Arkeologi i Eksjö

Drönarbild över den sydvästra delen av undersökningsområdet.

Under ca två veckor i september undersökte Jönköpings läns museum kvarteret Cicelören i Eksjö, korsningen Norra Storgatan/Arendt Byggmästaresgata/ Vaxblekargränd. Det var här det brann för två år sedan. På tomten låg ett antal sentida djupa källare vilka helt tog bort möjligheterna att äldre lämningar skulle påträffas längs med Vaxblekaregränd och den södra delen av Norra Storgatan.

På mitten av Norra Storgatan, låg en stenläggning för en portgång till innergården. Under 1600-talet låg ett antal mindre hus längs gatan, som byggdes ihop till en huslänga under senare halvan av 1700-talet. Stenläggningen låg under huslängan och visar var en äldre ingång till gården legat. Den har en trolig datering till 1600-talet. På bilden med stenläggningen syns även vattenrännan till höger och grunden till en husvägg på vänster sida.

Här syns stenläggningen som låg i inkörsporten från Norra Storgatan. Till höger en vattenränna och till vänster stenar till husväggen.

Ägolängderna till tomterna sträcker sig tillbaka till 1640-talet med olika hantverkare. Under 1700-talet var det ett antal handels- och köpmän som ägde tomterna. Det aktuella området var från början två tomter som under mitten av 1700-talet slogs ihop till en enda tomt med boningshus, uthus, ladugård och förrådsbyggnader. År 1812 köptes gården av den förste garvaren och från 1821 ägde släkten Aschan gården. Här både bodde man och hade sin verksamhet med garveri fram till 1867. I ett försäkringsbrev från 1836 finns beskrivet hur garverilokalerna mot Arendt Byggmästaresgata varit uppbyggda. Här fanns ett antal i jorden sänkta barkkar och tjärade lårar/kar. På övervåningen fanns torkvindar för lädret.
I denna länga ut mot Arendt Byggmästaresgata hittade vi sex bevarade kar och lårar. Vi trodde först att de var från 1700-talet men arkivstudier visar att detta är rester efter Aschans garveri från början av 1800-talet. Översiktsbilden visar trälådorna på plats.

Översiktsbild över de sex karen/bingarna. De rödaktiga brädorna intill det största karet är nya brädor som stöttar upp den ena sidan.

Garveriprocessen inom tomten: Råhudarna var hårda och måste mjukas upp och det kallas att veka. Detta gjordes genom blötläggning, helst i rinnande vatten. De hängdes sedan upp och fick rinna av. Nästa steg var att få bort hår från hudarna, som gjordes genom kalkning. Det utfördes i kar eller bassänger i ett särskilt rum som kallades kalkhuset. Hudarna lades i tur och ordning i fyra olika kalkbad med bränd kalk och vatten, med olika styrka. Det tog ungefär 12 veckor att kalka en hud. De skulle stötas och kalken skulle röras runt många gånger med särskilda störar. Karen var nedgrävda för att göra det lättare att röra runt hudarna och man stod uppe på kanterna när man jobbade. Arbetet var påfrestande för människornas hud och framförallt händerna tog stor skada av den frätande kalken. Sedan skulle hår, hud och köttrester avlägsnas och det gjordes i en så kallad skavbom. Det var en välvd träyta, ca 50×200 cm, klädd med zinkplåt. Man använde särskilda hår- och skavknivar när man försiktigt skavde av alla oönskade rester. Efter detta skulle hudarna pyras, vilket innebar att de luckrades upp för att kunna garvas. Hudarna lades i så kallade pyrkar som var nedsänkta i marken. De fylldes upp med hudar som skulle ligga i en 20 gradig blandning av vatten och hönsgödsel i ca 2 veckor. Vatten värmdes vid en eldstad för att få den 20 gradiga temperaturen som måste hållas hela tiden och det gjorde arbetet arbetskrävande och självklart illaluktande. Det var vanligt att arbetarna under denna process fick extra brännvin varje dag för att härda ut. Efter pyrningen sköljde man hudarna i vatten och därefter kunde själva garvningen ta vid.

Det största karet som hittades på undersökningen var mycket välbevarat och har troligen varit ett pyrkar. Det var 2 x 1,2 meter stort och 1 meter djupt. När garveriet slutade användas fylldes lådan med tegelpannor, sten och puts.

Garvandet har inte ägt rum på den aktuella tomten utan de har garvats i stora runda laggade kärl eller kar med direkt tillgång till vatten. Längs med Eksjöån har både Aschanska garveriet och andra garverier legat. Ett av de stora lock som legat ovanpå dessa kar kan ses utanför Eksjö museum. Garvningen gjordes med vatten, bark och urin och kunde ta mellan 1-2 år beroende på produkt.
Samlingen med kar som troligen varit tjärade har utgjort ett speciellt kalkrum eller kalkhus som det kallades.

Ett av fynden som låg bland kalk-karen var en tallrik med blått mönster. Det visade sig vara ett fat från serien Willow. Det har tillverkats på Rörstrands porslinfabrik och år 1826 kom det första mönstret i serien. Färdiggraverade kopparplåtar köptes från England. Populära var klassiska motiv från Kina. Willow, som betyder tårpil, handlar om olycklig kärlek med en rad olika motiv som kunde placeras på olika sätt på godset. På den aktuella tallriken syns båten som kärleksparet lyckas komma undan i. Dekoren var populär under hela 1800-talet.

Del av den tallrik som hittades intill ett av kalkkaren. Från Rörstrands porslinfabrik med mönstret Willow.

Den arkeologiska undersökningen är nu avslutad och inget mera kommer att behöva göras av museet på plats. Resultatet kan tyckas ganska magert och framförallt så hade vi hoppats på äldre lämningar, som hus och fynd med hantverksrester från 1600-talet. Istället så hittade vi kalk- och pyrkar, en lämning som inte undersökts tidigare i Eksjö, och som nu ger ytterligare en bild av garvarnas vardag i den gamla trästaden.

Lästips:
Bengt Nyström & Jan Brunius. Rörstrand 280 år, med fajans, flintgods, porslin och stengods.
Länsstyrelsen Blekinge län. 11 garverimiljöer i Blekinge. Rapport 2016:19

 

Annonser

Rosenlunds herrgårdspark återuppstår

När Jönköpings läns museum 2011 kunde visa att det fanns välbevarade spår av Gustaf Mauritz Posses 1700-talspark vid Rosenlunds herrgård blev det början till en omvärdering av hela anläggningen. Herrgården som varit ute till försäljning vid flera tillfällen framstod allt tydligare som en bortglömd pärla som legat i dvala i 200 år. Kommunen började sakta men säkert inse att det fanns en stor utvecklingspotential i att ta tillvara herrgården och dess miljö till glädje för Jönköpingsborna. En plats för rekreation och möten, en oas med ett historiskt förflutet.

Översikt över herrgården och delar av den schaktade ytan.

Nu är vi färdiga med vår undersökning i parken i Rosenlund. Vi har schaktat, dokumenterat och ytterligare delar av parterren i söder har rensats fram. Längs med hela schaktet, i samma riktning som herrgården, har en bred grusgång och en rabatt avslutat terrassen mot väster. Gången och rabatten ligger ca 25 meter nedanför byggnaden, mot väster. Under grusgången grävde vi fram en stödmur för den uppfyllda terrassen. Denna mur syntes inte på den tidigare georadarkartan utan kom som en överraskning i slutet av schaktningarna.

