Stenhuggarens spett?

Stenhuggarens spett – ett vattenfynd från Jönköpings slott

Det låg djupt ner i dyn, en bit ut från vad som en gång utgjort strandlinje vid Munksjön. Ett kort, men kraftigt järnspett som med största sannolikhet tillhört en av de byggnadsarbetare som uppförde vallar och bastioner kring Jönköpings slott. Eftersom lämplig sten saknas i fästningens närområde har man fått förlita sig på transporter av olika slag för att få in lämpligt material till byggarbetsplatsen. Enklast var att välja sjövägen; att med skutor eller pråmar frakta stenblocken över Vättern och in genom det korta ålöp som idag heter Hamnkanalen. Munksjön var (och är) djup längs den västra stranden, så det innebar inget problem att komma nära slutmålet. Vid utgrävningen 2012 hittade vi rester efter dykdalber och timmerkar som man kunnat förtöja vid i samband med lossning av tunga laster.

Emellertid var det nog just här, nära stranden, som de största problemen med stenfrakterna gjorde sig påminda. Det gällde att på ett säkert sätt kunna lyfta de många hundra kilo tunga blocken upp ur ett lastrum och flytta dem över till fast mark. Säkert skedde det olyckor av och till. Man halkade, tappade taget eller också brast lyftanordningarna. Detta kan vara förklaringen till ett annat fynd, ett väl tillhugget sandstensblock som ursprungligen suttit i det nordöstra hörnet av bastion Carolus. Stenen påträffades våren 2013 på flera meters djup när grävmaskinerna förberedde spontning utmed Munksjön. Det här blocket hade i och för sig fallit i vattnet i samband med rivningsarbetet 1834-35 (vilket visades av ännu fastsittande kalkbruk), men liknande tillbud inträffade även då fästningen uppfördes.

Kort, men kraftigt. Bara 118 cm långt.

Vi kanske kan tänka oss följande scenario när järnspettet gick förlorat? Man lossade huggen sten från en skuta som förtöjts på djupt vatten, en bit ut från stranden. Lyften skedde med rep, block och talja. Kanske fanns det en lastkaj, men det är också möjligt att man utnyttjat den mer omständiga metoden med omlastning till en liten pråm som kunde dras upp på stranden. Även om kranbommar utnyttjades, både på skutan och från land, krävdes det mycket baxande och svett innan de vackra sandstensblocken till sist hamnade på avsedd plats. Och just den här gången gick det snett. En arbetare miste sitt spett ner i vattnet och det försvann för gott. Eller rättare sagt, det försvann för en period på exakt fyra sekel innan arkeologerna återfann järnspettet på nytt.

Man kan tycka att det är kort, med en längd på bara 118 cm, men det finns säkert en god förklaring. Till exempel att man avsåg att utnyttja detta redskap på trånga ställen. Mindre kraft som hävstång, men lättare att komma intill! Spettet från Västra kajen hamnar nu, när metallkonserveringen är klar, på Miliseum i Skillingaryd där man byggt upp en fin utställning om befästningskonst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s