Hur skall vi hantera 1900-talets såriga kvarlåtenskap?

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 1. En albansk inledning)

Spac - ett albanskt helvete på jorden.

Spac – ett albanskt helvete på jorden.

Det finns minnen som blir alltför smärtsamma; platser som bär på berättelser så mörka och skrämmande att de borde få försvinna in i glömskan. Det albanska fängelset Spac hör tveklöst till den kategorin. Ett slavarbetsläger där den paranoida Hoxha-regimen spärrade in allt vad man hittade av meningsmotståndare, verkliga såväl som inbillade. En koppargruva, otillgängligt belägen uppe i bergen. Ett sannskyldigt helvete på jorden. Borde man inte låta en sådan plats raderas ut? Vad vinner Albanien av idag på att Spac ligger kvar som en sönderfallande ruin?

Frågan förtjänar verkligen att ställas. Och den blev ställd i TV-programmet Kobra nyligen: http://www.svtplay.se/video/4583019/kobra/kobra-avsnitt-3-1 För efter att ha legat öppet för plundring och vandalisering under det kvartssekel som förflutit efter kommunismens fall, har man nu börjat dokumentera och i viss mån säkra vad som återstår av det vidsträckta fånglägret. Arbetet som sker i regi av organisationen Kulturarv utan gränser ( Cultural Heritage without Borders, CHwB) handlar om att säkra minnet. Att inte glömma. Och – vilket en tidigare Spac-fånge framhåller – om att låta platsen bli en del i en större läkningsprocess. Men det ÄR svåra ämnen att handskas med. Allt tycks ligga så nära, samtidigt som vittnena nu börjar falla ifrån.

Så mycket enklare då att, som i Sverige, handskas med ett relativt oproblematiskt arv. Med byggnader och andra minnesmärken utan den laddning som ett Spac bär på. Utan en sentida blodsskuld, vars offer och bödlar fortfarande finns bland oss. Visst. Förstås. Så är det. Men samtidigt måste man även här förhålla sig till den smärtsamma sidan av vår historia. Allt passar inte in på Astrid Lindgrens värld. Speciellt inte när avståndet i tid är kort. Det finns inga enkla svar, bara olika vägar att pröva.

I  fyra artiklar under hösten kommer jag att ge exempel från ett av våra grannländer – Polen. Exempel på hur man sökt att hantera sitt nära förflutna. Lämningar efter terror, ondska och ofattbart lidande. Såväl syften som metoder varierar, men i grund och botten handlar allt om att minnas. Inte nödvändigtvis förlåta. Men att minnas för att kunna gå vidare. Och här finns mycket att lära!

Mer om Cultural Heritage without Borders kan man läsa på http://chwb.org/

En tidigare bloggtext på ett liknande tema, fast utifrån upplevelsen av en lokal i Norge:

https://arkeologijonkoping.wordpress.com/2014/08/06/de-svara-amnena-hur-berattar-man-smartsam-historia/

Annonser

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos - den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson kollar dagens inmätningar.

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden - varierat och högintressant! Och det första större material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Fästningsstäder kring Östersjön – en utställning, en bok …och en fortsättning?

Utställningen "Fästningsstäder kring Östersjön"

Vandringsutställningen ”Fästningsstäder kring Östersjön” på plats i Jönköping!

Sedan en tid tillbaka står en vandringsutställning mellan välvda väggen och den öppna spisen inne på länsmuseet. På femton skärmar beskrivs fyra städer med ett gemensamt förflutet – de har varit skyddade av stadsbefästningar. Eller, som i Jönköpings fall, planerats för att få murar, vallar, gravar, bastioner och skansar till skydd, men aldrig fått detta eftersom rikets kassa inte förslog. Två av städerna ligger idag i Estland, men på 1600-talet ingick både Tallinn (som då kallades Reval) och Narva i det vidsträckta svenska väldets baltiska provinser. Skånska Kristianstad tillkom av samma skäl som det nya Jönköping; det behövdes en stark gränsbefästning i en tid av ständiga krig mellan Danmark och Sverige. Men här hette byggherren inte Gustav II Adolf utan Christian IV!

Den planerade fästningsstaden Jönköping. Hans Flemings förslag från 1619.

Den planerade fästningsstaden Jönköping. Hans Flemings förslag från 1619.

