upphittaren att föremålet – vad än det nu var – borde tas om hand, fast det stannade i gårdens egen samling av kuriosa. Men nu, när vårt slagfältsprojekt Getaryggen 1567 aktualiserat forna tiders ofred och våldshandlingar i trakten intill Nissastigen har halvt glömda berättelser diskuterats på nytt. Och gamla fynd har plockats fram ur lådorna. Fast få är så fantasieggande som dolken från Bottnaryd!

Vad som påträffades i potatisåkern för sextio år sedan var nämligen inget annat än en nådastötsdolk, en misericorda för att nämna dess ursprungliga namn. Det är ett exklusivt vapen som bars främst av yrkessoldater och högreståndspersoner. Dolken är gjord för att synas, den skall sitta vid bältet och har givits en anslående utformning. Samtidigt har den en mörk historia. Enligt traditionen utnyttjades dessa dolkar mindre som vapen än till att avliva besegrade motståndare med. Den kraftiga klingan utnyttjades för att bända upp fiendens skyddspansar. Och den stora runda plattan lade man kroppstyngden på så att dolken trängde in – långt in!

Låter det barbariskt? Kanhända i våra öron, men på 1500-talet var chanserna att överleva de skador man ådragit sig i strid inte speciellt goda. Behandlingsmetoderna var enkla, för att uttrycka sig milt. Och sårfebern – infektioner och blodförgiftning – gjorde ofta även relativt lindriga sår dödliga. Därför var ”nådastöten” verkligen en barmhärtighetsgest mot den som annars skulle plågas i dagar innan den vissa döden inträdde som en befriare. Bättre då ett raskt utfört stick med misericordan…

Rondellen och greppet, täckt av en dekorerad mässingshylsa

Dolken från Bottnaryd är alltså en misericorda eller rondelldolk av den yngsta typen och dateras därmed till perioden 1500 – 1530. Den är totalt 30 cm lång och dess klinga har tresidigt tvärsnitt. Det är ett utpräglat stickvapen vi har framför oss. Den främre rondellen är här reducerad till ett dekorativt element, snarare än ett riktigt parerskydd medan den bakre/övre rondellen istället kan beskrivas som en överdimensionerad platta. Skaftet är försett med ett grepp i form av en mässingshylsa som försetts med ett kryssmönster.

Det finns paralleller till Bottnarydsdolken, både på Historiska Museet i Stockholm (flera stycken) och ytterligare en i Livrustkammarens samling. De förstnämnda rondelldolkarna är uteslutande jordfynd, medan den senare är i mycket fint skick. Vårt eget exemplar är anmärkningsvärt väl bibehållet efter sitt långa uppehåll i den småländska myllan. Men då skal man ha i åtanke att mycket förändrats när det gäller markkemin på de sextio år som förflutit sedan dolken påträffades. Markförsurningen hade ännu inte slagit till med full kraft på 1950-talet och konstgödsel utnyttjades inte på samma sätt som nu, speciellt inte på småbrukares åkrar. Därför skall vi nog vara glada att fyndet gjordes för så pass länge sedan; idag hade det med stort sannolikhet varit en mycket mer anonym rostklump som fastnat på potatishackan…

Bladets tresidiga tvärsnitt

 

Så hur kommer det sig att detta exklusiva stickvapen hamnat i marken; ute på en åker i Bottnarydstrakten? Klart är att dolken var tämligen omodern när Daniel Rantzaus legosoldater härjade längs Nissastigen; i närbelägna socknar som Västra Jära och Mulseryd. Att den skulle ha samband med händelserna 1567 kan förstås inte uteslutas, men ännu troligare är att vi ser ett spår efter en tidigare incident. Vi vet till exempel att Kristian II passerade genom trakten med sina styrkor vid minst två tillfällen; först som kronprins på 1510-talet, några år senare som omstridd kung i en sönderfallande union. Våld och ofred har gått över bygderna i norra Småland åtskilliga gånger och det är inte alltid som händelserna har gett skriftliga avtryck. Kan det rent av handla om en myndighetsperson som för alltid ”försvunnit” på sin väg till eller från Jönköping? Sådana saker har ju hänt i skogsbygderna…

