Öde byar i Böhmen. Del 1 – Bergsmansbyn Bukov

Rokycany – ett distrikt i västra Tjeckien. Byn Bukov ligger i östra delen av området.
Karta: Pavel Vareka, UWB.
Man skall ta vara på de tillfällen som erbjuds. Våga improvisera och se möjligheten att lära något nytt. Så när Pavel Vareka, organisatör för sessionen om det trettioåriga krigets arkeologi på EAA-konferensen i Plzen 2013, frågade oss föredragshållare om vi hade lust att följa med på en hastigt anordnad exkursion ut i hans undersökningsområde var valet lätt. Pavel hade redan visat bilder från övergivna böhmiska byar som väckte både mersmak och en rad frågor. De inventeringar och utgrävningar som han och hans studenter från University of Western Bohemia utfört berör en region som drabbats otroligt hårt av krig och konflikter.
Det handlar om en från början välmående bergslag, tätt bebyggd med både gods och byar, som slogs sönder av 1400-talets husitkrig (se bloggen den 18 oktober!). Efter drygt ett sekel av återhämtning kom så nästa dråpslag – det Trettioåriga Kriget som i flera omgångar drog fram över dessa olyckliga bygder. Enligt Pavels uppskattning försvann omkring 30% av bebyggelsen i de värst utsatta delarna. Stora arealer omvandlades till skogsmark och har så förblivit till den dag som idag är.
För oss som arbetar med småländska projekt som de danska härjningarna 1567 upp längs Nissans dalgång och med övergivna gårdar som Bollarp i Vireda, kändes mycket igen. Men skalan på händelserna var så annorlunda. Om aldrig förr, kände man nu skillnaden mellan vår glest befolkade utkant och den tidigmoderna epokens sjudande Centraleuropa!
Projektledaren Pavel Vareka visar de ödelagda byarna i distriktet Rokycany.
Så vi gav oss ut i det kuperade landskapet i västra Böhmen en het septemberdag, instuvade i arkeologiska institutionens blå minibuss. Området vi skulle besöka var de högre belägna delarna av distriktet Rokycany, väster om Prag. Idag är åsarna mestadels skogbevuxna medan byar och vidsträckta fält finns i dalgångar och på lägre kullar. Höjden över havet är rätt jämförbar med småländska höglandet, mellan 300 och 400 möh, och jordarna är ganska magra, speciellt i höjdlägen. Men det finns en sak i marken som har lockat till bosättning – limonit, alltså samma typ av malmmineral som återfinns i form av sjömalm i så många småländska sjöar!
Den ödelagda byn Bukov med senmedeltida hus (brunt), husterasser från 1500-1600-tal (grönt), järnugnar (rött) och gruvhål från sent 1600-1700-tal (orange). Dammar och brunnar (blått).

Karta: Pavel Vareka, UWB.

