Fotogrammetri

Sedan 1930-talet har fotogrammetri använts som hjälp vid kartering. Lantmäteriet har flygfotograferat hela landet i stråk som överlappar varandra. Med två överlappande flygfoton som placeras så att man ser en bild med varje öga får man en stereoeffekt. På så sätt kan man mäta höjder. Med den metoden har man tagit fram höjdkurvorna till våra kartor. Man har även bearbetat flygbilderna för att kompensera för varierande avstånd och terrängens ojämnheter så att man har fått ett ortofoto, d.v.s. ett skalriktigt foto med samma geometri som en karta. Ortofotot passas in i ett koordinatsystem med hjälp av inmätta punkter som syns i flygbilden. Med ortofotot karteras sedan markanvändning, vägar och byggnader. I dag används laserskanning för att skapa terrängmodeller och höjdkurvor men fortfarande fyller ortofotot sin funktion.

På länsmuseet har vi börjat använda fotogrammetri för att dokumentera fornlämningar. Genom att fotografera en fornlämning ur olika vinklar och sedan sätta samman bilderna i ett datorprogram skapar vi en tredimensionell bild av fornlämningen. Om man vid en underökning successivt dokumenterar en fornlämning på detta sätt kan man skapa en modell där man kan titta in i den ur olika vinklar och därmed kan man bättre förstå dess konstruktionsdetaljer.

Nedanstående färgglada bild är en dokumentation av en hålväg. Grundfärgen i bilden visar hur marken lutar i förhållande till hålvägens bottenplan. Mörkgrönt är ingen eller liten lutning och rött är en kraftig lutning. De blå kurvorna är höjdnivåkurvor med  10 cm ekvidistans. De röda kurvorna visar höjd över hålvägens bottenplan med 5 cm ekvidistans.

Annonser

Triangulering

En av de viktigaste metoderna vid kartering har historiskt sett varit triangulering. Triangulering går till så att man bygger upp ett nät av trianglar genom att markera fasta punkter i terrängen. Man mäter sedan vinklarna mellan punkterna och några baslinjer mellan punkterna. Genom trigonometriska beräkningar kan man sedan räkna ut punkternas positioner och sätta ut dem på en karta.

En av de första trianguleringarna utfördes av Tycho Brahe på 1570-talet. År 1758 inleddes en triangulering längs svenska kusten för framställning av sjökort. Med början 1815 genomfördes en första rikstriangulering. År 1816 påbörjade astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve en triangulering för att mäta upp meridianen 25° Ö från kusten i Nord-Norge till Svarta Havet. Det var det första försöket att mäta upp en meridianbåge. Mätningarna avslutades 1855 och 34 av de 265 mätpunkterna är idag ett världsarv.

Vid framställning av geometriska kartor fäste man till en början inte så stort avseende vid var på jordklotet man befann sig. Uppgiften var att kartera en gård eller kanske en socken och syftet var att fastställa äganderätt och att ge ett underlag för ekonomisk värdering. De tidigaste mätningarna resulterade inte i några kartor utan i utstakningar på marken och i beskrivningar av tomternas storlek och läge. Ett av de viktigaste redskapen för lantmätaren sedan 1600-talet och in på början av 1900-talet har varit mätbordet. Det placerades över en uppställningspunkt, horisonterades och orienterades mot norr. Man syftade in en detaljpunkt med en diopterlinjal, från slutet av 1700-talet försedd med tub, och ritsade ut riktningen på mätbladet. Samma punkt syftades in från en annan uppställningspunkt och där ritsarna skar varandra hade man punktens läge på mätbladet. Avståndet mellan uppställningspunkterna mättes med mätkedja, från slutet av 1800-talet med mätband eller distanstub. Man kunde också mäta längden från uppställningsplatsen till detaljpunkten och sätta ut punkten med hjälp av linjalens skala.

Även i dag är vinkelmätningen central vid kartering med totalstatiion. Men eftersom totalstationen samtidigt sköter längdmätning och beräkningar behöver man inte tänka så mycket på det.

