Att kopiera ett kloster i 3D…

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande.

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande. Lägg speciellt märke till den forna kyrkans höga, smala fönster och dess trappgavel. Fleming har till och med markerat spåren efter den rivna västlängan i kyrkans vägg.

När de sista synliga lämningarna efter befästningsverken intill Västra kajen raserades 1871 hade ruinerna efter själva slottet redan varit försvunna i omkring 130 år. Efter den förödande eldsvådan år 1737 hade man från ansvarigt håll raskt sett till att få de brandskadade murarna utdömda. Om viljan funnits hade man nog kunnat utnyttja i alla fall delar av det trelängade komplexet på nytt. Men nu avsåg man att en gång för alla ersätta de otidsenliga byggnaderna med ett modernt residens. Så vad som återstod av det forna klostret som på Gustav Vasas order förvandlats till ett kungligt slott fick nu skatta åt förgängelsen. Att man gick grundligt tillväga visas inte minst av att det saknas uppgifter om att murar eller grunder påträffats på slottets tomt i samband med byggnation på platsen under 1800- och 1900-talet. I alla fall då Länsstyrelsens nya hus uppfördes vid mitten av 1950-talet borde antikvariska observationer ha gjorts – förutsatt då att det verkligen fanns något kvar att observera av klosterlängorna…

Hans Flemings andra perspektivritning, utför drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Hans Flemings andra perspektivritning, utförd drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Istället hittar vi mängder av  medeltida byggnadstegel vid de utgrävningar som företas inom slottsområdet. Men då handlar det om kasserat tegel. Brandskadade eller spruckna stenar samt de fint profilerade tegel som en gång utnyttjats i valv, portaler eller fönsteröppningar. Kort sagt vad som saknade värde när man demonterade Jönköpings slott på 1740-talet. Allt användbart har noga tagits tillvara. Samma förhållande gäller huggen sten, en fyndgrupp som i stort sett saknas från våra arkeologiska utgrävningar. Kontentan är att vi idag har ett omfattande material från de delar av franciskanernas kloster som varit uppförda av tegel. Det har varit möjligt att genomföra stilhistoriska analyser, att jämföra och datera utifrån paralleller på ännu stående medeltida byggnadsverk runt om i Skandinavien och Östersjöområdet. Men paradoxalt nog finns i nuläget inte en enda sten från Jönköpings kloster/ slott som kunnat dokumenteras på sin ursprungliga plats!

Så – hur skall man  gå till väga inför den digitala rekonstruktion av Jönköpings slott som nu planeras? I ett första skede får man vända sig till Krigsarkivet i Stockholm där allt militärt ritningsmaterial om slottet och den planerade fästningsstaden förvaras. Det är en ovärderlig källa, präglad av en stor detaljrikedom. Samtidigt döljs  fallgropar, eftersom det vanligtvis handlar om ritningar upprättade inför en planerad förändring – inte exakta avbildningar av vad som verkligen blivit utfört. Och ibland slås man av misstanken att vissa förhållanden förskönats eller utelämnats från den dokumentation som avsetts för kungen och riksrådet.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från tidigt 1500-tal.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från omkring år 1500.

Så finns det en tredje typ av källmaterial som inte får förbigås vid en rekonstruktion. De byggnader som överlevt från medeltiden fram till våra dagar. Men reformationen gick hårt åt tiggarklostren i Norden. Av det trettiotal konvent som tillhört dominikaner och franciskaner inom Sveriges dåvarande gränser finns mer eller mindre väl bevarade ruiner på flera platser, samt bevarade kyrkor som Riddarholmskyrkan i Stockholm, Sankta Maria i Sigtuna, Heliga Trefaldighet i Arboga  samt kyrkan i finska Raumo. Dessutom står den magnifika ruinen efter Sankta Katarina klosterkyrka centralt vid torget inne i Visby. Men skall man uppleva mer än kyrkobyggnaden får man bege sig över den forna riksgränsen, in i Skåne för att besöka Gråbrödraklostret i Ystad. Här grundade riddaren Holmger och hans hustru Katarina ett konvent 1267, bara sjutton år innan franciskanerna etablerade sig i Jönköping. Hela anläggningen i Ystad är uppförd i tegel; kyrkan påbörjad under sent 1200-tal och fullbordad under följande sekel. Vid korets södra vägg står ett smalt klocktorn av samma typ som även funnits i Jönköping. Av övriga längor står den östra kvar intakt tillsammans med ett mindre parti av nordlängan. Konventets smala västra byggnadskropp samt resten av den norra längan ligger sedan länge i ruiner.

