Vi undersöker Rosenlunds herrgårdspark

Nu är det äntligen dags att undersöka hur mycket som finns kvar av Baron Posses herrgårdspark från slutet av 1700-talet. Under ca fyra veckor från 24 april till slutet av maj kommer Jönköpings läns museum att göra en arkeologisk förundersökning av parken. Tidigare har hela parken karterats med georadar då trädgårdsgångar, planteringsgropar och resterna efter två stensatta terrasser, så kallade parterrer, framkommit i anslutning till herrgården.

Nu ska fyra större områden inom parken delundersökas. De syns på kartan med markeringarna A-D.

2016-257 FU-karta

Karta över Rosenlunds herrgård och park. Här syns de fyra olika områdena A-D som ingår i förundersökningen.

Inom område A bakom herrgården ska vi söka efter två parterrer, gångsystem och stenläggningar. Hur mycket finns kvar av dessa viktiga element i 1700-tals parken? Vår förhoppning är att kommunen kan återanvända originaldetaljer vid återställandet/rekonstruktionen av den nya parken? Här kommer prover på odlingsjorden i parterrerna att tas för att se om det fortfarande kan finnas bevarat växtmaterial från 1700-talet. Museet ska även se om det finns spår efter terrasseringar eller trappor som bundit ihop de översta terrasserna närmast herrgården med den övriga parkytan. Inom område A hoppas vi även kunna se spår efter herrgårdens orangeri. Det var en byggnad som fungerade som ett stort växthus och som vinterförvaring av växterna.

Inom område B ska vi frilägga gångsystem, odlingskvarter och om möjligt såbäddar från herrgårdsparken. Här ligger den största utmaningen eftersom parken har använts som odlingsyta många gånger efter 1700-talet, vilket helt kan ha förstört spåren efter herrgårdsparken. Inom denna yta finns även ett möjligt hus från förhistorisk tid som ska undersökas vidare.

Inom område C ska två rundlar som ligger framför herrgården, tas fram och dokumenteras. De har vid olika tidpunkter varit dekorativa rabatter. De kommer sedan att täckas över.

Område D innehåller resterna efter en damm. Den har delvis undersökts tidigare (2013)  då man hittade ett frömaterial och fiskfjäll. Fröerna kom troligen från en igenväxningsfas med bland annat brännässla, hallon och andra ogräs. Fiskfjället tillhör en fisk av familjen Karp. Nu ska ytterligare undersökning visa på hur dammen har använts, vilka fiskar och växter som funnits här. Hur har den varit konstruerad och hur har avtappningssystemet i dammen varit uppbyggt?

Förhoppningsvis kommer vi att få svar på några av våra frågor och veta mera om hur den gustavianska parken i Jönköping har sett ut under sin glansperiod.

Rosenlundsherrgård

Fasaden av Rosenlunds herrgård ut mot den numera osynliga herrgårdsparken som vi nu hoppas kunna ta fram i dagsljuset.

Vi kommer att hålla visningar både dag- och kvällstid under perioden men återkommer om när dessa startar. Håll utkik på hemsidan och på plats i herrgårdsparken.

Susanne Nordström, arkeolog

Annonser

Rosenlund – en kall dag i mars

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Rosenlunds herrgård i början av mars 2016. Snö. Kall vind från Vättern.

Det är inte utan att man börjar känna sig smått hemtam uppe vid Gustaf Mauritz Posses fina gård Rosenlund. Det har efterhand blivit många besök sedan projektet startade senhösten 2010. Då handlade det om att med hjälp av georadar söka efter ett försvunnet torp och en bit landsväg, vars lämningar i båda fallen låg dolda i marken. Men som många av er läsare redan vet överträffade resultaten de uppsatta målen, och det med råge. För under gräsmattor, sly och buskage låg ännu resterna av herrgårdens gustavianska park bevarade. En fornlämning som kunde dateras ganska exakt till åren kring 1790, eftersom själva huvudbyggnaden stod färdig 1788.

Därefter har många turer följt, men viktigast är att Rosenlund behölls i kommunalt ägo enligt ett beslut fattat på våren 2014. I det sammanhanget ingick att själva byggnaden skulle rustas upp för att kunna utnyttjas till representation, kursverksamhet och olika  kulturella ändamål. Dessutom togs ett förslag till den västra parkens återställande fram, ritat av landskapsarkitekt Kolbjörn Waern på basis av de arkeologiska resultaten 2010-2014. Arbetet inomhus påbörjades hösten 2015 med att sentida tillägg avlägsnades, främst då spåren efter 1940-talets restaurering. Samtidigt kunde nya rön om den äldsta tidens Rosenlund samlas in. Bilden av Posses herrgård fick allt klarare linjer.

Ett schakt för ventilation

Ett schakt för ventilation genom ett ledningstätt område. En kraftig lufttrumma skall dras genom källarmuren in i ett nytt teknikrum.

Men det går inte att bygga om och renovera en 225 år gammal byggnad utan att också göra ingrepp i marken kring huset. Här kommer arkeologin in i bilden, eftersom hela parkmiljön är en registrerad fast fornlämning sedan några år tillbaka. Arbeten som innebär en risk att skada de äldre lämningar som finns dolda under jord kan bara ske efter att länsstyrelsen givit sitt tillstånd och under arkeologs överinseende.

Så tisdagen den 8 mars bar det av till Rosenlund ännu en gång. Vädret kunde ha varit bättre, det låg snö på marken och en kall vind drog ner över Vättern. Men nu skulle det öppnas schakt för en ventilationstrumma och till en ny anslutning för fjärrvärme. Det handlade inte om några större ytor den här gången, men ingreppen var omfattande nog för att motivera en arkeologisk insats denna isande vårvinterdag!

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Schaktet vid södra gaveln. En serie moderna ledningar. Och spåren efter en terrasskant från Posses trädgårdsanläggning.

Det kunde ha börjat bättre. Visserligen kan man normalt förvänta sig att området nära en gammal husgrund är omgrävt vid en rad olika tillfällen. För Rosenlunds del stämde detta antagande bara alltför väl. Där fanns fjärrvärmens stålrör i ett brett schakt, en dränering lagd i bergkross intill källarmuren, samt en plastledning för spillvatten från takrännorna. Allt detta har hamnat på plats under de senaste åren, strax innan vi kunde påbörja undersökningarna med georadar. Visst kan det tyckas synd att ingen arkeolog var närvarande när dessa schakt grävdes för fem sex år sedan, men man får istället se till husets bästa. För fjärrvärme, nya dräneringar och avlopp behövdes vid Rosenlunds herrgård!

Dessutom fick vi arkeologiska resultat också den 8 mars i år, fattas bara annat! Man har länge anat att huvudbyggnaden, som är uppförd i en rätt påtaglig sluttning, fått sitt suterrängläge markerat genom en terrassering. När nu husets södra källarmur frilades syntes spåren av denna anläggning tydligt. För till en knapp meter öster om dörren mitt på gaveln var den rappade muren slät. Därifrån och upp mot det sydöstra hörnet bestod muren av obehandlade stenblock. Det partiet av muren hade aldrig varit avsett att synas ovan jord. Här låg en gång en meterhög terrass som senare togs bort och släntades till den sluttning vi ser idag.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

Gårdsplanens kullerstensläggning som skurits av nedgrävningen för fjärrvärmerören.

I södra kanten på fjärrvärmeschaktet stötte vi på den bevarade kullerstenslagda gårdsplan som påträffades redan i provschaktet vi tog upp våren 2013. Då rensades en fint mönsterlagd yta med en vinklad ränndal och kantsten. Nu fick vi istället försöka uppskatta hur mycket som förstörts vid de senaste årens hårdhänta anläggningsarbeten. Klart är emellertid att det fortfarande finns stora partier av gårdsplanen som skulle kunna friläggas då den gustavianska parken återskapas. Dessutom var det även här möjligt att se spåren av den försvunna terrasskanten.