Man kan också fråga sig varför ett dyrbart vapen som misericordan från Bottnaryd inte togs om hand. Efter ett slag plundrades alltid de fallna, först av segrarnas soldater – därefter av dem som följde i arméernas spår. Säkert är att även lokalbefolkningen tog för sig när man väl vågade sig fram. Men dolken blev kvar. Kanske slogs den ur handen på sin ägare och försvann i växtligheten? Eller var misericordan alltför iögonfallande för att den som inte själv var soldat eller ståndsperson skulle våga bära den? Bättre då att den fick ligga…

Precis som vid förra årets uppseendeväckande dolkfynd från Svarttorp kommer vi med all sannolikhet inte att få hela berättelsen klar för oss. Det har trots allt gått ett halvt årtusende sedan händelserna utspelades. Men det finns all anledning att besöka potatisåkern vid Bottnaryd och att starta upp metalldetektorn. För chansen finns ju att det kan ligga mer saker kvar i jorden där ute…

Foto: Göran Sandstedt, Jönköpings läns museum

Tack till Bottnaryds hembygdsförening som gjort oss uppmärksamma på fyndet och ställt dolken till förfogande för beskrivning och fotografering på museet.

Tack till Martin Skoog, Armémuseum, för viktiga synpunkter och datering av misericordan!

Det gäckande gehänget

Den avslitna kedjan – ett elegant 1600-talsarbete …men avsett till vad?

Det finns fynd man aldrig riktigt får rätt på; föremål som på ett eller annat sätt fortsätter att gäcka betraktaren. Man anar en tolkning, men ändå är det något som inte stämmer. Precis så har det förhållit sig med den eleganta bronskedja som påträffades år 2007 bland fyllningsmassorna i kv.Diplomaten i Jönköping. Det handlar om ett fint stycke metallhantverk – en 30 cm lång länk avsedd att synas; något att pråla med. Samtidgt är den ganska klen till sitt utförande och har därför knappast kunnat ingå i t.ex. en hästutrustning. Dessutom är den itusliten med stor kraft. Antingen har bäraren hamnat i handgemäng, eller också fastnat i något och råkat rycka av kedjan. Men vad är det egentligen vi har framför oss? Vad har föremålet använts till?

Den avancerat utformade länken i närbild

Där tog det stopp. Men redan från början funderade vi på nån sorts upphängningsanordning till ett föremål av militär karaktär. Detta antagande styrktes när det kunde påvisas att utfyllnadsmassorna under byggnaderna i kv.Diplomaten (en del av stadens kungliga textilfaktori) hade hämtats från det medeltida stadsområdet. OCH – från de fält som fram till 1620-talet hyst övningsplatsen för slottets knektar, men där sedan utanverk i form av vallar, gravar och raveliner uppfördes. Så fick alla de kulor som påträffades i fyllningsjorden sin förklaring. I den kontexten hörde även den fina bronskedjan hemma.

Men den var som sagt mycket speciell. En egenhet är den dåliga rörligheten i konstruktionen; ett resultat av att kedjan byggts upp med en sorts kringelformade delar som omsorgsfullt flätats in i varann. Avsikten föreföll vara att skapa en stabil länk som framförallt bibehöll sin form och inte vred sig, utan stannade i läge. En del av ett gehäng för en värja? Länken till ett kruthorn? Eller till en slängkappa? Förslag till tolkningar var inget vi led brist på ute i fältkontoret, en byggbarack intill Slottsgatan.

Dekorerad bronsplåt med upphängningsögla och rest av länken

Dateringen kunde vi vara rätt säkra på – kedjan hade hamnat i fyllningsmassorna en bit in på 1600-talet. Närmare bestämt någon gång under 1620- eller 1630-talet, eftersom det var då som faktoritomterna byggdes upp. Hur länge den hade legat bortslängd dessförinnan – eller om den rent av kastats i en förbipasserande transportvagn – lär vi aldrig få veta. Men dess skick, liksom stilen på bronsplåtens dekor, motsäger att kedjan skulle ha varit speciellt gammal när den brast. Och man törs nog påstå att den inte heller varit utsatt för väder och vind någon längre tid.
Så långt kom vi i våra egna funderingar, men nu krävdes sakkunskap.

Fyndet var såpass udda och exklusivt att det förtjänade lite extra arbete. Resultatet blev att mail med bilder sändes till olika institutioner runt om i landet. Men det kom inget inget napp – den säkra identifieringen uteblev. Så kedjan visades fram och beskrevs i rapporten om 2007 års undersökningar i kv.Diplomaten, men frågan om föremålets tolkning fick lämnas öppen. Därför hamnade kedjan inte heller i Arkivhusets nya stadshistoriska utställning när denna öppnade våren 2010. Den förblev anonym och tryggt nerpackad i museets klimatkammare.