Byn Bukov blev vårt första stopp. Dess rötter går ner i högmedeltid, kanske längre tillbaka än så. Idag är det inte lätt att se var bebyggelsen varit belägen. Bytomten ligger i en rätt brant sluttning som är bevuxen med dels gran, dels en gles bokskog med oväntat snårig undervegetation. För att komplicera saken ytterligare finns där ett antal stora schakt; dagbrott där man brutit limonitmalm från senare delen av 1600-talet in i 1700-tal. Men då var gårdarna i Bukov sedan länge försvunna.
Dagbrott från 1600-1700-tal i västra delen av Bukovs bytomt
Lämningarna efter bebyggelsen inne i bytomten består av två tydligt åtskilda faser. Den hög- och senmedeltida utmärks av relativt små byggnader samlade i oregelbundna gårdstun. I anslutning till gårdarna ligger även en kvarndamm. Även om husen varit oansenliga visar fyndmaterialet från de begränsade schakt som grävts att folket i Bukov levde ett gott liv materiellt sett. Inte då främst som jordbrukare, även om stora terrasserade fält sluter an till bytomten (vilket kan anas i västra kanten av kartan) utan som bergsmän. Vad vi så ofta – och rätt slarvigt – benämner som ”binäringar” var här tillvarons ekonomiska bas.
Kvarndammen i Bukov – fylld med seklers dynga…
Ovanför själva bytomten, högre upp i sluttningen, ligger mindre bergstäkter och resterna av de ugnar där limoniten en gång processades. Det handlar om anläggningar av beskedlig storlek, om de dimensioner som behövdes när en grupp bönder under en period varje år övergick till att framställa smidbart järn. De stora protoindustriella komplexen fanns nere i floddalarna. Det handlade om helt andra investeringar och där fanns också helt andra ägargrupper – adeln, kyrkan och kungamakten.
Exkursionens deltagare står uppe på en stor husterrass från 1500-talet
Den tidigmoderna periodens gårdar var lättare att urskilja där de låg i sluttningen, öster om den äldre bebyggelsen. För de hus som uppfördes på 1500-talet var rejäla timmerhus med flera rum och gärna en rymlig källare i ena änden. De låg på terrasser där intrycket idag förstärks av de vallar som med åren bildats över de breda grundmurarna. Husen hade knappast skämts för sig inne i en samtida stad; det fanns säkert borgare i Böhmen som bodde avsevärt sämre än bergsmansbönderna i Bukov. Och fynden talar samma språk – den materiella kulturen i dessa gårdar antyder både ett stort kontaktnät och ett påtagligt välstånd. Men i början av 1600-talet stod katastrofen för dörren. Den konflikt som tog sin början bara några mil bort, på slottet i Prag våren 1618, skulle komma att utvecklas till vad som beskrivits som det stora europeiska inbördeskriget. Och det trettioåriga kriget skulle för alltid bryta den positiva utvecklingen i Västra Böhmens högländer…

Stort tack till Pavel Vareka, University of Western Bohemia, för en utomordentligt givande guidning och för generöst tillstånd att utnyttja hans kartmaterial!