Nyckeln från gårdsplanen - vem höll i den senast?

Nyckeln från gårdsplanen – vem höll i den senast?

Intressant nog verkar den vällagda gårdsplanen täckas av ett 5 till 10 cm tjockt kulturlager, späckat med krossad keramik av tidig 1800-talskaraktär, djurben och andra fynd. Vid undersökningen 2013 påträffades bland annat mynt och ett benskaft till en tandborste – fortfarande något av en exklusivitet i ett sengustavianskt Sverige, trots att britten William Addis startat massproduktion i Storbritannien redan år 1780. Märkligt att skräpet fått samlas alldeles intill den eleganta mangårdsbyggnaden. Vad handlar det hela om – en tid av försummelse och förfall? Något som avbröts då man beslutade sig för att ge upp underhållet av Gustaf Mauritz Posses påkostade och säkert svårskötta trädgårdsanläggning?

Årets fynd – eller i vart fall det här grävningstillfällets, för det lär komma fler under år 2016 – var nyckeln till ett vridlås. Kanske till källardörren eller något annat närbeläget låst utrymme. Man kan undra vem som senast höll den i sin hand? Och om godsherren själv stängt efter sig med just den här nyckeln…?

Nya Lödöse – att känna igen och se likheter

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven.

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven. Bron över Säveån och några få hus eller gårdar är allt som finns kvar på vad som då blivit odlingsmark för det nya Göteborg. Notera att väster är uppåt på den här kartan – det fanns få standards på 1600-talet!

Alltsedan de stora arkeologiska undersökningarna startade i Nya Lödöse, Göteborgs föregångare i stadsdelen Gamlestaden, har Jönköpings läns museum ingått i projektets referensgrupp. Vi brukar träffas några gånger varje år för att informeras om nya resultat och diskutera utifrån våra egna erfarenheter av arkeologi i den tidigmoderna epokens städer. Tanken är att gruppen skall kunna bidra med goda råd och fungera som ett bra bollplank för de nya idéer och tolkningar som dyker upp under arbetets gång. Men man skall inte heller förneka att flödet går i bägge riktningar – det är många tankar och reflektioner man bär med sig hem efter ett besök i Nya Lödöse!

Nya Lödöse - det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

Nya Lödöse – det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

För i mångt och mycket kan man se Nya Lödöse som något av en prototyp för de nya städer som tillkom runt om i Norden under 1500- och 1600-talet. Det handlar om ett initiativ uppifrån; om en stad som skapats utifrån ett behov och en plan som definierats av samhällets ledande grupper. År 1473 undertecknade riksföreståndaren Sten Sture ett beslut om att låta bygga en ny stad just där Säveån mynnar i Göta Älv. På så sätt skulle man kunna kringgå Bohus fästning, den dansk-norska spärren för all svensk handel på Göta älv under tider av politisk oro och krig. Den smala korridoren längs älven utgjorde landets enda direktkontakt med Västerhavet; ett förhållande som skulle komma att bestå i nästan två sekel till.

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land...

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land vid namn Sverige…

Nya Lödöse fick en stormig historia; staden kom att härjas svårt av krig vid flera tillfällen som en direkt följd av sitt strategiska läge. Under en period bestämde rent av kungen att bebyggelsen skulle flyttas ner mot Gamla Älvsborgs fästning. Allt talar för att så skedde för en tjugoårsperiod mellan 1543 och 1563, då Älvsborgsstaden i sin tur brändes ner i Nordiska Sjuårskriget. Följden blev att borgarna fick tillåtelse att flytta tillbaks till Nya Lödöse som sedan fungerade fram till nästa krigs ödeläggelser. Under Kalmarkriget skövlades staden på nytt år 1612. Och mindre än tio år senare grundlades Gustav II Adolfs nya projekt – Göteborg. Detta innebar slutet för Nya Lödöse som enligt en kunglig order från 1624 nu skulle överges och därför brändes en sista gång…

Men den korta period då Nya Lödöse existerade var en tid av enorma förändringar. Medeltidens vacklande och ofta ambivalenta maktstrukturer började ersättas av bättre organiserade nationalstater. Stadsväsende och handelssystem förändrades i grunden, inte minst genom den globalisering som den europeiska koloniala expansionen innebar. För staden var knappt två decennier gammal när Columbus satte segel västerut. Och den upplevde en rask expansionsfas under just de år då de spanska conquistadorerna ödelade aztekernas och därefter inkas statsbildningar på andra sidan Atlanten. Samtidigt genomfördes reformationen hårdhänt på hemmaplan av samma monark som först gynnade Nya Lödöse för att därefter beordra dess nedläggelse – Gustav Vasa. Slutet kom i inledningen till vad som kallats det första europeiska inbördeskriget. Eller som vi är vana att säga idag; det Trettioåriga Kriget. Staden Nya Lödöse och dess invånare framlevde sannerligen sina dagar i en händelserik tid; om än inte alltid just i händelsernas centrum!

Nya Lödöses befästningar. Inne bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad syns stolparn atill en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Nya Lödöses befästningar. Inne till höger i bild, bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad skymtar en stolprad, rester av en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Så Nya Lödöses historia kom bara att omspänna 152 år, varav staden dessutom var frånflyttad under två decennier. Man kan bara beklaga de människor som bebodde Sveriges dåvarande port mot väster. Att tala om ”att leva under osäkra förhållanden” blir snarast en eufemism när man ser till vad som har utspelat sig här. Vid en jämförelse känns tillvaron i inlandsstaden Jönköping avsevärt mindre komplicerad och farofylld…

Men ändå – bägge städerna påverkades av i högsta grad av uppifrån kommande beslut. Och de drabbades svårt av samma konflikter. Striderna under den sönderfallande Kalmarunionens sista år, Nordiska Sjuårskriget och avslutningsvis det förödande Kalmarkriget där båda orterna ödelades i grunden år 1612. En konflikt som ledde till att de båda äldre stadslägena övergavs på Gustav II Adolfs initiativ. Detta till förmån för två nya fästningsstäder utformade efter de mest moderna holländska principerna. Den stora skillnaden ligger i att projekt Göteborg byggdes klart, medan Jönköping förblev oavslutat. Det var trots allt skillnad mellan ”Rikets Port mot Västerhavet” och vägmötet i norra Småland när det gällde att prioritera på basis av otillräckliga statsfinanser!

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Vad som är mest slående när man står ute på det vidsträckta utgrävningsfältet i Gamlestaden är likheten mellan dessa sydsvenska städer. Den som lagt mycket tid på att gräva i Jönköpings underjordiska arkiv känner direkt igen sig i Nya Lödöses kulturlager. Trähusen, gårdarna och vretarna (de smala tomtgränserna) liksom de enkelt brolagda gatorna tycker man sig ha sett förut. Stadsrummets övergripande organisering; stadsplanen som finns där från början med sina noga utstakade tomter och kommunikationsstråk. Och inte minst det första skedets drag av anarki; åren då en ny stad skapats på jungfrulig mark uppvisar mängder av gemensamma drag. Den rätt kaotiska period då den nya staden utgjort en enda stor byggarbetsplats. Därefter tillkom successivt allt mer ordning och struktur med tätare bebyggelse och hus uppförda för att hålla längre.

Årets kanske allra roligaste upptäckt utgörs av de kålgårdar som nu böjar dyka upp i ett till synes samlat avsnitt av Nya Lödöses stadsområde. Här, liksom i Jönköping, var den egna odlingen ett viktigt inslag i det dagliga livet för de flesta – om än inte alla – av borgarna. Beträffande maten så undersöktes 1600-talsstadens slakteri för några år sedan i Jönköpingskvarteret Ansvaret. I Nya Lödöse förefaller en hel tomt ha avdelats som kreatursfålla och slaktplats. Men hit  drevs också boskap från hela Västergötland, dels för stadens behov, dels för den betydelsefulla exporten.