Här syns parterrerna, markerat med svart, den breda grusgången ( röd linje), den stensatta stödmuren (lila linje) och rabatten markerad med en grön linje.

Muren har troligen aldrig varit synlig utan byggdes för att hålla jordmassorna på plats där parterrerna ligger. Muren har sedan täckts av den breda grusgången där man kunnat gå för att beundra parken. Nivåskillnaden mellan murens topp och botten har sedan dolts med matjorden till den långa rabatten som funnits här. Troligen har rabatten bestått av sommarblommor med de låga blommorna runt ytterkanten och de högre växterna i mitten. På så sätt har man skapat en pyramidformad rabatt som var lika snygg att se på både från herrgården och från parken.
Ytterligare en överraskning var resterna av stenläggningen som bestod av mindre kullersten och en bevarad vattenränna. Den var en så kallad ränndal som låg ca 5 meter från herrgården och löpte också i nord-sydlig riktning. Troligen är vattenrännan samtida med parterrer, mur, rabatt och grusgång. Allt ett sätt för Baron Posse att visa på sitt trädgårdsintresse och sina influenser från övriga Europa.

Den stensatta vattenrännan, ränndalen, som har ingått i den stensatta ytan mellan herrgården och parken.

Nu ska resultaten presenteras för kommunen så får vi se hur 1700-tals parken ska kunna rekonstrueras så tidstroget som möjligt. Det är mycket ovanligt att en 1700-tals park är så välbevarad som i Rosenlund och att man planerar att återskapa den. Det är något som Jönköpingsborna borde kunna få stor glädje av framöver.

En sista chans att få se de arkeologiska spåren av parken innan arbetet med rekonstruktionen startar ges vid vår visning onsdagen den 14 juni klockan 18. Samling vid den norra kortsidan på herrgårdsbyggnaden.

Parterrer i Rosenlunds herrgårdspark

Efter två veckors undersökningar har vi nu schaktat fram merparten av det som finns kvar av Baron Posses parterrer. Parterr är franska och betyder ovan jord och har alltid en strikt geometrisk form. De har bestått av två likadana rektanglar där man skapat mönster genom att använda kontrasterande material och färger. Rektanglarna var 15×11 meter stora och gången emellan dessa två var 5 meter. Parterrerna skulle ses från herrgårdens paradvåning för att imponera besökaren med det senaste inom trädgårdskonsten. Trädgården anlades på 1790-talet.

Här syns parterrernas läge och form intill herrgårdsbyggnaden, de är markerade med rött.

Rektanglarna har skapats av ett grått grus som legat i dubbla rader. Den ringa förekomsten av odlingsjord som finns här talar för att det var hårt tuktat gräs som skapade konstrasten mot gruset. Gräset har ständigt tuktats i kanterna mot gruset och har även sannolikt hållits kort, troligen med lie.

Här syns det nordvästra hörnet av den ena parterren. De består av dubbla rader grått grus och ristade linjer ska förtydliga skillnaden mellan grus och jord.

Baron Posse var kanske först i Jönköping med det senaste från Frankrike där man under hela 1700-talet skapat strikta mönster inte bara med blommor, utan grått grus och grönt gräs. Man kan tänka sig alla besökarnas häpnad över något de inte sett tidigare här i trakten och en del herrgårdsägare skyndade sig kanske hem för att skapa något likande i sin trädgård.

Betydligt större än Jönköping men med samma effekt med grått grus och tuktat gräs. Här i parken i Versailles i Frankrike.

Nu ska vi ta oss an dammen strax nordväst om herrgården och förhoppningsvis ska vi kunna svara på vad man hade för växter och eventuellt fiskar i dammen här i slutet på 1700-talet.

Vi undersöker Rosenlunds herrgårdspark

Nu är det äntligen dags att undersöka hur mycket som finns kvar av Baron Posses herrgårdspark från slutet av 1700-talet. Under ca fyra veckor från 24 april till slutet av maj kommer Jönköpings läns museum att göra en arkeologisk förundersökning av parken. Tidigare har hela parken karterats med georadar då trädgårdsgångar, planteringsgropar och resterna efter två stensatta terrasser, så kallade parterrer, framkommit i anslutning till herrgården.

Nu ska fyra större områden inom parken delundersökas. De syns på kartan med markeringarna A-D.

2016-257 FU-karta

Karta över Rosenlunds herrgård och park. Här syns de fyra olika områdena A-D som ingår i förundersökningen.

Inom område A bakom herrgården ska vi söka efter två parterrer, gångsystem och stenläggningar. Hur mycket finns kvar av dessa viktiga element i 1700-tals parken? Vår förhoppning är att kommunen kan återanvända originaldetaljer vid återställandet/rekonstruktionen av den nya parken? Här kommer prover på odlingsjorden i parterrerna att tas för att se om det fortfarande kan finnas bevarat växtmaterial från 1700-talet. Museet ska även se om det finns spår efter terrasseringar eller trappor som bundit ihop de översta terrasserna närmast herrgården med den övriga parkytan. Inom område A hoppas vi även kunna se spår efter herrgårdens orangeri. Det var en byggnad som fungerade som ett stort växthus och som vinterförvaring av växterna.

Inom område B ska vi frilägga gångsystem, odlingskvarter och om möjligt såbäddar från herrgårdsparken. Här ligger den största utmaningen eftersom parken har använts som odlingsyta många gånger efter 1700-talet, vilket helt kan ha förstört spåren efter herrgårdsparken. Inom denna yta finns även ett möjligt hus från förhistorisk tid som ska undersökas vidare.

Inom område C ska två rundlar som ligger framför herrgården, tas fram och dokumenteras. De har vid olika tidpunkter varit dekorativa rabatter. De kommer sedan att täckas över.

Område D innehåller resterna efter en damm. Den har delvis undersökts tidigare (2013)  då man hittade ett frömaterial och fiskfjäll. Fröerna kom troligen från en igenväxningsfas med bland annat brännässla, hallon och andra ogräs. Fiskfjället tillhör en fisk av familjen Karp. Nu ska ytterligare undersökning visa på hur dammen har använts, vilka fiskar och växter som funnits här. Hur har den varit konstruerad och hur har avtappningssystemet i dammen varit uppbyggt?

Förhoppningsvis kommer vi att få svar på några av våra frågor och veta mera om hur den gustavianska parken i Jönköping har sett ut under sin glansperiod.

Rosenlundsherrgård

Fasaden av Rosenlunds herrgård ut mot den numera osynliga herrgårdsparken som vi nu hoppas kunna ta fram i dagsljuset.

Vi kommer att hålla visningar både dag- och kvällstid under perioden men återkommer om när dessa startar. Håll utkik på hemsidan och på plats i herrgårdsparken.

