På resa i klanernas Skottland

Kilchurn Castle i de västra Högländerna. Familjen Campbells fäste mellan mitten av 1400-talet och tre sekel framåt. Underskönt beläget vid Loch Awe.

Som arkeolog är det oerhört viktigt att kunna få lite perspektiv på sin forskning; att uppleva andra platser, att försöka se skillnader och likheter. För det är så lätt att bli hemmablind och alltför inriktad på det egna fältet; den egna utgrävningen. Därför erbjuder en stor internationell konferens som den årligen återkommande EAA dels ett välkommet tillfälle att presentera sina egna resultat inför en ny och krävande publik, dels en chans att få bekanta sig med främmande miljöer.

Vi tre arkeologer som representerade länsmuseet på EAA 2015 (som  avhölls i skotska Glasgow) utnyttjade möjligheten att under sakkunnig ledning möta Högländernas minst sagt växlingsrika kulturhistoria. Vi for åt olika håll, men fick spännande om än alltför korta glimtar av Skottlands förflutna. Själv hamnade jag i den västra delen, en färd genom nationalparken The Trossachs bergsområden ut till kusten i väster. En natur som kändes nog så välbekant för en gammal fjällvandrare, frånsett då att topparna är lägre, klimatet fuktigare och dalarnas vegetation frodigare. Och så är det då detta med slotten och borgruinerna…

Professor Stephen Driscoll från Universitetet i Glasgow visade oss resenärer tillrätta bland de skotska klanernas slott och borgar.

Grå och tunga ligger de spridda över landskapet; de bistra lämningarna från en orolig tid av inbördeskrig och klanstrider. Kilchurn Castle, vårt första stopp, uppfördes på en oerhört strategisk plats där vägar över land och vatten mötts sedan urminnes tider. Sir Colin Campbell, den förste lorden till Glen Orchy, lät uppföra ett tornhus i fem våningar på en holme i Loch Awe omkring år 1450. Slottet byggdes efterhand ut med ringmur och mindre byggnader. Det sista tillägget blev en kasern stor nog att rymma 200 soldater, vilken uppfördes under senare delen av 1600-talet.

Familjen Campbell överlät Kilchurn till sina allierade MacGregors till dess en blodig fejd utbröt och slottet återtogs av sina ursprungliga herrar. Under 1700-talets strider för en skotsk självständighet lierade sig Campbells med engelska kronan. Kilchurn blev en viktig stödjepunkt under det Jakobitska upproret; det som ledde till att klanerna krossades i slaget vid Culloden i april 1746. Några år senare drabbades Kilchurn av en katastrof, då blixten slog ner i tornhuset och vållade stora skador. Bland annat lossade ett av de fyra hängtornen och vilar sedan dess upp och ner inne på borggården. Och nog sågs detta som en straffdom, riktad mot den som gått engelsmännens ärenden…

Loch Awe från tornhusets översta våning. Natur- och kulturmiljövård möts på ett föredömligt sätt!

I dag vårdas ruinen av Historic Scotland (tidigare Scottish Heritage) och  som besökare får man säga att organisationen gör ett föredömligt arbete. Området är välskött och ruinen har gjorts tillgänglig på ett bra, men inte störande sätt. Den information som lämnas är högst läsvärd och rik på anekdoter kring de färgstarka personer som en gång vistats här. Dessutom för man in platsens uppenbara naturvärden på ett sätt man kanske inte är van vid hemifrån Sverige. Här finns lärdomar att göra!

Nästa stopp blev Dunstaffnage, en stenmonolit till fästning som fyller upp varje uns av sin klippa ute vid kusten. Läget är fenomenalt, med utsikt över en utmärkt naturhamn och omgivet av vatten på tre sidor. Här möts en av seglingslederna ner efter västkusten med Loch Etive – en smal fjord som sträcker sig flera mil inåt Höglandet.

Dunstaffnage Castles höga murar ger ett avvisande och hotfullt intryck än idag.

Med den strategiska placeringen var det självfallet så att Dunstaffnage blev omstritt. Namnet Dun tyder på att det funnits en befästning på platsen redan under förhistorisk tid. Den borg vi ser idag härstammar från Duncan MacDougall, förste Lord of Lorn och sonson till den skotsk-skandinaviske jarlen Somerled; mannen som skapade sitt eget rike, Kingdom of the Isles, i västra Skottland på 1100-talet.