Keramik - den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Keramik – den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Även när det gäller fyndmaterialet känner man igen sig. För trots att proportionerna mellan kuststadens (hamnens) och inlandsstadens importföremål skiljer sig åt finns de flesta kategorierna representerade även i Jönköping. Fast självfallet saknas det mest exklusiva; det riktigt exotiska och fåtaliga. Somliga saker har stannat i Nya Lödöse. För till dags dato har vi inte hittat några portugisiska fajanser eller behållare för olivolja, vare sig i det äldsta Jönköping eller i Gustav II Adolfs stad på Öster. Men kontakterna mot norra Tyskland och Nederländerna finns förstås väl belagda bland fynden!

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Så, igenkänningsfaktorn är hög när en arkeolog från Vätterstaden besöker Nya Lödöse. Tyvärr gäller det inte bara de arkeologiska likheterna – för precis som i vissa delar av Jönköping är Gamlestaden ett område med hög miljöbelastning. Genom generationer har tungmetaller och giftiga substanser ansamlats i jorden och förgiftat grundvattnet i dessa hantverkstomter och tidiga industrikvarter. Inte minst den en gång så viktiga textilindustrin Gamlestadens Fabriker AB har säkert bidragit till nedsmutsningen söder om Säveån. Som på så många andra ställen runt om i landet ligger spåren av gamla miljöförsyndelser och väntar i jorden. Och i så måtto är ju faktiskt de giftiga ämnena också ett historiskt vittnesbörd – även om vi arkeologer som arbetar i fält helst skulle slippa den sortens lämningar!

För mer information om utgrävningarna i Nya Lödöse – besök projektets fina och väldigt informativa hemsida http://www.stadennyalodose.se/ eller bli snabbt uppdaterade på Facebook! https://www.facebook.com/stadennyalodose?fref=ts

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos - den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson kollar dagens inmätningar.

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden - varierat och högintressant! Och det första större material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Prästgården i Kristianstad – en ödetomt från stormaktstiden

Christian V:s trupper intar Kristianstad år 1676. Målning av Claus Moinichen 1686.

Christian V:s trupper intar Kristianstad år 1676. Målning av Claus Moinichen 1686.

Berättelsen om fästningsstäderna Kristianstad och Jönköping är fascinerande. För i så många avseenden är de båda orterna varandras spegelbilder. Tillkomna som ett resultat av ödeläggelser under samma konflikt; det så kallade Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark som varade mellan 1611 och 1613. För i februari 1612 härjade Gustav II Adolfs trupper nordöstra Skåne. Med kungens egna ord hade man ostört ”grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit” i 24 kyrksocknar samt ödelagt den viktiga köpstaden Vä. På sommaren kom det danska svaret. Christian IV:s styrkor marscherade mot Jönköping och inledde en belägring av slottet. Striderna kom bara att vara några få dagar, eftersom de förstärkningar som inväntades från Kalmarhållet hade tvingats vända. Men då var staden Jönköping förstörd, lagd i ruiner av sina försvarare som ville få fritt skottfält för fästningens kanoner…

Bronsmodell av fästningsstaden Kristianstad. Uppställd på Stora Torget lagom till 400-årsjubileet 2014.

Bronsmodell av fästningsstaden Kristianstad. Uppställd på Stora Torget lagom till 400-årsjubileet 2014.

Efter att freden i Knäred slutits följande år var det dags att fundera över krigets konsekvenser och lämpliga åtgärder på båda sidor om riksgränsen. Lösningarna man kom fram till var snarlika. De i grunden förstörda medeltida städerna borde inte återuppbyggas. Istället skulle moderna fästningsstäder efter kontinentalt mönster uppföras på platser där vatten och sankmarker utgjorde en första försvarslinje. Så de skånska städerna Åhus och Vä förlorade sina privilegier till förmån för en ny stad ute på Allön, en holme i sankmarken mellan Araslövssjön och Hammarssjön. Här byggdes Kristianstad efter att beslutet tagits 1614. I Jönköping övergavs det medeltida stadsläget och man började skapa en ny stad på Sanden, den smala halvön mellan Vättern och Munksjön. Och båda städerna kännetecknas av att man inte nådde ända fram; planerna förverkligades inte fullt ut. Kristianstad fick sina skyddande befästningar, men inte sitt kungliga slott. I Jönköping byggdes fästningen ut till att bli en av landets största och modernaste, men runt den civila stadsbebyggelsen uppfördes aldrig de planerade vallarna, bastionerna och gravarna.

Bastion Konungen - en av Kristianstads 10 bastioner. Återskapad 1993-1994.

Bastion Konungen – en av Kristianstads 10 bastioner. Återskapad 1993-1994.

Efter 45 år ändrades så allt. Kustlandskapen och Skåne blev svenskt territorium i och med Roskildefreden. Kristianstad blev en svensk garnisonsstad i ett omstritt landskap medan Jönköping förlorade sin strategiska betydelse för alltid. Under Skånska kriget (1675–1679) intogs Kristianstad av danska trupper, men staden återerövrades av svenskarna i augusti 1678. Staden kom också under dansk besittning under det Stora Nordiska Kriget, men då bara under en månads tid 1710. Det var inte lätt att bo i en fästningsstad vars herrar växlade med krigslyckan.

Idag, i ett fredligt Norden, har militären försvunnit från Kristianstad och Jönköping. De forna fästnings- och garnisonsorterna har istället fått högskolor och administration. I många avseenden har den parallella utvecklingen fortsatt. I båda städerna är själva stadsplanen i de centrala delarna den kanske tydligaste påminnelsen om det förflutna med dess anpassning till befästningsverk som antingen aldrig uppförts (Jönköping) eller demolerats (Kristianstad). Men det finns en viktig skillnad – arkeologin!

Heliga Trefaldighets kyrka, invigd 1628. Den kanske vackraste renässanskyrkan i Christian IV:s Danmark.

Heliga Trefaldighets kyrka, invigd 1628. Den kanske vackraste renässanskyrkan i Christian IV:s Danmark.

Medan man i Jönköping ägnat mycket tid och kraft åt att dokumentera Gustav II Adolfs nya stad, vilket resulterat i att idag ungefär en fjärdedel av det ursprungliga stadsområdet är undersökt, är situationen helt annorlunda i Kristianstad. Här har de få större utgrävningar som genomförts inriktats på 1600-talets befästningsverk. Lämningarna efter den civila stadsbebyggelsen, vad som kommit att bevaras under mark, är ett hittills oskrivet kapitel.

Kristianstad. Tomtkarta från 1671. Prästgården markerad med "106". Notera att norr ligger till vänster i bilden.

Kristianstad. Tomtkarta från 1671. Prästgården markerad med ”106”. Trefaldighetskyrkan har nummer 64. Notera att norr ligger till vänster i bilden.

Därför är det verkligt roligt att nu kunna börja berätta om ett spännande samarbete mellan Jönköping läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB som skall äga rum i centrala Kristianstad under våren. Med början den 20 april kommer den forna prästgårdstomten alldeles norr om Trefaldighetskyrkan, att undersökas av arkeologer från våra båda institutioner. Och det är inte vilken tomt som helst – prästgården i Kristianstad uppfördes av Kronan mellan åren 1617 och 1620 och blev till en av den nya stadens mest praktfulla gårdar. Det handlar om ett påkostat korsvirkeshus i två våningar, 14 bindningar långt och försett med hela 33 fönster varav 5 större med dekorativt snidade fönsterposter. Dess stora sal var vitmenad och hade golv av tegelplattor. Till gårdsanläggningen hörde ett antal mindre byggnader, en brunn och en trädgård. Men prästgården kom bara att stå i sextio år. Under belägringen 1678 rev de danska soldaterna alla outnyttjade byggnader. Man behövde virke till befästningarna och ved att elda med. Prästgården var en av de gårdar som försvann. Det märkliga är att tomten därefter aldrig blivit bebyggd. Området har utnyttjats som trädgård eller park under de följande 337 åren. Under dagens gräsmatta ligger 1600-talet och väntar. Det är i själva verket en tidskapsel som skall öppnas!