Susanne Nordström, arkeolog

Stadsodling redan på 1600-talet

Två veckor i januari gjorde Jönköpings läns museum en arkeologisk för- och slutundersökning inom kvarteret Citadellet. Förutsättningarna var inte de bästa, med kallt väder, delvis tjäle och en tomt som redan i stor utsträckning hade schaktats ner till botten på grund av diverse administrativa missförstånd och utan tillstånd från länsstyrelsen. Kvarteret Citadellet 10, ligger på den norra sidan av Slottsgatan, strax bortom  SAAB´s parkering, och här ska nya bostäder byggas

Ursprungligen fanns här bara träsk och sumpmark som sträckte sig ner till Rocksjön. För att kunna använda marken började Jönköpingsborna lägga ut en rustbädd. Detta gjordes i början på 1600-talet då staden flyttades, från den västra sidan om kanalen, till den östra.  Rustbädden bestod av mindre stockar och störar som bildade ett rutnät över torven som fanns här naturligt. Över detta lades sedan granruskor. Så här långt österut i staden har det inte legat någon bostadsbebyggelse utan området har framför allt använts till odling. Bostäder börjar uppföras här under den andra halvan av 1800-talet.

Karta med tomtägarna från ca 1696. Undersökningsområdet markerat med rött.

På en karta från 1696 syns de olika tomterna och namnen på dess ägare. Tomtgränserna har markerats med gärdesgårdar. Dessa har fortfarande bevarade både stående och liggande störar. Vi hittade två rader av tomtgränsen som har bevarats bra i den fuktiga torven och som visade att tomten var 10 meter bred.

IMG_1350

Den framrensade rustbädden som fanns över större delen av området. Den har lagts direkt ovan den naturliga torven.

I det sydöstra hörnet av tomten hade man inte grävt bort allt, utan arkeologerna kunde vara med och undersöka området från markytan ner till torven. Här hittade vi de första odlingsbäddarna från 1600−1700-talen i Jönköping. Bäddarna var ca 6 meter långa och 1,2 meter breda och låg i öst-västlig riktning. De låg på ca 1,30-1,40 meter under nuvarande marknivå. Analyser av fröer i jord från tidigare undersökningar har visat att man haft odlingar i staden, men detta är det första konkreta beviset på hur man har odlat.

IMG_1402

Här syns odlingsbäddarna som mörkare rektanglar mot den ljusa sanden. De mörka linjerna består av kupad matjord där man planterat grödan som odlats på rad. Skötsel och rensning har skett mellan raderna. All sand har lagts på efter att odlingen har avslutats. De stående störarna i framkanten är gärdesgården som markerar tomtgränsen.

Åtta stycken bäddar med upphöjda odlingsrader hittades. Jordprover har skickats på analys som förhoppningsvis kommer att tala om för oss vad man har odlat här. Var det bara, som namnet antyder, kål eller har andra nyttoväxter såsom lök, rovor, kryddor, bärbuskar och kanske till och med blommor vuxit här intill Slottsgatan? Bäddarna låg direkt på torven och rustbädden med endast ett lager sand emellan. Sanden lade man på som en sorts fuktspärr. All matjord som fanns här har fraktats hit. I den södra delen av tomten låg en kraftigare rustbädd vilken kan ha varit fundament till en liten infart där hästdragna kärror kört för att frakta hit all matjord.

Nu väntar vi med spänning på svaren från alla analyser som kan tala om för oss vad stadsborna bland annat odlade och åt under 1600−1700-talen. En av de större störarna från tomtgränsen har skickats på dendrodatering (årsringsdatering) vilket visat att den höggs ner 1624 och borde kort därpå bankats ner i gärdesgården då odlingen påbörjades.

IMG_1413

Här syns gärdesgården som fungerat som tomtmarkering. Den har bevarats i två varv. Här ligger den ihop med rustbädden. En av dessa stående störar har dendrodaterats till 1624.

Trots kyla och tjäle har vi fått fram mycket ny kunskap om hur kålgårdarna kunde vara uppbyggda på 1600-talet. Säkert har även mindre trädgårdsskjul för redskap och liknande också funnits på tomterna även om inga sådana rester fanns kvar på den aktuella tomten. Provsvar och rapport kommer under sommaren-hösten 2017.

Susanne Haltiner Nordström, arkeolog

Strandtomt vid Munksjön

Sommaren 2014 undersökte museet ett område vid Smedjegatan, kvarteret Almen, där trähus från 1700-talet hade rivits. Det var första gången som vi grävde i kvarteret som kallas Mellanraden, det som ligger mellan Östra Storgatan och Smedjegatan. Vi undersökte södra halvan av två tomter. Mellan tomterna låg en så kallad vret, en aln bred, dvs ca 60 centimeter. Här skulle man egentligen hålla rent så att eventuella bränder skulle få svårt att sprida sig. Utrymmet har dock oftast varit fullt med hushållssopor såsom djurben, trasiga keramikkärl och andra föremål som man slängt här.

Karta

Karta över undersökningsområdet i kvarteret Almen

Munksjön gick tidigare upp till Smedjegatans södra del. På den blöta och lite lösa sanden har man lagt ihop större stockar som grunder till byggnaderna. På den smalare tomten fanns ett stall, och på den större en smedja. Fällningsåret för stockarna i grundläggningen har vi genom att räkna årsringar daterat till 1617/1618.

DSC_0996

Stallet i den västra delen. Träplankorna var från början täckta med gödsel

Mellan smedjan och stallet låg en byggnad där man har bearbetat mässingstråd och plåt under den första tiden. Enligt årsringsdateringen är bygganden uppförd ca 1625/1626. Senare har en stor latrin placerats här, där gödsel från både människor och djur hamnat. Genom att analyseras detta har vi fått kunskap om vad innevånarna har ätit. Där fanns stora mängder tuggad säd, mestadels råg men även korn och havre. Där fanns också många bärkärnor, där lingon och blåbär dominerar men även hjortron, hallon, smultron och svarta vinbär visar vad som bland annat stod på menyn. De har även ätit frukt som äpplen och fikon. Spår av humle visar att de bryggde sitt eget öl på gården. Bryggeriavfallet användes sedan som svinfoder.

Området där bryggor och eventuella båthus legat kunde tyvärr inte undersökas eftersom de värmeslingor som ligger ute i Smedjegatan inte fick rubbas. Vi vet genom andra undersökningar att bryggor och kajer har varit viktiga för tomtägarna som bodde längs Munksjön.

Två smedjor har funnits på tomten. De har använts under samma tid men har haft olika inriktning, dels för bearbetning av järn, dels för tillverkning av blyföremål i byggnaden mot gatan. Några blykulor till pistoler hittades i smedjan. Två stall undersöktes, där kraftiga gödsellager har bevarat plankorna i trägolvet helt intakt. Här fanns även tappade föremål såsom en sporre, en nyckel, en spelpjäs och några mynt som nu kunde plockas upp.

DSC_5489

Spelpjäsen av trä som låg i stallet

Under tre av husen har så kallade husoffer hittats. Två hus har fått två silvermynt lagda under ena grundstocken, kanske för att ge tur åt byggnaden och får man anta, dess invånare. Under den ena smedjan har man istället placerat krukor under två av hörnstenarna som ett sorts offer.

Mynt F 4 fs

Silvermyntet från 1634 som lagts under stallet

Genom undersökningen har vi fått veta mer om människorna som bodde på strandtomterna vid Munksjön för 400 år sedan.

 

En katt begraven vid Högskolan

När vi var intill Högskolan för att leta efter delar av det medeltida Jönköping så dök plötsligt något ovanligt upp i den ljusa sanden. I en liten trälåda hade något lagts ner med stor omsorg och sedan grävt ner.