Annonser

Belägringens spår

Lopata – en medeltidsborg i Böhmens skogar
Den stora behållningen med ämneskonferenser som EAA 2013 i tjeckiska Plzen (se bloggen den 25 september) blir ofta exkursionerna. Då får man tillfälle att diskutera och knyta kontakter med andra deltagare på ett lite mer avspänt och informellt sätt. Gärna då när man tillsammans ställs inför ett objekt man kan associera till utifrån olika erfarenheter. Eller kanske något som är så fantasieggande att deltagarna gemensamt tappar hakan…
Söndagen den 8 september följde jag med på en vandring längs The Franc Trail. Det är en kulturhistorisk led genom skogar i västra Böhmen, upplagd för att visa fram några av alla de fornlämningar som undersöktes av Frantisek Xavier Franc. Han var en föregångare inom den lokala arkeologin; en självlärd arkeolog som under mitten och senare delen av 1800-talet lade grunden för kunskapen om regionens förhistoria och medeltid. En av de platser som han arbetade med var borgruinen Lopata.
Fästningen på sin klippa omkring 1430
Egentligen var det inget speciellt med borgen som sådan. Lopata var ett medelstort fäste; en palatsbyggnad och två torn högt upp på en klippa, samt en ganska stor förborg. Hela anläggningen förstördes i grunden när den intagits efter en flera månader lång belägring vintern 1430-1431. Striden om Lopata ingick i det förvirrande skede av inbördeskrig som kallas husitkrigen.
Konflikten var en långvarig kraftmätning mellan kejserliga trupper och anhängarna till reformatorn Jan Hus. Efter hans död på bålet år 1415 utbröt en bred folkresning som kom att vara till 1436. Husiterna ville förändra nattvarden, hålla predikan på folkspråket och avskaffa prästerskapets världsliga makt. De mest radikala grupperna, taboriterna, förkastade allt som inte stämde med Kristi lag enligt Bibeln. Här ser man för första gången lekmännen som träder fram som en självständigt agerande kraft inom den religiösa sfären. Sprängkraften i budskapet var enorm. Den katolska kyrkan och de kejserliga reagerade med att sända ut korståg mot husiterna, men led flera fruktansvärda nederlag. Efter segern vid Domazlice 1431 övergick man till förhandlingar mellan katolska kyrkan och de mer moderata grupperna inom husitrörelsen. Den tjeckiska kyrkan tillerkändes en särställning som bestod ända fram till 1500-talets lutheranska reformation. Emellertid vägrade taboriterna att ge upp kampen, vilket ledde till deras undergång i slaget vid Lipany 1434.
Lopata – den centrala borgklippan med en sentida gångbro
I detta politiska och militära kaos förstördes borgen Lopata. En styrka på uppskattningsvis 6-800 man belägrade klippfästet som besköts kontinuerligt. Men till sist var det bristen på förråd som fällde utslaget. Garnisonen gjorde ett desperat utbrytningsförsök när slottet eldhärjades. Från de skriftliga källorna vet man att omkring 40 knektar från Lopata infångades. Förmodligen utgjorde de merparten av slottets besättning.
De oansenliga resterna efter den runda barfreden – Lopatas kärntorn
Förstörandet av borgen genomfördes med största möjliga grundlighet efter att den intagits. Idag återstår väldigt lite av murar och andra synliga lämningar. Det finns sannerligen åtskilliga långt mer imponerande borgruiner runt om i Böhmen. I det här avseendet påminner Lopata mycket om de medeltida fästen man får leta sig fram till runt om i Småland. Några hus- och torngrunder som delvis täcks av rasmassor, jordvallar vid förborgen och med tiden ganska igenfyllda vallgravar på strategiska ställen. De flesta av oss har nog sett liknande anläggningar på hemmaplan. Nej, det är inte den ordinära borglämningen i sig som fascinerar. För runt om i skogen döljs andra, mycket mer oväntade spår efter vad som tilldrog sig på platsen för 584 år sedan…
Belägringens spår. Skyttegravar – fullt synliga efter snart sex sekel!