Prästgårdstomten i Kristianstad idag - en gräsmatta intill församlingshemmet (Foto: Sydsvensk Arkeologi AB)

Prästgårdstomten i Kristianstad idag – en gräsmatta intill församlingshemmet (Foto: Sydsvensk Arkeologi AB)

Räkna med intressanta fynd och att helt ny kunskap om livet i en omstridd gränsstad kommer att avslöjas allt eftersom arbetet fortskrider! Vi kommer att utnyttja flera olika sorters analysermetoder, inte minst då arkeobotanik och osteologi, för att försöka närma oss livsvillkoren i den danske kungens stad. Liknar resultaten vad vi tidigare sett i Jönköping eller skiljer dom sig åt? Det skall bli spännande att se!

Rapportering om undersökningen kommer att ske fortlöpande på länsmuseets hemsida http://www.jkpglm.se/ , här på Arkeologibloggen och på Sydsvensk Arkeologis hemsida  http://www.sydsvenskarkeologi.se/ Fortsätt att följa utgrävningen av Prästgårdstomten i Kristianstad – ni kommer inte att bli besvikna!

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen - lite förfriskningar

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Getaryggen 1567 – De brända byarna

Västra Jära by. Sockenkyrkan låg uppe på höjden till höger i bild till dess den brändes ner den 31 oktober 1567. Husen vid vägen är den gamla gästgivaregården, känd från sent 1500-tal. Den ligger förmodligen på platsen för den Stommen y Jedra som omtalas år 1540.

Under de senaste fyra årens insatser i fält har forskningsprojektet Getaryggen 1567 främst sysslat med att undersöka själva slagfältet och dess närområde. Idag törs vi nog säga att vi har en ganska klar bild av vad som hände däruppe mitt på dagen den 31 oktober 1567. En dimslöja av 450 års glömska har lyfts så att vi kan betrakta bataljen med all dess brutalitet och lidande. Vi har samlat in ett bra urval av den vapenutrustning som yrkessoldater och uppbådade bönder använde. Kombinerat med Daniel Rantzaus fältdagbok ger detta material utrymme för långtgående tolkningar. Det börjar bli dags att sammanfatta alla dessa resultat i bokform.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849.

Västra Jära by enligt laga skifteskartan från år 1849. I åkermarken norr om landsvägen/ Nissastigen syns ännu de långsträckta parcellerna. Här låg det danska fältlägret natten före slaget.

Nu är det läge att skifta fokus i projektet – från den enskilda händelsen, slaget, till de byar och gårdar som kriget drabbade. Då kommer vi närmare de enskilda människorna från bygden längs Nissan, de som oförskyllt drabbades av en internationell storkonflikt. Låt oss ta Västra Jära som exempel. En liten kyrkby allra längst norrut i ådalen, en by vars namn skrevs Jedra eller Jiedder vid mitten av 1500-talet. På skifteskartan från 1849 syns ån med sina dammar, bron och vägskälet. Den stora gästgivaregården ligger söder om vägen, medan själva bytomten förefaller lite märkligt inklämd mellan ån och åkrarna. I det norra gärdet syns några bevarade långsträckta odlingsparceller som anlagts så att de passar in i sluttningen ner mot landsvägen. Kyrkan har legat söder om vägen, på den yta som lantmätaren betecknat med ”433”. Antagligen motsvarar dess gränser den forna kyrkogårdens utsträckning. Trots att 282 år vid karteringstillfället hade förflutit sedan branden verkar man ha respekterat de dödas vilorum, i alla fall så pass mycket att ytan inte plöjdes utan fick förbli ett änge.

Kartering med georadar - en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Kartering med georadar – en testkörning i maj 2011 på Västra Jära kyrkplats.

Vad är det då vi vill göra i Västra Jära? Vilken kunskap om händelserna 1567 står att hämta här; vad döljs på denna idag så fridfulla plats? En första insats handlar om att fullfölja den lovande testkörning med georadar som gjordes år 2011. Då kunde vi konstatera förekomst av tydliga avlånga nedgrävningar – gravar – inne på en liten del av den yta som registrerats som en ödekyrkogård. Det vore lämpligt att nu kartera hela kyrkogården och att lokalisera vad som kan återstå av själva kyrkan. Eftersom det handlar om en träkyrka kan det finnas rester av en stensyll. Eller också skulle man kunna se ett gravtomt område där själva kyrkobyggnaden en gång stått. Men för projektets vidkommande är vi kanske ändå mest intresserade av om kyrkogården ser ut att innehålla några stora gropar; möjliga massgravar för de som stupat vid Getaryggen.

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt - Odensjö i Barnarp 2010

Metalldetektering på en annan småländsk bytomt – Odensjö i Barnarp 2010

Nästa uppgift blir att metalldetektera över de forna åkertegar där vi räknar med att Daniel Rantzaus trupper slog läger kvällen innan slaget. Platsen Västra Jära är perfekt, omgiven av Nissan och dess vidsträckta våtmarksområden på tre sidor. Åkergärdet ligger dessutom högt, med en mycket brant sluttning ner mot ån i öster – det håll från vilket en fiende kunde väntas. Så man har knappast sett det som nödvändigt att anlägga några tillfälliga förskansningar på platsen. Det räckte med att lita till de naturliga hindren och att placera ut alla trossvagnar på ett förståndigt sätt.

Men få platser längs Nissan var så lämpliga för ett läger som denna. En armé bestående av flera tusen man reguljära soldater plus alla andra som medföljde i trossen behövde rejält tilltagna öppna ytor. Tält, vagnar och inte minst alla hästar tog stor plats. Så åkrar och ängar tillhörande en småländsk by kom väl till pass. Och visserligen stannade man bara en natt, men det är svårt att tro att inte en hel del föremål blev kvar på lägerplatsen; borttappade, nertrampade och förlorade. Dem skall vi nu börja söka efter med våra metalldetektorer!

Vallgårda by - ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda by – ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Spåren efter 1500-talets försvunna bönder.

Vallgårda, ett stycke söder ut längs Nissastigen är ett annat högprioriterat objekt för vårt projekt. I dag ligger den övergivna bytomten med dess tillhörande odlingsmark i Norra Unnaryds socken, men 1363 skrev man om Ecclesie Valgardha – kyrkan i Vallgårda. Och kyrkplatsen är fullt urskiljbar än idag där den ligger en bit högre upp i backen, omgiven av en bred men övervuxen stenmur. Det syns inga säkra spår efter själva kyrkobyggnaden i dagens ojämna mark, men några enkla gravstenar är uppställda invid ett modernt altarbord och det kors som i sen tid har rests på platsen.

Även i Vallgårda vill vi titta närmare på kyrkplatsen och de övergivna gårdarna. Här behövs också en detaljerad kartering av byn och dess odlingsmark. För det är helt uppenbart att Vallgårdas ”territorie” sträcker sig långt bortom det område som utgör dagens naturreservat. Kan vi datera kyrkbyn? Förhoppningsvis – kanske finns svaren dolda i den våtmark, Vallgårda floe, som ligger centralt i den forna åkermarken. Om förhållandena är de rätta kan här finnas ett bevarat pollenmaterial som ger oss nyckeln till Vallgårdas odlingshistoria. Inte minst då frågan om vad som  skedde efter 1567. För häri ligger byns mörka historia; frågorna man gärna vill få besvarade…

Varför återvände inte livet till den här lilla kyrkbyn som det gjorde i Västra Jära? Varför återuppbyggdes inte de gårdar Rantzaus legoknektar bränt ner? Vad har egentligen skett i Vallgårda?