DSC_0073 Blogg

Anna har upptäckt den lilla trälådan och gräver försiktigt fram innehållet i den.

Det låg ett litet, delvis bevarat, skelett i trälådan. Käkarna med vassa tänder och lårbenen var allt som fanns kvar idag och svaga antydningar av mindre bendelar.

IMG_0959

I trälådan ligger skelettet efter en katt eller hund som betytt mycket för någon en gång. I mitten syns delar av käken med vassa tänder och nere i det vänstra hörnet lårbenen.

Tyvärr kunde inte benexperten säga mer än att det varit en katt eller en mindre hund, med hjälp av fotografierna vi skickat, men vi är nöjda med att ha hittat den lilla graven. Den har inte legat i sanden så länge utan en gissning är att lådan grävts ner under 1900-talet. Ibland får man spännande överraskningar på jobbet.

Susanne Nordström

Undersökningen i kvarteret Almen avslutad

Nu har vi tagit upp det sista fyndet och mätt in den sista stocken inom undersökningen i kvarteret Almen. De äldsta bostadshusen, som låg ut mot Östra Storgatan, försvann redan 1930 då den stående stenbyggnaden uppfördes efter en större brand. Den undersökta ytan berörde resten av tomterna ner mot Munksjön med verkstäder och ekonomibyggnader. När man flyttade in på tomten hade man strandtomt, då Munksjön gick ända upp till den plats där nu Smedjegatan ligger, med bryggor och kajplatser. En av frågeställningarna för undersökningen var om grundläggandet av Smedjegatan, som troligen skedde under 1630-tal, förändrade karaktären av byggnationen då de boende plötsligt fick två ”framsidor” på tomten. Detta verkar inte ha ägt rum. Infart till gården flyttades från Östra Storgatan till Smedjegatan men den låg i samma sträckning som tidigare. Byggnaderna har fortsatt att användas till stall och förråd vilket tyder på att den södra delen fortfarande var en bakgård. Det är först efter stora ombyggnader, då husen mot Smedjegatan får två våningar och ställs med långsidan mot gatan, som de börjar användas som bostadshus. Detta sker under 1800-talet.

De äldsta byggnaderna på tomterna var två stallbyggnader som anlagts direkt på ganska enkla träkonstruktioner. Det västra stallet har haft tre rum, ett stort i mitten där man haft djur och två mindre där det inte fanns några spår av gödsel. Rummet mot Smedjegatan har haft uppvärmningsmöjligheter (se tidigare blogg nr 3). Under plankorna i stallet framkom ett flertal mynt som troligen lagts dit för att bringa tur. Ett silvermynt är troligen från 1604, medan de åtta kopparmynten inte kan dateras förrän efter konservering. Stallet på östra tomten var mindre och även här fanns spår efter gödsel bara i det ena rummet. Båda stallen har byggts direkt vid anläggandet av tomterna runt 1620. Årsringsdatering på grundläggningsstockar, så kallat dendroprov, kommer att hjälpa till vid dateringen.

Plan över de påträffade husen markerade med lila. Smedjegatan är neråt på kartan. Klicka för större bild

Plan över de påträffade husen markerade med lila. Smedjegatan är neråt på kartan. Klicka för större bild

Mellan de två stallen i söder, låg en smedja. Denna är troligen äldre än den som framkom inom samma tomt på andra sidan gårdsplanen (se tidigare blogg 2). Vanligtvis så brukar inte verkstaden/smedjan placeras längs ner på tomten men detta kan vara ett tecken på att Smedjegatans uppförande innebar en förändring. Även smedjan har anlagts på en enkel träkonstruktion. Här har den största mängden mynt framkommit inom undersökningen vilket tyder på att man sålt sina produkter i själva smedjan, vilket var möjligt tack vare gatan. Här har en blykula och flera blysmältor påträffats vilket kan tyda på att en vapensmed har jobbat i smedjan. Smedjan har anlagts strax efter Smedjegatans utläggning på 1630-talet.

Norr om smedjan låg byggnaden med latrinerna. Här har säkert ytterligare funktioner såsom vedbod och likande funnits. Det går alltså redan nu innan analyser och efterarbete gjorts att se hur dessa gårdar varit uppbyggda.

Rapporen ska vara klar vid årsskiftet 2015/2016 men delresultat kommer att presenteras på Jönköpings läns museums hemsida allt eftersom.

Träränna i kvarteret Almen

Intill området där dasset har stått anlades även en ränna över den östra delen av tomten. Den har gått från gårdsplanen tvärs över tomten, mellan ytterligare en smedja och dasset. Rännan, som bestod av en stock som fått en V-formad urgröpning och ytterligare delar av en stock, som formats som ett lock. Trärännan löpte från gårdsplanen med lutning mot den östra tomtgränsen. Om det har varit den planerade lutningen eller inte är svårt att säga men locket låg fortfarande dikt an själva rännan så den har inte blivit nämnvärt rubbad. När vi flyttade pumpen, som höll grundvattnet på en arbetsvänlig nivå, fylldes rännan med vatten och den fungerade fortfarande mycket bra och allt vatten rann undan på en gång. Om funktionen var att avleda vatten från gårdsplanen eller om problemet var området inne bland husen är svårt att säga. Först trodde vi att rännan började/slutade i vreten mellan de båda tomterna. En vret var det smala utrymme som låg mellan två olika tomter och som skulle vara en aln bred, ca 0,6 meter. Måttet på vreten var lagstadgat och det var viktigt att dessa utrymmen hölls öppna för att försvåra eldspridningen mellan husen, vid en eventuell stadsbrand. Vretarna har trots detta oftast innehållit mycket avfall och i den östra tomten har man tömt sin latrin här. Rännan leds istället nästan rakt in i en av de stockar som utgjort fundament och vägg till det första huset på tomten.

Trärännan som löpte tvärs över tomten. Här med delar av locket kvar

Trärännan som löpte tvärs över tomten. Här med delar av locket kvar

Rännan slutade vid en väggkonstruktion synlig närmast i bild

Rännan slutade vid en väggkonstruktion synlig närmast i bild

Fyndet av en 400 år gammal, fortfarande fungerande, vattenränna var ett oväntat och spännande fynd. Det är tack vare de fuktiga förhållandena på det som tidigare var stranden till Munksjön som gjort att träet har bevarats så bra.

Latriner i kvarteret Almen

Inom det mellersta området som undersöktes hittade vi något som började med en färgskiftning i jorden. Ett kompakt grönaktigt lager som innehöll många keramikskärvor, skosulor, välbevarade träplankor och andra fynd. När vi kom längre ner i anläggningen kom även en stark lukt som vi inte haft tidigare och ganska snart stod det klart att det var en latrin vi höll på att gräva oss ner i. Här har alltså gårdens utedass stått under 1600-talet. Vi kunde konstatera att man byggt om byggnaden vi minst ett tillfälle och flyttat, om inte hela huset, så illafall hålen på dasset, eftersom vi hittade två områden med latrininnehåll. Detta kan tyckas vara en mindre lustig lämning att undersöka, och visst även efter 400 år, så sprider skiten fortfarande en mindre angenäm odör men innehållet är desto mer spännande. Här har man slängt sopor, vilka vi idag kallar fynd och man kan även tänka sig att man troligen drog sig för att ta upp saker som gled ur fickorna vid besöket. Förutom keramiken, skor och sulor tillverkade i läder och näver, hittades här även ett mynt, en knapp, ett dräktspänne i tenn och små bitar av brons som inte gått att identifiera. Även ett stort antal tygtrasor som troligen använts som toalettpapper har slängts här.