Men MacDougalls valde fel sida i 1300-talets inbördeskrig, Robert the Bruce intog slottet och för en tid var Dunstaffnage ett kungligt slott innan det övergick till familjen Campbell år 1470. Man fick då rätt att bära titeln Captain of Dunstaffnage. En titel som familjen har än idag med den tjugoförste kaptenen till Dunstaffnage. Vissa traditioner består oväntat länge.

Den medeltida fästningen Dunstaffnage på sin märkliga svarta klippa. Notera långskeppen på stranden; längs västra Skottlands kust byggdes krigsskepp kallade  birlinn enligt nordisk tradition ända fram till senmedeltiden.

Slottet fortsatte att fungera som bostad under 1700-talet, men efter en brand 1810 tog förfallet överhand. En total restaurering planerades, men Första Världskriget lade hinder i vägen. Och 1958 enades man om att låta slottsruinen övergå till staten, även om the Captain fortfarande har formell rätt att bo i det delvis återställda porthuset. Dunstaffnage sköts idag av Historic Scotland som även vårdar det utsökta 1200-talkapellet strax intill.

Om än taklös och utsatt för väder och vind sedan flera sekel ger kyrkoruinen en god bild av elegans, hantverksskicklighet och sofistikerad smak. Precis det som man inte  upplever uppe i slottet. Där härskade en stram pragmatism, men den arkitektioniska rikedomen i slottets kapell visar hur medvetna om rådande mode och nya stilar den skotska adeln  var. Vilket egentligen inte är så konstigt, eftersom landskapet Argyll & Bute må ligga avsides idag, men var centralt i tider då riket bands samman av sjövägar.

Karvsnittsornamentik i 1200-talskapellet vid Dunstaffnage Castle. En utsmyckning som förekommer även i svenska kyrkor.

Det tredje slott vi besökte var Dunollie, beläget strax norr om hamnstaden Oban. Byggt på en hög klippa intill havet ger den övervuxna och idag svårt förfallna borgen ett närmast klassiskt intryck. Detta är sannerligen ruinromantik, speciellt när man betraktar platsen från säkert avstånd. Kommer man närmare syns sprickorna i murverket, spår efter ras och de skador som kraftiga murgrönor vållat tillsammans med vittring och frostsprängning. Dunollie är numera avspärrat; vanliga besökare äger ej tillträde på grund av rasrisken.

Problemet ligger till stor del i att ruinen, liksom den välskötta herrgården Dunollie House alldeles nedanför borgklippan, är privatägd. Visserligen utgör platsen en traditionell samlingspunkt för klanen MacDougall och används för en rad olika aktiviteter. Men att rensa och säkra en ruin som Dunollie Castle skulle kräva stora ekonomiska insatser. När man går bland avspärrningar, förbudsskyltar och midjedjup växtlighet uppe vid ruinen inser man att även om viljan finns – och det skall ingen betvivla – så saknas resurserna. Förfallet vid Dunollie står i skarp kontrast till de välskötta och lättillgängliga Kilchurn och Dunstaffnage.

En god anledning till att inte låta murgröna växa på ruiner. Dunollies tornhus bryts sakta ner av de kraftiga rötterna som söker sig långt in i murverket…

Trots det förfall som en besökare möter på borgklippan är detta en plats med en lång och komplicerad historia. Dun Ollaigh var en viktig plats i kungariket Dál Riata; en befäst kungsgård. Irländska källor berättar om krigståg och hur platsen bränts minst tre gånger under 600- och 700-tal innan den slutligen övergavs på 900-talet.

Men den strategiska betydelsen, kontrollen över kustens vattenvägar och hamnplatser, gjorde att klippan på nytt befästes av Dougall, son till jarl Somerled. Alltsedan dess har hans ättlingar i klanen MacDougall innehaft Dunollie, frånsett de perioder när man av politiska skäl hamnat i onåd och fått sina besittningar indragna till skotska kronan. De övervuxna ruiner som syns idag härstammar till största delen från 1400-talet, men borgen övergavs redan 1746 till förmån för det avsevärt bekvämare Dunollie House nedanför klippan. Ett fint litet herresäte som idag rymmer MacDougalls museum.

Bäst på avstånd? Dunollie Castle som man upplever det från CalMacs färja ut till Mull.

Det är många tankar och erfarenheter man tar med sig hem från en rundtur i Högländerna. Något man slås av är likheterna med Skandinavien. Inte undra på att de norska vikingarna kände sig hemma bland dessa lågfjäll, fjordar och branta öar. Man hade hittat trakter som var aningen mer givmilda än Vestlandet, men där det mesta likväl kändes bekant. Man kunde överföra sitt jordbruk, sitt fiske, sin sjöfart och sin krigiska livsstil utan alltför stora förändringar. Och i de roddfartyg som kallades birlinn, krigsskepp med allt från 12 till 40 par åror och en mast med råsegel, levde vikingaskeppets former kvar in i 1600-talet.

