Bastionsparken – på väg att bli verklighet!

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning samt en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken inom kort att skapas.                      Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Ögat vänjer sig fort. Idag är Slottskajen renoverad och stenskoningen längs Munksjön ligger där den ska. Det finns gott om plats och strandstråket längs vattnet utnyttjas flitigt. Ingen rasrisk föreligger och det finns inte heller några stora utgrävningsschakt som hindrar framkomligheten. Snart har vi glömt hur det såg ut för inte allt för länge sedan. Den avskurna biten av gamla Munksjöleden, förvandlad till en vidsträckt parkeringsplats. Kajfronten vars stora stenblock lutade hotfullt, underminerade som dom var. De förvuxna planteringarna. Allt skräp som samlades i undanskymda hörn. Nej, gamla Västra kajen var ingen trevlig del av Jönköpings innerstadsmiljö!

Området hade alla de kännetecken som utmärker en plats som råkat bli över. Genomfartstrafiken var borta. Tågen likaså, även om stationshuset råkar stå kvar än idag. Och båttrafiken försvann i samma stund som broarna över Hamnkanalen stängdes för sista gången. Minnen av liv och rörelse bleknar bort.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av  Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Men så var det då detta med fästningen. Det Jönköpings slott många hört talas om, men som få verkligen kan göra sig en uppfattning av. Visst, den fina bronsmodellen i Hamnparken får förbipasserande att stanna upp varje dag. Fast att omsätta den informationen till plats och mått är verkligen inte lätt. Vi talar om en yta på omkring tio hektar. Så stor var den fullt utbyggda fästningen vid mitten av 1600-talet. Det innebär sträckan från Rättscentrum upp till Twin City och avståndet från Munksjön till strax förbi Rådhuset. Så stort var Jönköpings slott. Och det fanns breda vallgravar intill murar som nådde en höjd på över 13 meter. Det var ett imponerande byggnadsverk som helt dominerade stadsbilden i flera hundra år!

Hur kan vi illustrera detta i dagens stadsrum? Hur får man en i bokstavlig mening helt försvunnen fästning att bli begriplig för besökaren? De utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014 var förvisso omfattande och långvariga, men det är likafullt bara en mindre del av befästningarna som berörts. Vi frilade delar av en bastion, den kanonförsedda jordskans som skyddade slottets sydöstra hörn. Dessutom undersöktes ett långt parti av den östra fästningsmuren och den strand som låg nedanför. På den forna stranden uppfördes sedan Riksbyggens och Vätterhems nya hus. Men ytan söder därom, med de centrala delarna av bastion Carolus, avsattes som parkmark. Här kommer snart ett ambitiöst projekt att påbörjas – parken skall utformas så att man får en uppfattning om vad som försvunnit. Murar med markerade kanonportar och skottgluggar skall på nytt uppföras vid Munksjöns strand!

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Den här gången handlar det emellertid inte om att skydda rikets södra gräns och inga belägringar hotar. Istället skapas en grön lunga; en vilsam plats med ett viktigt historiskt innehåll mitt i centrala Jönköping. Som besökare får man en första uppfattning om hur stort detta byggnadsverk en gång var. Men förstås är det bastionens yttermått som vi kan återskapa; höjd och volym utgör alltid ett problem. På sikt skall vi ta oss an de frågorna genom att använda modern visualiseringsteknik i 3D. Fast det får bli nästa steg – nu ligger fokus på Bastionsparken!

Murarna uppförs i kalksten. På så sätt skapas en kontrast mot de autentiska delar av fästningen som ännu finns bevarade strax intill. Det skall gå att skilja det äkta och det rekonstruerade åt. I fasaden mot öster markeras de kanonportar som en gång gapat hotfullt ut mot Munksjön. Mindre öppningar längs den södra sidan får symbolisera de skottgluggar där gevärsskyttar var utposterade för att hålla vallgraven fri från fiender. Och ett hav av salvia skall omge den återskapade bastionen. Den intensivt blå färgen får symbolisera det vatten och de vallgravar som en gång utgjorde en viktig del av fästningens väl uttänkta försvar.

Bastion Carolus norra flank – de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.              Foto 2012: Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum.