Ett spänne med blommönster tillverkat i tenn

Ett spänne med blommönster tillverkat i tenn

En knapp som tappats i latrinen

En knapp som tappats i latrinen

En liten hyska som suttit i ett klädesplagg

En liten hyska som suttit i ett klädesplagg

Delar av ett rödgodskärl som hittades i latrinen

Delar av ett rödgodskärl som hittades i latrinen

 

 

Latriner innehåller inte bara olika föremål utan här finns information som inte syns med blotta ögat. Prover har samlats in och när dessa analyserats kan vi förhoppningsvis få reda på vad man ätit på gården. Fröer som har klarat sig genom tarmsystemet finns fortfarande kvar i latrinen. Det kan tex vara smultron, hallon, blåbär, äpple, päron, krusbär och lingon. Även kryddor som dill, kummin och koriander. Tidigare prover inom staden har visat på sociala och kulturella skillnader mellan de olika kvarteren. I kvarteret Diplomaten, där arkivhuset numera ligger, bodde tyska hantverkare som togs hit för att jobba med vadmal, vilka på sin tomt haft exklusiva rester efter fikon, korinter, peppar, mandel, citrus och vattenmelon.

Resterna kan även visa hur renhållningen fungerat inom de aktuella tomterna. Under 1600-talet verkar man inom staden för det mesta ha forslat bort avfallet, men ibland har latrinen bara tömts ut i de små utrymmen som fanns mellan husen. De har också använts som gödning inom de små kålgårdarna på gårdarna. Resultaten från de aktuella latrinerna kommer att finna i den rapport som ska vara klar vid årsskiftet 2015/2016.

Fynd från kvarteret Almen

Det vanligaste fyndet är husets skålar och fat. Det mesta har tillverkats lokalt i staden av krukmakare, varav museet har undersökt verkstäderna efter 4 av dessa i området runt Östra Torget. De flesta kärl är trasiga men fortfarande syns mönstren och färgerna på skärvorna. Kärlen har använts i köket för att koka, förvara och servera maten i. Oftast åt man på trätallrikar, men dessa har förmultnat och påträffas relativt sällan. Skärvorna med blått och lila mönster är tallrikar i fajans, troligen importerat från Holland. Det lilla piphuvudet är gjort i lera som blev kritvit vid bränningen och under 1600-talet importerades de flesta från Holland.

Skärvor från olika hushållskärl och ett huvud från en kritpipa.

Skärvor från olika hushållskärl och ett huvud från en kritpipa.

Även importerad keramik, så kallat stengods, hade man i sina hus. Dessa krus tillverkades i Tyskland och spreds i stora mängder ut över Europa under 1600-talet. Det gråa godset med reliefdekor och koboltblå dekor är mycket typiskt. Kruset var en tydlig statusmarkör och ur detta har säkert stora mängder öl avnjutits.

En skärva från ett Westerwald krus med delar av en stämpel synlig.

En skärva från ett Westerwald krus med delar av en stämpel synlig.

Ytterligare rester efter ett vackert mönster ser vi i den kakelplatta som syns på bilden. Dessa rikt utsmyckade ugnar har bara varit de rikaste i staden förunnat och där kan vi gissa att de stått i något av bostadshusen som låg ut mot Östra Storgatan. När kakelugnarna blev omoderna slängdes de bland soparna längre ner på tomten, där vi nu har hittat dem. Kakelfrisen med enhörningar, som suttit högs upp på ugnen, har tidigare även hittats inom kvarteret Dolken, som ligger intill Kanalgatan. Enhörningen var ett mytologiskt väsen som omtalades redan under antiken.

Delar av ett krön till en kakelugn med en enhörning i mönstret.

Delar av ett krön till en kakelugn med en enhörning i mönstret.

I stallet, som vi tidigare har berättat om, låg flera metallföremål. I grundläggningen hittades en sporre och den trasiga nyckeln på bilden. Sporren, som är väldigt lik de som används idag, passar ju mycket bra att hitta i ett stall. Även en kniv och en ljushållare framkom här. Ljushållaren var säkert nödvändig i byggnaden med små fönstergluggar, som bara släppte in sparsamt med ljus.

Del av en nyckel som kanske passat i stalldörren.

Del av en nyckel som kanske passat i stalldörren.

Sporren som hittades i stallet.

Sporren som hittades i stallet.

Vid väggen till rummet närmast Smedjegatan, i samma byggnad som stallet, låg en vackert utsmyckad spelbricka. I samma rum stod en liten spis där man säkert suttit på kvällarna i brasans sken och spelat dam eller något liknande brädspel. Spelbrickan är tillverkad i trä och på bilden syns den lilla blomman i mitten och cirklarna runt brickan.

Den välarbetade spelbrickan.

Den välarbetade spelbrickan.

Kvarteret Almen- ett stall mitt i staden

Efter att vi var färdiga med undersökningen i den mellersta och norra delen av tomt 22 i kvarteret Almen, har vi flyttat oss till den södra delen. Här har vi hittat rester efter en ca 12 meter lång byggnad med tre olika rum. Närmast Smedjegatan låg ett rum, nummer 1, ca 3 meter långt, där två olika golvnivåer bestående av träplankor, har bevarats. Under det äldsta golvet, som troligen byggdes under första halvan av 1600-talet, har flera kulor av bly hittats med metalldetektor. Om detta betyder att man tillverkat blykulor till pistoler här eller om kulorna kommit med den sand som ligger mellan varje golvlager är i nuläget svårt att säga. I rummet har ingen uppvärmningsmöjlighet hittats så det har endast använts som förråd eller ekonomibyggnad.

Nästa rum har haft ett golv tillverkat av mycket kraftiga golvplankor. Plankorna var 3-5 decimeter breda och fortfarande i så bra skick att de kunde lyftas upp med grävmaskin en och en, helt oskadda. Rummet var drygt 5 meter långt och troligen 4 meter brett; hela rumsbredden var inte synlig i grävschaktet. Ovanpå golvplankorna fanns ett lager med hårt intrampad gödsel, gräs och halm. Det gör att vi tolkat utrymmet som ett stall. Mot den västra väggen fanns mindre plankor lagda på andra ledden. Här har antagligen hästarna utfodrats. Stadens gårdar var som regel utrustade med både ekonomibyggnader, fähus och stall, där man förutom hästar även hade grisar och höns. Korna, däremot, höll man utanför staden.

Huset med de tre rummen med trägolv

Huset med de tre rummen med trägolv

I det tredje rummet, intill det rum som utgjort själva smedjan, fanns också ett plankgolv. Där fanns dock ingen gödsel vilket kan betyda att det var här man förvarade höet till hästarna. Under träplankorna hittade vi med metalldetektorn ett litet silvermynt från Karl IX regeringstid, troligen från 1604. Myntet hade alltså varit i omlopp en tid innan det hamnade här eftersom stadens flytt till Öster ägde rum först efter stadsbranden 1612. Under samma golvplanka hittades även åtta kopparmynt som dock inte kunnat bestämmas ännu.