För visserligen är ruinen av slottet Lopata noga ödelagd, men segrarnas spår finns kvar i lövskogen kring borgklippan. Murarna bröts noggrant ner, men vem brydde sig med att fylla igen alla skyttegravar och andra belägringsverk? De hade ju fyllt sin funktion i och med att borgen intagits och raserats. Ett fientligt fäste var förstört och platsen hade inte längre någon strategisk betydelse. Soldathopen drog vidare på våren 1431 mot andra strider och nya slott att belägra.
En löpgrav med skyddande jordvall på sidan mot borgen
Löpgravarna är fortfarande fullt synliga inne i blandskogen. Trots de sekler som förflutit sedan belägringen har de inte fyllts igen och suddats ut. De magra markerna runt Lopata har främst fungerat som beten innan skogen tilläts växa upp. Bortom den markanta klippan i nordöst finns koncentrationer av flacka, men tydliga gropar. Det är platsen för belägrarnas vinterläger där svackorna markerar de grophusliknande hyddor soldaterna uppehöll sig i när de inte deltog i striderna. För under en belägring handlade mycket om att vänta. Vem skulle först drabbas av sjukdomar, brist på mat, foder och ammunition? Belägrarna eller den belägrade? För det var på inget vis självklart att de som omringat ett fäste också förmådde att inta det.
Flyttblock med inhuggna lägen för belägrarnas kanoner
Här och där i sluttningarna nedanför borgklippan ligger stora stenblock som lossnat och rasat ner. Vid belägringen 1430-1431 har anfallarna utnyttjat många av dem som naturliga skydd. Löpgravarna ledde ofta fram till större block, till platser där soldaterna kunnat räta lite på sig och känna sig relativt trygga. Men i flera av stenblocken har också märkliga rännor huggits in på skrå; skåror med lutning uppåt borgen. Rännorna tolkas som lägen för bombarder, tidiga kanoner som lobbat iväg stenklot mot fästningsmurarna. Det är en märklig känsla att stå vid dessa fasta lavetter, på samma plats som senmedeltida ”bysseskyttar” som de kallades på våra breddgrader. Kanonjärer med ett annat ord.
Analys av beskjutningen – skottlinjer från försvarare och belägrare
I samband med att vandringsleden ”Franc’s Trail” upprättades togs nya, illustrativa skyltar fram till de fornlämningar som leden passerar. Tyvärr visade det sig att all text var på tjeckiska, men bildmaterialet är utmärkt. Nedanför borgklippan, vid en av belägrarnas kanonställningar, visade man t.ex. de olika skottlinjer man räknat fram. Hur långt hade stenen från den stora slunga som funnits uppe i borgen nått? Och var träffades fästningsmurarma av kanonskotten? Var kunde man gå säker respektive var blev man beskjuten? När man idag börjar tänka i dom banorna växer förståelsen fram; man inser vilket sjudande helvete denna så fridfulla plats en gång varit. Lopatas undergång må ha blivit till en obetydlig fotnot i historien om husitkrigen, men de som deltog och överlevde mindes säkert platsen med fasa för resten av sina liv!
Lärdomen man tar med sig hem från Böhmens skogar är att man måste betrakta lämningarna efter vårt eget konfliktfyllda förflutna lite annorlunda. Borgruinerna ligger där dom ligger, vare sig det handlar om lättbegripliga fästningsmurar eller oansenliga vallar och jordkullar. Men vad döljer sig i omgivningarna? På hur många platser kan man hitta bevarade belägringsverk som de vid Lopata? Det finns ju registrerade svenska exempel på skansar och vallsystem från belägringar, men gissningsvis är mycket kvar att upptäcka. Det handlar om svårfångade strukturer som skall lokaliseras. Vi letar efter gravar och vallar som hastigt slängts upp, efter enkla fältbefästningar som byggts i ett speciellt syfte för att sedan överges. Och de i Sveriges skogsbygder så populära bråtarna, effektiva hinder i form av fällda träd, har förstås för alltid försvunnit. Flygburen laserskanning (LIDAR) är en metod man kan ta till hjälp. Så har vi till exempel funnit fram till vad som kan vara grunden till det blockhus som spärrade vägen för danskarna vid Getaryggen sent i oktober 1567. Man måste pröva nya metoder och leta efter nya sorters lämningar för att nå resultat; en på alla vis spännande utmaning!

