Hemma hos kyrkoherden – hög status i Christian IV:s nya stad!

Enhörningen med fiskstjärt - ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

Enhörningen med fiskstjärt, ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

I vårt förra inlägg beskrev vi själva prästgården i Christian IV:s nya fästningsstad Kristianstad. Eller rättare sagt de lämningar i form av husgrunder, golv och källare som friläggs allt eftersom utgrävningen fortsätter. Men de stora strukturerna brukar inte vara det som besökarna har i åtanke när de ställer den eviga  frågan ”Finner ni någonting spännande?” Det är föremålen, spåren efter en gången tids materiella kultur, som väcker det största intresset. Så vad är det egentligen som vi  hittat hemma hos kyrkoherden?

En kategori fynd som tydligt visar vilken status prästgården haft är det svartglaserade kakel som prytt stora kakelugnar i salar och rum. Renässansmotiven kan tyckas föråldrade eftersom de fursteporträtt som utgjort blickfång på ugnarna utifrån dräkterna placeras i sent 1500-tal. De formar och matriser som utnytjats i tillverkningen har haft sitt ursprung i Tyskland. Men i Christian IV:s tid var inte kaklen längre försedda med grön glasyr. Nu i det tidiga 1600-talet föreskrev modet att kakelugnar skulle vara svarta. Man sökte efterlikna de sättugnar av järn som blivit alltmer populära.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd. Exakt samma motiv har också påträffats i Tallinn!

Dessa eleganta ugnar har stått i flera av prästgårdens rum. Fragmenten dyker upp såväl i som intill byggnaderna, samt i den stora avfallsgropen på granntomten i norr. Att man inte tagit bättre vara på kaklen vid rivningen har säkert haft flera orsaker. Dels hade motiven hunnit bli omoderna samtidigt som många kakel säkert spruckit under årens lopp. Dessutom monterades byggnaderna ner under en pågående belägring, så soldaterna hade annat att tänka på. Varsamhet med prästens ugnar hade nog inte högsta prioritet för en frusen knekt vintern 1677-78…

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

 Helt säkert har dessa stora kakelugnar utgjort bra värmekällor i Kristianstads fuktiga och kalla vinterklimat. Men de visar också vilken betydelse prästgården haft, eftersom det handlar om viktiga statusmarkörer prydda med bilder hämtade ur en motivvärld som varit gemensam för högreståndsmiljöer i hela norra Europa!

Men det finns fler fynd än kaklet som visar vilken betydelsefull plats prästgården varit i den nyanlagda fästningsstaden. När kinesiskt porslin påträffas i miljöer som dateras till 1600-talet handlar det om något verkligt exklusivt. Den massimport som skulle bli följden av de nordiska Ostindiska kompaniernas verksamhet låg ännu långt fram i tiden (svenska SOIC grundades 1731; dess danska motsvarighet redan 1616 men då med huvudsaklig inriktning på handel med Indien). Så när man hittar kinesiskt porslin i en miljö som denna har det med största sannolikhet importerats via VOC – Vorenigede Oostindische Compagnie, det mäktiga handelsbolaget med huvudkontor i Amsterdam. Världens första multinationella företag.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv. En verkligt exklusiv ägodel i 1600-talets Danmark.

Hur viktiga kontakterna med Holland var, periodens ledande handels- och sjömakt, understryks av den lite mer alldagliga keramiken. Bland de fynd som hittills gjorts ingår många skärvor av tidiga holländska fajanser; keramik vars mönster och färgval medvetet påminde om det fina kinesiska porslinet. Där finns också grytor, pannor, fat och skålar av rödbrännande leror; kärl som försetts med konstfullt utförd dekor. Merparten av brukskeramiken är nog tillverkad inom Danmarks gränser, men det finns inslag av gods som importerats från just Holland eller norra Tyskland. Till detta kommer det tyska stengodset; skärvor från de karaktäristiska stora ölkrusen.

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Även en del högklassigt glas har påträffats i resterna av prästgården. Passglas och vinglas skvallrar om dryckesvanorna i ett bättre hem, medan en skärva av klarblått glas  visar hur långt även omtåliga föremål kunde transporteras på Christian IV:s tid. Glaset kan vara tillverkat i Tyskland, men ett ursprung i Italien kan inte heller uteslutas.

Det blir uppenbart hur 1600-talets högreståndskultur byggde på en tidig globalisering, på ett handelsutbyte som korsade såväl gränser som oceaner. Med största sannolikhet kommer den bilden att bli ännu tydligare när de arkeobotaniska analyserna genomförts. För mathållningen var ett viktigt sätt att visa hushållets ställning. Bruk av exotiska kryddor, frukter och andra dyrbara matvaror var ett säkert sätt att befästa sin status.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Denna första verkligt globala ekonomi kan på ett bra sätt illustreras av en annan fyndgrupp, nämligen kritpiporna. För även om piporna tillverkades på ganska nära håll; i England eller Holland, hämtades tobaken från Virginia och andra nykoloniserade delar av den Nya Världen. Vägen från plantagerna på andra sidan Atlanten till Kristianstads prästgård var förvisso lång, men handeln var inbringande. Speciellt som tobaksrökning lanserades som något av ett universalmedel mot allsköns sjukdomar och problem. Inledningsvis såldes piporna färdigstoppade, men även senare förblev de ömtåliga långskaftade piporna något av en engångvara med kort livslängd. När  piporna dessutom försågs med karaktäristiska tillverkarstämplar innebär detta att de idag utgör ett viktigt hjälpmedel för arkeologiska dateringar.

