Rosenlunds herrgårdspark återuppstår

När Jönköpings läns museum 2011 kunde visa att det fanns välbevarade spår av Gustaf Mauritz Posses 1700-talspark vid Rosenlunds herrgård blev det början till en omvärdering av hela anläggningen. Herrgården som varit ute till försäljning vid flera tillfällen framstod allt tydligare som en bortglömd pärla som legat i dvala i 200 år. Kommunen började sakta men säkert inse att det fanns en stor utvecklingspotential i att ta tillvara herrgården och dess miljö till glädje för Jönköpingsborna. En plats för rekreation och möten, en oas med ett historiskt förflutet.

Översikt över herrgården och delar av den schaktade ytan.

Nu är vi färdiga med vår undersökning i parken i Rosenlund. Vi har schaktat, dokumenterat och ytterligare delar av parterren i söder har rensats fram. Längs med hela schaktet, i samma riktning som herrgården, har en bred grusgång och en rabatt avslutat terrassen mot väster. Gången och rabatten ligger ca 25 meter nedanför byggnaden, mot väster. Under grusgången grävde vi fram en stödmur för den uppfyllda terrassen. Denna mur syntes inte på den tidigare georadarkartan utan kom som en överraskning i slutet av schaktningarna.

Här syns parterrerna, markerat med svart, den breda grusgången ( röd linje), den stensatta stödmuren (lila linje) och rabatten markerad med en grön linje.

Muren har troligen aldrig varit synlig utan byggdes för att hålla jordmassorna på plats där parterrerna ligger. Muren har sedan täckts av den breda grusgången där man kunnat gå för att beundra parken. Nivåskillnaden mellan murens topp och botten har sedan dolts med matjorden till den långa rabatten som funnits här. Troligen har rabatten bestått av sommarblommor med de låga blommorna runt ytterkanten och de högre växterna i mitten. På så sätt har man skapat en pyramidformad rabatt som var lika snygg att se på både från herrgården och från parken.
Ytterligare en överraskning var resterna av stenläggningen som bestod av mindre kullersten och en bevarad vattenränna. Den var en så kallad ränndal som låg ca 5 meter från herrgården och löpte också i nord-sydlig riktning. Troligen är vattenrännan samtida med parterrer, mur, rabatt och grusgång. Allt ett sätt för Baron Posse att visa på sitt trädgårdsintresse och sina influenser från övriga Europa.

Den stensatta vattenrännan, ränndalen, som har ingått i den stensatta ytan mellan herrgården och parken.

Nu ska resultaten presenteras för kommunen så får vi se hur 1700-tals parken ska kunna rekonstrueras så tidstroget som möjligt. Det är mycket ovanligt att en 1700-tals park är så välbevarad som i Rosenlund och att man planerar att återskapa den. Det är något som Jönköpingsborna borde kunna få stor glädje av framöver.

En sista chans att få se de arkeologiska spåren av parken innan arbetet med rekonstruktionen startar ges vid vår visning onsdagen den 14 juni klockan 18. Samling vid den norra kortsidan på herrgårdsbyggnaden.

Rosenlund – en kall dag i mars

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Det är inte utan att man börjar känna sig smått hemtam uppe vid Gustaf Mauritz Posses fina gård Rosenlund. Det har efterhand blivit många besök sedan projektet startade senhösten 2010. Då handlade det om att med hjälp av georadar söka efter ett försvunnet torp och en bit landsväg, vars lämningar i båda fallen låg dolda i marken. Men som många av er läsare redan vet överträffade resultaten de uppsatta målen, och det med råge. För under gräsmattor, sly och buskage låg ännu resterna av herrgårdens gustavianska park bevarade. En fornlämning som kunde dateras ganska exakt till åren kring 1790, eftersom själva huvudbyggnaden stod färdig 1788.

Därefter har många turer följt, men viktigast är att Rosenlund behölls i kommunalt ägo enligt ett beslut fattat på våren 2014. I det sammanhanget ingick att själva byggnaden skulle rustas upp för att kunna utnyttjas till representation, kursverksamhet och olika  kulturella ändamål. Dessutom togs ett förslag till den västra parkens återställande fram, ritat av landskapsarkitekt Kolbjörn Waern på basis av de arkeologiska resultaten 2010-2014. Arbetet inomhus påbörjades hösten 2015 med att sentida tillägg avlägsnades, främst då spåren efter 1940-talets restaurering. Samtidigt kunde nya rön om den äldsta tidens Rosenlund samlas in. Bilden av Posses herrgård fick allt klarare linjer.

Ett schakt för ventilation genom ett ledningstätt område. En kraftig lufttrumma skall dras genom källarmuren in i ett nytt teknikrum.

Men det går inte att bygga om och renovera en 225 år gammal byggnad utan att också göra ingrepp i marken kring huset. Här kommer arkeologin in i bilden, eftersom hela parkmiljön är en registrerad fast fornlämning sedan några år tillbaka. Arbeten som innebär en risk att skada de äldre lämningar som finns dolda under jord kan bara ske efter att länsstyrelsen givit sitt tillstånd och under arkeologs överinseende.

Så tisdagen den 8 mars bar det av till Rosenlund ännu en gång. Vädret kunde ha varit bättre, det låg snö på marken och en kall vind drog ner över Vättern. Men nu skulle det öppnas schakt för en ventilationstrumma och till en ny anslutning för fjärrvärme. Det handlade inte om några större ytor den här gången, men ingreppen var omfattande nog för att motivera en arkeologisk insats denna isande vårvinterdag!

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Det kunde ha börjat bättre. Visserligen kan man normalt förvänta sig att området nära en gammal husgrund är omgrävt vid en rad olika tillfällen. För Rosenlunds del stämde detta antagande bara alltför väl. Där fanns fjärrvärmens stålrör i ett brett schakt, en dränering lagd i bergkross intill källarmuren, samt en plastledning för spillvatten från takrännorna. Allt detta har hamnat på plats under de senaste åren, strax innan vi kunde påbörja undersökningarna med georadar. Visst kan det tyckas synd att ingen arkeolog var närvarande när dessa schakt grävdes för fem sex år sedan, men man får istället se till husets bästa. För fjärrvärme, nya dräneringar och avlopp behövdes vid Rosenlunds herrgård!

Dessutom fick vi arkeologiska resultat också den 8 mars i år, fattas bara annat! Man har länge anat att huvudbyggnaden, som är uppförd i en rätt påtaglig sluttning, fått sitt suterrängläge markerat genom en terrassering. När nu husets södra källarmur frilades syntes spåren av denna anläggning tydligt. För till en knapp meter öster om dörren mitt på gaveln var den rappade muren slät. Därifrån och upp mot det sydöstra hörnet bestod muren av obehandlade stenblock. Det partiet av muren hade aldrig varit avsett att synas ovan jord. Här låg en gång en meterhög terrass som senare togs bort och släntades till den sluttning vi ser idag.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

I södra kanten på fjärrvärmeschaktet stötte vi på den bevarade kullerstenslagda gårdsplan som påträffades redan i provschaktet vi tog upp våren 2013. Då rensades en fint mönsterlagd yta med en vinklad ränndal och kantsten. Nu fick vi istället försöka uppskatta hur mycket som förstörts vid de senaste årens hårdhänta anläggningsarbeten. Klart är emellertid att det fortfarande finns stora partier av gårdsplanen som skulle kunna friläggas då den gustavianska parken återskapas. Dessutom var det även här möjligt att se spåren av den försvunna terrasskanten.

Nyckeln från gårdsplanen – vem höll i den senast?

Intressant nog verkar den vällagda gårdsplanen täckas av ett 5 till 10 cm tjockt kulturlager, späckat med krossad keramik av tidig 1800-talskaraktär, djurben och andra fynd. Vid undersökningen 2013 påträffades bland annat mynt och ett benskaft till en tandborste – fortfarande något av en exklusivitet i ett sengustavianskt Sverige, trots att britten William Addis startat massproduktion i Storbritannien redan år 1780. Märkligt att skräpet fått samlas alldeles intill den eleganta mangårdsbyggnaden. Vad handlar det hela om – en tid av försummelse och förfall? Något som avbröts då man beslutade sig för att ge upp underhållet av Gustaf Mauritz Posses påkostade och säkert svårskötta trädgårdsanläggning?