Farstorp – en översikt

Efter sommarens arkeologiska utgrävning i området kring Farstorp har nu bilden klarnat ytterligare. Vi börjar sakta få grepp om de händelser som ägt rum under årtusendenas lopp. Som på så många andra ställen har denna plats brukats av människor vid flera olika tillfällen och för olika sorters ändamål. En del av de iakttagelser som vi har gjort har vi bloggat om tidigare. Men nu kan det kan vara på sin plats med en sammanfattande översikt. Du når tidigare blogginlägg via länkarna i texten.
Helikopterfoto över röjningsrösena vid Farstorp. Foto: Håkan Thapper

De mest iögonfallande spåren när vi påbörjade utgrävningen var alla de röjningsrösen som låg upplagda över hela undersökningsytan. Dessa stensamlingar har uppkommit genom att människor vid flera tillfällen röjt intilliggande ytor från sten, i regel för odling men ibland även för annan verksamhet. Stenarna har kastats upp i en hög och rätt ofta har detta skett intill jordfasta block. Om dateringarna från den förundersökning som föregick sommarens utgrävning stämmer, innebär det att de agrara lämningarna vid Farstorp huvudsakligen tillkommit under ett tidsavsnitt som sträcker sig från 1400-tal fram till och med 1700-tal. Några enstaka dateringar finns även från perioderna både före och efter detta skede.

Påse med kolprov. Foto: Håkan Hylén
När det översta moss- eller torvlagret avlägsnades, upptäckte vi att vissa ytor skiljde ut sig. En del av ytorna innehöll små röjningsrösen som låg tätt, medan andra ytor hyste större rösen som låg glesare. En viktig iakttagelse som vi gjorde var att ytorna med de större och glest liggande rösena hade röjts i större omfattning jämfört med de andra ytorna. Om denna skillnad beror på att vissa ytor odlats mer intensivt än andra eller att man brukat dessa odlingsytor under lång tid och därmed röjt dem grundligare kommer vi förhoppningsvis att kunna klargöra när vi fått de nya dateringarna. Bland de agrara lämningarna har vi även dokumenterat spåren efter åkeravgränsningar. Med rader av stenar och mindre block har ett par av de odlingsbara ytorna varit åtskilda från varandra. Om åkeravgränsningarna har sin grund i ett behov att klargöra olika ägoförhållanden eller särskilja ytor med olika grödor är vanskligt att avgöra.
Preliminär schaktplan. Röjningsrösen samt andra påträffade arkeologiska objekt.

Inom undersökningsområdet har samtliga röjningsrösen undersökts och dokumenterats. Det stora flertalet av röjningsrösena varierade mellan 3 och 7 meter i diameter och hade en tämligen flack eller välvd profil. En generell beskrivning av rösenas profil skulle lyda så här: en undre stenpackning inbäddad i humuslager som åtföljs av en övre stenpackning bestående av tätt liggande stenar med luftfickor mellan sig. I dessa fickor har nedsipprat organiskt material som blad och rötter samlats. I det övre stenmaterialet finns även inslag av skärvig sten i varierande grad. Många av röjningsrösena har en kantkedja med stenar och block av varierande storlek, några jordfasta och övriga lagda. I södra delen av undersökningsområdet undersöktes ett antal röjningsrösen som var övermossade. I mittpartierna som saknade mossa fanns ett skärvigt stenmaterial som låg som ett täckande lock.

Stenkista som påträffades i ett röjningsröse. Foto: Håkan Hylén


Vid undersökningen var det ett antal röjningsrösen som utmärkte sig. Dessa rösen hade inre konstruktioner såsom stenkistor med kantställda stenar, stenkantade nedgrävningar samt dubbla kantkedjor. Om dessa särdrag kan ges funktionella förklaringar eller är spår efter olika rituella uttryck är en tolkningsfråga.
När det gäller fyndmaterialet i de undersökta röjningsrösena framträder två kategorier: keramik samt brända och obrända ben. En preliminär analys av en mindre del av benen visar att det hittills endast rör sig om djurben. En fullständig osteologisk analys kan eventuellt ändra bilden. Bland övriga fynd som påträffades finns en glaspärla, fragment av ett silkärl, malstenar samt delar av olika vridkvarnar. Sannolikt härrör många av fynden från den boplatsyta som ligger inom området. Bland annat har ett treskeppigt långhus från äldre järnålder undersökts och dokumenterats. Vidare har även två stycken tvåskeppiga långhus påträffats, vilket är ovanligt i Jönköpings län. Längst upp i norra delen av undersökningsområdet undersöktes en byggnad som preliminärt bedöms vara uppförd under stenålder. Bland annat påträffades stolphål vid förundersökningen som daterades till tidigneolitikum.
Fynden av två smedjor, varav den ena har en påträffad ässja, utgör sannolikt de indirekta spåren efter en gårdsenhet som legat i närheten. I övrigt finns inga spår efter denna gård, inte heller i de historiska källorna. I flera röjningsrösen som låg i närheten av smedjorna har slagg samlats in, från både järnframställning och smide. Bland de övriga anläggningar och konstruktioner som har påträffats finns en skärvstenshög, en stensättning samt en stensatt brunn. Och nu byggs ett ställverk som ska tillgodose vårt behov av säker elleverans. Farstorp har visat sig vara en plats som man återvänder till.

Håkan Hylén, arkeolog

En kontroll i Parken – åter till Rosenlund!

Rosenlunds herrgård med den västra parken i slutet av april 2013

Det har nu gått två och ett halvt år sedan en georadarkartering av den igenvuxna parken väster om Rosenlunds herrgård i Jönköping visade att det fanns en helt okänd trädgårdshistorisk dyrgrip mitt inne i staden. För strax under gräs och sly doldes lämningarna efter den eleganta park som herrgårdens byggherre, baron Gustaf Mauritz Posse låtit anlägga omkring 1790. Eftersom såväl samtida kartor som arkivuppgifter saknades från godset kom fyndet som en total överraskning. Här framträdde en sengustaviansk park med parterrer (stenkantade planteringsytor), system av grusgångar, mängder av planteringsgropar för formklippta träd och buskar, en större fiskdamm samt grunden för vad som antogs vara ett orangeri (ett uppvärmt växthus). Hela anläggningen förefaller att ha tagits ur bruk en tid efter Posses död år 1826 och istället förändrats till en modern park i enlighet med den tyska stilen kring seklets mitt.

Under 2012 blev den dolda parken vid Rosenlund registrerad som fast fornlämning och erhöll därmed lagskydd. I vårt land finns ytterst få historiska parkanläggningar och trädgårdar som uppnått denna status. Motiveringen för Rosenlunds del var parkens välbevarade skick, det faktum att den tagits ur bruk utan att dessförinnan ha genomgått några märkbara förändringar samt dess stora vetenskapliga värde för den inhemska och internationella trädgårdshistoriska forskningen.

Men därigenom skulle väl allt vara lugnt? Parken är hittad, karterad och har fått lagskydd som fast fornlämning. Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Herrgårdens framtid är omtvistad. Den ägs av Jönköpings kommun sedan 1936, men i nuläget har man ingen direkt uppgift för själva byggnaden. Det finns ett beslut taget av kommunfullmäktige om att sälja Rosenlund, men hittills har någon försäljning inte kunnat komma till stånd. Samtidigt finns det olika intressen som vill utveckla herrgården och dess park. För att bringa reda i frågan kommer inom kort en ny utredning att göras där Rosenlund med dess möjligheter, kostnader och eventuella problem skärskådas.