Ystads kloster - den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Ystads kloster – den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Även om stora delar av Gråbrödraklostret i Ystad saknas utgör anläggningen en bra utgångspunkt för rekonstruktionen av franciskanerkonventet i Jönköping. Det finns många gemensamma drag, ibland påfallande paralleller mellan de båda klostren. Vi har redan nämnt klocktornet, som i Jönköping revs redan på 1560-talet. Men även när det gäller storleken på byggnadsdelarna ser vi en god överensstämmelse. Man kan till exempel notera den smala västlängan vars markplan bara rymt korsgången, medan ovanvåningen tolkats som ett härbärge, en sovsal. Den längan är redan riven på Flemings avbildning från 1605, kanske för att den inte längre fyllde någon funktion i ett kungligt slott. Intill den södra längans gavel finns ett tornliknande litet porthus, en detalj som syns även på Flemings avbildning och senare ritningar från Jönköping.

Modell av Ystads franciskanerkloster, fullt utbyggt skick i början av 1500-talet.

Modell av Ystads franciskanerkloster i fullt utbyggt skick vid början av 1500-talet.

Den mest iögonfallande skillnaden ligger givetvis i kyrkans placering. För medan den enkelt utformade kyrksalen utgör den södra längan i Ystad, har kyrkan i Jönköping placerats på klosterfyrkantens norra sida. Men båda byggnaderna har försetts med ett sekundärt tillfört sidoskepp någon gång under senmedeltidens lopp. Att parallellerna finns och kan tyckas så markanta är egentligen inte speciellt förvånande. Det handlar om ganska blygsamma konvent, placerade i en mindre stad i Norden, franciskanernas provins Dacia. I båda fallen kan man uppskatta  brödramenigheten till mellan 15 och 25 munkar. Det kanske kan förefalla anakronistiskt att tala om en ”standardanläggning”, men samtidigt ger den beteckningen en rätt god bild av vad vi står inför. Ett byggnadskomplex avsett för ett visst antal boende som haft bestämda uppgifter att utföra. Behoven var likartade i såväl Jönköping som Ystad och planformen grundades på praktiska erfarenheter inom en orden som redan existerat och utvecklats under ett halvt sekel när våra båda konvent etablerades.

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Av den anledningen väljer vi att utnyttja Gråbrödraklostret i Ystad som en viktig förebild vid den digitala rekonstruktionen av konventet i Jönköping. Det känns som en lika rimlig som godtagbar lösning. För ärligt talat, det handlar om en vision av hur den försvunna anläggningen kan ha sett ut. En kvalificerad gissning skulle man kunna påstå. Vissa detaljer kommer vi aldrig att kunna belägga eller avvisa. Hur var det till exempel med klosterkyrkans västfasad? Har dess arkitektoniska formspråk varit lika rikt som i Ystad? Fynd av dekortegel antyder att så varit fallet, men säkra kan vi inte vara. Man kan förvisso instämma i Viktor Rydbergs välkända ord att Jönköpings kloster hörde inte till de största i riket, men dess hushållning var blomstrande. Men om man ser till måttuppgifterna var det likväl en imponerande och utifrån vad tegelfynden berättar rikt dekorerad anläggning som stilmässigt passade väl in i sin  tid. Gråbrödraklostret i Jönköping var dessutom skådeplatsen för viktiga politiska möten som flera herredagar och vid två tillfällen, 1357 och 1466, fredsförhandlingar mellan stridande parter i ett oroligt Skandinavien.

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe - en oas av stillhet!

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe – en oas av stillhet!

En sidoblick mot ytterligare ett kloster i Skandinavien, dominikanernas välbevarade Sankt Katharines kloster i danska Ribe visar hur en senmedeltida klostergård kunde te sig på våra breddgrader. Här har hela anläggningen kunnat överleva, eftersom klostret efter reformationen kom att fungera som hospital. Och i viss mån bibehålls den rollen den dag som idag är eftersom Sankt Katharine rymmer ett antal pensionärslägenheter. Men som besökare har man tillträde till kyrksalen och får gå in i korsgången. Det är en plats av harmoni, av stillhet och som gjord för en stunds kontemplation. En plats vars motsvarighet hade kunnat existera även i Jönköping om historien sett lite annorlunda ut.