Borgarmilisens vapen – kvarglömda sen 30 åriga kriget!

Museet för Västra Böhmen – ett besöksmål i Plzen!
I ett mäktigt byggnadskomplex från slutet av 1800-talet finns Zapadoceské Muzeum, eller Westböhmisches Museum, ett av Tjeckiens större regionala museer. I samlingarna finns uppemot två miljoner registrerade föremål och dess uppgift är ”att spegla natur och samhälle i en vid centraleuropeisk kontext”; allt enligt den officiella turistguiden. Och visst var salarna med områdets förhistoria och staden Plzens medeltid mycket intressanta, men det finns ytterligare en god anledning till ett besök. För museet rymmer också en helt osannolikt samling föremål från det konfliktfyllda 1600-talets dagar!
U Mansfelda – ett krognamn till minne av Ernst von Mansfeld…
Om man har ögonen med sig finns spår och minnen från det Trettioåriga kriget kvar i stadsmiljön. Man har inte glömt, trots de många år som gått och de minst lika förödande konflikter som drabbat Böhmen sedan dess. En krog som ”U Mansfelda” – ”Hos Mansfeld” – påminner om den tyske fältherren Ernst von Mansfeld som intog Plzen år 1618, precis i början av kriget. Och kanske är han en bra symbol för detta, det första europeiska inbördeskriget.
Född som illegitim son till en greve växte han upp i Luxemburg. Han tjänstgjorde som hög officer i den kejserliga armén ända till dess han kom att reta upp sig på ärkehertig Leopolds påstådda otacksamhet. Så trots att von Mansfeld var en övertygad katolik sökte han sig till huset Habsburgs fiender, den protestantiska sidan. Där blev han en av de främsta militära ledarna under konfliktens första årtionde. von Mansfeld sattes att försvara Böhmen mot Den Katolska Ligans trupper under ledning av fältmarskalken Tilly och han hade till en början stora framgångar. Samtidigt innebar hans krigföring att regionen ödelades på ett närmast obeskrivligt sätt. Vän eller fiende, katolik eller protestant spelade mindre roll – byarna plundrades och brann när trupperna passerade i vilket fall som helst.
Vapensamlingen – borgarnas beväpning
I de här tre rummen, belägna en halvtrappa ner i museet men ovanpå framgrävda och frilagda ruiner från stadsmuren och ett befästningstorn, förvaras en unik vapensamling. Det rör sig om borgarmilisens beväpning från Trettioåriga krigets dagar plus en del äldre föremål som köpts in i ett senare skede. Känslan av att uppleva dessa rum är märklig, speciellt för den som av olika anledningar kommit att syssla med den tidigmoderna epokens krigs- och konflikthistoria. Man är van vid att respektfullt hantera diverse rostiga fragment – men här står ställ efter ställ med vapen från 1500- och 1600-tal i bästa tänkbara skick. Samlingen på Westböhmisches Museum är egentligen en re-enactors dröm, för  här finns bokstavligt talat all den utrustning som krävs för att sätta  upp ett par kompanier med musketerare, ca modell 1640…
Hakebössor – enkla skjutvapen
Hakebössan är det första egentliga eldhandvapnet på europeiska slagfält. Den var från början, på 1300-talet, en bärbar miniatyrkanon som efterhand gjordes lättare och försågs med en kolv. För att man skulle kunna hantera vapnet fick bössan med en hake på pipans undersida; därav namnet. Den hakades fast i ett stativ eller en stock och kunde på så sätt motverka den kraftiga rekylen. Hakebössor utnyttjades tidigt till sjöss, monterade på stativ eller på annat sätt fästa längs relingen. Från svenskt område vet vi att hakebössor användes i slaget vid Brunkeberg år 1471. De utställda exemplaren från Plzen är yngre och härstammar från 1500-talet. Kanske kan man tänka sig att liknande bössor kom till användning under Daniel Rantzaus fälttåg 1567 och varit i bruk vid Getaryggen den hösten?
Spikklubbor – färdiga att användas!