Fältmarskalk Johan Banér, porträtt från 1630-talet – notera remmen tvärs över benskydden!

Där har bronskedjan förblivit ända tills nu. Likt ett minne som fortsätter gnaga i sinnet. Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd var den som till sist löste gåtan. Sven hade – precis som vi andra – inte kunnat glömma kedjan från kv.Diplomaten. Och till sist hittade han svaret. Det handlar verkligen om en del till ett värjgehäng från tidigt 1600-tal; om en rem – eller länk – vars funktion var att fixera den burna värjan i rätt position. Med de halvrustningar som utnyttjades vid den tiden, ett kroppspansar där harnesket kompletterades s.k. tassetter (dvs. ledade skyddsplåtar över låren), måste gehänget fixeras noga. Om så inte skedde riskerade bäraren att värjan kom i fel läge och i värsta fall hamnade mellan benen…

Den här typen av gehäng, burna till halvrustning, figurerar ofta på porträtt av kungar och fältherrar. Bilden av en i förtid åldrad fältmarskalk Johan Banér utgör ett gott exempel från 1630-talets mitt. Och här löper remmen diagonalt över tassetterna! Vår länk har sannolikt haft en liknande placering i ett ovanligt praktfullt gehäng. Dess dyrbara utförande tyder på att utrustningen tillhört en officer; ett högt befäl som deltagit på garnisonens övningsfält med lite väl mycket liv och lust.

En alternativ tolkning är att det faktiskt kom till någon sorts mindre träffning utanför slottet vid den korta belägringen sommaren 1612. Danska spaningspatruller bör ha recognoscerat så nära slottet man vågat komma. Ruinerna efter den nyligen brända stadens hus erbjöd ett acceptabelt skydd. Kanhända var det då som kedjan brast? År 2008 frågade vi Livrustkammaren i Stockholm om man kände till någon parallell till kedjan från Jönköping. Men svaret kanske finns i Köpenhamn? Det vore värt att pröva!

Bastion Carolus – Planer för framtiden

Ruinrummet under punkthuset – bastionens bevarade norra flank

Den eviga frågan – ”Vad har arkeologerna för sig på vintern?” Svaret är att man bearbetar och tolkar resultaten från det gångna årets undersökningar. Vid större projekt som löper över flera säsonger gäller det också att planera noga inför vad som komma skall. Och där befinner vi oss just nu med Västra Kajen och Jönköpings slott. Om inte vädret lägger hinder ivägen skall utgrävningen vara igång på nytt i början av april. Så här långt följer vi rutinerna. Men det finns en viktig skillnad. Vi har också en ruin att ta hand om; med 1600-talsmurar som skall bevaras och kunna visas fram. Bastion Carolus skall passas in i bottenplanet på nybygget; intill ett gemensamt garage under båda huskropparna. De viktigaste murpartierna hamnar precis där vi vill ha dem – i ett halvöppet utrymme som skapats för ruinen. Tillgängligheten kommer att vara begränsad, eftersom det trots allt handlar om källare under bostäder. Samtidigt skall insyn och en väl genomtänkt belysning göra det möjligt att uppleva Hans Flemings byggnadsverk från utsidan. Vad som går förlorat är kurtinen, den långa mursträckningen längs med Munksjön. Dess läge kommer istället att markeras. Det är givetvis beklagligt, men man kan inte få allt.

Mur från 1600-talets stadsbefästning, bevarad under Frihetstorget i Tallinn

Generellt sett är det svårt att passa in rester av äldre bebyggelse i nyskapade miljöer. Det finns många exempel på att vällovliga initiativ i den riktningen inte nått ända fram. Istället för ett fängslande historiskt djup har man fått mer eller mindre svårförklarliga mursträckningar, undanstoppade i mörka utrymmen dit få söker sig. Men det finns också platser där man lyckats. I Tallinn har stora partier av stadens befästningsverk från svensktiden – en del samtida med utanverken på Jönköpings slott – efter utgrävning konserverats och bevarats under Frihetstorget. Här bidrar ljussättning och kontrasten mellan äldre murar i olika miljöer till en spännande helhetsupplevelse.

Vår förhoppning är att kunna åstadkomma något liknande – om än i mindre skala – på Västra Kajen. Här kommer de autentiska mursträckningarna att bilda tydliga rum; samtidigt som rekonstruktioner utomhus kompletterar upplevelsen.