Årets fynd – eller i vart fall det här grävningstillfällets, för det lär komma fler under år 2016 – var nyckeln till ett vridlås. Kanske till källardörren eller något annat närbeläget låst utrymme. Man kan undra vem som senast höll den i sin hand? Och om godsherren själv stängt efter sig med just den här nyckeln…?

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Förhoppningar inför ett år som nyss börjat…

Kanonport i bastion Carolus norra flank. Murar bevarade under Riksbyggens nya hus på Slottskajen.

God fortsättning på er! Så här, bara två veckor in på det nya året, är det inte utan att man funderar över vad 2015 skall bära med sig. Vad kommer att inträffa arkeologiskt i Jönköpings län? En av de saker vi vet kommer att ske är invigningen av ruinrummet på Slottskajen, med de bevarade murarna från bastion Carolus. Visst, det handlar om ett provisorium, eftersom omgivningen mest av allt liknar en stökig byggarbetsplats. Under året som kommer skall SKANSKA nämligen skifta ut kajens fallfärdiga stenskoning. Av den anledningen kommer gång-/cykelvägen längs vattnet att vara avstängd i åtskilliga månader.

Trots detta skall ruinrummet snart kunna visas fram för besökare. Den noga anpassade belysningen är  på plats. Nu måste pumpar och avfuktningsanläggning justeras in. Därefter skall mer golvmaterial föras på och informationstavlorna komma på plats. Sen är alla intresserade välkomna att bese en första liten del av vad som en gång utgjorde en av landets största och modernaste fästningar. Dessutom kommer historien om franciskanerklostret som blev kungligt slott, gränsfästning och ruin snart att presenteras i artikelform, samt i  en större rapport om 2012 års utgrävningar.

En fästning under jord. Skansar, vallgravar och murar i Brahe- och Rådhusparken.

På sikt finns det mycket mer att göra med Jönköpings slott. Vi har fått en del medel till att undersöka olika lösningar som kan utnyttjas för att synliggöra vad som försvunnit. Rekonstruktioner i 3D-teknik är en spännande möjlighet, speciellt om vi gör tolkningarna tillgängliga ute i stadsrummet. Tänk er att kunna gå runt i slottsområdet med en iPad och se på de byggnader som en gång funnits – på den plats där de verkligen har stått! Visst vore det både roligt och spännande?

Idag har vi kunnat testa trovärdigheten i de många ritningar över fästningen som förvaras uppe på Krigsarkivet i Stockholm. De har jämförts med nyss framgrävda murar och i många fall visat sig stämma överraskande väl mot verkligheten. Helt i särklass står Erik Dahlberghs detaljerade plan från 1682. Förstås finns det en del avvikelser i form av vinkelfel och angivelser av murtjocklek, men det betyder mindre för helheten. Om vi får tillfälle att göra det som beskrivits, kommer Dahlberghs dokumentation att bilda underlag tillsammans med de uppmätningar med georadar (GPR) som genomförts i slottsområdets 10 hektar alltsedan våren 2010. Numera har vi en rätt god bild av vad som har funnits och vilka lämningar som finns kvar under jord.

Markradar. Ett uppgivet försök på vad som kan vara platsen för ett växthus från 1700-talet.

Ett annat viktigt projekt handlar om den dolda parken vid Rosenlunds herrgård. Tre karteringar med georadar (GPR) samt en forskningsgrävning har genomförts alltsedan undersökningarna startade på senhösten 2010. När det gäller anläggningens utformning i stora drag, dess grundstruktur, är bilden klar. Däremot behövs mer kunskap beträffande detaljerna. Så det är förmodligen inte slut på de arkeologiska insatserna ännu.

Hur framtiden kommer att se ut för herrgården och dess omgivningar vet vi ännu inte. Själva byggnaden skall restaureras; till detta finns medel avsatta. När det gäller parken eller kanske mer korrekt, den formella trädgården, kommer beslut att tas under våren. Men att som slutmål se ett Rosenlund där den eleganta gustavianska byggnaden bildar navet i en vidsträckt park känns inte fel. En park som i så fall är modernt utformad i sin östra del, dvs. Rosariet, medan den västra knyter an till Gustaf Mauritz Posses ursprungliga vision med gångar, parterrer och träd geometriskt utplacerade. En lustgård med Vättern, staden Jönköping och bergen i väster som fond.

Vallgårda – en av de småländska byar som brändes 1567.

Så har vi då slagfältsprojektet Getaryggen 1567 där det börjar bli dags att helt sakteliga ändra fokus från själva slaget till den bygd som drabbades av de danska härjningarna. Efter fyra säsongers insatser uppe på fornlämning RAÄ Angerdshestra 175 har bilden av det svenska nederlaget blivit ganska klar. De händelser som Daniel Rantzau beskriver i sin fältdagbok kan jämföras med spår i terrängen och med ett spännande fyndmaterial. Både yrkessoldater och uppbådade bönder framträder genom de ting som råkade bli kvar på valplatsen.

Men slaget får inte betraktas och beforskas som en enskild händelse, hur spännande det än är. Det gäller att kunna passa in händelserna vid Getaryggen i ett större sammanhang. Och  här kommer platser som Västra Jära och Vallgårda in. Det finns helt säkert mängder av byar och ensamgårdar som plundrades och brändes av danskarna under de där olycksaliga veckorna för snart 450 år sedan. Merparten byggdes upp på nytt, men vissa förblev övergivna. Den typen av förändringar, de katastrofer som drabbade befolkningen i nordvästra Småland på grund av en konflikt kring Östersjöns handelsvägar, är vad projektet nu bör inriktas mot. Det är en tragisk, men tänkvärd historia att lyfta fram i vår egen oroliga tid!

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Cisterciensermunkar – medeltida innovatörer, eller inte? del II

Genom historien har de medeltida klosterordnarna ansetts vara viktiga innovatörer inom jordbruk, trädgårdsodling, kvarndrift, metallhantering, byggnadskonst med mera. Inte minst cistercienserorden har haft rykte av sig att ha infört många tekniska nymodigheter och nya odlingsväxter till Sverige under högmedeltiden.  Bortsett från viktiga innovationer inom byggnadskonsten kan flera av dessa påståenden ifrågasättas idag.

Även om klosteretableringen i obygder var sant endast i vissa fall – så som i Nydala – kan det kanske förklara senare tiders koppling mellan odling och införandet av nya växter och brukningsmetoder. Om man tvingades bryta upp helt ny mark i en miljö med annat klimat och växtlighet än vad man var van vid, var man troligen också mer mottaglig för både nya grödor och nya metoder. Men i så fall har man snarare anammat redan befintliga lokala metoder – inte tagit med helt nya utifrån. Att klostren fått rollen som innovatörer inom jordbruk kan kanske delvis förklaras med odlingarnas storskalighet: ”Nya” grödor och odlingsmetoder kan ha använts långt tidigare men först när klostren också börjar använda dem, slår de igenom i det sekulära samhället i stort.

I Nydala har arkeobotaniska analyser av jordlager påvisat att området redan var uppodlat, men inte i någon större skala, när klostret började byggas på 1140-talet. Först när kyrkan var färdigbyggd efter 120 års slit började man röja upp allt större ytor för odling, bete och även för slåtter. Man odlade framförallt råg och vete, men även havre och bovete förekom, liksom hampa.

Modell av cistercienserklostret Bebenhausen i Tyskland. Till vänster, och innanför klausurmuren, syns klostrets omfattande trädgårdar, och i bakgrunden syns fruktträdgårdar.

Klostrens roll som trädgårdsodlingens införare i landet är inte heller helt klar. Visst hade man omfattande trädgårdar – inte minst på grund av att en stor del av kosten bestod av vegetabilier, på grund av de stränga fastereglerna. Men senare års arkeobotaniska undersökningar av järnålderns bosättningar har också kunnat påvisa förekomsten av trädgårdsodling flera århundraden innan de första klostren anlades. Under vår tideräknings första årtusende odlades rovor, selleri, dill, lök, dådra, humle med mera på dessa bosättningar.