I Jönköping realiserades aldrig planerna fullt ut. Fästningen uppfördes enligt ritningarna och ungefär halva det planerade stadområdet kom att bebyggas under stormaktstiden. Men av befästningarna kring staden blev inget byggt. Om man tittar på Flemings ambitiösa plan från 1619 med dess kanaler inser man att det fullt utbyggda Jönköping skulle ha sträckt sig långt ner över Kålgårdsområdets sankmarker. Imponerande, men kanske också rätt orealistiskt. I verkligheten kom fästningsstaden Jönköping att alltid stå tillbaka för utbyggnaden av de mer strategiskt betydelsefulla Kalmar och Göteborg.

Modell över Tallinns befästningar under stormaktstiden.

Modell över Tallinns befästningar under stormaktstiden.

Men det fanns städer inom rikets gränser där verkligt stora insatser krävdes och där många av de storslagna planerna också förverkligades. Metropolerna i de baltiska provinserna, Riga och Reval (dagens Tallinn) var internationella storstäder som hotades av såväl polska som ryska politiska ambitioner. Här finns också en koppling till vår egen stad genom Erik Dahlbergh – greve, fästningsarkitekt, fältmarskalk. Landshövding i Jönköpings län 1687-93 och generalguvernör i baltiska Livland från 1696 till 1702. I hans arbetsuppgifter ingick även utbyggnaden av såväl Revals som Narvas försvar. Det är emellertid en viss skillnad mellan Flemings nya Jönköping (som till stor del stannade på ritbordet) och de gigantiska befästningsverken kring Reval…

Invigningen av "Fästningsstäder kring Östersjön" i stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn våren 2012.

Den högtidliga invigningen av ”Fästningsstäder kring Östersjön” i stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn våren 2012.

Tanken på att berätta om dessa fästningsstäder; om varför och hur de byggdes; om hur historien utvecklades för städerna och de människor som levde och verkade innanför vallarna väcktes för några år sedan på Statens Försvarshistoriska Museer (SFHM). Samtidigt ville man knyta de historiska banden fastare med de områden som under långa tider ingått i det svenska riket. Resultatet blev vandringsutställningen City Fortresses in the Baltic Sea Region som producerades inom ramen för Sveriges Militärhistoriska Arv (SMHA) som ett samarbetsprojekt mellan svenska och estniska forskare. Utställningen öppnades i maj 2012 på stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn under officiell pompa och ståt. Intresset var mycket stort, både i den estniska huvudstaden och i den klassiska gränsstaden Narva, dit utställningen sedan flyttades.

En vandrings utställning med engelsk text om den svenska stormaktstidens städer.

En vandringsutställning med engelsk text om den svenska stormaktstidens städer.

Väl transporterad över Östersjön försågs utställningen med en svensk översättning när den visades på Regionmuseet i Kristianstad för att därefter stå en tid på Artillerimuseet i Södra Åsum. Och nu är det alltså dags att visa upp de fyra fästningsstädernas berättelser på Jönköpings läns museum. Utställningen kommer att stå hos oss fram till den 3 maj. Det finns också en bok framtagen som säljs i museishopen. Dessutom kommer två exklusiva föreläsningar att knyta an till  utställningens baltiska tema.

Den 25 mars kl. 18 kommer Johan Engström, f.d. biträdande överintendent vid Statens försvarshistoriska museer, till Jönköpings läns museum. Han är filosofie doktor i arkeologi och en av landets främsta experter på 1600-talets befästningar. I föredraget Stormaktstidens Reval och Narva – militär och civilsamhällena ger han en spännande inblick i en viktig del av det svenska riket – dagens Estland!

Den 22 april kl. 18 kommer Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum till Jönköpings läns museum. Hans föredrag Det ryska Estland, det fria Estland och det sovjetiska Estland tar vid där Johan Engström slutade. Han beskriver Estlands konfliktfyllda historia fram till dagens komplicerade säkerhetspolitiska läge – berättelsen om ett grannland de flesta av oss känner alltför dåligt!

Efter sejouren i Jönköping kommer vandringsutställningen också att visas på Miliseum i Skillingaryd. Samtidigt fortsätter länsmuseet på temat stormaktstid  med utställningen ”Prakt & Makt” om familjen Brahe och 1600-talets adliga livsstil som öppnar lördagen den 9 maj.

Så välkomna till Jönköpings läns museum för att först stifta bekantskap med det svenska rikets befästa städer och den speciella miljö som livet innanför vallarna bjöd på. Därefter blir det dags att möta högadeln med deras ideal och ambitioner, illustrerade av ett fullständigt unikt material hämtat från slott och samlingar runt om i landet. Så ett gott tips är att boka in både Fästningsstäder och Makt & Prakt i besökskalendern!