En blick tillbaka – fönster mot ruinen av bastion Carolus

Från markplanet kommer två inglasade öppningar att medge insyn mot de gångar, kasematter och kanonportar i bastionens norra flank som frilades hösten 2011. Kanske kommer också kanoner att åter placeras i embrassyrerna; det skulle bättra på det pedagogiska värdet. Intill gång- och cykelstråket på Västra Kajen placeras en tre meter stor ruta, medan en mindre öppning kommer att finnas mitt på nybyggets södra sockel. Så ser grundkonceptet ut idag.

Men givetvis finns det frågetecken – ljussättningen är ett, behovet av bärande element invid murarna ett annat. Det största problemet ligger emellertid i hur den permanenta dräneringen av ruinrummet skall lösas. Men vi jobbar på saken. Och häri ligger kanske det allra roligaste med projekt Västra Kajen; känslan av att alla inblandade arbetar mot ett gemensamt mål. Arkeologer, byggherrar, arkitekter och kommunens tjänstemän vill samtliga göra något bra av bastionen; något som tillför stadsrummet en ny och spännande historisk dimension!

Den nya bastionen – uppbyggda murar och en vallgrav

Men planerna på en omgestaltning av Västra Kajen sträcker sig bortom de nya bostadshusen och den frilagda ruinen. Även det öppna området i söder, mellan gamla Hamnstationen och Munksjön kommer att få en rejäl ansiktslyftning. Här är planen att bastion Carolus skall synliggöras i parkens utformning. En förhöjd öppen grönyta begränsad av dubbla stenmurar visar spetsbastionens verkliga storlek. De rekonstruerade murarna motsvarar fasaden och den inre väggen på kasematter och gevärsgallerier; till och med skottgluggarna finns på plats. På södra sidan markerar en sänka med passande växtlighet läget för den inre vallgraven.

En öppning mot Munksjön – bastionen som samlingsplats

Det finns något väldigt tilltalande i att en plats som bastion Carolus återuppstår, men får en helt ny funktion i stadsrummet. Befästningen blir till en inbjudande mötesplats och kanonportarna fungerar som sittplatser. Mer tydligt kan väl inte kontrasten mellan det konfliktfyllda 1600-talet och dagens fredliga tillvaro illustreras? Med studenter istället för soldater; med solbad och picknic istället för skjutövningar. Allt var sannerligen inte bättre förr…

—————————————————————-

Tack till Tham & Videgård Arkitekter samt till Sydväst – Arkitektur och Landskap för att vi kan utnyttja de fortfarande preliminära ritningarna över Västra Kajen-projektet här i Arkeologibloggen!

Det inslagna slottet

Christos & Jeanne-Claudes inpackning av Riksdagshuset i Berlin 1995

Till de mer spektakulära konstverken under det sena 1900-talet kan man räkna konstnärsparet Christo och Jeanne-Claudes gigantiska installationer – till exempel den inklädning av Riksdagshuset i Berlin som genomfördes 1995 inför en kommande ombyggnad. Ungefär 100 000 kvadratmeter aluminiumduk och 15 km rep krävdes och resultatet blev minst sagt anslående. Konstnärerna själva har vid upprepade tillfällen förnekat att deras verk innehåller någon djupare mening; avsikten är istället att skapa glädje, skönhet och nya sätt att betrakta det välkända – vare sig detta är en byggnad eller ett landskap. Kanske är konstkritikern David Bourdon den som kommit med den bästa definitionen av parets verk när han beskriver resultatet som ”revelation through concealment”…

Vår något mindre konstnärliga inpackning av Jönköpings slott…

Även i Jönköping har en av stadens verkliga karaktärsbyggnader nyligen klätts in i duk. Fast här var avsikten mer pragmatisk och resultatet inte lika estetiskt. Nu gäller det att skydda vad som grävts fram av slottet mot vinterkylans skadliga påverkan. Det vore ju minst sagt pinsamt att först ha lyckats uppnå samförstånd kring värdet av att bevara delar av slottsruinen, bara för att se murarna frysa sönder. Att kalkbruk suger upp vatten är ju ett välbekant faktum. Dessutom uppvisar flera av de kvaderstenar som ligger inom grundvattnets amplitud skador som sannolikt har uppkommit då murverket senast låg exponerat, dvs efter demoleringen av bastion Carolus 1834. Det gäller att undvika att dessa problem förvärras.