Även i de tidigaste städerna, så som Lund och Skänninge, har man påträffat så kallade makrofossiler och frön efter grönsaker, krydd- och medicinalväxter och fruktträd inom klart avgränsade ytor på tomterna. Så, både trädgårdsväxter och regelrätta trädgårdar fanns långt innan klosterordnarnas ankomst. Däremot kan man anta att klostren var, om inte först, åtminstone bland de första att anlägga regelrätta prydnadsträdgårdar med blomsterbäddar. Hos cisterciensererna var det viktigt att varje dag pryda altaret med vackra blommor, när dessa fanns att tillgå.

Lyx i vardagen?

En tandborste från Rosenlunds herrgård

”Ä, dä ä väl någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på.”

Så förklarade Kolingens halvbror den tandborste som Kolingen just hade hittat. Och förmodligen beskrev Albert Engström här vanligt folks syn på denna nymodighet (skämttidningen Strix nr 13/1898). För i 1800-talets Sverige var inte tandborsten var man egendom. Samtidigt är det en trist kliché att man i äldre tider inte förstod sig på att sköta sin munhygien. Bilden av fattigfolk med ett fåtal kvarsittande skeva, maskstungna tänder hör liksom till vår bild av det förgångna.

I en läsvärd kortessä på sin numera nedlagda blogg pekade Peter Englund ut de problem med tandstatus som uppstod under den tidigmoderna perioden här i Västeuropa. Boven i dramat var socker. Det bruna råsockret och det rena, vita raffinerade sockret. Under 1600- och 1700-tal gick det från att vara ett exotiskt njutningsmedel för de allra rikaste i samhället till att bli mer av allmängods. Det fanns pengar att hämta i sockerframställning. Förutsättningarna för storskalig produktion av rörsocker var varmt klimat och god tillgång på billig arbetskraft. Lösningen? Den beryktade triangelhandeln och Karibiens vidsträckta plantager. Med sockret kom utbredd karies och trasiga tänder till Europa som en liten påminnelse om de fruktansvärda tragedier som denna slavekonomi förorsakade. Och vi i västvärlden blev alltmer beroende; blev till de sugar junkies många av oss är idag. Tänk bara på hur man i Sverige intar en tätplacering när det gäller konsumtion av lösgodis…

Den perfekta formen – ett och halvt sekel senare ser tandborsten i stort sett likadan ut..

Men tandvård var ingen nyhet. I många kulturer var det vanligt att man tog en färsk kvist och tuggade loss fibrerna i ena änden till en liten viska som man sedan rengjorde sina tänder med. Indierna föredrog att använda mangoträdet, medan man tuggade på arrakskvistar på den arabiska halvön. Profeten själv betonade vikten av god munhygien och skall ha borstat sina tänder även när han låg för döden. Men den första kända tandborsten av ”modern” utformning framställdes i Kina år 1498. Var annars? Den hade skaft av bambu och borst från svin. I Frankrike lanserades tandborsten år 1560, då försedd med borst av tagel eller fjädrar. Däremot är massproduktion en genuint europeisk företeelse. Britten William Addis startade sin fabrik år 1780. Man använde då svinborst, hästtagel eller de styva håren från grävling. Skaften skars till av ben eller horn – elfenben om man skulle lyxa till det – och alla hål borrades för hand. Detta förändrades i slutet av 1930-talet med introduktionen av tandborstar vars borst tillverkats av nylon. Strax efter Andra Världskriget kom plastskaften. Och där befinner vi oss idag. Materialen må ha förändrats, men grundformen har bestått genom seklen.Sen är det en helt annan sak att tandläkare och tandhygienister alltid söker förbättra hur vi användare skall hantera borsten…

Massproducerad, men tillverkad för hand. Sågade markeringar för fyra rader borsthål.

Låt oss så vända tillbaks till vårt fynd, tandborsten från Rosenlunds herrgård. Det hade utan tvekan varit lockande att försöka koppla den till grundaren själv, till Gustaf Mauritz Posse. För en gustaviansk gentleman, en godsägare och högt uppsatt jurist, lär ha innehaft en tandborste för personligt bruk. Men tyvärr stämmer inte dateringarna. Posse dog redan 1827 medan vårt fynd gjordes i raseringslager från vad vi förmodar är herrgårdens orangeri. Den byggnaden raserades vid mitten av seklet, något som bekräftas genom fyndet av ett kopparmynt, en 1/3 skilling banco slagen för Oscar I år 1848. Men om det inte var Posse själv som fejade sina tänder med denna lilla borste får vi kanske gissa på någon av hans efterkommande släktingar, en medlem av ägarfamiljen. För vid mitten av 1800-talet var tandborstar fortfarande med Kolingens halvbrors ord ”någe nytt njutningsmedel, som överklassen har hittat på” för merparten av invånarna i Brödupprorets Jönköping.

Gunnebo – en gustaviansk dröm …och en förebild?

Gunnebo – den terrasserade och imponerande entrén

I samband med konferensen ”Paradise Regained. Tidigmoderna trädgårdar i fiktion och verklighet, i teori och praktik” fick jag möjlighet att i bästa tänkbara sällskap bese Gunnebo slott och dess återställda park strax utanför Mölndal. Vid guidningen vandrade en grupp där bland annat en stor del av landets främsta trädgårdshistoriker ingick, runt i de försommarprunkande parkanläggningar som omger John Halls sommarställe. Förresten skall vi kanske ta det försiktigt med just ordet ”slott”. För även om Gunnebo går tillbaka till medeltiden som sätesgård (Gunnobodher omtalas år 1397) är det vi ser idag en villa, ett sommarresidens uppfört för en visserligen mycket förmögen, men ofrälse köpman från Göteborg. Först från och med 1929 lanseras epitetet ”Gunnebo slott” som ett led i den marknadsföring vilken dåvarande ägarinnan Hilda Sparre bedrev.

Murnischer med exotiska växter för gästerna att beundra

Gunnebo ritades av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Han hade nyss kommit hem från en bildnings- och inspirationsresa i Sydeuropa, där mötet med de representativa villor som italienaren Andrea Palladios formgivit under 1500-talet satt outplånliga spår. Carlberg skulle väl idag närmast ha benämnts som en totalentreprenör, eftersom han inte bara utformade huvudbyggnaden med dess 25 rum, kolonner och utvändiga trappor, utan också tjänstefolkets byggnad, orangeriet, drivhuset och eremitaget. Dessutom ritade han inredningen, allt ifrån möblemanget och villans kakelugnar ner till parkettgolvens mönster och de stora blomsterurnorna av gjutjärn. Men han nöjde sig inte med detta utan formgav även de terrasserade stilträdgårdarna mot norr och söder samt den anslutande engelska parken med sin friare disponering och mer naturliga former.

Bygget påbörjades år 1784, men var inflyttningsklart först tolv år senare. Färdigbyggt blev det precis lagom till sekelskiftet 1800. Strax därefter dog John Hall och egendomen övergick till hans son John d.y. som lyckades med konstycket att driva faderns verksamhet i konkurs inom loppet av fem år. Därmed inleddes en lång period av vanvård och förfall för herrgårdens räkning.

En italiensk villa i svenska omgivningar

Som vi kan se är Gunnebo och Rosenlund nästan på året jämngamla. Anläggningarna visar fram tidens stilideal på ett anslående sätt, samtidigt som de också utgör monument över sina båda byggherrar, köpmannen och juristen, vilka i så hög grad låtit sitt stora intresse för arkitektur och trädgårdskultur prägla gårdarna. Dessutom handlar det om en vision som inte blev bestående utan som inom få år började förfalla. Och vad som kanske idag är viktigast för en Jönköpingsbo – i Gunnebo slott ser vi vad man kan åstadkomma med en gustaviansk herrgård. Om viljan finns. Och om den finansiella sidan av saken kan lösas på ett godtagbart sätt. I det avseendet är det viktigt att komma ihåg att både Gunnebo och Rosenlund är så pass beskedliga till sin storlek. Det handlar i båda fallen om stora, gediget byggda villor som skall underhållas och värmas upp.

