Nu gräver vi järnframställning igen

Under de senaste trettio åren har länsmuseets arkeologer undersökt ett dussintal järnframställningsplatser i Axamo och Hedenstorp. Dessa har daterats till perioden 800–1150 efter Kristus.  Nu är det dags igen att undersöka och ta bort två så kallade slaggvarpar och fyra kolningsgropar. Anledningen till undersökningen är att området ska bli industritomter inom Hedenstorps Södra industriområde.

Vi undersöker två slaggvarpar. De består av två, tätt intill varandra ställda, ugnar med var sin slagghög (=varp). Ugnarna är relativt små. De har byggts av kantställda stenar och lera, och är inte mer än en meter i diameter. Själva ugnskammaren har varit 0,3–0,5 meter i diameter och upptill 0,7 meter hög.

DSC_5086

En av ugnarna under utgrävning

I dessa små ugnar har man framställt järn från myrmalm som man har hämtat från närliggande Dumme mosse. Träkolet som användes till bränsle, har man tillverkat i gropar, som det finns hundratals av i skogarna väster om Jönköping.

Vi planerar att hålla på till 7 juli.

Visning

Onsdagen den 5 juli, kl 18.00, kommer vi att ha en allmän visning på platsen.

Vägbeskrivning: Kör från trafikplats Hedenstorp (väg 40/195) in på Hedenstorps södra industriområde. Fortsätt cirka 700 meter tills du ser en skylt mot BADPLATS/HUNDBADPLATS. Sväng vänster och leta rätt på lämplig parkeringsplats. Vi finns 150 meter längre ner på vägen.  

Annonser

Cisterciensermunkar – medeltida innovatörer, eller inte? Del III

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom kyrkoarkitekturen kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.

Cistercienserorden grundades av benediktinermunkar som ville protestera mot den ökande vällevnaden inom den katolska kyrkan under 1000-talet. Jakten efter rikedomar och utsvävningar hade tagit överhanden även inom klosterväsendet. Man ville återgå till de ursprungliga, stränga, benediktinreglerna. Cistercienserordens ledord blev ora et labora (be och arbeta).  Enkelheten skulle genomsyra allt: arkitekturen, kläderna, liturgin, maten mm. Inga utsvävningar tilläts i kyrkorna: inga väggmålningar eller bemålade fönster, ädelmetaller och dyrbara tyger var likaså bannlysta. Munkarna fick inte distraheras av världsliga ting under högmässa och bön.

Konsten att bygga med huggen sten och tegel spreds till Norden med den tidiga medeltidens kyrko- och klosterbyggen. Här hade cistercienserorden en central roll. Dels byggde man relativt många kyrkor i Norden och dels hade deras kyrkor många detaljer som var typiska för just denna orden. Man använde helst välhuggna kvaderstenar. Dörr- och fönsteromfattningar gjordes med speciell omsorg. I många av landets medeltida kyrkor kan man än idag se spår av det cisterciensiska inflytandet i detaljerna.

rik Dahlbergs kopparstick från 1690-talet.

Erik Dahlberghs kopparstick visar Nydala kyrka till hälften återbygd som sockenkyrka. Kyrkan brändes av danskarna på 1500-talet. I kyrkans gavlar finns den för cistercienserkyrkor så typiska tredelade fönstergruppen med dels bågformade dels runda fönster.

Cistercienservalv i Vauclair i Frankrike respektive Maulbronn i Tyskland.

 

Två typer av takvalv som förekommer i olika kloster. Till vänster kryssvalv i lättbearbetad sandsten i den sönderbombade klosterruinen Vauclair. Till höger valv med åtta valvkappor i Maulbronn.

Fountains Abbey i England

 

 

 

Vid Fountains cistercienserkloster framträder den typiska skråhuggna stenfoten tydligt. Varianter av denna påträffar man vid många medeltida stenkyrkor i Sverige.

 

 

 

Cistercienserna har också fått äran för införandet av storskalig järnproduktion i landet. Järn hade redan tillverkats i Sverige i över tusen år när cistercienserna dyker upp och numera är man inte heller övertygade om att just cistercienserna skulle introducerat masugnsdriften i landet. Idag tror man mera på inhemska stormän som innovatörer.

Förvaltningen av klostren var strängt reglerat av moderklostren i motsats till andra klosterordnar där enskilda kloster åtnjöt större självständighet än de cisterciensiska. Av nödtvång blev man duktiga på att förvalta stora, spretiga, ekonomiska enheter. Den centraliserade förvaltningen var också något som man tog med sig till Norden.