I det sammanhanget har det ansetts väsentligt att kunna kontrollera resultaten från karteringarna med georadar 2010-11. Tekniken är fortfarande tämligen oprövad när det gäller arkeologi i vårt land. Därför kändes det väsentligt att kunna bygga under de tolkningar som baserats på kartbilden med konkreta arkeologiska resultat. Därför beslöt både länsstyrelsen i F-län och Malmstensfonden att ekonomiskt stödja en begränsad provundersökning, inriktad mot ett urval av de anläggningar som tolkats utifrån georadarbilderna.

Arbetet utfördes under tre soliga dagar sent i april 2013 som ett samarbete mellan länsmuseet och ArcheoGarden – en Malmöbaserad firma med specialkompetens inom trädgårdsarkeologi. Kommunen bidrog med en lätt gävmaskin och uppdraget var att gräva ett mindre antal schakt i strategiska lägen. Det gällde att hitta punkter där man med minsta möjlig ingrepp kunde få ut mest möjliga information om den park som en gång anlades av baron Posse, vice president vid Göta Hovrätt och stolt ägare till mönstergården Rosenlund.

1790-talets grusgångar ligger kvar kring den norra parterren!

Det tog en stund innan vi förstod vad vi hade framför oss. Från början var tanken att det skulle vara enkelt att bara skrapa fram en liten bit av parterrernas stensatta kanter. Då skulle det finnas en lättbegriplig anläggning att visa upp för eventuella besökare. För i ärlighetens namn kan ju det som förefaller självklart och lättolkat för en arkeolog – speciellt när det gäller lager som skiljs åt av marginella skiftningar i innehåll och färgnyanser – vara rena grekiskan för en utomstående. Då är det bra att ha något konkret att ta till. Som en rejält stenkantad såbädd i en gustaviansk trädgård.

Det var bara ett problem. Vi hittade inte stenkanterna i våra begränsade schakt. Antagligen hade mer av kantstenen än vad vi trott avlägsnats. Vad som syntes på georadarbilderna var i flera fall mindre sten som utnyttjats för att palla upp hällarna; sten som låg på ett större djup. Men istället frilades den norra parterrens sydvästra hörn. Och här framträdde med all önskvärd tydlighet odlingsjord som inramades på båda sidor av grusgångar. Det blev nästan lika elegant som om vi verkligen hade hittat raderna med kantstenshällar!

Naturgrus – inte bergkross!

Det var intressant att se närmare på det material som utgjorde parkens gångar, de objekt som näst efter parterrerna framträdde tydligast på georadarkartorna. Här handlade det om ett ganska mörkt och relativt finkorningt naturgrus. Man kan mycket väl tänka sig att gruset utvalts för skapa kontraster mot gräsmattor och planteringar. Speciellt efter ett regn bör gångarna har framstått som närmast svarta och glittrande. Längre ner i parken gjorde vi ett snitt tvärs över en av de parallella grusgångar som inramade parkanläggningens centrala del. Gången visade sig ha varit svagt välvd, men hade till stor del schaktats bort, antagligen då parken förändrades vid mitten av 1850-talet. Bra grus var ingenting man slösade med!

Lerlager hade lagts ut för att nivellera området vid parterrerna

Att man utfört omfattande markarbeten inför parkens anläggande blev uppenbart i schakt 3, där kraftiga lerlager visade hur man jämnat till och vägt av området närmast herrgårdbyggnaden. Man hade skapat en jämn terrass från byggnadens stenfot fram till parterrernas västra kant. Visserligen gav den svaga sluttningen i Rosenlunds park inte samma dramatiska intryck som de höga terrasserna och trapporna vid det samtida Gunnebo slott utanför Mölndal, men man uppnådde ett eftersträvat resultat. En orangerigård närmast huvudbyggnaden där baronens mest ömtåliga och exotiska växter kunde ställas ut och beundras under årets varmaste månader.

Schaktning på platsen för orangeriet

Den mest osäkra lämningen – men kanske också den mest fantasieggande – var en husgrund som framträdde från huvudbyggnadens södra gavel ner mot den yngre förvaltarbostaden. Där fanns skador förorsakade av sentida ledningsgrävningar samt sten och rivningsmassor, men också tydliga lämningar efter någon form av byggnad. Schakt 5 lades över vad som föreföll vara ett välbevarat hörn. Och en halv meter under gräsmattan kom belöningen….

frå
Stenläggning med ränndal – invid orangeriets hörn

Här frilades en vällagd stenläggning med en rätvinklad ränndal. I nuläget tolkas nivån som en stensatt yta utanför ett hus, en ränndal som lagts kring hörnet på en byggnad samt möjligen ett stengolv i en lätt byggnad likt den glasade sydvända delen av ett orangeri. Genom ett mynt präglat 1848 samt genom påträffad keramik kan lagret direkt över stenläggningen dateras till 1800-talets mitt, något som stämmer väl med den tidpunkt då baron Posses ursprungliga parkanläggning genomgick en radikal förändring. Orangeriet hade nu spelat ut sin roll som vinterförvaringsplats för exklusiva växter och kunde därför rivas,

Anna Andreasson dokumenterar en profil genom baron Posses damm

I norra delen av parkanläggningen, nära den ravin där cykelbanan upp från Vätterstranden går, syntes en oval mörkfärgning på georadarbilden. Efter viss tankemöda tolkades denna anomali som en fiskdamm, byggd i enlighet med en mönsterplan som publicerats i Sverige år 1786. Dammen skulle i så fall vara tätad med ett lerlager och försedd med en dammvall och dammlucka mot norr. Vi placerade ett schakt mitt i anläggningen och fick ytterligare en jackpot. Fast egentligen behövde man bara se på dagens vegetation för att upptäcka var det fanns ett surhål, en blöt fläck i detta annars så väldränerade område av sandjordar.

Dammen – i botten lera, däröver silt och igenfyllningslager

Ovanför den orörda alven fanns ett tjockt lerlager som i sin tur täcktes av mörkbrun siltig sand, sannolikt det material som avsatts på dammens botten under en period när den gustavianska parken inte längre hävdades ordentligt. För normalt skulle ju fiskdammen ha tömts och rensats årligen. Ovanpå detta lager som avsatts i dammen fanns ett mörkt lager med tegelkross, ben, träkol, glas och porslinsskärvor. Det handlar om hushållsavfall som dumpats på platsen när dammen skulle fyllas igen. Fynden visar att detta skett under 1800-talets lopp.

Nere i parken togs fler små schakt upp. Vi sökte efter de planteringsgropar som syntes så tydligt på georadarbilderna. Den först utvalda gropen visade sig emellertid innehålla något oväntat; ett av ren lera format fundament till något som skulle stå exakt i parkanläggningens mittlinje. Kanske har ett solur, en staty eller en liten vattenkonst utgjort blickfång i fonden, längst bort från herrgårdsbyggnaden?

Stolphål – från ett järnåldershus?

I det nionde och sista schaktet som grävdes undersöktes och provtogs fyllningen i vad som verkligen var en planteringsgrop. I bästa fall kan den makrobotaniska analysen av bevarade växtrester ge en antydan om vad som vuxit här. Men i schakt 9 kom dessutom grävningens stora överraskning – en rad stolphål av förhistorisk karaktär. Det handlar om fyra tätt placerade hål som grävts för vad som sannolikt varit väggstolpar i ett järnåldershus. Stolphålen höll en diameter på ca 30 cm; det som grävdes ut visade sig vara 32 cm djupt och innehöll mindre stenar som pressats ner i fyllningen för att fixera och stödja stolpen. I övriga tre låg stenar med en diameter kring 15 cm mitt i anläggningarnas framrensade yta. Det visar att stolparna dragits upp och att stenarna slängts ner för att fylla upp hålen.