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen - lite förfriskningar

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Gunnebo – en gustaviansk dröm …och en förebild?

Gunnebo – den terrasserade och imponerande entrén
I samband med konferensen ”Paradise Regained. Tidigmoderna trädgårdar i fiktion och verklighet, i teori och praktik” fick jag möjlighet att i bästa tänkbara sällskap bese Gunnebo slott och dess återställda park strax utanför Mölndal. Vid guidningen vandrade en grupp där bland annat en stor del av landets främsta trädgårdshistoriker ingick, runt i de försommarprunkande parkanläggningar som omger John Halls sommarställe. Förresten skall vi kanske ta det försiktigt med just ordet ”slott”. För även om Gunnebo går tillbaka till medeltiden som sätesgård (Gunnobodher omtalas år 1397) är det vi ser idag en villa, ett sommarresidens uppfört för en visserligen mycket förmögen, men ofrälse köpman från Göteborg. Först från och med 1929 lanseras epitetet ”Gunnebo slott” som ett led i den marknadsföring vilken dåvarande ägarinnan Hilda Sparre bedrev.
Murnischer med exotiska växter för gästerna att beundra
Gunnebo ritades av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Han hade nyss kommit hem från en bildnings- och inspirationsresa i Sydeuropa, där mötet med de representativa villor som italienaren Andrea Palladios formgivit under 1500-talet satt outplånliga spår. Carlberg skulle väl idag närmast ha benämnts som en totalentreprenör, eftersom han inte bara utformade huvudbyggnaden med dess 25 rum, kolonner och utvändiga trappor, utan också tjänstefolkets byggnad, orangeriet, drivhuset och eremitaget. Dessutom ritade han inredningen, allt ifrån möblemanget och villans kakelugnar ner till parkettgolvens mönster och de stora blomsterurnorna av gjutjärn. Men han nöjde sig inte med detta utan formgav även de terrasserade stilträdgårdarna mot norr och söder samt den anslutande engelska parken med sin friare disponering och mer naturliga former.
Bygget påbörjades år 1784, men var inflyttningsklart först tolv år senare. Färdigbyggt blev det precis lagom till sekelskiftet 1800. Strax därefter dog John Hall och egendomen övergick till hans son John d.y. som lyckades med konstycket att driva faderns verksamhet i konkurs inom loppet av fem år. Därmed inleddes en lång period av vanvård och förfall för herrgårdens räkning.
En italiensk villa i svenska omgivningar
Som vi kan se är Gunnebo och Rosenlund nästan på året jämngamla. Anläggningarna visar fram tidens stilideal på ett anslående sätt, samtidigt som de också utgör monument över sina båda byggherrar, köpmannen och juristen, vilka i så hög grad låtit sitt stora intresse för arkitektur och trädgårdskultur prägla gårdarna. Dessutom handlar det om en vision som inte blev bestående utan som inom få år började förfalla. Och vad som kanske idag är viktigast för en Jönköpingsbo – i Gunnebo slott ser vi vad man kan åstadkomma med en gustaviansk herrgård. Om viljan finns. Och om den finansiella sidan av saken kan lösas på ett godtagbart sätt. I det avseendet är det viktigt att komma ihåg att både Gunnebo och Rosenlund är så pass beskedliga till sin storlek. Det handlar i båda fallen om stora, gediget byggda villor som skall underhållas och värmas upp.

Gunnebo slott ger idag ett helgjutet intryck där visionen av ett svunnet 1700-tal är i det närmaste komplett. Byggnaden har återfått sin gråa färg efter att under lång tid ha varit gulmålad. Den eleganta trappanläggningen ut mot den södra stilträdgården var ursprungligen av trä, men revs på grund av rötskador redan på 1800-talet. Sedan 1960 är den återskapad i mer beständiga material. De nedbrunna flygelbyggnaderna har uppförts i enlighet med Carlbergs ritningar och det finns åter ett orangeri i parken, om än inte på ursprunglig plats.