Gunnebo slott ger idag ett helgjutet intryck där visionen av ett svunnet 1700-tal är i det närmaste komplett. Byggnaden har återfått sin gråa färg efter att under lång tid ha varit gulmålad. Den eleganta trappanläggningen ut mot den södra stilträdgården var ursprungligen av trä, men revs på grund av rötskador redan på 1800-talet. Sedan 1960 är den återskapad i mer beständiga material. De nedbrunna flygelbyggnaderna har uppförts i enlighet med Carlbergs ritningar och det finns åter ett orangeri i parken, om än inte på ursprunglig plats.

Svenska alternativ – trä och bly istället för fasadsten och marmor

Även om Gunnebo slott byggdes som en konsekvent efterbildning av en italiensk-fransk villa har man anpassat detaljutförandet till svenska förhållanden. Sten ersattes av trä i stomme och fasad, bly utnyttjades i fasadreliefen och urnorna i trädgården tillverkades av gjutjärn istället för marmor. För visserligen kom John Hall att genom åren lägga ner enorma summor på sitt sommarställe, men någon måtta fick det ändå vara på utgifterna!

Den södra stilträdgården med dammen i fonden

Gunnebo såldes till Mölndals dåvarande stad av familjen Sparre 1949. Efter en första renovering kunde herrgården öppnas för allmänheten 1952. Den blev byggnadsminne elva år senare. Alltsedan egendomen övergick i kommunal regi har man försökt att lokalisera och om möjligt återköpa de inventarier som skingrats vid auktioner i samband med olika ägarskiften. Mellan 1996 och 2001 bedrevs ett  projekt kallat ”Åter till 1700-talet” på Gunnebo. Totalkostnaden för restaurering av huvudbyggnaden, återuppförande av flyglar och andra hus plus ett stilenligt återskapande av trädgårdsanläggningarna slutade på 35 miljoner kronor. Till skillnad mot vårt Rosenlund där alla äldre avbildningar av herrgårdens ursprungliga utseende saknas, finns merparten av Carlbergs ritningar idag bevarade på Röhsska museet i Göteborg. Därför kunde återställandet av Gunnebo ske utifrån både originalplaner och för parkanläggningens del arkeologiska undersökningar.

Ett orangeri från 1860-talet rivs – och dess föregångare börjar synas på nytt

I ett hörn av den vidsträckta parken pågår ett nytt arkeologiskt forskningsprojekt. Resterna efter 1860-talets stora uppvärmda växthus avlägsnas. Under de kraftiga stenmurarna friläggs grunden till Gunnebos ursprungliga orangeri som revs redan under förfallsperioden i början av 1800-talet. Kollegorna från Göteborgs Universitet ägnar några försommarveckor åt lika delar råslit och varsam dokumentation. Målet är även här en korrekt rekonstruktion, ett återskapande av den byggnad där John Halls exklusiva växter vinterförvarades.

Den återskapade nyttoträdgården med en nyuppförd flygelbyggnad

Eftersom man på Gunnebo eftersträvar att återskapa hela miljön från herrgårdens storhetstid kring år 1800 har även nyttoväxterna fått ta plats. Trädgårdsland, gångar och drivbänkar producerar än en gång vad gården behöver. Men idag hamnar grönsakerna på restaurangens meny och en del av frukten utnyttjas till den sylt och marmelad som säljs i souvenirbutiken. Som för övrigt är något av det bästa jag sett i den vägen. Sortimentet är väl genomtänkt och knyter på ett fint sätt an till Gunnebos 1700-tal och de historiska trädgårdarna.

Ja, när man vandrar runt på Gunnebo lever och frodas verkligen det gustavianska eran runt omkring dig. Historien blir levande och fattbar. Det behövs ingen överdriven pedagogisk touch; hela anläggningen talar för sig själv och för den epok som skapat det lilla träslottet med dess överdådiga park. Är det möjligt att uppnå en liknande effekt på vårt eget Rosenlund? Kanske. Men det får framtiden utvisa!

Den dolda lustgården – Upptäck Rosenlund!

Ikväll den 30 maj är det dags för nästa stadsvandring inom ramen för temat: Stadens gröna rum!

Den dolda lustgården

Gustaf Mauritz Posses okända park på Rosenlund

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011

Rosenlunds eleganta herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge, med vid utsikt över Vättern, är den en god representant för de lantställen som växte upp runt staden på 1700-talet. Byggherren hette Gustaf Mauritz Posse, jurist vid Göta Hovrätt och känd lantbruksreformator. Vid en renovering av parken år 2010 gjordes en oväntad upptäckt. Strax under dagens markyta ligger den gustavianska trädgården bevarad med sina gångar, planteringar och parterrer. Den sensationella upptäckten kan, rätt förvaltad, göra Rosenlund till ett trädgårdshistoriskt besöksmål av högsta klass!

Det är samling på planen framför herrgården kl. 18.00. Tre guider med tre olika specialområden visar. Antikvarie Bo E. Karlson låser upp baron Posses hus och visar runt. Arkeolog Claes Pettersson berättar om den dolda gustavianska parken och de utgrävningar som skedde i slutet av april. Landskapsarkitekt Björn Kalin guidar i Rosariet som just nu blommar med försommarprakt!

VÄLKOMNA!

Länsmuseet arrangerar i samarbete med Jönköpings kommun, Tekniska kontoret.

En kontroll i Parken – åter till Rosenlund!

Rosenlunds herrgård med den västra parken i slutet av april 2013

Det har nu gått två och ett halvt år sedan en georadarkartering av den igenvuxna parken väster om Rosenlunds herrgård i Jönköping visade att det fanns en helt okänd trädgårdshistorisk dyrgrip mitt inne i staden. För strax under gräs och sly doldes lämningarna efter den eleganta park som herrgårdens byggherre, baron Gustaf Mauritz Posse låtit anlägga omkring 1790. Eftersom såväl samtida kartor som arkivuppgifter saknades från godset kom fyndet som en total överraskning. Här framträdde en sengustaviansk park med parterrer (stenkantade planteringsytor), system av grusgångar, mängder av planteringsgropar för formklippta träd och buskar, en större fiskdamm samt grunden för vad som antogs vara ett orangeri (ett uppvärmt växthus). Hela anläggningen förefaller att ha tagits ur bruk en tid efter Posses död år 1826 och istället förändrats till en modern park i enlighet med den tyska stilen kring seklets mitt.

Under 2012 blev den dolda parken vid Rosenlund registrerad som fast fornlämning och erhöll därmed lagskydd. I vårt land finns ytterst få historiska parkanläggningar och trädgårdar som uppnått denna status. Motiveringen för Rosenlunds del var parkens välbevarade skick, det faktum att den tagits ur bruk utan att dessförinnan ha genomgått några märkbara förändringar samt dess stora vetenskapliga värde för den inhemska och internationella trädgårdshistoriska forskningen.

Men därigenom skulle väl allt vara lugnt? Parken är hittad, karterad och har fått lagskydd som fast fornlämning. Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Herrgårdens framtid är omtvistad. Den ägs av Jönköpings kommun sedan 1936, men i nuläget har man ingen direkt uppgift för själva byggnaden. Det finns ett beslut taget av kommunfullmäktige om att sälja Rosenlund, men hittills har någon försäljning inte kunnat komma till stånd. Samtidigt finns det olika intressen som vill utveckla herrgården och dess park. För att bringa reda i frågan kommer inom kort en ny utredning att göras där Rosenlund med dess möjligheter, kostnader och eventuella problem skärskådas.