Klostergången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Korsgången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Så blev det nu inte. Det förhindrades av reformationen, av Gustav Vasas beslut att låta bygga om klostret till kungligt slott, av branden 1567, av stormaktstidens fästningsbygge och till sist så katastrofen 1737. Vår stad förlorade såväl kloster som slott och fästning. Det är inget som kan återskapas i verkligheten. Däremot finns nu möjligheten att använda modern teknik för att visa vad som gått förlorat, om än virtuellt. Samma teknik som gör miljöer i dataspel verklighetstrogna och levande kan med fördel utnyttjas till kulturhistoriskt baserade rekonstruktioner.

Länsmuseet har därför inlett ett samarbete med Lunds Universitet och Högskolan i Skövde. Resultatet avses bli ett digitalt återskapat Jönköpings kloster och slott. En plats att uppleva i samband med ett besök vid de autentiska ruinerna i utställningsrummet på Slottskajen och de rekonstruerade fästningsmurarna i intilliggande Bastionsparken. Vi är övertygade om att det kommer att bli en spännande upplevelse där slottet framstår som något av en historiens hägring, mitt inne i centrum av dagens Jönköping! Fast för att nå dit får vi börja ända från början – med Gråbröderna konventsbyggnader, det som skulle utgöra stommen i stadens kungliga slott och fästning. Det känns helt rätt – för det handlar om en historia alltför få känner till. Att slottet – eller fästningen – har legat intill Munksjön känner nog många Jönköpingsbor till idag, inte minst efter de omfattande utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014. Då är klostrets existens mycket mera anonym, trots att dess betydelse för staden varit väl så viktig som Gustav Vasas och Gustav II Adolfs slott. Den bristen hoppas vi kunna åtgärda när det nu åter blir möjligt att besöka franciskanernas kloster – den största byggnaden i medeltidens Jönköping!

Annonser

På främmande fält där krigsmän mötts…

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314.

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314. Citaten på träbjälkarna utvalda från skotska klassiker genom en tävling inför 700 årsjubileet 2014.

Det gäller att få lite perspektiv på sitt arbete. Inte minst om man forskar kring arkeologi. Därför var det uppfriskande att i samband med det stora arkeologimötet EAA 2015 som nyligen hölls i Glasgow också kunna åka på exkursion till skotska slagfält. Man blir så lätt hemmablind, alltför upptagen av detaljer och missar de stora sammanhangen. Vid Getaryggen strax väster om Jönköping ändrades inte den svenska historien. Offren på senhösten 1567, alla de som stupade i vår numera välbekanta skogsbacke dog förgäves. Men slaget vid Bannockburn, där Robert the Bruce underlägsna styrkor i grunden slog den engelska riddarhären vid midsommartid år 1314, ändrade verkligen allt. Den skotska självständigheten säkrades för lång tid framåt och Robert själv kunde etablera sig som kung sedan de viktigaste rivalerna till tronen röjts undan.

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Inte undra på att platsen där slaget stod blivit något av en vallfartsort och en källa till skotsk nationalism genom seklen. Att besökare visats runt bland fälten och kullarna är känt sedan 1600-talet och det victorianska monumentet har efterhand omformats och utvidgats. Nu senast i samband med 700-årsminnet av slaget förra året. Då tillkom ett påkostat besökscentrum, utrustat med den allra senaste visualiseringstekniken. Allt är väldigt imponerande, tillrättalagt men samtidigt fantasieggande genom de vida vyer man får över det skotska landskapet. Och över alltsammans vakar kung Robert själv i full rustning, stadigt placerad på sin stridshingst.

Slagets tidslinje i rostig metall

Slagets tidslinje i rostig metall

Men det finns ett par problem. Dels är landskapet intill monumentet kraftigt omskapat genom småskalig gruvdrift och markytan har höjts betydligt med moderna fyllmassor. Dels var det inte här som slaget avgjordes på den andra dagen, den 24 juni i nådens år 1314. Fast en höjdrygg med vid  utsikt över trakten och med det omstridda Stirling Castle i fonden erbjuder förstås en mer lockande plats att besöka. I alla fall om det korrekta alternativet är låglänta fält nere i en floddal.

Varför blev det så här? Varför besöker dagens turister vördnadsfullt en plats som ligger ett par kilometer fel? Mycket får skyllas på en lång tradition av historisk forskning som fördjupat sig i detaljer, men sett bort från möjligheten att pröva sina tolkningar av de skriftliga källorna ute i landskapet. För här som på många andra slagfält spelar de topografiska förhållandena en helt avgörande roll.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta den belägrade garnisonen och jaga bort skottarna.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta slottets garnison och jaga bort de belägrande skottarna. Idag undrar man över vem som tillät bygget av den skorsten som reser sig nära borgklippan. Landskapsskydd, vad är det?