Kalkstenshällar – borttagna kantstenar från den södra parterren?

Mellan huvudbyggnaden och förvaltarbostaden finns ett vildvuxet snår. Därinne står ett par lastpallar med kalkstenshällar undanställda. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att detta med största sannolikhet är kantsten från den södra parterren, hällar som avlägsnades när de nya ledningarna in till herrgården grävdes ner 2010. Och precis så ser också skadorna ut på georadarbilderna från samma år. Nu mätte Anna upp hällarna; det handlar totalt om 30 löpmeter, dvs. motsvarande 15 meter av parterrens dubbla kantsättning. Lite synd att se skador som uppkommit så sent på något som annars legat orört i mer än 200 år! En intressant detalj är de vittringsskador som observerades längs ena långsidan av hällarna. Parterrernas stenkanter har alltså stuckit upp en bit över markytan.

Sammanfattningsvis blev resultaten av de tre dagarna i fält långt över förväntan. Inte nog med att samtliga kontrollerade anomalier från karteringen med georadar kunde identifieras och att våra tolkningar visade sig ligga sanningen nära. Nu påträffades också spår efter en mycket äldre bosättning i baronens park; sannolikt ett hus från järnåldern. Fornlämningen RAÄ Jönköping 250 blir alltmer komplex. Det är något som måste tas med i beräkningen när herrgårdens och parkens framtid utreds. I nuläget är det omöjligt att sia om hur Rosenlund kommer att utnyttjas framöver; det handlar om komplexa frågeställningar och avsevärda kostnader vilket alternativ de ansvariga än väljer. Men det känns mycket tillfredsställande att ha kunnat bidraga med nya pusselbitar kring ett av landets kanske allra viktigaste trädgårdshistoriska objekt!

Glömda gårdar i skogen…

Ruin efter senmedeltida byggnad på Mankbys övergivna bytomt

Ibland slås man av likheter mellan platser man besöker och lokaler där man en gång grävt. Man upplever ett déjà vu… Så var det under min andra exkursion i samband med EAA-konferensen (European Association of Archaeologists) nu i början av september. Man gick i en tät blandskog, marken var stenbunden och rejält kuperad. Nattens häftiga regn hade förvandlat stigen till en halkbana och det ångade från grönskan. Men här och där i sluttningen gick det att urskilja rösen, terrasseringar, diken och stenfria ytor – gruppen av besökare var på väg in i en sedan länge övergiven bytomt!

Ulrika Rosendahl guidar Mankbys internationella besökare

Vad vi fick se i den sydfinska regnskogen var lämningarna efter Mankby, en medeltida landsby som ödelades då kungsgården Esbo upprättades år 1556. I linje med den omstrukturering av lantbruket som man försökte genomföra under Gustav Vasas senare regeringsår skapades här ett modernt storjordbruk. Detta gods inrättades delvis för att sörja för den nya staden Helsingfors behov. Den tidigare byns gårdar avhystes och bönderna tvingades bort. I vår egen trakt ser vi liknande händelser vid samma tid, då bland annat Ryhovs kungsgård bildas som underhållsgård till det nyskapade Jönköpings slott.

Georg Haggrén lyfter undan presenningarna – ett blött och skitigt jobb!

Mankby var en för finska förhållanden stor by med sina åtta gårdar placerade i ett sluttningsläge. Man hade utsikt över sin åker- och ängsmark, bra sedimentjordar nere på vad som under stenåldern varit en skyddad havsvik. Lämningarna efter bebyggelsen är idag oväntat välbevarad och överskådlig – förutsatt att man besöker Mankby vid rätt årstid. Vid vår visit den 1 september var emellertid alla öppna ytor och gläntor förvandlade till rena djungeln. Även i detta avseende kan man se likheter med de många småländska by- och gårdstomter som kommit att ligga kvar som övervuxna fossila element i  landskapet efter gods- och säteribildningar.

Den stora rians torkugn som överlagrar en märklig stensatt grop… 

Den övergivna bytomten i Mankby påträffades år 2004 och ett forskningsprojekt startade tre år senare. Till dags dato har man kartlagt ett tjugotal hus, odlingsmark och flera av de vägar som en gång utnyttjades av byborna. Utgrävningarna har bl.a. berört ett bostadshus, en källare och delar av de anslutande åkersystemen. För närvarande arbetar man med en komplex yta där flera huslämningar från olika perioder överlagrar varann. Fyndmaterialet har visat sig vara oväntat rikt; en bild av välstånd bland senmedeltidens finska skattebönder är vad som förmedlas.

Man vet från skriftliga källor att Mankby bestod av av sex gårdar när bebyggelsen skulle avhysas. Två tidigare kända gårdsenheter hade då redan lagts ner. Men 1548 fanns det 30 vuxna personer skrivna i byn, vilket innebär att det totala invånarantalet vid detta tillfälle bör ha uppgått till omkring 50 personer.

Ulrika berättar från toppen av ett spisröse i en outgrävd byggnad

Projektet fortsätter – fast efter vår besök skulle man bara undersöka en profil till, sen var det dags att täcka schakten för vintern. På längre sikt finns det planer på att göra bytomten bättre tillgänglig för besökare och att skapa någon form av  besökscenter. För ett framrensat Mankby med bra visualiseringar skulle tveklöst kunna bli en verklig sevärdhet – ett minnesmärke över en försvunnen landsbygdskultur i landskapet Uusimaa.

Och samtidigt känns allt så förtvivlat välbekant med dessa gårdsruiner djupt inne i skogen. Från länsmuseets horisont är det klart att man tänker på utgrävningarna av Bollarp i Vireda socken när man ser schakten i Mankby. Husgrunden med sitt stora ugnsfundament, den noga röjda odlingsytorna, fynden som skvallrar om ett liv med mer än bara livets nödtorft – och en datering där den småländska skogsgården tas upp strax innan kungen män avhyser den finska landsbyn. Eller varför inte skänka Vallby på Visingsö en tanke? En välmående by som också den läggs öde på grund av en godsbildning. Parallellerna finns där då man funderar på saken.

Spår av klosterträdgård under Västra kajen?

Fragment av frökapslar från odlat lin (foto JH)
Klosterträdgård” är ett välkänt begrepp för de flesta, liksom associationen mellan munkar, nunnor och örtagårdar. För många av oss tycks bilden förhållandevis klar – den är både arketypisk och romantisk, och därmed tacksam att reproducera och bekräfta i media. Ofta hänvisas också till klosterträdgårdar, eller munkarnas ”örtagårdar” i trädgårdstidningar, populära trädgårdsböcker, eller i de otaliga trädgårdsprogrammen på TV. Men faktum är att om vi ställer den enkla frågan vad som egentligen odlades i de svenska klosterträdgårdarna, blir svaret sorgesamt magert. Endast fragmentariska skriftliga vittnesmål finns bevarade och mycket lite växtmaterial från klosterlämningar har ännu undersökts. När man i populära framställningar ska beskriva eller rekonstruera svenska klosterträdgårdar får man istället använda sig av material från kontinenten.
Frö av hjärtstilla (foto JH)
Med denna bakgrund är det inte konstigt att vi var spända på vad vi skulle hitta under det gamla slotts- och klosterområdet under Västra kajen. Det problematiska med lämningar från trädgårdsväxter är nämligen att de måste ligga fuktigt för att bevaras; det duger sällan med att hitta den gamla odlingsjorden. Här i Jönköping var situationen mycket lovande för den dokumenterade slottsträdgården (f.d. klosterträdgården) hade legat precis ovanför stranden, vilken man i olika omgångar fyllt ut. Utfyllnaderna borde bestå av avfall från klostret eller slottet, tänkte vi, och med lite tur också innehålla spår av trädgården. Eller från köket, som hämtat sin frukt, sina kryddor och grönsakerna därifrån.
Frö av mullbär (foto JH)
Under förundersökningen provtog vi utfyllnaden på olika ställen för att se vad den bestod av – och bingo! Precis som vi trott innehöll fyllnaden mycket riktigt avfall, där det gick att se spår av ett otal aktiviteter som såväl stallning, tröskning av säd, linberedning och matlagning. Här fanns också en hel del trädgårdsväxter, både kryddor och läkeväxter som isop och hjärtstilla, och frukter som äpple och fikon. Mest iögonfallande var ett fynd av exotiska mullbär, ett träd som man gjorde försök att odla här under 1700-talet, men som var känt redan under medeltiden.
Men ännu har vi bara haft möjlighet att titta på några få liter av de enorma jordmassor som med säkerhet ruvar på fler hemligheter, och som förhoppningsvis kan komma att undersökas i en slutundersökning innan de schaktas bort för att ge plats för vår tids kulturlager – utfyllnader som ska bära upp de nya husen på platsen.