När det gäller de skotska borgar vi besökte är det deras blygsamma storlek man som skandinav slås av. I klanernas högländer är det inte kontinentens mäktiga anläggningar vi möter, de klassiska medeltidsborgar som finns i stort antal i rikare bygder helt upp i Borders – gränsområdet mellan England och Skottland. Nej, på platser som Kilchurn, Dunstaffnage och Dunollie räckte det med ett stentorn och en ringmur runt en ganska beskedlig borggård. Här kunde några lägre hus passas in efter behov, men borgens yta blev aldrig speciellt stor trots att det var rikets ledande familjer som bebodde dessa fästen. Precis som i våra egna bygder känner man av att man befinner sig i utkanten av det medeltida Europa. I glest befolkade områden med begränsade resurser där avståndet mellan herreman och bonde inte var lika stort som i det feodala Frankrike. Eller i Danmark, för att ta ett mer näraliggande exempel. I Skottland liksom i Småland byggde man inte i avsikt att försvara sig mot stora arméer; det var grannfejder och rövarband man fruktade mest. Och resurserna räckte till ett bostadstorn plus en ringmur eller palissad och en vallgrav.

Under senmedeltidens och den tidigmoderna periodens alltmer professionella krigföring var många av yrkessoldaterna av skotskt ursprung. Hårdhudade legoknektar som vuxit upp med högländernas blodiga klanstrider var eftertraktade värvningar till kungarnas nya arméer under 1500-talet. I Daniel Rantzaus krigsdagbok från fälttåget 1567 omtalas till exempel två bröder, skotska adelsmän, varav den ene blev dödligt sårad under slaget vid Getaryggen. Han begravdes med sina vapen och vilar antagligen fortfarande uppe i skogen i Angerdshestra socken, långt från Skottlands berg och hedar…

Så likheterna och länkarna finns där; både på ett vidare plan och på det mer personliga. Skottland och norra Småland har fler beröringspunkter än man först kunde tro. Men det finns betydande skillnader i hur kulturarvet och historien används. Medvetenheten och kunskapen om det förflutna känns mycket mer utbredd i Skottland. Antagligen är detta ett resultat av den långa period då framförallt Högländerna varit en eftersatt del av the United Kingdom. Man har fått kämpa för att bibehålla sin särart och sina traditioner; vare sig det gällt rätten att bära kilt, tala gaelic eller sista årens självständighetsrörelse. Och i detta långsiktiga arbete har Historic Scotland spelat en viktig roll genom bra, problematiserande och ifrågasättande information. Här finns mycket att lära för oss i den svenska – och  småländska – kulturmiljövården. Och ett bra sätt är att lära och inspireras på ort och ställe, precis som vi nu gjort!

På främmande fält där krigsmän mötts…

Monumentet över den skotska segern vid Bannockburn sommaren 1314. Citaten på träbjälkarna utvalda från skotska klassiker genom en tävling inför 700 årsjubileet 2014.

Det gäller att få lite perspektiv på sitt arbete. Inte minst om man forskar kring arkeologi. Därför var det uppfriskande att i samband med det stora arkeologimötet EAA 2015 som nyligen hölls i Glasgow också kunna åka på exkursion till skotska slagfält. Man blir så lätt hemmablind, alltför upptagen av detaljer och missar de stora sammanhangen. Vid Getaryggen strax väster om Jönköping ändrades inte den svenska historien. Offren på senhösten 1567, alla de som stupade i vår numera välbekanta skogsbacke dog förgäves. Men slaget vid Bannockburn, där Robert the Bruce underlägsna styrkor i grunden slog den engelska riddarhären vid midsommartid år 1314, ändrade verkligen allt. Den skotska självständigheten säkrades för lång tid framåt och Robert själv kunde etablera sig som kung sedan de viktigaste rivalerna till tronen röjts undan.

Robert the Bruce blickar bistert ut över fälten söder om Stirling Castle

Inte undra på att platsen där slaget stod blivit något av en vallfartsort och en källa till skotsk nationalism genom seklen. Att besökare visats runt bland fälten och kullarna är känt sedan 1600-talet och det victorianska monumentet har efterhand omformats och utvidgats. Nu senast i samband med 700-årsminnet av slaget förra året. Då tillkom ett påkostat besökscentrum, utrustat med den allra senaste visualiseringstekniken. Allt är väldigt imponerande, tillrättalagt men samtidigt fantasieggande genom de vida vyer man får över det skotska landskapet. Och över alltsammans vakar kung Robert själv i full rustning, stadigt placerad på sin stridshingst.