På senare år har de slagfältsarkeologiska undersökningar som genomförts av Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University kommit att i grunden förändra bilden av slaget vid Bannockburn. Exkursionen den 1 september leddes av Tony Pollard och Iain Banks från institutionen, så deltagarna fick sig de allra senaste rönen till livs.

En viktig skillnad mot de traditionella tolkningarna är att den engelske kungen Edvard II inte längre framstår som den oduglige härförare han tidigare framställts som. Efter den första dagens utspridda skärmytslingar då de båda arméerna främst ägnade sig åt att spana och pröva motståndarens styrka, drog sig riddarhären tillbaka till en välvald lägerplats vid floden nere på låglandet. Man bör ha känt sig rätt säkra, eftersom de i antal och utrustning underlägsna skottarna alltid tidigare undvikt strid om de inte varit säkra på att vinna. Robert the Bruce var känd som en försiktig ledare, men en mästare på nålstick och gerillataktik. En farlig, men skickligt undanglidande motståndare.

Tony Pollard berättar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker har hävdat.

Tony Pollard förklarar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker gjort gällande. Och fortfarande hävdar…

Men nu valde Robert the Bruce att satsa allt på ett kort, förmodligen medveten om att han aldrig skulle få ett bättre tillfälle. Så skottarna tog sig i gryningen nerför en mycket brant sluttning i skydd av ett skogsbälte. Man upprättade slagordning alldeles intill det vidsträckta engelska fältlägret. Överraskningen blev total. Edvards stora armé fick aldrig det manöverutrymme som de tunga ryttarna och avdelningarna med långbågsskyttar behövde. Det ordnade motståndet bröts, kaos inträdde och en stor mängd soldater omkom när man försökte fly över den flod som avsetts utgöra lägrets skydd.

Denna nya tolkning har baserats på en kombination av de skriftliga källornas ibland motstridiga vittnesbörd, samt på noggranna analyser av de topografiska förhållandena. Dessutom  har en ambitiös insats med metalldetektering genomförts från 2012. Tyvärr har stora delar av området bebyggts i sen tid, bland annat med radhus uppförda under 1990-talet på vad som förmodas ha varit platsen för det engelska fältlägret. Här möter vi ett problem som inte är obekant hemma i Sverige – hur hanterar man egentligen ett historiskt slagfält antikvariskt? En vidsträckt yta, där de handlingar som placerar in lokalen i historien bara utspelats under några få timmar? Kan man överhuvudtaget hävda att en plats som Bannockburn skall åtnjuta lagmässigt skydd?

Vad som återstår opåverkat av slagfältet - betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vad som återstår opåverkat av slagfältet – betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vid en jämförelse inser man hur pass okomplicerad situationen ändå är vid vårt eget slagfält från 1567. För på Svinhults marker i Angerdshestra socken existerar inget exploateringstryck. Det handlar om en produktiv skogsmark, där myndigheterna efterfrågar viss hänsyn från markägaren så att inte fornlämningen – slagfältet – skadas. Och här visar topografin tydligt var händelserna i oktober 1567 har utspelats. Det kan inte finnas någon tvekan om var svenskarna förskansat sig och var striden stått. På så vis var det också lätt att avgränsa fornlämningsområdet. Lämningarna blir greppbara och därigenom hanterliga, både praktiskt och administrativt. På Bannockburn vore ett liknande förfarande närmast omöjligt…

Sedan finns det ytterligare ett förhållande som spelar in. Fyndmaterialet. Det skall villigt erkännas att vi ibland undrat över hur pass fåtaliga de framdetekterade föremålen vid Getaryggen ändå är. Ett sjuttiotal fynd som kan kopplas till striden mellan svenska och danska styrkor för snart 450 år sedan låter kanske inte så imponerande? Men när man möter kollegor som Tony och Iain börjar man inse att vi faktiskt bör betraktas som lyckligt lottade. För av tvåtusen framdetekterade metallföremål vid Bannockburn är det sex (6!) som med säkerhet kan kopplas till kraftmätningen mellan Robert the Bruce och Edvard II!

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle drn överleva i marken? Hundra år?

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle den överleva i marken? Hundra år?