I det sammanhanget har det ansetts väsentligt att kunna kontrollera resultaten från karteringarna med georadar 2010-11. Tekniken är fortfarande tämligen oprövad när det gäller arkeologi i vårt land. Därför kändes det väsentligt att kunna bygga under de tolkningar som baserats på kartbilden med konkreta arkeologiska resultat. Därför beslöt både länsstyrelsen i F-län och Malmstensfonden att ekonomiskt stödja en begränsad provundersökning, inriktad mot ett urval av de anläggningar som tolkats utifrån georadarbilderna.

Arbetet utfördes under tre soliga dagar sent i april 2013 som ett samarbete mellan länsmuseet och ArcheoGarden – en Malmöbaserad firma med specialkompetens inom trädgårdsarkeologi. Kommunen bidrog med en lätt gävmaskin och uppdraget var att gräva ett mindre antal schakt i strategiska lägen. Det gällde att hitta punkter där man med minsta möjlig ingrepp kunde få ut mest möjliga information om den park som en gång anlades av baron Posse, vice president vid Göta Hovrätt och stolt ägare till mönstergården Rosenlund.

1790-talets grusgångar ligger kvar kring den norra parterren!

Det tog en stund innan vi förstod vad vi hade framför oss. Från början var tanken att det skulle vara enkelt att bara skrapa fram en liten bit av parterrernas stensatta kanter. Då skulle det finnas en lättbegriplig anläggning att visa upp för eventuella besökare. För i ärlighetens namn kan ju det som förefaller självklart och lättolkat för en arkeolog – speciellt när det gäller lager som skiljs åt av marginella skiftningar i innehåll och färgnyanser – vara rena grekiskan för en utomstående. Då är det bra att ha något konkret att ta till. Som en rejält stenkantad såbädd i en gustaviansk trädgård.

Det var bara ett problem. Vi hittade inte stenkanterna i våra begränsade schakt. Antagligen hade mer av kantstenen än vad vi trott avlägsnats. Vad som syntes på georadarbilderna var i flera fall mindre sten som utnyttjats för att palla upp hällarna; sten som låg på ett större djup. Men istället frilades den norra parterrens sydvästra hörn. Och här framträdde med all önskvärd tydlighet odlingsjord som inramades på båda sidor av grusgångar. Det blev nästan lika elegant som om vi verkligen hade hittat raderna med kantstenshällar!

Naturgrus – inte bergkross!

Det var intressant att se närmare på det material som utgjorde parkens gångar, de objekt som näst efter parterrerna framträdde tydligast på georadarkartorna. Här handlade det om ett ganska mörkt och relativt finkorningt naturgrus. Man kan mycket väl tänka sig att gruset utvalts för skapa kontraster mot gräsmattor och planteringar. Speciellt efter ett regn bör gångarna har framstått som närmast svarta och glittrande. Längre ner i parken gjorde vi ett snitt tvärs över en av de parallella grusgångar som inramade parkanläggningens centrala del. Gången visade sig ha varit svagt välvd, men hade till stor del schaktats bort, antagligen då parken förändrades vid mitten av 1850-talet. Bra grus var ingenting man slösade med!

Lerlager hade lagts ut för att nivellera området vid parterrerna

Att man utfört omfattande markarbeten inför parkens anläggande blev uppenbart i schakt 3, där kraftiga lerlager visade hur man jämnat till och vägt av området närmast herrgårdbyggnaden. Man hade skapat en jämn terrass från byggnadens stenfot fram till parterrernas västra kant. Visserligen gav den svaga sluttningen i Rosenlunds park inte samma dramatiska intryck som de höga terrasserna och trapporna vid det samtida Gunnebo slott utanför Mölndal, men man uppnådde ett eftersträvat resultat. En orangerigård närmast huvudbyggnaden där baronens mest ömtåliga och exotiska växter kunde ställas ut och beundras under årets varmaste månader.

Schaktning på platsen för orangeriet

Den mest osäkra lämningen – men kanske också den mest fantasieggande – var en husgrund som framträdde från huvudbyggnadens södra gavel ner mot den yngre förvaltarbostaden. Där fanns skador förorsakade av sentida ledningsgrävningar samt sten och rivningsmassor, men också tydliga lämningar efter någon form av byggnad. Schakt 5 lades över vad som föreföll vara ett välbevarat hörn. Och en halv meter under gräsmattan kom belöningen….

frå

Stenläggning med ränndal – invid orangeriets hörn

Här frilades en vällagd stenläggning med en rätvinklad ränndal. I nuläget tolkas nivån som en stensatt yta utanför ett hus, en ränndal som lagts kring hörnet på en byggnad samt möjligen ett stengolv i en lätt byggnad likt den glasade sydvända delen av ett orangeri. Genom ett mynt präglat 1848 samt genom påträffad keramik kan lagret direkt över stenläggningen dateras till 1800-talets mitt, något som stämmer väl med den tidpunkt då baron Posses ursprungliga parkanläggning genomgick en radikal förändring. Orangeriet hade nu spelat ut sin roll som vinterförvaringsplats för exklusiva växter och kunde därför rivas,

Anna Andreasson dokumenterar en profil genom baron Posses damm

I norra delen av parkanläggningen, nära den ravin där cykelbanan upp från Vätterstranden går, syntes en oval mörkfärgning på georadarbilden. Efter viss tankemöda tolkades denna anomali som en fiskdamm, byggd i enlighet med en mönsterplan som publicerats i Sverige år 1786. Dammen skulle i så fall vara tätad med ett lerlager och försedd med en dammvall och dammlucka mot norr. Vi placerade ett schakt mitt i anläggningen och fick ytterligare en jackpot. Fast egentligen behövde man bara se på dagens vegetation för att upptäcka var det fanns ett surhål, en blöt fläck i detta annars så väldränerade område av sandjordar.

Dammen – i botten lera, däröver silt och igenfyllningslager

Ovanför den orörda alven fanns ett tjockt lerlager som i sin tur täcktes av mörkbrun siltig sand, sannolikt det material som avsatts på dammens botten under en period när den gustavianska parken inte längre hävdades ordentligt. För normalt skulle ju fiskdammen ha tömts och rensats årligen. Ovanpå detta lager som avsatts i dammen fanns ett mörkt lager med tegelkross, ben, träkol, glas och porslinsskärvor. Det handlar om hushållsavfall som dumpats på platsen när dammen skulle fyllas igen. Fynden visar att detta skett under 1800-talets lopp.

Nere i parken togs fler små schakt upp. Vi sökte efter de planteringsgropar som syntes så tydligt på georadarbilderna. Den först utvalda gropen visade sig emellertid innehålla något oväntat; ett av ren lera format fundament till något som skulle stå exakt i parkanläggningens mittlinje. Kanske har ett solur, en staty eller en liten vattenkonst utgjort blickfång i fonden, längst bort från herrgårdsbyggnaden?

Stolphål – från ett järnåldershus?

I det nionde och sista schaktet som grävdes undersöktes och provtogs fyllningen i vad som verkligen var en planteringsgrop. I bästa fall kan den makrobotaniska analysen av bevarade växtrester ge en antydan om vad som vuxit här. Men i schakt 9 kom dessutom grävningens stora överraskning – en rad stolphål av förhistorisk karaktär. Det handlar om fyra tätt placerade hål som grävts för vad som sannolikt varit väggstolpar i ett järnåldershus. Stolphålen höll en diameter på ca 30 cm; det som grävdes ut visade sig vara 32 cm djupt och innehöll mindre stenar som pressats ner i fyllningen för att fixera och stödja stolpen. I övriga tre låg stenar med en diameter kring 15 cm mitt i anläggningarnas framrensade yta. Det visar att stolparna dragits upp och att stenarna slängts ner för att fylla upp hålen.

Kalkstenshällar – borttagna kantstenar från den södra parterren?

Mellan huvudbyggnaden och förvaltarbostaden finns ett vildvuxet snår. Därinne står ett par lastpallar med kalkstenshällar undanställda. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att detta med största sannolikhet är kantsten från den södra parterren, hällar som avlägsnades när de nya ledningarna in till herrgården grävdes ner 2010. Och precis så ser också skadorna ut på georadarbilderna från samma år. Nu mätte Anna upp hällarna; det handlar totalt om 30 löpmeter, dvs. motsvarande 15 meter av parterrens dubbla kantsättning. Lite synd att se skador som uppkommit så sent på något som annars legat orört i mer än 200 år! En intressant detalj är de vittringsskador som observerades längs ena långsidan av hällarna. Parterrernas stenkanter har alltså stuckit upp en bit över markytan.