Svenska alternativ – trä och bly istället för fasadsten och marmor
Även om Gunnebo slott byggdes som en konsekvent efterbildning av en italiensk-fransk villa har man anpassat detaljutförandet till svenska förhållanden. Sten ersattes av trä i stomme och fasad, bly utnyttjades i fasadreliefen och urnorna i trädgården tillverkades av gjutjärn istället för marmor. För visserligen kom John Hall att genom åren lägga ner enorma summor på sitt sommarställe, men någon måtta fick det ändå vara på utgifterna!
Den södra stilträdgården med dammen i fonden
Gunnebo såldes till Mölndals dåvarande stad av familjen Sparre 1949. Efter en första renovering kunde herrgården öppnas för allmänheten 1952. Den blev byggnadsminne elva år senare. Alltsedan egendomen övergick i kommunal regi har man försökt att lokalisera och om möjligt återköpa de inventarier som skingrats vid auktioner i samband med olika ägarskiften. Mellan 1996 och 2001 bedrevs ett  projekt kallat ”Åter till 1700-talet” på Gunnebo. Totalkostnaden för restaurering av huvudbyggnaden, återuppförande av flyglar och andra hus plus ett stilenligt återskapande av trädgårdsanläggningarna slutade på 35 miljoner kronor. Till skillnad mot vårt Rosenlund där alla äldre avbildningar av herrgårdens ursprungliga utseende saknas, finns merparten av Carlbergs ritningar idag bevarade på Röhsska museet i Göteborg. Därför kunde återställandet av Gunnebo ske utifrån både originalplaner och för parkanläggningens del arkeologiska undersökningar.
Ett orangeri från 1860-talet rivs – och dess föregångare börjar synas på nytt
I ett hörn av den vidsträckta parken pågår ett nytt arkeologiskt forskningsprojekt. Resterna efter 1860-talets stora uppvärmda växthus avlägsnas. Under de kraftiga stenmurarna friläggs grunden till Gunnebos ursprungliga orangeri som revs redan under förfallsperioden i början av 1800-talet. Kollegorna från Göteborgs Universitet ägnar några försommarveckor åt lika delar råslit och varsam dokumentation. Målet är även här en korrekt rekonstruktion, ett återskapande av den byggnad där John Halls exklusiva växter vinterförvarades.
Den återskapade nyttoträdgården med en nyuppförd flygelbyggnad
Eftersom man på Gunnebo eftersträvar att återskapa hela miljön från herrgårdens storhetstid kring år 1800 har även nyttoväxterna fått ta plats. Trädgårdsland, gångar och drivbänkar producerar än en gång vad gården behöver. Men idag hamnar grönsakerna på restaurangens meny och en del av frukten utnyttjas till den sylt och marmelad som säljs i souvenirbutiken. Som för övrigt är något av det bästa jag sett i den vägen. Sortimentet är väl genomtänkt och knyter på ett fint sätt an till Gunnebos 1700-tal och de historiska trädgårdarna.
Ja, när man vandrar runt på Gunnebo lever och frodas verkligen det gustavianska eran runt omkring dig. Historien blir levande och fattbar. Det behövs ingen överdriven pedagogisk touch; hela anläggningen talar för sig själv och för den epok som skapat det lilla träslottet med dess överdådiga park. Är det möjligt att uppnå en liknande effekt på vårt eget Rosenlund? Kanske. Men det får framtiden utvisa!

Borgarmilisens vapen – kvarglömda sen 30 åriga kriget!