Gränsmärken

När man går i skogen stöter man ibland på en upprest sten. Kanske är det en fyrkant inhuggen i den ena sidan. Då är det ett gränsmärke man har råkat på. Gränsmärken blev viktiga i samband med skiftesförrättningarna på 1800-talet. En del gränsmärken är äldre än så. Viktigare gränser kan markeras med större gränsmarkeringar. Ibland har man byggt femstenarör, med en sten i mitten och fyra runt om. Idag markeras gränser oftast med järnrör som ger en mer distinkt markering. Om gränsmärket fortfarande fungerar som gränsmärke får det inte flyttas eller förstöras. Det är gränsmärket som avgör var gränsen går, inte en linje på en karta. Några gånger står gränsmärket kvar som ett minne efter en sedan länge försvunnen gräns. Då räknas det som en fast fornlämning och får inte heller förstöras.

Gränsmärke i befintlig gräns, Tranås soclen.

Detta är första delen i en liten bloggserie med temat kartering.



Den gäckande hålvägen

Ibland är det svårare än vanligt att hitta igen fornlämningar. Jag arbetar sedan i somras med en förundersökning som omfattar ett drygt halvdussin fornlämningar i Aneby kommun. En av dem är en hålväg som jag har i uppdrag att dokumentera. När jag besökte hålvägen första gången hade jag en hand-GPS till hjälp att hitta den. Jag hittade en hålväg i området men tyckte inte att läget stämde riktigt med vad GPS:en visade. Det skyllde jag på svåra mottagningsförhållanden i den täta skogen. Senare mätte jag in hålvägen exakt med en totalstation. När jag kom in på kontoret och tittade på mätningarna blev det uppenbart att hålvägens läge avvek rejält från det som var registrerat i Fornminnesregistret. Betydde detta att jag hade hittat en annan hålväg eller var det registreringen som var felaktig? Jag la in hålvägen på en terrängmodell jag hade gjort utifrån Lantmäteriets flygburna laserskanning. Då kunde jag se en linje öster om den linje jag hade mätt in. Och den fortsatte i samma riktning. Några dagar senare hade jag tillfälle att på nytt besöka området. Jag kunde då konstatera att hålvägen gick där terrängmodellen visade; det fanns ingen hålväg där den var registrerad tidigare.

På kartan nedan visas både den inmätta och den registrerade hålvägens läge med terrängmodellen som bakgrund. Jag har ringat in den del av hålvägen som syns i terrängmodellen. I den västra delen där hålvägen är inmätt med totalstation är skogen för tät för att laserskanningen ska kunna visa några detaljer.

Nya totalstationer


I höstas köpte vi nya totalstationer. De gamla hade åtskilliga år på nacken så det var på tiden. Våra nya totalstationer kommer att underlätta vår tillvaro betydligt. Inga tunga batterier, inga kablar. En laddare per station istället för tre. Ett användargränssnitt som låter oss koncentrera oss på det som ska mätas in. Vi tycker redan om dem. Christian på Leica i Malmö har gjort kodlistor och formatfiler för att användningen ska bli så enkel som möjligt. I förra veckan hade vi övningar i museiparken i vintervädret där vi bekantade oss närmare med stationerna. Nu längtar vi till våren när vi ska få ge oss ut i fält med våra nya arbetskamrater.
 

Mätövning i Museiparken

Totalstation? Ja, det är ett knepigt namn. I äldre dagar mätte man vinklar för sig och längder för sig. Därefter räknade man i efterhand fram de inmätta positionerna. I princip mätte man nästan bara vinklar och mätte några enstaka längder för att få rätt skala på inmätningarna. Det är nämligen mycket lättare att mäta vinklar än längder exakt om man använder mekanisk mätutrustning. När elektriska distansmätningsinstrument (EDM) började användas i början av 1950-talet kunde man med hjälp av laser enkelt mäta längder med stor noggrannhet även över långa avstånd. Fortfarande mättes dock längder och vinklar med separata instrument. När elektroniken utvecklades blev det möjligt att ändra på detta. Totalstationen mäter både vinklar och längder och räknar även fram koordinater på de inmätta punkterna. Den är total.