Spikklubban, eller Morgonstjärnan, kan tyckas vara ett väldigt primitivt vapen och tämligen anakronistisk i ett så pass sent skede som 1500-1600-tal. Men när man möter dem i verkligheten inser man vilket fruktansvärt redskap detta måste ha varit vid en närstrid. Samtidigt är det enkelt att tillverka och bokstavligt talat idiotsäkert, för vem som helst kan ju svinga en klubba! En annan intressant aspekt – och nu talar arkeologen – är att det borde vara svårt att skilja ut de vassa järntenar som blir kvar efter en spikklubba där skaftet ruttnat bort. ”Spikarna” skulle lätt försvinna bland det allmänna järnskrotet vid en slagfältsarkeologisk undersökning.
Vapen till en smärre armé…
Trots att bara en mindre del av vapensamlingen i nuläget finns utställd, är det kanske främst mängden och skicket som imponerar. Mitt i salarna tronar ställen med luntlåsmusköter, tio stycken per sida. Längs väggarna sitter hyllor med hjälmar, harnesk och skyddspansar för armarna. Ett par lätta fältkanoner, s.k. falkonetter, är också utställda liksom annan utrustning i form av krutflaskor, verktyg med mera. Det är svårt att ta till sig allt, speciellt som de förklarande texterna till största delen är författade på tjeckiska och det i nuläget saknades kataloger och skrivna guider till utställningen.
Luntlås i närbild – infettat och i skick som nytt
Luntlåset är en enkel konstruktion med rötter ner i senmedeltiden. Konstruktionen består av en hane som håller fast själva luntan. Hanen förbinds med en avtryckare via en fjäderbelastad hävarm. Då avtryckaren pressas in förs hanen med den glödande luntan ner mot fängpannan. Där antänds fängkrutet som i sin tur tänder drivladdningen. När skytten släpper avtryckaren lyfter fjädern upp hanen så att inte luntan slocknar.
Luntlåsmusköter var billiga att tillverka och enkla att handha. Idag skulle man säga att vapnen var ”soldatsäkra”. Visst var musköterna tunga, men med ett luntlås kunde skytten koncentrera sig på att sikta och hålla fast sitt vapen, eftersom avfyrningen var enkelt utförd. Den stora nackdelen var givetvis att luntan till varje pris måste hållas brinnande, något som kunde vara nog så besvärligt i dåligt väder. Dessutom syntes glöden i mörker, vilket spolierat många överraskningsanfall.
Luntlåsmusköterna i museet i Plzen är i ett utmärkt skick. Så väl trädetaljerna som mekanismen är inoljade efter alla konstens regler. Och detaljarbetet är utmärkt trots den uppenbara standardisering som utmärker samlingen. Bomärken och inskuren enkel dekor i stockarna vittnar om att de varit i bruk. För en betraktare förefaller alla utställda vapen fullt funktionsdugliga den dag som idag är.
Men den fråga som inställer sig hos en besökare är ett ”Varför?” Varför sparades dessa musköter genom århundradena? I Sverige utnyttjades de enkla och tillförlitliga luntlåsmusköterna visserligen ända fram till det Stora Nordiska Kriget vid början av 1700-talet. Den sista beställningen av luntlåsvapen ingick till Jönköpings faktori så sent som 1694. Men därefter? Varför låg hundratals obsoleta vapen och rustningar i förråd i Plzen, oberörda av ny teknik, nya tider och nya krig? Ibland fascineras man nästan mer av de händelseförlopp som lett fram till att en samling skapats än av föremålen i sig…
Luntlås i det skick vi är vana vid från Jönköpings vapenfaktori…
Det är inte utan att man kan bli lite avundsjuk på de tjeckiska kollegorna. För vi har ju också luntlåsvapen representerade i Arkivhusets stadshistoriska utställning. Vapen som tillverkats i verkstäderna längs Munksjöns norra strand för att sedan användas av de svenska arméer som krigade på kontinenten. Men i jämförelse med den arsenal som finns utställd i källarsalarna på museet i Plzen ser vår hane till en luntlåsmusköt från Jönköpings faktori inte mycket ut för världen…