Museet för Västra Böhmen – ett besöksmål i Plzen!
I ett mäktigt byggnadskomplex från slutet av 1800-talet finns Zapadoceské Muzeum, eller Westböhmisches Museum, ett av Tjeckiens större regionala museer. I samlingarna finns uppemot två miljoner registrerade föremål och dess uppgift är ”att spegla natur och samhälle i en vid centraleuropeisk kontext”; allt enligt den officiella turistguiden. Och visst var salarna med områdets förhistoria och staden Plzens medeltid mycket intressanta, men det finns ytterligare en god anledning till ett besök. För museet rymmer också en helt osannolikt samling föremål från det konfliktfyllda 1600-talets dagar!
U Mansfelda – ett krognamn till minne av Ernst von Mansfeld…
Om man har ögonen med sig finns spår och minnen från det Trettioåriga kriget kvar i stadsmiljön. Man har inte glömt, trots de många år som gått och de minst lika förödande konflikter som drabbat Böhmen sedan dess. En krog som ”U Mansfelda” – ”Hos Mansfeld” – påminner om den tyske fältherren Ernst von Mansfeld som intog Plzen år 1618, precis i början av kriget. Och kanske är han en bra symbol för detta, det första europeiska inbördeskriget.
Född som illegitim son till en greve växte han upp i Luxemburg. Han tjänstgjorde som hög officer i den kejserliga armén ända till dess han kom att reta upp sig på ärkehertig Leopolds påstådda otacksamhet. Så trots att von Mansfeld var en övertygad katolik sökte han sig till huset Habsburgs fiender, den protestantiska sidan. Där blev han en av de främsta militära ledarna under konfliktens första årtionde. von Mansfeld sattes att försvara Böhmen mot Den Katolska Ligans trupper under ledning av fältmarskalken Tilly och han hade till en början stora framgångar. Samtidigt innebar hans krigföring att regionen ödelades på ett närmast obeskrivligt sätt. Vän eller fiende, katolik eller protestant spelade mindre roll – byarna plundrades och brann när trupperna passerade i vilket fall som helst.
Vapensamlingen – borgarnas beväpning
I de här tre rummen, belägna en halvtrappa ner i museet men ovanpå framgrävda och frilagda ruiner från stadsmuren och ett befästningstorn, förvaras en unik vapensamling. Det rör sig om borgarmilisens beväpning från Trettioåriga krigets dagar plus en del äldre föremål som köpts in i ett senare skede. Känslan av att uppleva dessa rum är märklig, speciellt för den som av olika anledningar kommit att syssla med den tidigmoderna epokens krigs- och konflikthistoria. Man är van vid att respektfullt hantera diverse rostiga fragment – men här står ställ efter ställ med vapen från 1500- och 1600-tal i bästa tänkbara skick. Samlingen på Westböhmisches Museum är egentligen en re-enactors dröm, för  här finns bokstavligt talat all den utrustning som krävs för att sätta  upp ett par kompanier med musketerare, ca modell 1640…
Hakebössor – enkla skjutvapen
Hakebössan är det första egentliga eldhandvapnet på europeiska slagfält. Den var från början, på 1300-talet, en bärbar miniatyrkanon som efterhand gjordes lättare och försågs med en kolv. För att man skulle kunna hantera vapnet fick bössan med en hake på pipans undersida; därav namnet. Den hakades fast i ett stativ eller en stock och kunde på så sätt motverka den kraftiga rekylen. Hakebössor utnyttjades tidigt till sjöss, monterade på stativ eller på annat sätt fästa längs relingen. Från svenskt område vet vi att hakebössor användes i slaget vid Brunkeberg år 1471. De utställda exemplaren från Plzen är yngre och härstammar från 1500-talet. Kanske kan man tänka sig att liknande bössor kom till användning under Daniel Rantzaus fälttåg 1567 och varit i bruk vid Getaryggen den hösten?
Spikklubbor – färdiga att användas!
Spikklubban, eller Morgonstjärnan, kan tyckas vara ett väldigt primitivt vapen och tämligen anakronistisk i ett så pass sent skede som 1500-1600-tal. Men när man möter dem i verkligheten inser man vilket fruktansvärt redskap detta måste ha varit vid en närstrid. Samtidigt är det enkelt att tillverka och bokstavligt talat idiotsäkert, för vem som helst kan ju svinga en klubba! En annan intressant aspekt – och nu talar arkeologen – är att det borde vara svårt att skilja ut de vassa järntenar som blir kvar efter en spikklubba där skaftet ruttnat bort. ”Spikarna” skulle lätt försvinna bland det allmänna järnskrotet vid en slagfältsarkeologisk undersökning.
Vapen till en smärre armé…
Trots att bara en mindre del av vapensamlingen i nuläget finns utställd, är det kanske främst mängden och skicket som imponerar. Mitt i salarna tronar ställen med luntlåsmusköter, tio stycken per sida. Längs väggarna sitter hyllor med hjälmar, harnesk och skyddspansar för armarna. Ett par lätta fältkanoner, s.k. falkonetter, är också utställda liksom annan utrustning i form av krutflaskor, verktyg med mera. Det är svårt att ta till sig allt, speciellt som de förklarande texterna till största delen är författade på tjeckiska och det i nuläget saknades kataloger och skrivna guider till utställningen.
Luntlås i närbild – infettat och i skick som nytt
Luntlåset är en enkel konstruktion med rötter ner i senmedeltiden. Konstruktionen består av en hane som håller fast själva luntan. Hanen förbinds med en avtryckare via en fjäderbelastad hävarm. Då avtryckaren pressas in förs hanen med den glödande luntan ner mot fängpannan. Där antänds fängkrutet som i sin tur tänder drivladdningen. När skytten släpper avtryckaren lyfter fjädern upp hanen så att inte luntan slocknar.
Luntlåsmusköter var billiga att tillverka och enkla att handha. Idag skulle man säga att vapnen var ”soldatsäkra”. Visst var musköterna tunga, men med ett luntlås kunde skytten koncentrera sig på att sikta och hålla fast sitt vapen, eftersom avfyrningen var enkelt utförd. Den stora nackdelen var givetvis att luntan till varje pris måste hållas brinnande, något som kunde vara nog så besvärligt i dåligt väder. Dessutom syntes glöden i mörker, vilket spolierat många överraskningsanfall.
Luntlåsmusköterna i museet i Plzen är i ett utmärkt skick. Så väl trädetaljerna som mekanismen är inoljade efter alla konstens regler. Och detaljarbetet är utmärkt trots den uppenbara standardisering som utmärker samlingen. Bomärken och inskuren enkel dekor i stockarna vittnar om att de varit i bruk. För en betraktare förefaller alla utställda vapen fullt funktionsdugliga den dag som idag är.
Men den fråga som inställer sig hos en besökare är ett ”Varför?” Varför sparades dessa musköter genom århundradena? I Sverige utnyttjades de enkla och tillförlitliga luntlåsmusköterna visserligen ända fram till det Stora Nordiska Kriget vid början av 1700-talet. Den sista beställningen av luntlåsvapen ingick till Jönköpings faktori så sent som 1694. Men därefter? Varför låg hundratals obsoleta vapen och rustningar i förråd i Plzen, oberörda av ny teknik, nya tider och nya krig? Ibland fascineras man nästan mer av de händelseförlopp som lett fram till att en samling skapats än av föremålen i sig…
Luntlås i det skick vi är vana vid från Jönköpings vapenfaktori…
Det är inte utan att man kan bli lite avundsjuk på de tjeckiska kollegorna. För vi har ju också luntlåsvapen representerade i Arkivhusets stadshistoriska utställning. Vapen som tillverkats i verkstäderna längs Munksjöns norra strand för att sedan användas av de svenska arméer som krigade på kontinenten. Men i jämförelse med den arsenal som finns utställd i källarsalarna på museet i Plzen ser vår hane till en luntlåsmusköt från Jönköpings faktori inte mycket ut för världen…