De flesta klosterstiftare tillhörde kungliga ätter och klostren användes ofta i det politiska maktspelet. Biskoparna var inte heller sena i att delta i detta spel. Många historiker anser att klosteretableringarna i det medeltida Sverige framförallt ska tolkas som ett led, och till och med motorn, i den framväxande kungamaktens konsolidering.

Cisterciensermunkar – medeltida innovatörer, eller inte? del II

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.
Även om klosteretableringen i obygder var sant endast i vissa fall – så som i Nydala – kan det kanske förklara senare tiders koppling mellan odling och införandet av nya växter och brukningsmetoder. Om man tvingades bryta upp helt ny mark i en miljö med annat klimat och växtlighet än vad man var van vid, var man troligen också mer mottaglig för både nya grödor och nya metoder. Men i så fall har man snarare anammat redan befintliga lokala metoder – inte tagit med helt nya utifrån. Att klostren fått rollen som innovatörer inom jordbruk kan kanske delvis förklaras med odlingarnas storskalighet: ”Nya” grödor och odlingsmetoder kan ha använts långt tidigare men först när klostren också börjar använda dem, slår de igenom i det sekulära samhället i stort.
I Nydala har arkeobotaniska analyser av jordlager påvisat att området redan var uppodlat, men inte i någon större skala, när klostret började byggas på 1140-talet. Först när kyrkan var färdigbyggd efter 120 års slit började man röja upp allt större ytor för odling, bete och även för slåtter. Man odlade framförallt råg och vete, men även havre och bovete förekom, liksom hampa.
Modell av cistercienserklostret Bebenhausen i Tyskland.
Till vänster, och innanför klausurmuren, syns klostrets omfattande
trädgårdar, och i bakgrunden syns fruktträdgårdar.
Klostrens roll som trädgårdsodlingens införare i landet är inte heller helt klar. Visst hade man omfattande trädgårdar – inte minst på grund av att en stor del av kosten bestod av vegetabilier, på grund av de stränga fastereglerna. Men senare års arkeobotaniska undersökningar av järnålderns bosättningar har också kunnat påvisa förekomsten av trädgårdsodling flera århundraden innan de första klostren anlades. Under vår tideräknings första årtusende odlades rovor, selleri, dill, lök, dådra, humle med mera på dessa bosättningar.
Även i de tidigaste städerna, så som Lund och Skänninge, har man påträffat så kallade makrofossiler och frön efter grönsaker, krydd- och medicinalväxter och fruktträd inom klart avgränsade ytor på tomterna. Så, både trädgårdsväxter och regelrätta trädgårdar fanns långt innan klosterordnarnas ankomst. Däremot kan man anta att klostren var, om inte först, åtminstone bland de första att anlägga regelrätta prydnadsträdgårdar med blomsterbäddar. Hos cisterciensererna var det viktigt att varje dag pryda altaret med vackra blommor, när dessa fanns att tillgå.

Cisterciensermunkar – medeltida innovatörer, eller inte? del I


Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.
 
Cistercienserorden var mycket driftig, och under sina första 35 år (ca 1115-1150) etablerade man uppemot 330 kloster runt om i Europa. På bara några årtionden blev man den mäktigaste klosterorden i Europa. Ordensreglerna påbjöd att nya kloster skulle etableras långt från befolkningscentra, helst i rena obygder där munkarna själva skulle bygga kyrka och kloster och bryta upp ny odlingsmark. Alla kloster skulle vara självförsörjande, varför stora markarealer vara en viktig förutsättning vid val av etableringsplats. I det tättbebyggda Mellaneuropa var det ibland svårt att hitta riktiga obygder varför många kloster hamnade i centralbygder. Man till och med avhyste hela byar för att göra plats för klostren. Även i Sverige, trots sina vida skogsmarker och obygder, etablerades de flesta i eller i närheten av dåtida centralbygder. Eftersom de svenska etableringarna skedde främst via kungliga donationer, var klostren hänvisade till befintliga gårdar och/eller byar med tillhörande marker. I andra fall övertog man befintliga klosteranläggningar från andra ordnar. Inom dagens Sverige har det funnits ett trettiotal cistercienserkloster under medeltiden, varav de äldsta är Alvastra och Nydala, som grundades 1143 (eller 1144).Nydala kloster var den enda i Sverige som hamnade i riktiga obygder långt från allfartsvägar, i det inre av Småland. Kanske ska Nydalas lokalisering ändå inte enbart ses som utryck för att man ville följa ordensreglerna till punkt och pricka, utan förklaras med att biskop Gisle i Linköping, som anses vara klostrets stiftare, överlät sina privata egendomar till klostret. Gisle var den första kända svenskfödda biskopen (biskop ca 1140-1170) och det har t.o.m. spekulerats i att han kanske härstammade från dåvarande Vrigstad socken, där även Nydala ingick, eftersom han ägde flera gårdar här. 
Endast östra delen av klosterkyrkan samt portkapellet
(till höger i bild) finns bevarade i Nydala.
Idag vet vi inte ens om det fanns någon bebyggelse på platsen innan munkarna anlände. Ofta kan man härleda äldre bosättningar med hjälp av bygdenamn och fornlämningar (dvs gravar som kan dateras till järnålderns slutperiod, vikingatiden). I Nydala har klostret gett namn åt platsen – Nova Vallis, Den nya dalen, vilket kan jämföras med moderklostrets Ljusa dalen (Clairvaux). Så där får vi ingen hjälp. Men, angående ortnamn kan man konstatera att ålderdomliga -ryd och -stad-namn i närområdet tillsammans med enstaka järnåldersgravar tyder dock på att viss bebyggelse har funnits i området under järnålder och tidig medeltid – men inte nödvändigtvis just där klostret byggdes. Även en pollenanalys, gjord 2007, påvisar att området använts för bete och odling redan omkring 300-400 e.Kr. 