Slagets tidslinje i rostig metall

Men det finns ett par problem. Dels är landskapet intill monumentet kraftigt omskapat genom småskalig gruvdrift och markytan har höjts betydligt med moderna fyllmassor. Dels var det inte här som slaget avgjordes på den andra dagen, den 24 juni i nådens år 1314. Fast en höjdrygg med vid  utsikt över trakten och med det omstridda Stirling Castle i fonden erbjuder förstås en mer lockande plats att besöka. I alla fall om det korrekta alternativet är låglänta fält nere i en floddal.

Varför blev det så här? Varför besöker dagens turister vördnadsfullt en plats som ligger ett par kilometer fel? Mycket får skyllas på en lång tradition av historisk forskning som fördjupat sig i detaljer, men sett bort från möjligheten att pröva sina tolkningar av de skriftliga källorna ute i landskapet. För här som på många andra slagfält spelar de topografiska förhållandena en helt avgörande roll.

Stirling Castle på sin klippa dominerar landskapet. Den engelska riddarhärens mål var att undsätta slottets garnison och jaga bort de belägrande skottarna. Idag undrar man över vem som tillät bygget av den skorsten som reser sig nära borgklippan. Landskapsskydd, vad är det?

På senare år har de slagfältsarkeologiska undersökningar som genomförts av Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University kommit att i grunden förändra bilden av slaget vid Bannockburn. Exkursionen den 1 september leddes av Tony Pollard och Iain Banks från institutionen, så deltagarna fick sig de allra senaste rönen till livs.

En viktig skillnad mot de traditionella tolkningarna är att den engelske kungen Edvard II inte längre framstår som den oduglige härförare han tidigare framställts som. Efter den första dagens utspridda skärmytslingar då de båda arméerna främst ägnade sig åt att spana och pröva motståndarens styrka, drog sig riddarhären tillbaka till en välvald lägerplats vid floden nere på låglandet. Man bör ha känt sig rätt säkra, eftersom de i antal och utrustning underlägsna skottarna alltid tidigare undvikt strid om de inte varit säkra på att vinna. Robert the Bruce var känd som en försiktig ledare, men en mästare på nålstick och gerillataktik. En farlig, men skickligt undanglidande motståndare.

Tony Pollard förklarar varför slaget inte kan ha utkämpats där Bannockburns skola står idag, något många historiker gjort gällande. Och fortfarande hävdar…

Men nu valde Robert the Bruce att satsa allt på ett kort, förmodligen medveten om att han aldrig skulle få ett bättre tillfälle. Så skottarna tog sig i gryningen nerför en mycket brant sluttning i skydd av ett skogsbälte. Man upprättade slagordning alldeles intill det vidsträckta engelska fältlägret. Överraskningen blev total. Edvards stora armé fick aldrig det manöverutrymme som de tunga ryttarna och avdelningarna med långbågsskyttar behövde. Det ordnade motståndet bröts, kaos inträdde och en stor mängd soldater omkom när man försökte fly över den flod som avsetts utgöra lägrets skydd.

Denna nya tolkning har baserats på en kombination av de skriftliga källornas ibland motstridiga vittnesbörd, samt på noggranna analyser av de topografiska förhållandena. Dessutom  har en ambitiös insats med metalldetektering genomförts från 2012. Tyvärr har stora delar av området bebyggts i sen tid, bland annat med radhus uppförda under 1990-talet på vad som förmodas ha varit platsen för det engelska fältlägret. Här möter vi ett problem som inte är obekant hemma i Sverige – hur hanterar man egentligen ett historiskt slagfält antikvariskt? En vidsträckt yta, där de handlingar som placerar in lokalen i historien bara utspelats under några få timmar? Kan man överhuvudtaget hävda att en plats som Bannockburn skall åtnjuta lagmässigt skydd?

Vad som återstår opåverkat av slagfältet – betesmarker nära floden. Och här har också fynden börjat komma i samband med metalldetektering!