 

Murar under isolering och täckduk

Det viktigaste är att murarna skyddas mot frostsprängning. I nuläget kan man inte reglera grundvattennivån inne i schaktet. En sänkning och torrläggning av ruinen hade givetvis varit att föredra, men det skulle kräva permanent pumpning med övervakning och daglig tillsyn av utrustningen. Kostnaderna skulle knappast bli ekonomiskt försvarbara i ett projekt av den här storleken. Istället har vi valt att inte gräva ner till den ursprungliga golvnivån inne i kasematterna. Omkring 3 dm rivningsmassor och utfyllnader från 1700-talet lämnas till nästa säsong. De frilagda murpartierna har isolerats med frigolit, höljts med tjock bergduk och därefter täckts med upp till en meter sand. Det borde räcka som skydd för vintern; samtidigt blir det lätt att åter frilägga ruinen i april 2012.

En skyddad dagvattenledning

Ett annat skyddsobjekt utgörs av den stora dagvattenledning som genomkorsar den norra delen av vårt schakt. Om den skulle råka frysa till i vinter kan det uppstå vissa irritationsmoment i umgänget med Länsstyrelsen. Ledningen avvattnar nämligen denna och kringliggande byggnader plus anslutande ytor. Och den som vållar översvämningar kan lätt bli lite illa sedd… Därför ligger nu dryga metern sand över de stora cementrören.

…och nu – vintervila!

Mats unika knapp…

Slät, odekorerad, anonym …men blytung!

Ibland är det svårt för den oinitierade att fatta betydelsen av de fynd som görs på en utgrävning. Men bara lugn – precis så är det också för de arkeologer som hamnar i ovana miljöer! Till exempel ruinerna efter en fästning från stormaktstiden. När det handlar om något så speciellt som materiell kultur med tonvikten på militära ändamål och behov under 1600-talet, är man bra nära novis på nytt. Därför gäller det att hitta rätt sakkunniga att rådfråga då svårbestämda föremål dyker upp. Vid förundersökningen av Jönköpings slott vänder vi oss till traktens eget militärmuseum, Miliseum, som ligger i Skillingaryd – på det legendariska småländska övningsfältet! (se hemsidan www.vaggeryd.se/museum )

Därför satte vi oss ner med Sven Engkvist från Miliseum och lät honom titta över alla knappar som samlats in hittills i schaktet. Mats Blomberg har gått över de delar av den forna Munksjöstranden som inte står under vatten för tillfället. Mer än etthundra föremål av metall (annat än järn) har påträffats; en stor del är just knappar i olika utföranden och material. Och bland alla de vackert dekorerade var det märkligt nog en anonym och till synes intetsägande knapp som väckte Svens verkliga entusiasm. Vi talar om en slät uniformsknapp, gjuten i en blylegering.

Orsaken till att karolinen tappade sin knapp?

Imponerande? Kanske inte till att börja med. För då måste man först känna till att den svenska armén bara lät tillverka gjutna blyknappar av denna typ mellan åren 1700 och 1725. Den kommer från en karolinsk uniform. Den är autentisk och har påträffats precis utanför en fästning där ett känt förband, Jönköpings regemente, varit förlagt. Den är unik. För uniformer slets ut och försvann, speciellt under förödande konflikter som Stora Nordiska Kriget. Karl XII:s soldater lämnade verkligen inte många föremål efter sig. Vår knapp, hur oansenlig den än må vara, är ett av de få ting från de vanliga knektarnas utrustning som överlevt. Och visst ryms det ett mått av ironi i detta att en av historiens mest aggressiva militärmakter – som en gång vann så stora segrar och behärskade så stora territorier – idag kan representeras av en slät blyknapp…

Från Ringerike till Odensjö

Beslaget från Odensjö (teckning av Annika Jeppsson)

Man får vara tålmodig som arkeolog. Vissa frågor och funderingar kan inte besvaras direkt; de måste få mogna medan kollegorna går hem och tänker till. I våras visade vi upp det lilla bronsföremålet i Borrestil som detekterades fram i Odensjö by för snart ett år sedan. Då kallades det fortfarande för ”spänne” men vid närmare eftertanke bör nog ”beslag” vara en riktigare beteckning. Dateringen hamnade i vikingatid, ca 850 upp emot sent 900-tal, vilket gör detta till det äldsta fyndet nere på bytomten. Hittills. För det finns fler indikationer på ett tidigt gårdsläge invid Barnarpssjöns norra strand. Vi lär få orsak att återkomma…