Vad gör ettusentrehundranittiosju arkeologer i Böhmen?

University of West Bohemia i Plzen, Tjeckien
Egentligen är Plzen (tidigare Pilsen) i Tjeckien, belägen 8,5 mil väster om Prag, ett ganska otippat resmål. En stad med anor tillbaks till sent 1200-tal och en fint bevarad stadskärna, men annars mest känd som hemort för Skodafabrikerna. Och för det gigantiska Urquell-bryggeriet. Men här finns också Universitetet i Västra Böhmen, grundat strax efter murens fall genom en sammanslagning av Plzens Tekniska Institut och en lokal mindre högskola.
Universitetsområdet påminner om vissa svenska högskolor med sina typiska nittiotalsbyggnader och ett läge en bra bit ut från centrum. Det har faktiskt placerats på vad som tidigare var en militär flygbas; en nog så symbolisk bild av utvecklingen efter det kalla krigets slut. Samtidigt finns förstås den bistra samtidshistorien alltid närvarande i en eller annan form. Till exempel genom det gigantiska cellfängelse som ligger bara ett stenkast bort. Uppfört i slutet av 1800-talet, under det habsburgska rikets dagar, är det Tjeckiens största fängelse. Under kommunisttiden var Vaclav Havel den kanske mest namnkunnige fången bakom dessa murar och taggtrådsstängsel.
Cellfängelset i Plzen, en kvarleva från dubbelmonarkins dagar.
Men tack och lov var det inte dit, utan till universitetet som vi begav oss i början av september 2013. Och vi, det var Moa Lorentzon och Claes Pettersson från Jönköpings läns museum, deltagare i den 19:e EAA-konferensen (European Association of Archaeologists). Lite statistik kan vara på sin plats. I år kom 1397 registrerade deltagare, representerande 48 olika länder, för att medverka i ett lika rikt som överväldigande utbud av aktuella forskningsresultat. Total hölls inte mindre än 977 olika föredrag, till detta kom 196 posters. Presentationerna skedde inom ramarna för 91 separata tematiska sessioner, varav som mest 18 pågick parallellt. Dessutom deltog 26 olika utställare med allt från smalast tänkbara facklitteratur till det absolut senaste inom laserskanning och andra högteknologiska metoder.
Arkeologiska perspektiv på Trettioåriga kriget…
Det säger sig självt att man inte kan tillgodogöra sig mer än en bråkdel av det enorma informationsflödet under de tre konferensdagarna. Det gäller att läsa på i programmet, att tänka strategiskt och bita ihop. För man kommer att bli frustrerad över de val man måste göra. Men den känslan försvinner snabbt inför all inspiration, alla nya idéer och de människor man möter!
Vad kunde då vi bidra med vid EAA 2013? Vilka vinklingar på småländsk arkeologi presenterades inför de samlade kollegorna? Moa var först ut på scen med föredraget Historical sites and monuments versus antiquarian practice – examples from archaeological surveys in woodland areas, Southern Sweden. Det ingick i sessionen Archaeological Sites in Forests – Strategies for their Protection. Och handhavandet av skogens kulturminnen utgör sannerligen ett problem i alla beskogade områden i Europa. Ett tydligt tema under sessionen var den betydelse som LIDAR, flygburen laserskanning, fått vid kartering och bedömning av dessa frågor.
LIDAR i skogen och på slagfältet – en 1600-tals skans inne i en tysk skog
På fredagen  var det Claes tur att berätta om Jönköpings turbulenta 1600-tal under rubriken Far Behind the Front. The Ambitions and Shortcomings of an Aspiring Military State in the 17th Century. För just så kan stadens utveckling betraktas – som en spegling av stormaktstidens visioner och tillkortakommanden. Föredraget hölls inom ramen för Archaeological Perspectives on the Thirty Years War, en heldagssession som förhoppningsvis kan utgöra startpunkten för ett europeiskt nätverk inom detta ämnesfält. För på sikt är det kanske så man skall se den största och mest långvariga nyttan av en mastodontkonferens som EAA – i mötet mellan likasinnade från olika delar av Europa; möten som genererar framtida samarbeten!
Fästningsstaden Ingolstadt i Tyskland – murar grundlagda enligt konstens regler
En annan viktig sak är möjligheten att få perspektiv på sin egen verksamhet. Man träffar kollegor som sysslar med likartade objekt och ser paralleller. Exempelvis kunde vi jämföra Jönköpings slott med de lika gamla befästningsverken runt Ingolstadt; en sydtysk stad som stod emot Gustav II Adolfs anfall sommaren 1632. Kanske därför att man byggt mer omsorgsfullt och starkare än vid vår egen – i krig oprövade – fästning? Likaså fanns det uppenbara likheter mellan hur de slagfältsarkeologiska undersökningarna genomförs i Tjeckien och vad vi försöker uträtta i spåren efter den danske fältherren Daniel Rantzaus härjningar längs Nissastigen hösten 1567. Även de ödelagda by- och gårdstomterna påminner i hög grad om varann, trots avståndet geografiskt. Här finns sannerligen mycket att lära av och fundera kring!
Session A04 – Trettioåriga krigets arkeologi. Diskussion med arrangören Pavel Vareka (andre man från höger)
Man återvänder hem efter dagarna i Tjeckien fullastad med intryck. Vilka resultat som blir bestående och vilka lärdomar som kan tillämpas i det antikvariska arbetet i norra Småland får framtiden utvisa. Men en sak är säker; den här sortens forum behövs! En konferens som EAA 2013 i Plzen må kännas kaotisk och stressig men är samtidigt bara så berikande! Som sagt, det handlar om inspiration. Om nya idéer. Om möten. Som deltagare får man mersmak – så ta lärdom och  följ med till EAA 2014 i Istanbul. Det lär bli minnesvärt!

För den som vill veta mer om EAA 2013, se http://www.eaa2013.cz

För den som vill veta mer om EAA 2014, se https://www.eaa2014istanbul.org/site