Sammanfattningsvis blev resultaten av de tre dagarna i fält långt över förväntan. Inte nog med att samtliga kontrollerade anomalier från karteringen med georadar kunde identifieras och att våra tolkningar visade sig ligga sanningen nära. Nu påträffades också spår efter en mycket äldre bosättning i baronens park; sannolikt ett hus från järnåldern. Fornlämningen RAÄ Jönköping 250 blir alltmer komplex. Det är något som måste tas med i beräkningen när herrgårdens och parkens framtid utreds. I nuläget är det omöjligt att sia om hur Rosenlund kommer att utnyttjas framöver; det handlar om komplexa frågeställningar och avsevärda kostnader vilket alternativ de ansvariga än väljer. Men det känns mycket tillfredsställande att ha kunnat bidraga med nya pusselbitar kring ett av landets kanske allra viktigaste trädgårdshistoriska objekt!

Arkeologidagen 2 – Visning av Rosenlund söndagen den 26 augusti

Rosenlunds herrgård med den igenväxta parken i maj 2011

Rosenlunds eleganta gustavianska herrgård är en av Jönköpings mest kända äldre byggnader. I sitt framträdande läge med vid utsikt över Vätterstranden är den en mycket god representant för de lantställen som växte fram kring staden under 1600- och 1700-talen. Här hette byggherren Gustaf Mauritz Posse, baron och vice president vid Göta Hovrätt. Han lät uppföra huvudbyggnaden mellan åren 1786 och 1788. Att herrgården redan från början omgivits av en tidtypisk trädgård har man tagit för givet, eftersom Posse var känd som en reformator inom jordbruket. Hans Rosenlund fungerade som något av en modern mönstergård i Jönköpingstrakten. Här borde en park ha funnits redan från början. Men detta har förblivit ett antagande, för såväl kartor som äldre avbildningar saknas. Rosenlund har emellertid på senare år kommit att utvecklas till ett välkänt besöksmål för trädgårdsintresserade genom det 1977 anlagda Rosariet med dess idag över 400 sorters rosor.

Rosariet i maj 2011

I samband med att det västra partiet av herrgårdsparken skulle ges en välbehövlig ansiktslyftning genomfördes en undersökning med georadar. Kommunen var intresserad av att hitta lämningarna efter det torp som funnits på platsen före herrgårdens tillkomst och av att kunna pricka in den äldre landsvägens exakta sträckning. Dessa mål uppnåddes utan problem men något högst oväntat tillkom också. En park av 1700-talstyp fanns bevarad på ett djup av dryga halvmetern under dagens gräsmattor. Baron Posses eleganta trädgårdsanläggning kunde på nytt beskådas med sin strikt symmetriska uppbyggnad där gångar, parterrer (rabatter) och dammar bildat en intagande helhet. Dess siktlinjer har riktats över sjön och staden, mot de vilda berg som synts mot horisonten i dåtidens öppna, avskogade landskap. Det välordnade ställdes symboliskt mot den vilda naturen. I parken visar mängder av planteringsgropar hur påkostad anläggningen varit under sin storhetstid. Rosariet har fått sin gustavianska motsvarighet!

Baron Posses parkanläggning som den framträder på georadar

Den nyupptäckta parken vid Rosenlund utgör en i många avseenden sensationell upptäckt, såväl i ett inhemskt som ur ett internationellt perspektiv. Vi ser en ytterst välbevarad anläggning som inte verkar ha genomgått några större förändringar under sin brukningstid. Detta kan bli ett trädgårdshistoriskt forskningsobjekt av högsta klass. Med moderna analysmetoder skulle det vara möjligt att identifiera de växter som en gång prytt baronens rabatter, liksom de träd och buskar som kantat gångarna. Ett återskapande ligger inom möjligheternas ram; en spännande chans att ge Jönköping en sevärdhet av yppersta klass i likhet med Gunnebo slott utanför Mölndal. Där har man rekonstruerat hela den gustavianska herrgårdsmiljön i dess fulla prakt och fyllt den med liv, aktivitet och event. År 2006 hade Gunnebo 354 000 besökare. Sådana siffror skall vi kanske inte tänka oss när det gäller Rosenlund, men visst vore baronens park vid Vätterstranden en plats att längta till under fina sommarkvällar?

Gunnebo slott idag – en förebild?

 Arkeologidagen: Rosenlunds herrgård

Söndag 26 augusti, kl 10–16

Med den gustavianska parken på Rosenlund har Jönköpings innerstad har fått en ny fornlämning; en historisk trädgård med få motsvarigheter i landet. Men hur skall baron Posses eleganta park bäst kunna bevaras? Och är det möjligt att göra den synlig och tillgänglig på nytt? Hur kan vi förvalta vårt kulturarv? Det är frågor som kommer att diskuteras ute på Rosenlund under årets Arkeologidag.

 Visningen börjar i den välbevarade herrgårdsbyggnaden – en av Jönköpings verkliga pärlor. Därefter vandrar vi i den förvildade trädgård som idag täcker den gustavianska parkens gångar, parterrer, dammar och rabatter. Avslutningsvis möter vi dagens levande trädgårdsmiljö i form av Rosariet där en viktig uppgift är att förvalta och bevara äldre sorters rosor inom Projekt odlad mångfald (POM).   

Länsmuseets arkeologer och byggnadshistoriker står för guidningen i den spännande 1700-talsmiljön, medan Rosariet visas av landskapsarkitekt Björn Kalin, Jönköpings kommun.

Visningarna startar vid herrgårdens trappa kl 10:00, 12:00 och 14:00. Byggnaden hålls öppen mellan 10:00 och 16:00.

 Välkomna!

Spår av klosterträdgård under Västra kajen?

Fragment av frökapslar från odlat lin (foto JH)

”Klosterträdgård” är ett välkänt begrepp för de flesta, liksom associationen mellan munkar, nunnor och örtagårdar. För många av oss tycks bilden förhållandevis klar – den är både arketypisk och romantisk, och därmed tacksam att reproducera och bekräfta i media. Ofta hänvisas också till klosterträdgårdar, eller munkarnas ”örtagårdar” i trädgårdstidningar, populära trädgårdsböcker, eller i de otaliga trädgårdsprogrammen på TV. Men faktum är att om vi ställer den enkla frågan vad som egentligen odlades i de svenska klosterträdgårdarna, blir svaret sorgesamt magert. Endast fragmentariska skriftliga vittnesmål finns bevarade och mycket lite växtmaterial från klosterlämningar har ännu undersökts. När man i populära framställningar ska beskriva eller rekonstruera svenska klosterträdgårdar får man istället använda sig av material från kontinenten.

Frö av hjärtstilla (foto JH)

Med denna bakgrund är det inte konstigt att vi var spända på vad vi skulle hitta under det gamla slotts- och klosterområdet under Västra kajen. Det problematiska med lämningar från trädgårdsväxter är nämligen att de måste ligga fuktigt för att bevaras; det duger sällan med att hitta den gamla odlingsjorden. Här i Jönköping var situationen mycket lovande för den dokumenterade slottsträdgården (f.d. klosterträdgården) hade legat precis ovanför stranden, vilken man i olika omgångar fyllt ut. Utfyllnaderna borde bestå av avfall från klostret eller slottet, tänkte vi, och med lite tur också innehålla spår av trädgården. Eller från köket, som hämtat sin frukt, sina kryddor och grönsakerna därifrån.

Frö av mullbär (foto JH)

Under förundersökningen provtog vi utfyllnaden på olika ställen för att se vad den bestod av – och bingo! Precis som vi trott innehöll fyllnaden mycket riktigt avfall, där det gick att se spår av ett otal aktiviteter som såväl stallning, tröskning av säd, linberedning och matlagning. Här fanns också en hel del trädgårdsväxter, både kryddor och läkeväxter som isop och hjärtstilla, och frukter som äpple och fikon. Mest iögonfallande var ett fynd av exotiska mullbär, ett träd som man gjorde försök att odla här under 1700-talet, men som var känt redan under medeltiden.

