Nya upptäckter – timmerkistor, en brunn & 1 öre

Träflis från timmerkistorna väller upp ur borrhålet

Det var absolut ingen överraskning – timmerkistorna måste bara finnas på plats där nere under murarna. För om man bygger ett befästningsverk som bastion Carolus bokstavligen på lösan sand …och intill en erosionsutsatt strand dessutom… så gäller det att lägga ut rejäla fundament! Vid undersökningar i fästningsstaden Göteborg har man kunnat dokumentera hur tusentals pålar slagits djupt ner i leran rakt under de tunga murpartierna. Dessutom har man där kompletterat med stabiliserande timmerkistor eller ramar av stockar; allt för att undvika sättningar.

På samma sätt måste slottsbyggmästare Fleming ha låtit förbereda bygget av befästningsgördeln kring Jönköpings slott med största nogrannhet. Men under utgrävningarnas gång hösten 2011, liksom nu i vår, har vi kommit att undra över hur dessa fundament verkligen ser ut. För vi har ju inte stött på speciellt mycket timmer hittills i de djupschakt som grävts. Från den hastiga geofysundersökning vi gjorde i början av oktober förra året fiinns dock goda indikationer när det gäller sträckan längs sjömuren. Det mönster som framträder i georadarbilderna bör tolkas som stora timmerkistor vilka ligger parallellt med muren ut mot Munksjön. Men är det murens fundament vi ser – eller slottets kaj? Det återstår att se.

Nu har emellertid belägg för kraftiga timmerkonstruktioner kommit – i de borrhål som togs upp för kompletterande spetsar till vårt pumpsystem. Utanför bastionens östra fasad vällde träflis upp ur borrhålen. Fortfarande ljust och till synes färskt efter 400 år nere under grundvattennivån. Här på den mest utsatta sidan fanns det också all anledning att göra grunden så stabil som möjligt. Sjöbotten faller brant strax utanför murens fot och ett kraftigt strömdrag sveper fram längs stranden. Men trots mäster Flemings möda fick man problem. År 1617, bara få år efter att bastion Carolus färdigställts, har nämligen byggmästaren bett kungen om lov att demontera vissa delar av bastionen därför att kraftiga sättningar hade upptäckts! Att situationen var allvarlig säger sig självt. För vem ville bringa den sortens nyheter till Gustav II Adolf…?

Nu tilläts emellertid ingen rivning, eftersom kungen ”var orolig för vad Grannen kunde ha i sinnet”. Den politiska situationen var fortfarande så känslig att danske kung Christians armé med kort varsel kunde stå utanför Jönköpings murar om ännu ett krig skulle råka bryta ut. Men idag kan vi se att Fleming hade rätt i sina farhågor, för väggarna i bastionens östligaste delar lutar tydligt ut mot sjön. Så hur kraftiga fundamenten än var har de alltså inte räckt till!

Brunnen inne i kasematten

Om timmerkistorna var väntade fynd så kan man inte säga detsamma om den lilla stensatta brunn som påträffats inne i den mittersta kasematten i bastion Carolus norra flank. Ett kallmurat brunnskar hade passats in i smygen bakom kanonvärnet. Fast egentligen är det bara logiskt, för dessa välvda rum djupt nere vid basen av de imponerande fästningsverken var avsedda att fungera som skyddsrum och förläggning i krigstid. Det måste ha varit både trångt, mörkt och framförallt fuktigt att bo därnere. Men trots allt var det bättre än att vistas ute i det fria och riskera att utsättas för fiendens artilleribeskjutning!

Ett fynd till förtjänar att omtalas. I onsdags prövade Karin på att metalldetektera för första gången. Och borta vid grunden till slottets pumphus, den s.k. Vattenkonsten, plockade hon upp ett silvermynt. Det var frågan om ett 1 öre SM, slaget för Carl XI år 1674. Ett trevligt mynt som dessutom passar ypperligt in i sammanhanget, eftersom pumphuset uppfördes bara fyra år senare. Då fanns det en stor byggarbetsplats invid sjömuren och myntfyndet skall sannolikt ses i det sammanhanget. Verkligen en bra start på Karins nya karriär som metalldetekterare!

Den förkolnade medeltiden i Odensjö

A1230 – bara en sönderplöjd härd?

Det är inte alltid som en utgrävning ger de resultat man förväntar sig. När vi hösten 2010 började undersöka Odensjö Västergård räknade alla inblandade med att den medeltida bebyggelsen skulle dyka upp i någon form; trots att svåra sentida odlingsskador hade registrerats inom hela bytomten.