Tavla att hämta…

Som arkeolog jobbar jag vid Jönköpings läns museum, men i andra sammanhang kallas vårt museum av och till för John Bauers museum. Sekelskiftskonstnären och sagoillustratören har satt ett outplånligt avtryck i sin hemstads historia och framförallt i dess konstliv. Länsmuseets samlingar innehåller en brett spektrum från de tidigaste barnteckningarna, över studietidens skisser och prov, fram till den vuxne John Bauers välkända verk. Framför allt är det kanske illustrationerna till Bland tomtar och troll från 1907 som den breda publiken tagit till sitt hjärta. Bilderna sätter in honom i ett samtida nordiskt perspektiv, där konstnärer som Finlands Akseli Gallen-Kallela och Theodor Kittelsen i Norge tog sig an att ge den nationella sagoskatten en visuell gestaltning. Men för John Bauer kom trollen och älvorna att bli en något av en tvångströja en bit in på 1910-talet. Han var ung, bara strax över trettio år gammal, och började nu dras mot kubismen. Vem vet vilken riktning hans konstnärskap kunde ha tagit om inte ångaren Per Brahe gjort sin ödesdigra gir utanför Hästholmens hamn den där kalla novembernatten 1918?

 

Esters porträtt av en anonym pojke. Ett verk från tiden på Konstakademien?

Men det finns en konstnär till som förtjänar att lyftas fram på ett  John Bauers museum, nämligen Ester Ellqvist – hans hustru. Hon var två år äldre än John, född år 1880 i Ausås mellan Helsingborg och Ängelholm. Hon var elev vid Konstakademien åren 1900 till 1905 och hade dess professor Olof Arborelius som lärare. Ester studerade samtidigt etsning vid Tallbergs ansedda skola. Hon var en talangfull ung konstnär i sekelskiftets av förändring sjudande Sverige. Men äktenskapet med John Bauer förändrade allt. Karriären och den konstnärliga utbildningen avbröts motvilligt och Ester blev maka och mor. Visserligen reste det äkta paret på gemensamma studieresor till Tyskland och Italien, men det var Johns konstnärskap som räknades. Speciellt då efter att sonen Putte hade fötts.