Silvermynt 1604, naturlig storlek 2 cm i diametern

Silvermynt 1604, naturlig storlek 2 cm i diametern

Den äldsta smedjan i kvarteret Almen

Den äldsta smedjan inom den västra delen av kvarteret Almen, som vi kallar tomt 22, låg under den första smedjan/verkstaden som vi beskrivit tidigare. Genom keramiken kan vi datera anläggningen till början av 1600-talet och smideshärden var nu närmare 5 meter lång och den del som tagits fram i schaktet var närmare 2 meter bred. Bredden har varit ytterligare ca 0, 5 in mot den västra väggen som vi inte har kunnat undersöka på grund av rasrisk för stående hus.

Den äldsta smideshärden på tomt 22. De två tegelässjorna i ytterkanterna med arbetsytan i mitten.

Den äldsta smideshärden på tomt 22. De två tegelässjorna i ytterkanterna med arbetsytan i mitten.

På fotot syns två ässjor uppbyggda av tegelstenar i varsin ände av smedjan. Den sotiga stenlagda ytan emellan har varit en arbetsyta. Inom ässjorna har man eldat med kol och värmt upp järnet vilket man sedan bearbetat på arbetsytan. Den hårt brända sanden, teglet och även stenarna visar på höga temperaturer. Hela smedjan har byggts upp med stora stenar med lera som fog och ett stengolv bestående av flata stenar har hört till (vilket på bilden redan har schaktats bort). Av den påträffade slaggen kan vi sluta oss till att man haft järn som huvudråvara men inget spill eller halvfärdiga produkter talar om vad man tillverkat. Storleken på smideshärden talar för en stor verksamhet. Förteckningarna över tomtägare under 1600-talet är lite knapphändiga och otydliga så det kommer att krävas arkivarbete, efter utgrävningen, för att eventuellt få veta vilka som bott och verkat här under just denna period.

Nu kommer vi att fortsätta nedåt för att se hur man grundlagt denna stora tunga smedja, eftersom underlaget består av naturlig sjösand.

Den första verkstaden hittad i kvarteret Almen

Redan den första veckan av undersökningen schaktade vi fram en smideshärd och ett vällagt stengolv som har tillhört en verkstad. Det är delar av den västra tomten som undersöks först. Den påträffade verkstaden var ca 5 x 3 meter stor. Härden som var uppbyggt av sandsten och kraftig lera har varit utsatt för kraftig värme och den var även mycket sotig. De flata sandstenarna som utgjort golvet var slitstarka och eldtåliga. Här har de förväntade fynden av metall från både tillverkning och spill lyst med sin frånvaro, vilket kan tyda på att verkstaden har städats noggrant eftersom råvaran var värdefull. Under mitten av 1700-talet innehades gården av tenngjutare Lars Ambjörnsson Lundvall. Tenngjutarna tillverkade fat, skålar och kannor. I de flesta hushåll användes trätallrikar till vardags och keramikkärlen var billiga att köpa men tennet var ett dyrare statusföremål som oftast ärvdes i generationer. Förhoppningsvis kommer vi trots allt att hitta någon degel eller andra rester efter tenntillverkningen så att vi kan vara mera säkra på tolkningen.

Verkstaden med smideshärden, golvet och stenraderna.

Verkstaden med smideshärden, golvet och stenraderna.

I den södra delen av verkstaden syns ett tydligt avslut på verkstadsytan med en stenrad, se bild, sedan kommer en passage som legat mot den yttervägg som även den syns som en stenrad på bilden.

Över undersökningsytan har bitar av olika skålar och fat i keramik hittats. Mönstren och formerna på skärvorna visar att de kommer från mitten av 1700-talet och även äldre typer av krukor har påträffats. Övriga fynd som hittats är djurben, som är rester efter måltider, pipor till rökning, glasflaskor och fajans, som är en sorts porslin. Men fortfarande är vi bara i början på undersökningen så antalet fynd kommer att öka kraftigt. Nu fortsätter vi neråt i historien och återkommer så fort vi har något mer att berätta om.

 

 

Är skräp alltid en sopa? Del 6

 En fyndgrupp som man inte riktigt kan kalla för skräp fast de har tappats i ganska stora mängder är mynten. De är viktiga för arkeologin eftersom de kan hjälpa till med datering av till exempel byggnader. Visserligen var mynten i omlopp under olika lång tid men det finns även sådana som tillverkades i stora mängder under en kort period med ett lågt pengavärde som kan användas till att datera korta tidsperioder.

Mynten tillverkades av silver eller kopparlegeringar. Det absolut vanligaste myntet i stan är Drottning Kristinas 1/4 öre kopparmynt som präglades under perioden 1632-1654. Dessa har tappats i princip i alla typer av miljöer i staden vare sig det handlar om rikare hushåll eller fattiga.
Det vanligaste myntfyndet, 1/4 öre kopparmynt från Drottning Kristinas regeringstid 1632-1654.
 
Bland de äldsta mynten på öster, från Gustav II Adolfs regeringstid 1611-1632, har ett antal så kallade klippingar hittats. Det är fyrkantiga mynt som försågs med rader av stämplar som sen klipptes isär. De förekom under 1500-1600-talen och var oftast en sorts nödmynt. Klippingen på fotot har stämpeln 1624, alltså året när den tillverkades. De flesta av de senare regenterna finns också representerade i fyndmaterialen. Mynten påträffas i golv och fyllnadslager under husen och har säkert tappats i samband med handel.  Det förekommer också att de lagts ut vid husbyggnation som en försäkran om ett bra hus och ett gott boende.
 
Klipping som fungerade som ett mynt. Årtalet 1624 syns i den övre delen. Framkom på tomten där biografen China tidigare låg.

Det absolut vanligaste är att mynten tillverkats av koppar, i små valörer, men ibland händer det att vi hittar en mindre skatt. Vid undersökningarna intill stadsbiblioteket 2009 framkom en liten stapel med silvermynt. Det var 15 mynt, alla tillverkade under Drottning Kristinas regering, varav sex av dessa präglats i Reval (dagens Tallin). Även dessa bestod av en liten valör, 1 öre, men eftersom de var gjorda i silver så representerade de ett större värde.
 
Silvermynt/skatt: Den påträffade myntstapeln med femton silvermynt i fyndskick
 

och efter konservering.
 

Ytterligare ett myntlikande föremål har påträffats vid grävningar på öster. Det är små mässingsbrickor, ibland försedda med ett perforerat hål. De har tillverkats i Nürnberg mellan 1586 och 1635. Räknepenningar användes ihop med ett underlag i form av ett bräde försett med linjer till olika räkneuppgifter. Det användes på samma sätt som en kulram.
 
 
Räknepenning i mässing tillverkad i Nürnberg, båda sidorna. Hittad på platsen där Arkivhuset står idag
 

Detta var den sista delen i serien om fynd i staden som man egentligen kan kalla skräp eller sopor. Tänk om dåtidens människor visste att arkeologerna skulle ligga på alla fyra för att leta fram deras borttappade och kasserade vardagsvaror 400 år senare. Med hjälp av dessa saker kan vi berätta om deras liv och leverne och låta Jönköpingsborna komma till tals igen, för de har ju så mycket spännande att berätta.
 