I skriftliga källor omtalas odhensioo för första gången i samband med en pantsättning år 1394. Den by vi möter i Tveta härads jordebok 1542 var med sina sju gårdar stor för småländska förhållanden. Och eftersom frälseägandet var påfallande stort har det möjligen funnits en äldre huvudgård på platsen. Dessutom låg det spektakulära gravfältet Barnarp 328 med dess minst sextio gravar från romersk järnålder på åskrönet alldeles norr om bytomten. Och eftersom några detektorfynd antyder att det funnits numera bortplöjda vikingatida gravar på samma plats borde boplatserna ligga nära. Så målsättningen var given – spåren efter en medeltida gård och möjligen också dess äldre föregångare fanns med stor sannolikhet på det fina terrassläget alldeles norr om Barnarpssjön. Men riktigt så enkelt blev det nu inte.

En kolningsgrop undersöks

När utgrävningen närmade sig sitt slut efter fyra veckor hade vi dateringen av Västergården klar. Så gott som all verksamhet föll inom tidsperioden 1650 till 1824, dvs. från bildandet av säteriet Odensjö gård fram till enskiftet. Spåren efter äldre aktiviteter var minst sagt svaga. Men inom en yta på ca 75 kvadratmeter låg spridda bitar av ett kraftigt förslaggat material, sannolikt från en ugnsvägg. Dessutom påträffades tre rejäla bottenskållor av järnslagg i grannskapet. Det har stått en enkel schaktugn på platsen och man har ägnat sig åt lågteknisk järnframställning. Den typen av lämningar finns det gott om i trakten.

Vad som återstått av själva ugnen har med största sannolikhet förstörts för mycket länge sedan; troligtvis redan då Västergården uppfördes vid 1600-talets mitt. Men strax intill fanns ytterligare en anläggning, de sorgliga odlingsskadade sot- och träkolsfläckar som är så typiska för fullåkersbygder. Härdresten hade noterats redan vid förundersökningen år 2007; nu tre år senare sparades den till grävningens elfte timma. ”Att undersöka i mån av tid” som det brukar heta. Men anläggningen A1230 skulle visa sig vara mer spännande än man kunnat vänta sig.

Medeltid på Västergårdens tomt – kolning!

Istället för en millimetertunn yta av kringdragna brandrester kunde vi med grävmaskinens hjälp tömma en oval grop på 2,7 x 2,0 m som var nästan meterdjup. Lagerbilden med intakt, men förkolnat timmer i botten visade vad det var frågan om – en kolningsgrop av medeltida typ. Den passade bra nära en järnframställningsplats, men sämre inne bland hus. För även om exempel finns på motsatsen, ville man nog där så var möjligt hålla sina eldfarliga verksamheter en bit bort från gårdstomten.

Här fanns en bra förklaring till varför medeltiden saknades under den från de äldre kartorna kända Odensjö Västergård. Vi har inte hittat den första gårdsplatsen ännu. Vad som undersöktes år 2010 representerar snarast en förändring av bystrukturen, något som skall ses mot att en ny adlig sätesgård etableras.

Träkol gjort på ekvirke!

När 14C-dateringen av träkolet kom föll ännu fler pusselbitar på plats. Kolningsgropen A1230 hade använts under tidig medeltid, närmare bestämt inom intervallet 1040 – 1170 AD. En inte alltför vild gissning är att man framställt järn i schaktugnen under ungefär samma period. Men den stora överraskningen kom med vedartsbestämningen. Analysen gav inte det förväntade svaret – furu. I Odensjö har man nämligen utnyttjat ek till råvara för kolning. Borde inte ekvirket ha reserverats för andra ändamål? Under vilka omständigheter väljer man att göra träkol av det bästa tänkbara byggnadsmaterial man haft tillgång till?

Man kan tänka sig två bra skäl, som i och för sig inte utesluter varann. Har träkol gjort på ekvirke haft egenskaper som varit speciellt eftertraktansvärda? Det är fullt möjligt, men i så fall är det frågan om en kunskap som gått förlorad. Eller har man för en tid haft så god tillgång på ädellövskog att man inte brytt sig om vilka träslag som hamnat i kolningsgropen? Här tänker arkeologen närmast på en period av förändring; då skogen och beteshagarnas träd avverkas i samband med en odlingsexpansion. Kan det var detta vi tycker oss se i Odensjö – bylandskapets etablering i tidig medeltid? Det tillfälle då åkermarken uppe på platån norr om bytomten öppnas och tas i anspråk för spannmålsodling? Det är fullt möjligt…