Markanvändning och miljö i Månsarp

Våren 2010 undersökte vi ett par röjningsröseområden i Månsarp. I samband med undersökningen togs en sedimentlagerföljd i den närbelägna Röshultsmossen. Efter mycket analyserande är rapporten nu klar och kan laddas ner på vår hemsida www.jkpglm.se. Välj Kulturmiljö – Publikationer – Arkeologiska rapporter – 2011. Rapporten har nummer 2011:48. Pollenanalysen genomfördes av Mats Regnell vid Stockholms universitet.

Undersökningen visade att området sannolikt har utnyttjats för odling och bete redan under folkvandringstid, i mindre utsträckning redan under romersk järnålder. Pollenanalysen visade även att det under romersk järnålder har funnits en boplats i omedelbar närhet av undersökningsområdet, även om några spår efter denna inte kunde återfinnas vid avbaningen. Därefter vidtog en period utan agrara aktiviteter men skogsbete har troligen förekommit. Omkring år 1100 e.Kr. påbörjades en ny aktivitetsfas som utmärks av odling och bete. Både korn och råg har odlats. Lägre halter av träkol gör det mindre sannolikt att en bosättning låg i omedelbar närhet till undersökningsområdet vid denna tid. Denna fas sträcker sig genom hela den analyserade delen, till ca 1400 e.Kr., men fortsätter troligen ovanför denna. De röjningsrösen som föranledde hela undersökningen kan till viss del ha börjat anläggas redan under förhistorisk tid eller medeltid, men har till större delen tillkommit under nyare tid.

Ladda hem och läs rapporten för att få veta mer.

En utgrävning inomhus!!

De arkeologiska utgrävningar som vi genomför brukar, av naturliga skäl, ske utomhus. Men ibland kan det faktiskt hända att vi får sitta inomhus!

I våras grävde våra kollegor på Blekinge museum och Smålands museum/Kulturparken Småland ut delar av ett gravfält från järnåldern i Karlskrona. Bland brandgravarna med brända ben hittade de två så kallade skelettgravar. I dessa två gravar hade man lagt den döde utan att kremera honom eller henne. Gravfältet ligger på sandig mark som ju är väldigt genomsläpplig. Arkeologerna blev inte särskilt förvånade när de såg att skeletten var dåligt bevarade. För att försöka få fram någon information om de begravda personerna tog de varsamt upp skelettdelarna ur marken och la dem i separata kartonger. Kranierna tog man dessutom upp som preparat. Man grävde då upp kranierna som en klump, de packades in i aluminiumfolie och lades i en kartong. Efter att kartongerna hade levererats till oss i Jönköping kunde jag påbörja den arkeologiska utgrävningen och osteologiska* analysen av skeletten inomhus.

Det ena kraniet som preparat före utgrävningen inomhus. En växt av oidentifierad art har börjat gro i sanden i kraniet.
Kraniet grävs sakta fram…….
…..och börjar äntligen bli synligt.
Det var inte särskilt mycket ben som fanns kvar i klumparna med sand. Tack vare att de togs in som preparat kunde vi ändå få veta lite om dem. I den första graven hade man begravt en vuxen person som åtminstone var 25 år gammal när han eller hon dog. Skelettet i den andra graven var något bättre bevarad. I den låg resterna efter en man som troligen var 25-30 år gammal när han dog men han kan även ha varit upp emot 40 år gammal. Medan han levde var han omkring 170-175 cm lång.
Allt som fanns kvar av kraniet från den första graven.
För en gångs skull kunde jag arbeta helt opåverkad av väder och vind under utgrävningen!

*Osteologi = läran om ryggradsdjurens skelett

Anna Kloo Andersson