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

 

 

 

 

 

 

 Så har vi då sett ett fyndmaterial beskrivas, föremål som visar hur påkostad själva prästgården var, hur pass dyrbart utrustat hushållet var och vilka vidsträckta kontaktnät som ett danskt högreståndshem kunde ha tillgång till på Christian IV:s tid. Men hur var det med Herr Kyrkoherden själv? Har vi funnit någonting som möjligen skulle kunna knytas till den förste tjänstgörande prästen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad?

Jo, faktiskt finns det ett föremål som passar in i det sammanhanget. Fast det skall nog snarare relateras till prästfrun. För bland metallfynden ingår en liten fint dekorerad trädnål (danska = snörenål), ett nål avsedd  att användas när ett snörliv eller korsett skulle tas på. Det kunde vara många öglor som tråden skulle dras igenom så nålen var till stor hjälp. Idag kan detta lilla dräkttillbehör påminna oss om en annan tids osunda slankhetsideal. Men också om ett mode där de synliggjorda snörliven sågs som tecken på omoral, som sexuella antydningar som kyrkan hade att bekämpa. Därför är det en smula tankeväckande att finna just en fin trädnål i ett prästhem…

Dekorerad stylus av brons - ett skrivdon avsett att användas på vaxtavlor.

Dekorerad trädnål eller snörenål av brons – ett oundgängligt hjälpmedel när ett snörliv skulle fästas samman. (Tack till Tobias Bondesson för bestämningen!)

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Annonser

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

Ales stenar

När jag är ute och cyklar kommer alla möjliga tankar i huvudet. Det kan handla om reflektioner och funderingar kring det näraliggande och det jag är mitt upp i, eller minnesbilder av alla de slag som poppar upp. Det blir lite som det blir. Från gång till gång. Men det som alltid sker är det omedelbara, det att vara i och liksom ett med själva cykelturen, det att omedelbart bli påverkad av passerande platser, landskap,
dofter, ljud och annat alltmöjligt som är en cykeltur. Och som gör något med en.

Som cyklande sommargäst på Gotland har jag fått med mig mycket av allt det här och många mils lycka har det blivit när jag hojat runt kors och tvärs på ön. Allt det vackra och allt som finns att se och uppleva. Lätt miljöskadad som jag är tillhör fornlämningarna favoriterna bland öns ögongodis. Särskilt skeppssättningarna, dessa mångtusenåriga evighetsfartyg som binder tiden genom att bara finnas.

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Många är de men få som den i Gannarve lite söder om Klintehamn. Detta 30 meter långa bronsåldersskepp i sten är så snyggt att man blir vimmelkantig , och vyn över havet och karlsöarna gör inte saken sämre. Jag måste bara stanna där, varje gång, och bli uppfylld – varje gång. Om jag vore poet skulle jag kunna formulera den känslan i ord. Men nu är jag inte det så det stannar vid tyst nöjdhet.

Skeppssättningen i Gannarve

Skeppssättningen i Gannarve

Men det jag inte kan, kan andra. Kan Seamus Heaney. När den nordirländske poeten och nobelpristagaren dog förra året visade det sig att hans svenske översättare Lars-Håkan Svensson hade en opublicerad dikt i sin ägo. Den hade tillkommit i samband med ett besök vid Ales stenar, Sveriges kanske mest kända skeppssättning i Kåseberga i Skåne. Såhär beskriver Lars-Håkan Svensson hur detta kommer sig: ”När Seamus Heaney besökte Internationella poesidagarna i Malmö i maj 1989, skrev han nedanstående dikt som han kopierade i ett nummer av poesitidskriften Agenda och gav mig. Långt senare frågade jag varför den inte hade publicerats på engelska och fick då till min häpnad veta att han inte hade sparat ett eget exemplar. Jag fick hans tillåtelse att publicera en översättning och skickade en avskrift av originalet men dikten har ännu inte tryckts på engelska”.

Ales stenar

Skepp har förlist i jorden, så när du står
på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.
Du finner din plats igen och är nu
sista befäl på ensamhetens farkost,
lyssnar efter en köl under jord
likt en sovande plogbill. Du lämnar inte
din post bland dessa solstings drabbade stenblock,
solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,
bålverk för jordens skrov och dess tystnad.
När du sträcker på dig som kullens höjda öra
och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,
måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot din hälsning.

Ales stenar i Kåseberga

Ales stenar i Kåseberga