Men ännu har vi bara haft möjlighet att titta på några få liter av de enorma jordmassor som med säkerhet ruvar på fler hemligheter, och som förhoppningsvis kan komma att undersökas i en slutundersökning innan de schaktas bort för att ge plats för vår tids kulturlager – utfyllnader som ska bära upp de nya husen på platsen.

Jens Heimdahl
Arkeobotaniker
Riksantikvarieämbetet UV Mitt

Baronens fiskdamm

Ritning till fiskdamm i Kungliga Patriotiska Sällskapets hushållningsjournal 1786

Arkeologi kan ibland liknas vid att försöka lägga ett pussel där mer än hälften av bitarna saknas. Man skymtar motivet och förstår innehållet i stora drag, men många – ibland alltför många – detaljer fattas. Fast med tiden brukar man hitta allt fler av de saknade bitarna. De bara dyker upp på alla möjliga som omöjliga ställen. Den här texten handlar om en sådan pusselbit som lika oväntat som välkommet föll på plats ute i Rosenlunds herrgårdspark.

Det är inte bara i Jönköping som det har undersökts historiska trädgårdar på senare år. Även den skånska kungsgården Tommarp nära Klippan har studerats noga med siktet inställt på en möjlig rekonstruktion av den idag försvunna parken. En av rapporterna har författats av Boel Persson vid SLU i Alnarp och behandlar de fiskdammar som en gång fanns i anslutning till slottet. Och ser man på – där återges en ritning som först publicerades i Kungliga Patriotiska Sällskapets Hushållningsjournal år 1786. Den föreställer en oval fiskdamm, försedd med en ganska avancerad sil. För att silen skall fungera rekommenderas att dammen placeras intill en sluttning, så att man erhåller ett visst fall för avrinningens skull. Känns konceptet igen?

Georadarparken – fiskdammen är den blå ovalen i bildens överkant

En av de strukturer vi undrade mest över när georadarbilderna från Rosenlund skulle tolkas var en besynnerlig mörk oval om ca 14 x 7 m i undersökningsområdets norra utkant. Den framträdde mycket klart på exakt samma nivå som den gustavianska parkens gångar, parterrer och planteringsgropar. I snitt liknade anläggningen mest ett kluvet ägg och den föreföll vara igenfylld med närmast ren, stenfri matjord. Ganska tidigt kom vi fram till att det borde röra sig om någon sorts damm, eftersom man hade klätt och tätat den med ett fast material – antagligen lera. Det noterades också att dammen avvek något från den strikta symmetri som annars präglade parkens centrala delar. Ett lite udda läge för en dekorativ spegeldamm kunde man tycka…

Baronen själv – Gustaf Mauritz Posse

Men när man betraktar ritningen från 1786 stämmer alla detaljer överens. Storleken, formen och de konstruktiva lösningarna. Allt finns där. Också placeringen får sin förklaring. Om det var centralt att få avrinningen genom silen att fungera, blev närheten till ravinen (dagens cykelväg) avgörande. Man fick bara anpassa dammens läge till resten av den formella trädgården så gott som lät sig göra.

En sak är i vart fall helt klar. Baron Posse eller den av honom anlitade arkitekten har läst artikeln i Hushållningsjournalen och inspirerats. Samma år som tidskriften publicerades påbörjades också bygget av Rosenlunds herrgård. Man var sannerligen först med det nya! Och den som avser att skapa en mönstergård måste ju hålla sig ajour med forskningsläget. Vad vi ser är ett belägg för att Gustaf Mauritz Posse var just en sådan drivande kraft i den småländska – och svenska – odlingshistorien. Han och hans umgängskrets bland traktens adliga jordägare prövade nya metoder för lantbruk och trädgårdsodling på sina egendomar. De bidrog därigenom aktivt till omvandling och modernisering av regionens landsbygd under de omvälvande åren vid 1700-talets slut.

Restaurerad fiskdamm vid den norska herrgården Bogstad

Inte så att Posse och hans vänner stödde tidens revolutionära strömningar; det vet vi idag ingenting om. Men vad de uppnådde genom att studera och praktiskt tillämpa de allra senaste rönen inom lantbruk och odling blev i sig en del av en radikal omställning. Vi känner alla till hur skiftesreformerna under precis de här åren totalt omskapade Sverige. Det var en förändringsprocess som på kort tid bröt upp ett landsbygdssamhälle, vars ramverk existerat under åtskilliga århundraden. I detta gigantiska omvandlingsarbete fungerade mönstergårdar som Carl Georg Stiernsvärds skånska Ängeltofta – där för övrigt baron Posses svägerska Dorotea Ottesdotter Thott bodde till sin död 1807 – som viktiga förebilder. Samtidigt var inte kretsen av lantbruksreformatorer alltför talrik. Många av de viktigaste namnen, inklusive både Posse och Stiernsvärd, återfanns som medlemmer då Kungliga Svenska Lantbruksakademin instiftades år 1811 under överinseende av den blivande Carl XIV Johan.

Det var en period då Europas furstar gärna sökte framstå som sina rikens främsta odlare. Ett populärt sätt var att grunda akademier och att anlägga mönsterjordbruk på kungliga egendomar. Nu skapades Experimentalfältet på norra Djurgården med syftet att bedriva forskning och försökverksamhet kring växtförädling, odlingsföljder, nya växtslag, djurraser och redskapstyper i Lantbruksakademins regi. De nya rönen skulle spridas genom undervisning, demonstrationer och talrika publikationer – allt för att förbättra produktivitet och lönsamhet i det svenska lantbruket. Hushållningssällskapen blev en viktig kanal för denna information.

Detta är den miljö där baron Posse var en aktiv och noga påläst deltagare. Hans skapelse Rosenlund är visserligen inte längre någon aktiv jordbruksenhet; den tradtionen bröts redan i början av 1950-talet, men vi bör ändå betrakta herrgården och dess park som en viktig del av svensk odlingshistoria. Och med Rosariets inriktning som genbank för bevarande av äldre sorters rosor finns idag en anknytning till modern forskning som baronen säkert skulle ha uppskattat!

Rosenlunds dolda park i TV4

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2074588
En sensommarintervju ute vid Rosenlunds herrgård – sänd den 3 oktober på lokalnyheterna. Bättre sänt än aldrig!

Rosenlund på programmet …i Norrköping!

Nu är det dags att börja föra ut de spännande resultaten från Rosenlunds herrgårdspark! I veckan – den 8 – 9 juni – arrangerar NTAA (Nordiskt Nätverk för Trädgårdens Arkeologi och Arkeobotanik) ett trädgårdsarkeologiskt seminarium på Stadsmuseet i Norrköping.

http://www.archaeogarden.se/NTAA.html

I det spännande och välmatade programmet ingår två föredrag på Jönköpingstema. Först ut är Agneta Åsgrim som berättar om Kålgårdsområdet – historien om hur platsen för de planerade befästningarna kom att utvecklas till stadens trädgårdsmark; ett viktigt koloniområde under 1700- och 1800-tal. Idag måste man vara uppmärksam för att se de få återstående spåren efter Kålgårdarna, den trångabodda trästadens gröna lunga. De senaste decenniernas radikala omvandling till centralt belägna bostadskvarter har avlägsnat det mesta. Agnetas nyutkomna bok och den fina utställning som visas i Arkivhuset till den 25 september lyfter fram ett ofta förbisett område med ett växlingsrikt förflutet. Det är bakgrundskunskaper som behövs om man på allvar vill skapa ett grönare stadsrum!

http://www.jkpglm.se/se_o_gora/alltid/stadshistoria.html#bok

Därefter blir dags att hålla föredrag om Rosenlund. På trekvart skall vi presentera herrgårdsparkens förflutna, nutid …och möjliga framtid. Resultat från nya undersökningar med georadar visar att vi står inför vad som skulle kunna utvecklas till ett forskningsobjekt av yppersta klass. Och tillika en turistmagnet mitt inne i centrala Jönköping – en äkta gustaviansk trädgård som återskapas framför besökaren!