Vikingatida beslag av brons från Ringerike i Norge

Problemet med beslaget från Odensjö var att det inte verkade finnas några riktigt bra paralleller. Tills nu. För Jerry Rosengren på LUHM (Lunds Universitets Historiska Museum) skickade en bild av ett fynd från Ringerike i södra Norge. Det centrala motivet med djurhuvudet som omges av varelser vilka avbildats i helfigur går igen. Skillnaden ligger i att fåglarna på Odensjöbeslaget är vända mot hjässan på lejonet (?) medan djuren på det norska föremålet vidrör hakan. Och förstås i att beslaget från Ringerike är så pass mycket bättre bevarat. Årtusendet i småländsk åkerjord har inte gått spårlöst förbi vårt fynd. Men än sen? Att kunna knyta samman en gårdsplats i norra Småland med centrala bygder i det vikingatida Norge är ju inte precis fel!

 

Stiletten från Svarttorp

Stiletten från Svarttorp – ett 1500-talsvapen

Utan goda kontakter med pressen kommer man inte långt i den här branschen. Det är en gammal sanning som nyligen bekräftats genom ett högst oväntat jordfynd från Svarttorp, beläget öster om Jönköping. Vapenfynden från slagfältsundersökningen i Angerdshestra visades upp för lokalpressen i slutet av maj. Historien om Rantzaus fälttåg och de danska härjningarna 1567 spreds. Med den bakgrunden var det inte så konstigt att en svårt förrostad kniv uppmärksammades av upphittaren. För dolkar av äldre, rent av medeltida typ tillhör ju inte precis vad man brukar träffa på i en villaträdgård…

Greppet, den kannelerade knappen och den dekorerade klingan

Vad som grävts fram är en elegant dolk, en s.k. stilett, vars datering ligger kring mitten av 1500-talet. Den har ursprungligen varit ca 35 cm lång; klingan var dubbeleggad och smäcker men eggarna har ovanligt nog inte dragits ända fram till parerskyddet. Där finns istället en intrikat dekor med små, symmetriskt placerade hål. Även själva parerskyddet kan ha varit dekorerat – kanske med gravyr – men det vet vi först efter rengöring och konservering. Greppet har säkert varit försett med trä och kanske också läderklätt, men av detta återstår inget idag. Knappen – som balanserat dolken – är kraftigt kannelerad. Därmed har dess vikt anpassats till ett inte alltför långt blad.

Dolken är ett sekundärvapen för en ryttare eller landsknekt. Det har burits i bältet och fungerat som ett komplement till svärdet enligt principen ett vapen i varje hand. För så fäktades en yrkessoldat på Daniel Rantzaus tid. Glöm bort allt ni sett på film av av eleganta parader och de tre musketörerna. Här gällde det att hugga och sticka för att skada och döda. Kanske inte så visuellt …men effektivt!

Dolkens kannelerade knapp – en motvikt

Men vad gör då detta exklusiva 1500-talsvapen i Svarttorp av alla platser? Ja, det är en fråga som kanske aldrig kommer att kunna besvaras med full säkerhet. Men i början av november 1567 bröt Rantzaus armé upp från Jönköping med avsikt att invadera Östergötland. Man följde Holavedsvägen och kom upp i Skärstadsdalen, vilken beskrivs som ”rik” i krigsdagboken. Säkert är att man plundrade; kanske hade svenskarna också förlitat sig på en dansk reträtt ut mot Västkusten och inte evakuerat i tid. Hur som helst – en klok befälhavare bör ha säkrat sitt flankskydd vid marsch genom fientligt territorie. Dessutom var det ju lämpligt att bränna och plundra så mycket man bara hann. Då låg Lekeryd och Svarttorp utefter den väg ett danskt ryttarförband på spaning borde ta innan man återförenades med huvudstyrkan längre upp i Skärstadsdalen.

Ovanstående är en arbetshypotes. Om det ligger något i resonemanget kommer förhoppningsvis den efterundersökning som nu planeras att kunna visa. Och dolken är på väg mot en välbehövlig konservering efter över fyra sekel i den småländska myllan.

Avslutningsvis – ett stort tack till upphittaren som tog kontakt med länsmuseet när dolken påträffats och som därefter bistått oss på bästa sätt. Fotografierna i detta inlägg är tagna av upphittaren.

Fortsättning följer!