Vi kan idag studera början på en lovande karriär genom de få bevarade verken av Esters hand. En utveckling som i likhet med så många andra kvinnliga konstnärers avbröts av ett äktenskap med en manlig kollega. Man kan ana Esters frustration över den roll hon kom att hamna i.

När det gäller en konstnär som Ester Ellqvist, vars produktion beklagligtvis kom att bli så begränsad, är varje tillskott till samlingarna bokstavligt talat guld värt. Därför var det extra trevligt att jag kunde göra en insats för ett par månader sedan. Det handlade om ett litet porträtt av en ung pojke; möjligtvis en studie som Ester utfört under sin tid på Konstakademien. Målningen hade testamenterats till länsmuseet och fanns nu att hämta hos dödsboets förvaltare, Sparbanken Öresund hemma i Lund. Så efter att formaliteterna raskt hade klarats av kunde tavlan fraktas i vår bil upp till Jönköping. Ibland kan det vara riktigt givande att vara långpendlare – speciellt om man kan bidra till att synliggöra en oförtjänt bortglömd svensk konstnär!

Ett besök på Nordens Gibraltar

Gustavssvärd – Sveaborgs äldsta del

Man ser de låga, gråa murarna när färjan närmar sig det trånga inloppet till Helsingfors. Sex små skärgårdsöar har byggts samman till en gigantisk sjöfästning – Sveaborg. En gång rikets tungt bestyckade lås mot öster och samtidigt bas för skärgårdsflottan. Påbörjad år 1748 under ledning av överstelöjtnanten Augustin Ehrensvärd och raskt utbyggd till Sveriges största fästning. I och med dess ännu omtvistade kapitulation våren 1808 omöjliggjordes i praktiken en återerövring av Finland. Under det följande seklet kom Sveaborg att fungera som en rysk garnisonsort.

Fästningens bebyggelse skadades svårt under Krimkriget i samband med den engelska flottans bombardemang i augusti 1855. Ett resultat blev att en ny försvarslinje byggdes, försedd med moderna kanoner eftersom befästningarna från svensktiden hade visat sig vara hopplöst föråldrade. I efterdyningarna till det rysk-japanska kriget utbröt ett myteri på Sveaborg sommaren 1906. Det var emellertid dåligt förberett och krossades efter 60 timmar.

Den 12 maj 1918 hissades republiken Finlands flagga över vad som i fortsättningen kom att kallas Suomenlinna. Samtidigt förvandlades den nu tomma fästningen till fångläger. Omkring 8000 fångar från den förlorande röda sidan i inbördeskriget spärrades in i kasematter och baracker. Omkring ettusen av dem beräknas ha dött; merparten av svält.

Fram till 1973 var Suomenlinna en finsk garnisonsort. Därefter har öarna med dess särpräglade byggnadsminnen ställts under civil förvaltning. Idag finns ca 850 fastboende och service i form av daghem, skola och butiker. Årligen besöks Sveaborg / Suomenlinna av mer 700 000 turister och det 1998 invigda Sveaborgscentret står för information. Hela området är sedan 1991 uppsatt på UNESCO:s lista över världsarv.

 

Hornverket Hessenstein; tvärs över viken bastion Dygd

I samband med att den stora EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) gick av stapeln i Helsingfors nu i slutet av augusti anordnades en exkursion ut till Suomenlinna. Under sakkunnig guidning av arkitekter, arkeologer, krigshistoriker och marinarkeologer fick en båtlast arkeologer från hela världen tillträde till både kända och okända delar av det vidsträckta fästningskomplexet. Programmet var tajt och väl genomtänkt, men likväl var det förstås bara möjligt att se en bråkdel av det som idag är ett av Finlands främsta turistmål.

Ritning av tvärsnitt genom konserverad befästningsmur

Av speciellt intresse för oss som jobbar med att bevara murarna från Jönköpings slott var förstås att se hur man löser restaureringsproblematiken på Sveaborg. Här har man gått från att i princip ersätta bristfälligt murverk till att istället bevara det autentiska med utnyttjande av äldre murningstekniker och korrekta material. Det handlade mycket om en övergång från att betrakta Ehrensvärds fästning som enbart ett arkitektoniskt objekt till att hysa mer av en historisk helhetssyn. På samma sätt diskuterar man idag de åtgärder som vidtogs på 1900-talet i avsikt att ”rensa bort” fästningsområdets ryska minnesmärken. Till exempel förvandlades då den ortodoxa garnisonskyrkan från 1854, helgad åt Alexander Nevskij, med sitt framträdande läge på Öster Svartö till ett fyrtorn…