Iden att låta fästningens ruiner utgöra en grund för hur parken skulle utformas växte fram redan tidigt under det planeringsarbete som hörde samman med utgrävningarna 2011-12. Att så mycket som möjligt av de framgrävda murarna skulle bevaras och göras tillgängliga var en förutsättning i hela byggprojektet. Men att bara visa fram en liten del av fästningen inne i ett modernt hus skulle vålla problem. Det finns alltför  många sorgliga exempel på ruiner runt om i landet som visserligen bevarats, men också gjorts i det närmaste obegripliga för besökaren. Bara några dammiga murar i ett mörkt källarutrymme…Den fallgropen ville vi till varje pris undvika!

Under projektets gång har en verkligt givande dialog förts mellan länsstyrelsen, kommunen, byggherrar, arkitekter och arkeologer. Grundtanken har varit att försöka på bästa sätt lyfta fram fästningen med dess spännande historia och dess betydelse för staden Jönköping. Det kändes som en stor utmaning redan i början, och den känslan lever kvar den dag som idag är. För många delar återstår ännu innan Jönköpings slott återfått sin rättmätiga plats i dagens stadsrum!

En viktig tanke med den nya Bastionsparken är att den på ett naturligt sätt skall sluta an mot de autentiska murpartier som ligger synliga i det stora rummet under Riksbyggens hus. Här möts äkta och nyskapat, 1600-talet och det 21 århundradet. Och det mötet har utformats genom ett samarbete mellan länsmuseets arkeologer och arkitekter från Sydväst Arkitektur och Landskap. Ett lite ovanligt projekt över yrkesgränserna; men en erfarenhet som definitivt ger mersmak!

Bastionsparken i nattlig belysning. Rendering utförd 2016 av Tor Olsson, belysningsplanerare, Jönköpings kommun.

Om allt går vägen kommer parken att börja anläggas under sommaren 2016. Det skall bli spännande att få följa det arbetet! Och ta en extra titt på bilden här ovan – ett besök vid Bastionsparken nattetid. En plats som helt klart kommer att sätta fantasin i rörelse. Kanske skall vi redan nu börja planera in berättarkvällar och spökvandringar bland fästningens ruiner? Tillsammans med 3D-visualiseringar och digital storytelling? Och det kan helt säkert bli en scen för uppträdanden – musik och teater i sommarnatten, vid Slottskajen… Det är inte utan att man börjar längta dit!

Stort tack till Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap, och till Tor Olsson, belysningsplanerare vid Jönköpings kommun, för att vi fått utnyttja de planer och renderingar som visas i artikeln!

Westerplatte 1939 – ett polskt nationalmonument

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 2. Exempel från ett grannland)

Westerplattes kasern – sönderskjuten 1939. Sprängd 1945. Idag ett nationellt monument med stor symbolisk innebörd.

Westerplatte. En sandrevel vid inloppet till Gdansk, den stad som tidigare var känd som Danzig. En obetydlig halvö som under några dagar i september 1939 kom att bli skådeplatsen för en tragedi – här startade Andra Världskriget. Det tyska krigsfartyget Schleswig-Holstein påbörjade sin beskjutning av Westerplattes polska garnison klockan 04:48 den 1 september 1939. Under den följande veckan utsattes befästningarna för upprepade tyska anfall av såväl infanteri som flygangrepp. Men mot alla odds höll de drygt 200 polska soldaterna stånd mot övermakten fram till den 7 september. Här föddes en legend; en berättelse om motstånd som kom att bli av största betydelse för Polens efterkrigstid, såväl under kommunistepoken som efter 1989. Westerplattes ärrade ruinfält blev till något av en nationell helgedom; ett obligatoriskt besök för oräkneliga grupper av skolbarn och andra genom åren.

Slaget om Westerplatte. Blått = polska befästningar. Rött = tyska anfall. Slagskeppet Schleswig-Holstein markerat med en röd symbol i floden Wisla.