Spännande arkeologiskt skolprojekt i Marieholm

 Länsmuseet har genomfört en utgrävning vid Marieholms Bruk tillsammans med 31 elever från Åsenhöga skola samt medlemmar från Åsenhöga hembygdsförening. Ruinerna efter en hammarsmedja från 1870-talet grävdes delvis fram. Årsklasserna 3-4 och 5-6 deltog i grävningen varje dag i en veckas tid.
 Kulturarv Marieholm har under flera års tid arbetat med att upprusta och tillgängligöra dammar, kvarnplatser, smedjor och hammare längs Skärvån som rinner mellan Skärsjön och Mosjön (se http://www.visitmarieholm.se). Omfattande rensningsarbeten har gjorts längs ån, dammar har reparerats, nya gångvägar har anlagts och informationsskyltar har satts upp. Det senaste reparationsarbetet gjordes på dammvallen vid Hammardammen, alldeles intill kyrkan i Marieholm.
Då denna dammvall även har fungerat som västra väggen i en hammarsmedja från 1870-talet ville man göra den helt igenvuxna smedjan mera tillgänglig för allmänheten. Projektgruppen tillsammans med länsstyrelsen kontaktade länsmuseet med en förfrågan om man kunde hjälpa till med en enklare utgrävning på platsen, vilket vi inte var sena att tacka ja till.
Vecka 41 bar det då av mot Marieholm. Bilen fylldes med två arkeologer, grävskedar, hinkar och fyllfat (och mycket annat). Första dagen möttes vi av 13 förväntansfulla 3-4:or samt deras lärare. På platsen fanns även Nils-Göran Högberg som visade sig bli ovärderlig för projektet under veckan. Barnen delades i grupper som fick var sitt område att gräva i. Entusiasmen saknades inte och ibland fick vi hålla tillbaka våra arkeologer in spe. På onsdagen bytte vi elever och ut kom 17 lika entusiastiska 5-6:or.

En grupp rensade fram ytan kring valsverket, som fungerade som en mangel, där man hade tillverkat järnplåt och -tråd av järntackor. Kvar finns endast järnstagen som maskinerna skruvades fast med – själva maskinerna togs bort säkert redan hundra år sedan när man slutade använda smedjan. Vad vi har hört har bruket tillverkat järntråd och -kedjor i närmare femtio olika tjocklekar- från fina klockkedjor till grova ankarkättingar. Mycket riktigt, vi hittade mycket järntråd och -länkar i olika dimensioner – dock inga ankarkättingar.
En annan grupp rensade fram fundamenten där ugnar hade stått. Ännu vet vi inte med säkerhet vilken typ av ugnar det rör sig om. Men åtminstone en av ugnarna bör ha varit en så kallad vällugn där järntackor värmdes upp innan de kördes igenom valsverket som producerade järntråd.

Årskurs 3-4 har börjat gräva fram fästjärnen till valsverket. Till höger i bild håller Nils-Göran och Lennart på med att  frigöra stenarna i hammarfundamentet.
Stenväggen i bakgrunden är smedjans västra vägg som också utgör dammvallen till Hammardammen. Flera vattenhjul var installerade i kanalen som rinner genom öppningen i muren.

Fundament och fästbågar till stångjärns-hammaren. I kanalen intill fanns ett stort vattenhjul och drev den stora hammaren som stod parallellt med kanalen mellan fästjärnen.

Här visar Lage Bard hur en stångjärnshammare användes. Hammaren i vår smedja var troligen av samma typ som denna som finns i Fabriken, 60 meter öster om utgrävningsplatsen.