Susanne Haltiner Nordström

 
 

 
 
 


Är skräp alltid en sopa? Del 5


Vid stadsgrävningar hittar vi naturligtvis en stor mängd föremål tillverkade av olika metaller. Vanligast är saker av järn såsom spikar, nitar, olika beslag, krokar och framför allt klumpar av rost som vi inte ens kan gissa funktionen på. En del av rostklumparna skickas till konservering där man börjar med att röntga för att se hur mycket metall som finns kvar och då syns även föremålets ursprungliga form. Denna information ses över innan beslut tas om det går att konservera och om fyndet är tillräckligt intressant. Detta är även en kostnadsfråga när det gäller stora fyndmängder från stadsgrävningar.

 Ljusstake/hållare tillverkad i järn med spetsig ände för att sätta i trä. Hittad i ett av husen där parkeringshuset Smedjan numera ligger.
Några fynd har konserverats och blivit så fina som på bilderna. Ljusstaken/ljushållaren har man troligen slagit fast rakt ner i bordet, eller möjligen på en utskjutande del i en vägg eller knut. Det lilla klotlåset av holländsk eller tysk tillverkning är ett riktigt charmigt fynd där konservatorn har haft ett svårt jobb med nyckeln sittande kvar i låset. Låset har daterats till 1600-talet.
Klotlås från Tyskland eller Holland, daterad till 1600-talet. Hittad på tomten där Arkivhuset ligger.
 
Det vackra skospännet med blommönster har troligen suttit på en finsko som man använde vid speciella tillfällen. Skeden och knappen är båda tillverkade i mässing. Skeden som är en supsked användes vid fester för att supa brännvin och knappen har troligen suttit på en väst eller finare rock under 1700-talet.  Dessa tre föremål har alla hittats inom kvarteret där numera parkeringshuset Smedjan står.
Skospänne daterat till sekelskiftet 1700.

Supsked i mässing från sent 1600-tal.

Knapp i mässing daterat till 1700-tal.
 
 
Susanne Haltiner Nordström

Är skräp alltid en sopa? Del 4

Ett mycket vanligt fynd som vi hittar vid undersökningarna är små bitar av pipskaft både med och utan dekor. Ibland så sitter piphuvudet kvar men för det mesta är det bara skaftet kvar. Detta kommer från en verklig vanlig sopa som man förbrukade, både i stora mängder och i snabb takt under 1600-1700-talet. Piporna är tillverkade av vit lera och användes för att röka tobak.

Tobaken kom från Amerika och spred sig över världen. Då den kom till Europa spred den sig först bland överklassen, där den framförallt snusades.

Rökningen ansågs först ha flera positiva medicinska effekter. Den kunde inte bara bota en mängd sjukdomar, utan skulle dessutom ge en behaglig röst. Speciellt lämpligt sades rökning vara för sjömän, fiskare och folk boende i fuktiga miljöer. Vilket faktiskt gällde för den största delen av Jönköping på 1600-1700-talet. Rökningen blev snabbt populär i breda folkliga kretsar; bruket spred sig bland sjömän och med hemvändande soldater från trettioåriga kriget. England och Holland blev de stora producenterna på pipor. Det äldsta pipfyndet i Sverige med en säker datering påträffades ombord på regalskeppet Wasa som sjönk 1628.
1600-tals pipa från Holland med ett litet huvud

Det första svenska pipbruket öppnades i Stockholm av två holländare på 1650-talet. Det var dock först runt mitten av 1700-talet som tillverkningen kom igång i större skala. Under 1700-talet startades ett flertal pipbruk i Stockholm och på andra platser i landet, bl.a. Norrköping, Falun, Arboga, Karlskrona och Varberg. Den inhemska produktionen tog verklig fart efter år 1747, då ett importförbud på kritpipor infördes. År 1729 öppnade den kände potatisodlaren Jonas Alströmer ett pipbruk i Alingsås och blev snart den överlägset störste svenske tillverkaren.

Alströmerpipa tillverkad i Alingsås. Fabriken var i drift mellan 1729-1761

Piporna hade långa ömtåliga skaft, de kunde vara upp emot 0,5 meter långa. De har haft både enkla punktdekorer men även så kallade figurala pipor med själva piphuvudet utsmyckat som ett riktigt huvud. Från början var piphuvudet mycket litet eftersom tobaken fortfarande var dyr och exklusiv men under 1700- talets gång blir de allt större. Pipan kunde även köpas stoppad och sedan slängas efter att den rökts färdigt. Så detta skräp kan egentligen jämföras med dagens fimpar.

 En så kallad Jona pipa där man på skaftet avbildat hur valen sväljer Jona, 1630



Pipa tillverkad i Holländska Gouda av Abraham Eling den äldre, 1730-1771
Piporna har inte haft något stort värde, de var billiga i inköp och de hade en kort livslängd. De användes och slängdes, men skräpet kan ge oss information om vardagen under 1700-talet.
Susanne Haltiner Nordström

Är skräp alltid en sopa? Del 3

Ytterligare en vanlig sopa eller skräp från 1700-talets Jönköping är allt det trasiga porslin som gått sönder och slängts i sin närmiljö. Både sådant som slunkit genom springor i golvet och sådant som avsiktligt slängts bland annat avfall. Porslinet har kommit från Kina och kallas Ostindiskt porslin.  Porslin från Kina importerades under 1600-tal – 1800-tal främst via det holländska Ostindiska kompaniet. År 1731 grundas det Svenska Ostindiska Kompaniet i Göteborg och förekomsten av ostindiskt porslin i Sverige ökar i och med det. Det har inte bara varit vanligt bland högre stånden och de välbärgade utan de olika undersökningarna inom Jönköpings östra delar visar att föremålen är spridda inom de flesta områden. Bland annat kan orsaken ses i att alla som var ombord på dessa Ostindiefarare fick ut delar av sin lön i porslin och på så sätt spreds det snabbt.

Porslin av sorterna blåvitt och Imari.


Mönstren och färgerna har olika namn, den vanligaste är Blåvit, som om den har en brun utsida kallas Bavaria. Utöver de två nämnda sorterna tillverkades porslin med så kallad Imaridekor i stora mängder i Kina under 1700-tal för den Europeiska marknaden. Imaridekoren bestod av blå dekor under glasyren och roströd och gulddekor över glasyren. Under slutet av 1700-talet och 1800-talet tillverkas ett flertal sorter med emaljfärger över glasyren, den vanligaste varianten har en röd dekor, sorten kallas ”Famille rose” efter dekorens färg, men även grön och lila förekommer.

Porslin med Famille Rose dekor.


Kineserna tillverkade porslin i olika mönster för olika kulturer både i Europa och i Orienten, så att alla skulle få den mönsterform man gillade. Ibland har mönster som producerats för en annan marknad hamnat på ”fel” ställe som de små bitarna som har ett Orientaliskt exklusivt mönster avsett för Persien, som hittades i Kvarteret Apeln för några år sedan. Detta mycket exklusiva gods har tidigare endast påträffats på Svenska Ostindiska Kompaniets gård i Göteborg och i Stockholms slotts samlingar.