Redan i september 1945 – knappt fyra månader efter krigsslutet – gavs ett polskt frimärke med motiv från striden om Westerplatte ut. Halvön med dess söndersprängda bunkrar och kaserner förvandlades tidigt till ett friluftsmuseum, om än naggat i kanten av Gdansks moderna hamn och det kalla krigets militära avspärrningar. Än idag leds besökarna genom området på breda betongvägar mot uddens spets. Där ute restes ett 25 meter högt monument år 1966. Stilen är tidstypisk, ett stiliserat svärd skapat av väldiga granitblock står som nerkört i den polska jorden. Monumentet pryds av bistra manliga soldatansikten i sovjetisk stil. På dess väggar finns namnen på de sjöslag där polska sjömän deltog under andra världskriget. Det övertydliga symbolspråket lämnar ingen i tvivel – Här kämpade vi då. Och vi är beredda att kämpa på nytt! Många liknande krigsmonument föll samtidigt med kommunismen, men ute på Westerplatte står kolossen orörd kvar.

Westerplattemonumentet. 25 meter granit, skapat år 1966 av konstnärerna Adam Haupt, Franciszek Duszenka och Henryk Kitowski.

Vad som däremot saknas är en vänskapsgåva från grannen i öster. Den stridsvagn av typen T34 som tidigare stod uppallad på en sockel av sten med inhuggna spår efter larvband har plockats bort. Den passade inte in i det nya Polens nationalmonument utan förflyttades raskt till glömskan. Men intressant nog har man inte avlägsnat dess fundament som nu istället ger en illustration av hur snabbt politiska realiteter kan skifta. Spåren har symboliskt nog lämnats kvar…

Stridsvagnsmonumentet – en rysk T34:a på sitt podium.

En avslutad vänskap. Fundamentet ligger kvar, men stridsvagnen är borta…

Som utifrån kommande besökare, en turist från ett Sverige som inte drabbades av andra världskrigets katastrofer, närmar man sig storögt en plats som Westerplatte. För det hände här. Precis där jag står. Historiens omtalade vingslag? Nej, en närvaro där detaljerna talar till dig. De sprängda husen. Kulhålen i väggarna. Trots att området idag är tillrättalagt och anpassat för att kunna härbergera stora mängder människor blir upplevelsen stark. Samtidigt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig de förhållanden som rådde på den smala halvön vid Danziger Bucht under den kaotiska vecka då historia skrevs. Smärtan och den tilltagande paniken som vägdes mot trotsighet och mod. Insikten om kampens hopplöshet som smög sig in allt eftersom timmarna gick…

Westerplattes kasern – det bombsäkra skyddsrummet i källaren med sina skottgluggar.

Den som vill kan göra besöket vid Westerplatte kort. Bussgrupperna hastar fram längs den breda betongvägen, pausar vid kasernruinen för att sedan fortsätta ut till monumentet och den ofrånkomliga gruppbilden. Den som har ett djupare intresse, en önskan att försöka förstå – eller mer tid till sitt förfogande – dröjer kvar. Utmärkta flerspråkiga informationstavlor finns samlade temavis längs vandringsleden runt Westerplatte. Och glädjande nog är det hela berättelsen man erbjuds, inte bara händelserna i september 1939.

Författarna går långt tillbaka. Till hur floden Wislas (tyska Weichsel) för staden Danzigs livsviktiga utlopp blockerades alltmer av en tillväxande sandrevel. Hur man kämpade för att hålla passagen öppen och segelbar. Hur militära befästningar och badortsliv samsades under den preussiska tiden. Så områdets roll i maktspelet efter det första världskriget, då fristaten Danzig stod under uppsikt av Nationernas Förbund. Där det självständiga Polen fick rätt till en utpost; en omlastnings- och kontrollstation för militär utrustning vid Wislas mynning. Westerplatte. Sambanden klarnar. Frågan om varför allt skedde just här besvaras.

Besökare kan stanna till vid ett antal stationer och läsa om Westerplatte före och under andra världskriget.

Westerplattes komplicerade historia får en bra, flerspråkig framställning.

Det är egentligen ganska självklart att det är den heroiska berättelsen som prioriteras. Motståndsviljan och okuvligheten lyfts fram, en form av storytelling som krävdes när ett av kriget sönderslaget land skulle samlas och resa sig. Ett Polen som återskapades ännu en gång, liksom tidigare under sitt växlingsrika och ofta tragiska förflutna. Historien kanske inte precis upprepar sig, men i den här delen av  Europa har arméer påfallande ofta marscherat fram. Och vi svenskar har aktivt bidragit. Det är inte för inte man talar om 1600-talets mitt som ”den svenska syndaflodens år”…

Problemet är att det finns en annan vinkling på berättelsen om Westerplatte; ett synsätt som i och för sig inte förringar de polska försvararnas mod, men som ger historien ett lite annorlunda perspektiv. För de historiker som studerat den andra sidans kvarlämnade dokument och vittnesmål lyfter istället fram tysk inkompetens och överdriven försiktighet som huvudorsaker till att garnisonen vid Wisla lyckades hålla ut mot övermakten så länge.