Rosenlunds dolda park. Del 2 – fyndet

Rosenlunds park på nivån 55 – 60 cm under dagens markyta

När alla data från georadarundersökningen sammanställdes syntes inte bara en torpgrund och en övergiven sträcka landsväg. Istället fanns spår av parkens äldre utformning, mest tydligt mellan 0,5 och 0,7 meter under dagens markyta. Här framträdde ett strikt geometriskt system av gångar och planteringar som anpassats utifrån huvudbyggnadens mått och belägenhet. Bilden av en avancerad trädgårdsanläggning från den gustavianska epoken? Det hade verkligen ingen väntat sig att vi skulle finna!

Baronens park – gångar, parterrer, en damm och planteringsgropar

Närmast huset syns de stora rektangulära parterrerna; planteringar som kantsatts med huggen sten. Längre ner i parken märks två parallella gångar vilka inramat det centrala fältet, anläggningens siktlinje som förmodligen lämnats fri och bestått av gräsmattor. I nordöst finns en oval lerfodrad spegeldamm på 13 x 6 m. På södra sidan av huvudbyggnaden framträder en husgrund lagd i rät vinkel. Den överlagras av den år 1845 uppförda inspektorsbyggnaden. Läget skulle utan tvekan passa bra för ett orangeri – ett uppvärmt växthus där mer känsliga växter kunde vinterförvaras. Längst i väster, egentligen utanför själva parken, ligger ett område med lätta husgrunder. Det är inte osannolikt att det trädgårdsmästeri som herrgården haft behov för funnits just här. Och så då dessa planteringsgropar… Över hela parken syns nedgrävningar för buskar och träd, härstammande från olika skeden i dess två sekel långa historia. Vissa drag kan urskiljas redan nu, men för att hitta de gropar som tillhör det allra första skedet krävs en långt mer ingående analys än vad vi hittills hunnit genomföra.

Idealet – Gunnebo slott och park, ritat av Carl Wilhelm Carlberg i sent 1700-tal

(foto Staffan Johansson/ Gunnebo slott och trädgårdar)

Med facit i hand kan vi nu säga att Gustav Mauritz Posse låtit skapa en park som inte skämts för sig i sin samtid. Rosenlund har utgjort ett mönsterexempel på hur en helgjuten herrgårdanläggning, utformad med stilmässig inspiration från rådande klassicistiska ideal borde se ut. Gunnebo vid Mölndal utgör ett känt exempel på hur denna typ av stramt eleganta miljöer gestaltats. Här har ett långvarigt och omsorgsfullt rekonstruktionsarbete lett fram till dagens välbesökta slott och trädgårdar; en helhet där man upplever 1700-talet på verkligt nära håll.

Vad som gör Rosenlund så speciellt är att parken väster om huvudbyggnaden varit helt okänd fram till nu. Det existerar inga ritningar, inga samtida avbildningar och arkitektens namn är obekant. Dessutom talar det mesta för att anläggningen inte varit i bruk under någon längre tid. Exempelvis har parterrerna höljts över och nya gångsystem har anlagts ovanpå. Kanske kan detta ha skett redan i tiden strax efter Posses död 1827? Det innebär att stilträdgården bör vara förhållandevis oförändrad, som ett fruset ögonblick av svensk trädgårdshistoria!

Fyra faser i Rosenlundsparken.

Men det var inte bara Gustav Mauritz Posses park som syntes på skärmen. Det finns både äldre och yngre anläggningar bevarade. Den s.k. tyska parken ersatte stilträdgården under 1800-talets lopp. Utformningen innebar på samma gång en modernisering och en förenkling med sänkta underhållskostnader. Vi kan också se vägen ut till det lilla kolonnförsedda lusthus vars grund fortfarande ligger kvar vid den branta sluttningen ner mot Vätterstranden.

Längst i söder påträffades en djup svacka med en hårdgjord, 2 – 3 m bred yta i botten. Det var den gamla landsvägen mot Östergötland som i en nedskuren hålväg slingrade sig uppför stigningen invid torpet Rosenlund. Däremot framträdde torpets grunder mer otydligt; antagligen har man rensat marken då herrgårdsparken anlades. Delar av området var dessutom beväxt med buskar och därför omöjligt att kartera hösten 2010. Hur som helst var uppdraget fullgjort – de äldre lämningar som fanns dolda under dagens markyta var lokaliserade. Det kom bara lite mer än förväntat…

Så vad händer nu? En kompletterande körning med georadar genomfördes under våren 2011. Efter röjning av buskar och sly var åtkomligheten i parken avsevärt bättre. En rapport är under utarbetande; den kommer att publiceras i början av sommaren. Ännu är inget beslut om parkens framtid fattat, men visst skulle en rekonstruerad stilträdgård med utsikt mot Vättern vara en sevärdhet? Varumärket är redan inarbetat – på sommaren åker trädgårdsintresserade från hela Norden till Rosariet i Jönköping. Här finns också möjligheter till verkligt spännande vetenskapliga utmaningar. Tänk bara om man med paleobotanikens hjälp skulle kunna ta reda på vilka växter som ingått i baron Posses en gång så eleganta park!

Rosenlunds dolda park. Del 1 – bakgrunden

Rosenlunds huvudbyggnad, uppförd 1786-88

Herrgården Rosenlund utgör ett välkänt blickfång i östra delen av Jönköping. Den eleganta gustavianska byggnaden ligger högt belägen intill Vätterstranden. Idag är namnet kanske mest förknippat med Rosariet (anlagt 1978), ett välkänt besöksmål för alla trädgårdsintresserade med sina över 400 olika sorters rosor. Byggnadshistoriskt är Rosenlund en god representant för de stora gårdar som anlades runt staden av olika ämbetsmän och militära befattningshavare under 1600- och 1700-talet. Här hette byggherren Gustav Mauritz Posse, baron och vice president vid Göta Hovrätt. Han var känd som en reformator inom jordbruket och herrgården fungerade som något av en mönsteranläggning i sin tid.

1710 års karta med landsvägen och torpet Rosenlund markerade. Grönt = sökområde för georadar

Innan Posse förvärvade marken från Husqvarna faktori – han var ingift i ägarfamiljen Ehrenpreus – fanns här ett torp som fungerade som underhållsjord till vapenfabriken. Dessutom passerade landsvägen mot Östergötland uppför den branta backen vid Rosenlund. Och det handlar ju inte om vilken grusväg som helst, eftersom sträckan faktiskt ingår i den äkta Eriksgatan. Här har bokstavligen kungar och herremän färdats med sin följen!

Jönköpings kommun, som ägt herrgården sedan 1936, beställde hösten 2010 en kartering med georadar inför en planerad omgestaltning av parkens västra del. Rosenlunds framtid har diskuterats under en följd av år och denna del av anläggningen hade börjat att växa igen. Nu skulle slyet rensas bort och hela området få en välbehövlig ansiktslyftning. Men först ville man från Tekniska kontorets sida få de kända fornlämningarna, dvs. torpet och landsvägen, säkert lokaliserade.

Rosenlund från luften 1934. Parken syns i högra hörnet

Eftersom tidigare insatser vid det forna Jönköpings slott givit väldigt goda resultat, såg man georadar som en tidsbesparande och kostnadseffektiv medod för denna typ av undersökning. Detta var förutsättningarna då fältarbetet inleddes på senhösten i fjol. Att Rosenlund ligger högt och med vid utsikt är en tillgång på sommaren, men i november är det en av Jönköpings blåsigaste och kallaste platser. Och det vill inte säga lite här i staden!

Men jobbet kunde trots allt genomföras dagarna innan vinterns första snö föll. Och resultatet som syntes på skärmen var helt förbluffande – detta hade ingen kunnat föreställa sig, ens i sin vildaste fantasi…

(fortsättning följer)