Porslin med blåvittdekor och den ovanligare typen av orientaliskt mönster i mörkblått.

Porslinet består främst av fat och skålar i mindre storlek. Tallrikar har hittats, lock för små burkar samt ovanligare, och troligen exklusivare föremål, så som ljusstaken på bilden. Rika familjer kunde beställa egna serviser med familjevapen och monogram.

En ljusstake med blåvitt mönster.
Liknande mönster på vitt porslin med blått mönster är fortfarande mycket populärt.
Susanne Haltiner Nordström


Är skräp alltid en sopa? Del 2

En vanlig fyndkategori som påträffas vid stadsgrävningar på öster i Jönköping är kakel från kakelugnar. Kakelugnsmakare, eller pottmakare som de också kallades, finns dokumenterade från bland annat Stockholm och Vadstena i början av 1500-talet. Under 1700-talet blir Jönköping ett  centrum för lergodstillverkning och runt 1750 finns sex stycken krukmakarmästare med verkstäder och lärlingar. Den första krukmakaren som är känd är Per Pottmakare som omnämns första gången 1618.

I kvarteret Diplomaten, där arkiv- och parkeringshus nu ligger, har tre stycken krukmakare varit versamma mellan 1720 och 1817. De tre krukmakarna var Magnus Soph, Isak Sjöstrand och Peter Ekman. Intill Östra Torget (kvarteret Dromedaren) bodde krukmakarsläkten Banck, med tre generationer krukmakare/kakelugnsmakare under perioden 1740–1824.

Pressform till ett figurkakel med mönster av en Faunfigur. Hittat i kvarteret Dromedaren.

 

Vid mitten av 1700-talet fick kakelugnen ett uppsving i Sverige med introduktionen av ny konstruktion med rökgångar, där värmen utnyttjades bättre.
Den vanligaste typen av kakelugn som tillverkades inom kvarteret Diplomaten var enfärgade grönglaserade och gula kakelugnar samt sådana dekorerade med rombnät eller marmorering på vit/beige grund. Grundformen har varit densamma såväl för modeller med raka sidor som för runda. Några har haft hörnbalustrer och plastiska vågband. Ett formfragment signerat JS (Isak Sjöstrand) 1750 kan ha varit använt till att formge just en sådan baluster. En vacker pressform för en faunfigur hittades vid Östra torget som troligen har varit en del av ett av mönsterkrön.

Pressform för framställning av balusterben. Del av Isak Sjöstrands mästarprov. Signerat IS 1750.
De vit/beige glaserade ugnarna har haft en annorlunda profil och dekor i form av den åttauddiga stjärnan. Här har både kaklet och stjärnan haft två olika färger i en så kallad blockkombination, där färgen på stjärnan på ena sidan sammanfaller med bottenfärgen på den andra halvan av kaklet.
 
 
Kakelplattor dekorerade med stjärnor i två färger från krukmakarna Bancks verkstad.

Verkstäderna har tillverkat kakelugnar, men i Diplomaten, dvs nuvarande arkivhuset, har man gjort det i större skala. Det finns även bevarade stående kakelugnar i herrgårdar i Jönköpingstrakten, till exempel Gunillaberg i Bottnaryd, som troligen tillverkats i Diplomatenverkstaden.
 
 


Två kakelugnar i Gunillabergs herrgård i Bottnaryd. Båda ugnstyperna framställdes i kvarteret Diplomaten under senare delen av 1700-talet.

 
Krukmakarnas levnadssituation var inte alltid lätt. De förekommer ofta i domstolshandlingar då de hamnade i slagsmål och dispyter. De blev aggressiva och hade humörsvängningar vilket berodde på den dagliga användningen av bly. I äldre handlingar står ofta om krukmakare som lider av frossa och är sjukliga. Hanteringen av bly var mycket farlig och blyförgiftningen visade sig i förlamning och nedsatt rörelseförmåga i händer och fötter. Det centrala nervsystemet påverkades med sinnesförändringar, svårighet att sova, kramp, avmagring och blodbrist. Många av hantverkarna fick blykolik vilket gav svåra smärtor i buken och inre organ påverkades. I dessa familjer fanns många fler rörelsehindrade och förståndshandikappade än i övriga familjer. Särskilt var det barn och ungdomar som drabbades, även om de inte alltid var inblandade i själva produktionen av keramiken. Så alla dessa vackra kärl och kakelplattor kostade hantverkarna och deras familjer hälsan utan att man visste om hur farlig hanteringen var.

De påträffade kakelplattorna kommer mestadels från själva krukmakartomten där de misslyckade bitarna slängdes på platsen eller när kakelugnen i husen gick sönder/blev omodern och delarna kastades ut.
Susanne Nordström



 

 

Är skräp alltid en sopa?

Allt som arkeologerna hittar är inte unikt och värdefullt. Speciellt som stadsarkeolog hittar man många föremål av samma sort. Det kan handla om stora mängder fynd såsom keramikskärvor, kritpipor, porslin, skor och diverse föremål tillverkade av olika metaller. Allt detta är i stor utsträckning kastade som sopor. Mycket har hamnat mellan husen, nedtrampat på gårdsplanen och mellan golvplankorna inne i husen, men till största delen har man återanvänt sitt skräp. Vid etableringen av 1600-talsstaden på den östra sidan kanalen, behövdes stora mängder material som skulle fylla upp timmerkistor i strandkanten till både Vättern och Munksjön. Detta för att skapa ny mark för tomtägarna att bo på.

Keramikskärvor som den här bloggen handlar om, utgör den klart största fyndkategorin vid undersökningar inom Jönköpings stad. Då handlar det i de flesta fall om lokaltillverkade krukor och fat i en rödbränd lera, med glasyr på insidan och/eller utsidan för att göra kärlen vattentäta. Det handlar om många hundratals kilo som vi hittat. Vi har undersökt resterna efter fyra krukmakarverkstäder som varit i bruk från början av 1700-talet och en bit in på 1800-talet.

Trefotsgryta med tre ben och kraftigt handtag. 
 

 
 
 
Skärvorna har färger och glasyrer kvar och många ser nästan nya ut. De flesta kärlen är naturligtvis trasiga men det förekommer även hela krukor och fat. Under början av 1700-talet var trefotsgrytor med kraftiga handtag mycket vanliga. De har använts till att laga mat i. Man åt ur gemensamma stora fat, som ibland har försetts med ett årtal. Sedan försvann bruket med gemensamt fat och man fick tallrikar och mindre skålar istället. Vanliga mönster var blad, blommor, prickar och ränder. Men även människor och djur förekommer ibland. Mönstret kan även ha ristats eller stämplats in i kärlet och sedan täckts av en glasyr. Färgerna man använde var vanligtvis gult, grönt, rött och brunt.

 

Ett daterat större fat med årtalet 1786 i botten

Sopor och skräp kan alltså vara viktiga ledtrådar till vardagslivet under 1700-talet. Man har sluppit frakta ut soporna ur staden utan istället återanvänt föremål som var trasiga, genom att kasta ner dem i fyllnadsmassorna, och på så sätt, hjälpt till att skapa den nya staden.

        Mindre skål med årtalet 1689 i botten
 

     Skål med en målad fågel på.       
 
Susanne Nordström