Merparten av det restaurerings- och underhållsarbete som sker, genomförs av fångar från den öppna arbetskoloni som finns på öarna. Det handlar om eftertraktade utbildningsplatser och om en verksamhet som drivs närmast på entreprenadbasis som vilket byggföretag som helst.
Daniel Thunbergs torrdocka – ett mästersycke av ingenjörskonst!
En av de stora sevärdheterna på Sveaborg är den enorma torrdocka som byggdes på 1750-talet genom att förbinda tre mindre öar med Vargön. Man pumpade ut vattnet ur det förutvarande sundet med hjälp av ett väderkvarnsdrivet maskineri och jämnade till bassängens botten. På så sätt skapades ett varv där minst 15 svenska fregatter kom att byggas, liksom ett otal mindre skepp och båtar. Dessutom fungerade torrdockan som vinteruppläggningsplats för en stor del av skärgårdsflottan.
Kanonslup under konstruktion på Sveaborgs varvsområde
Framför allt var det den store nytänkaren inom skeppsbyggeriet, Fredrik Henrik af Chapmans konstruktioner som byggdes på Sveaborg. Hans skärgårdsfregatter och kanonslupar kombinerade segel och åror. De var lätta och manövrerbara, anpassade till trånga farleder och svårnavigerade kustvatten. Ett sådant fartyg, en kanonslup, byggs idag i den gamla sjöflygsverkstaden. Hon kommer att sjösättas nästa år som ett seglande minnesmärke över den svenska skärgårdsflottan. Ett fint exempel på hur äldre hantverkstraditioner hålls vid liv på dagens Sveaborg!
Sonarbild av träkonstruktioner från den ryska tiden ute i Artilleriviken
På Sveaborgscentret visas just nu en mycket intressant utställning om marinarkeologi och lämningar under vatten kring Sveaborg. Med hjälp av en elegant 3D-modell är det möjligt att manövrera sig runt i sund och vikar. Och det är mycket som döljs under ytan – vrak från 1700-tal fram till nutid, bryggor, kajer och resterna efter ett övergivet ryskt dammprojekt som skulle ha överträffat Daniel Thunbergs stora torrdocka om inte revolutionen 1917 kommit emellan…
Vid vårt besök pågick en marinarkeologisk undersökning av pålverk längs sundet mellan Svartö och Vargön. Genom att gräva i utfyllnadslager längs stranden och samtidigt kartera dolda pålrade med  georadar hoppades man kunna förstå sig på denna noga utförda strandskoning från 1700-talet. Problemet var bara att det smala sundet påverkades av de stora färjor och kryssningsfartyg som passerade ute i farleden till Helsingfors. Av och till sögs vattnet ut, vattenytan sänktes med flera dm, bara för att några minuter senare forsa tillbaks och översvämma schakten, Inte lätt att arbeta under sådana förhållanden…
Kanon i kasematt på Kyhlenbecks utanverk (rekonstruerad uppställning)
Men för den som grävt fram 1600-talsbefästningar i Jönköping sedan hösten 2011 var det nog de kompletta bastionerna på Sveaborg som gav det starkaste intrycket. För visserligen är Augustin Ehrensvärds fästning nästan 150 år yngre än de murar vi avtäckte i somras, men principen är densamma. Kanoner står uppställda i välvda rum nere i fästningsverkens markplan. Fukten och mörkret var högst påtagligt, nu liksom då. Men merparten av artilleripjäserna har för länge sedan tagits bort och skrotats. Åtskilliga kanonrör hamnade t.ex. som till hälften nedgrävda pollare längs Sveaborgs långa kajer. Fast i några rum har interiörerna delvis rekonstruerats. Röken, larmet och mynningsblixtarna lämnas dock till besökarens fantasi.
Bastion Wrede med embrassyrer för fästningsartilleriet
Resan ut till Sveaborg blev både lärorik och tankeväckande. Här fanns 1700-talets nytänkande med en till terrängen anpassad centralfästning. Tungt bestyckad och avsedd både som garnison och flottbas skulle den lösa uppgifter som var långt mer komplexa än föregående sekels anläggningar. Och när fästningskommissionen på 1730-talet dömde ut Jönköpining slott som varande ”utgammalt, förfallet och odugeligt” fanns kanske redan tankar om ett modernt Sveaborg med i bilden…