Det rekonstruerade vakthuset – en lätt maskerad bunker.

Egentligen betraktade den tyska militära ledningen Westerplatte med sina 200 soldater som en bisak. De övermodiga lokala nazisterna i Danzig hade lovat att utposten skulle övermannas och tvingas kapitulera inom någon timme efter att anfallet hade inletts. Man hade ingen aning om vad som verkligen doldes i tallskogen.

Slagskeppet Schleswig-Holstein hade kommit till Danzig på officiellt besök några dagar innan krigsutbrottet. Dess verkliga uppgift var att beskjuta polska ställningar uppe vid hamnstaden Gdynia efter att fartygets tunga artilleri demolerat utposten vid Wisla. Det hela skulle vara raskt avklarat. De trupper som fanns ombord var främst på plats för att skydda fartyget mot sabotage när det låg i hamn. Nu sattes de in för att skynda på den polska garnisonens kapitulation. Men istället för en promenadseger mötte anfallarna ett väl organiserat och förbittrat motstånd.

Det hade uppförts bombsäkra byggnader ute på halvön och kasernen skyddades av fem till vakthus maskerade bunkrar försedda med kulsprutor. Det fanns system av skyttegravar och rent av en kanon på Westerplatte. Svåra förluster gjorde tyskarna överdrivet försiktiga. Ett som det skulle visa sig förödande flyganfall genomfördes, men den tyska ledningen vågade inte utnyttja det tillfälliga övertag som bomberna skapade. Den enkla seger som hade förutspåtts övergick i ett kostsamt ställningskrig fram till kapitulationen den 7 september. Det hjältemodiga polska försvaret möjliggjordes i hög grad av motståndarens felbedömningar och militära oerfarenhet. Men den aspekten på historien tas överhuvudtaget inte upp i områdets annars informativa skylttexter. Den förklaringen var ointressant 1945. Man behövde inte känna till tyska misstag utan möta polska hjältar!

Kommers utanför grindarna. Vissa souvenirer är mer smaklösa än andra…

Berättelsen om Westerplatte – tillrättalagd för det nya Polen?

I vilken riktning har situationen ändrats idag? Är berättelsen om Westerplatte densamma nu som då? Att halvöns ruinfält fortfarande är ett nationellt besöksmål av rang märker man på kommersen utanför grindarna. Här samsas mer seriösa souvenirer med det mest smaklösa krimskrams och militärt surplus. Historiens betydelse och dagens medvetna historiebruk illustreras av filmen Tajemnica Westerplatte (The Secret of Westerplatte) från 2013. Här blir slagfältet närmast scenen för ett kammarspel, fokuserat på konflikten mellan utpostens befälhavare major Sucharski och hans adjutant kapten Dabrowski. Den förstnämnde står för ett mer humanistiskt och därmed defatistiskt synsätt, medan hans nästkommenderande företräder den hårda linjens motstånd till varje pris.

Att filmen fått ett mycket blandat mottagande är föga förvånande, eftersom ämnet fortfarande är så pass känsligt. Vissa har beskrivit framställningen som ”opatriotisk” och ”antipolsk”, rent av som i grunden falsk och ”offensive to the dignity and honour of Polish Soldiers”. Andra kritiker har istället hyllat filmen som ”a hymn to the heroism of the defenders of Westerplatte”. Talande är att premiären sköts upp från planerade 2009 fram till 2013 och att filmen lanserats internationellt under fyra olika titlar, från det neutrala Battle of Westerplatte till det laddade  Heroes of Westerplatte. Samma film, men försedd med olika grundackord. Berättelsen om septemberveckan för 77 år sedan lär fortsätta att förändras i takt med de politiska skeenden Polen genomgår. Alla verkar behöva Westerplatte, men till olika ändamål. Historiebruk är inte okomplicerat.