 Vad kan detta bero på? För vid Bannockburn har ju tusentals män stridit och dött; män med vapen och iklädda rustningar. En förklaring ligger i att slagfälten med de stupade alltid plundrades av den vinnande sidan efter att striden avslutats. Det var segrarens privilegium. Sen följde alla de civila som vandrade i spåren av en armé och de av lokalbefolkningen som nu vågade sig fram. Det var nog inte så mycket som faktiskt blev liggande kvar åt eftervärldens arkeologer!

Dessutom är Skottlands jordar generellt sura, precis som i norra Smålands skogsbygd. Sjuhundra år är en lång tid för metallföremål i en omgivning med ogynnsam markkemi. Detta är något vi observerat på våra egna fynd; speciellt järnmaterialet har ibland varit mycket kraftigt förrostat. Frågan är om något solitt järn skulle finnas kvar överhuvudtaget i dessa armborstpilar och spjutspetsar om ytterligare femtio eller i bästa fall hundra år? Därför är det  lätt att instämma i Tonys och Iains antagande att Bannockburn med sina sjuhundra år utgör en bortre gräns för vad man kan uppnå med metalldetektor; i alla fall i den här typen av jordar. Kanske inte så uppmuntrande ord om man intresserar sig för äldre perioder…

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Ovanstående faktum har inneburit att det nya besökscentrat vid Bannockburn fått skapas utan traditionella arkeologiska utställningar. Istället har man helhjärtat satsat på senaste visualiseringsteknik. Bland annat får besökaren historien om slaget berättad inne i ett rum fyllt av effekter i 3D. Långbågarnas regn av pilar, anfallande riddare, hästar som störtar och soldater som stupar i drivor – allt detta sker runt om besökaren som upplever händelserna genom sina speciella 3D-glasögon. Imponerande iscensatt, men den verkliga upplevelsen väntar i det innersta rummet.

Här samlas man runt ett stort bord och indelas i två lag av museets spelledare. Bordet visar sig bli en digital karta över området runt Stirling och Bannockburn, sådant som det antas ha sett ut år 1314. Varje deltagare får befäl över en del av antingen den skotska eller den engelska hären och skall sedan försöka utnyttja sina soldater på bästa möjliga sätt i samråd med sina kollegor. Målet för engelsmännen är att antingen undsätta Stirling Castle eller slå ut Robert the Bruce. Skottarna skall förstås avvärja anfallet. Ett stort och påkostat strategispel där snabba beslut antingen ger framgång eller vållar katastrof. Men samtidigt också kriget förvandlat till en lek; till underhållning oerhört långt borta från reflektion, från sårades skrik och sargade kroppar. Det är inte utan att man känner sig rätt kluven när spelestetiken så totalt tillåts ta över i vad som samtidigt är ett nationellt besöksmål år 2015!

Och hur gick då vårt återskapande av slaget? Kunde en grupp europeiska arkeologer bemästra slagfältet och ändra historien? Ja och nej. Spelet fungerade bra, men inför ett hotande skotskt nederlag avbröt spelledaren. För inte kan Edvard II och hans riddare tillåtas segra vid Bannockburn; inte ens sjuhundraett år efter att det verkliga slaget utkämpades…

Arkeologidagen 2014

Arkeologer från Jönköpings läns museum berättar om vikingatida och tidigmedeltida järnframställning.

Plats: Samling vid Västersjöns badplats (se röd ring på kartan nedan).

Tid: Söndag 31 augusti kl 10. Visningen är gratis.

OBS! Kläder och skor som passar en skogspromenad.

11_IMG_0083

Vid Dumme mosse och Axamo flygplats, väster om Jönköping, vittnar flertalet lämningar efter järnframställning om en omfattande produktion av järn från ca 800 till 1300 e.Kr. Flera arkeologiska undersökningar har gjorts och utifrån dessa har vi fått svar på frågor kring bland annat framställningstekniken, råvaran och det färdiga resultatet. Inte minst de arkeometallurgiska analyserna av slagger, som gjorts under de senaste 15 årens undersökningar, har kunnat kasta nytt ljus över denna verksamhet. De senaste årens arkeologiska undersökningar av smidesverksamheten i det tidigmedeltida Jönköping, antyder också spännande kopplingar till järnframställningen vid Dumme mosse och Axamo. Nya frågor kan ställas kring vilka som framställt järnet och vem som styrt produktionen.

Karta_affisch

Läs mer på länsmuseets hemsida

http://www.jkpglm.se/Se-gora/museets-kalender/Arkeologidagen/