Vid en jämförelse inser man hur pass okomplicerad situationen ändå är vid vårt eget slagfält från 1567. För på Svinhults marker i Angerdshestra socken existerar inget exploateringstryck. Det handlar om en produktiv skogsmark, där myndigheterna efterfrågar viss hänsyn från markägaren så att inte fornlämningen – slagfältet – skadas. Och här visar topografin tydligt var händelserna i oktober 1567 har utspelats. Det kan inte finnas någon tvekan om var svenskarna förskansat sig och var striden stått. På så vis var det också lätt att avgränsa fornlämningsområdet. Lämningarna blir greppbara och därigenom hanterliga, både praktiskt och administrativt. På Bannockburn vore ett liknande förfarande närmast omöjligt…

Sedan finns det ytterligare ett förhållande som spelar in. Fyndmaterialet. Det skall villigt erkännas att vi ibland undrat över hur pass fåtaliga de framdetekterade föremålen vid Getaryggen ändå är. Ett sjuttiotal fynd som kan kopplas till striden mellan svenska och danska styrkor för snart 450 år sedan låter kanske inte så imponerande? Men när man möter kollegor som Tony och Iain börjar man inse att vi faktiskt bör betraktas som lyckligt lottade. För av tvåtusen framdetekterade metallföremål vid Bannockburn är det sex (6!) som med säkerhet kan kopplas till kraftmätningen mellan Robert the Bruce och Edvard II!

Spjutspets av järn från Getaryggen. Mycket kraftigt förrostad efter 450 år i sura jordar. Hur länge till skulle den överleva i marken? Hundra år?

 Vad kan detta bero på? För vid Bannockburn har ju tusentals män stridit och dött; män med vapen och iklädda rustningar. En förklaring ligger i att slagfälten med de stupade alltid plundrades av den vinnande sidan efter att striden avslutats. Det var segrarens privilegium. Sen följde alla de civila som vandrade i spåren av en armé och de av lokalbefolkningen som nu vågade sig fram. Det var nog inte så mycket som faktiskt blev liggande kvar åt eftervärldens arkeologer!

Dessutom är Skottlands jordar generellt sura, precis som i norra Smålands skogsbygd. Sjuhundra år är en lång tid för metallföremål i en omgivning med ogynnsam markkemi. Detta är något vi observerat på våra egna fynd; speciellt järnmaterialet har ibland varit mycket kraftigt förrostat. Frågan är om något solitt järn skulle finnas kvar överhuvudtaget i dessa armborstpilar och spjutspetsar om ytterligare femtio eller i bästa fall hundra år? Därför är det  lätt att instämma i Tonys och Iains antagande att Bannockburn med sina sjuhundra år utgör en bortre gräns för vad man kan uppnå med metalldetektor; i alla fall i den här typen av jordar. Kanske inte så uppmuntrande ord om man intresserar sig för äldre perioder…

Slaget vid Bannockburn utkämpas på nytt. Gula markeringar är skotska trupper, röda engelska och vit skuggning visar hur långt anfallaren kan föra sina styrkor i ett drag.

Ovanstående faktum har inneburit att det nya besökscentrat vid Bannockburn fått skapas utan traditionella arkeologiska utställningar. Istället har man helhjärtat satsat på senaste visualiseringsteknik. Bland annat får besökaren historien om slaget berättad inne i ett rum fyllt av effekter i 3D. Långbågarnas regn av pilar, anfallande riddare, hästar som störtar och soldater som stupar i drivor – allt detta sker runt om besökaren som upplever händelserna genom sina speciella 3D-glasögon. Imponerande iscensatt, men den verkliga upplevelsen väntar i det innersta rummet.

Här samlas man runt ett stort bord och indelas i två lag av museets spelledare. Bordet visar sig bli en digital karta över området runt Stirling och Bannockburn, sådant som det antas ha sett ut år 1314. Varje deltagare får befäl över en del av antingen den skotska eller den engelska hären och skall sedan försöka utnyttja sina soldater på bästa möjliga sätt i samråd med sina kollegor. Målet för engelsmännen är att antingen undsätta Stirling Castle eller slå ut Robert the Bruce. Skottarna skall förstås avvärja anfallet. Ett stort och påkostat strategispel där snabba beslut antingen ger framgång eller vållar katastrof. Men samtidigt också kriget förvandlat till en lek; till underhållning oerhört långt borta från reflektion, från sårades skrik och sargade kroppar. Det är inte utan att man känner sig rätt kluven när spelestetiken så totalt tillåts ta över i vad som samtidigt är ett nationellt besöksmål år 2015!

Och hur gick då vårt återskapande av slaget? Kunde en grupp europeiska arkeologer bemästra slagfältet och ändra historien? Ja och nej. Spelet fungerade bra, men inför ett hotande skotskt nederlag avbröt spelledaren. För inte kan Edvard II och hans riddare tillåtas segra vid Bannockburn; inte ens sjuhundraett år efter att det verkliga slaget utkämpades…