Jens Heimdahl
Arkeobotaniker
Riksantikvarieämbetet UV Mitt

Botten är nådd!

Slottet 1690 – pumphustornet ligger framför sjömuren
Vi har letat efter ett torn. Men hittills förgäves. På Erik Dahlberghs skiss från omkring 1690 syns ett smalt tornhus, minst fyra våningar högt alldeles intill sjömuren. Det är slottets pumphus, den s.k. Vattenkonsten som man ser. Det var byggt i trä, förmodligen som en stolpkonstruktion klädd med panel, och uppfördes mellan 1685 och 1687. Dateringen passar, eftersom byggnaden inte finns med på 1680 års ytterst noga utförda ritning över den fullt utbyggda fästningen. Pumphuset utnyttjades huvudsakligen som förråd och förstördes vid slottsbranden 1737.
s Förkolnat trä ca 0,3 m ner i strandmassorna – branden 1737?
Man kan tycka att en så pass stor byggnad bör ha lämnat tydliga spår, även om den förstörts av vådeld. Eftersom tornet delvis var uppfört på stranden utanför kurtinmuren måste det ha vilat på ordentliga fundament, antagligen stenfyllda timmerkistor. Några sådana ekon syntes emellertid inte på våra georadarbilder. Men utifrån Dahlberghs bild kan man sluta sig till att Vattenkonsten bör ha legat strax söder om slottets sjöport. Så vad göra? Vi grävde sökschakt med riktning mot Munksjön för att dels studera själva lagerbilden, dels söka efter vårt saknade torn. Till att börja med verkade alla bitar falla på plats – det kom verkligen fram timmerkonstruktioner alldeles utanför kurtinmuren. OCH – träet var tydligt brandskadat på ovansidan.
En damm? Nej, bara den gamla kajfronten som fortfarande är tät…
Men drygt tre meter öster om muren fanns en kraftig timmerkista, eller möjligen kajfront med flera lager stockar. Utanför den fanns …ingenting. Bara utfyllnadsmassor av tämligen sent datum; något som i det här speciella fallet betyder 1800-talets andra hälft. Men man kanske inte skall lita alltför mycket på Dahlberghs teckning? Att det överdrevs en hel del i hans praktverk Suecia Antiqua et Hodierna är ju välbekant. Kanske tornet vi letat efter har varit av mer blygsamma dimensioner än vad man hittills antagit? Det är fullt möjligt.
Tro det eller ej – men 1,6 m ner fanns det en sandbotten!
Vad som däremot har kunnat fastslås är hur brant Munksjöns botten faller utanför den strandbrink där slottets kurtinmur uppförts. Bara några meter ut återfanns bottensanden först på 1.6 m under 1800-talets markyta, den strandnivå vi valt att schakta fram. Samma sak syntes i profilerna till det djupschakt vi grävde under jakten på Vattenkonst-byggnaden. De lager med byggnadsmaterial, avfall och annat som hamnat nedom murarna dyker brant ut mot sjön. Dessutom ligger svämsand från vår- och höstflod inblandat i stratigrafin. Egentligen stämmer den bilden anmärkningsvärt väl med hur strandlinjen markerats på den ovan omtalade kartan från 1680 …som förresten också skall ha Erik Dahlbergh som upphovsman! Men då agerade han inte som stormaktens propagandatecknare, utan som den kompetente fortifikatör han egentligen var.
Mikromat i det fria – Lasse Ericsson style
Över till något helt annat – tillvarons små förtretligheter och hur man övervinner dem! Alltså; vår arbetsbod har inte el ansluten trots att den står uppställd mitt inne i centrala Jönköping. Den värms med gasol som även driver kylskåp och den fina ugn som finns vid matplatsen. Men en gasugn blir alltför varm för dagens matlådor av plast. Där duger bara rostfritt stål. Fast skam den som ger sig – vi har ju ett bensindrivet elverk kopplat till den länspump som håller fältet någorlunda fritt från regnvatten (…och från Munksjön…). Så med lite improvisationsförmåga kan man visst laga mikromat ute i det fria. Nu är det bevisat!
Och vid regnbågens fot ligger …Länsmuseet!
Kan inte låta bli att avsluta med en bild tagen av Ann-Marie precis efter skyfallet som drabbade centrala Jönköping sent i torsdags eftermiddag. Det klarnade upp lika hastigt som efter ett tropiskt regn, solen värmde igen och den magnifika dubbla regnbågen var bland de tydligaste som någon av oss hade sett. Och var slutade den? Jo, mitt i Länsmuseet! Ska vi ta det som ett gott tecken för framtiden?

Om knappar, viskor och frön…

Mats förbereder en blöt jakt på svensk stormaktstid
När Mats Blomberg gav sig i kast med metalldetekteringen i början av veckan var det inte bara på fasta land som han sökte. Några av de allra bästa fynden kom faktiskt i det översvämmade området vid den östra schaktgränsen, närmast Munksjön. Därute, i det täta sandblandade träflislagret, var bevaringsförhållandena anmärkningsvärt goda även för metaller. Så Mats envisa vadande gav ett mycket gott resultat!
Viskan från blöthålet – hemgjord vapenvård för en karolin
Ett av de mer fantasieggande fynden som Mats gjorde kom från de allra blötaste lagren nära den forna stranden. Men vid första anblicken ser prylen kanske inte så mycket ut för världen? Ett knippe fint vridna koppartrådar som surrats vid en pinne med en tunnare tråd. Nån sorts metallborste? Svaret kom blixtsnabbt från Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd (kolla deras hemsida!). Mats hade detekterat fram en viska till ett finkalibrigt vapen, förmodligen en pistol. Inte nog med det – den vridna tråden som använts var egentligen avsedd att lindas runt greppet på en värja! Här ser man soldatens vardag; hur han plockat ihop sin egen utrustning av vad som fanns närmast till hands.
Ändå var inte viskan det föremål som mest väckte Svens uppmärksamhet. Det gjorde istället en till synes ganska anonym uniformsknapp, tillverkad av en blylegering. Men skenet bedrar. Den typen av knappar gjöts bara mellan år 1700 och 1725 – det handlar alltså om en av de ytterst få autentiska delarna från en äkta karolinsk uniform. Kanske har knappen tappats av en knekt från Jönköpings regemente som var förlagt till slottet? Det lär vi aldrig få veta, men fyndet är icke desto mindre unikt! Där ser man hur viktigt det är att våga ta sakkunskapen till hjälp.
Jens provtar på klosternivå – notera kalkbrukslagret från uppförandet av slottets sjömur!
Nästa specialist på besök blev Jens Heimdahl som gör de arkeobotaniska analyserna åt vårt projekt. Idag på förmiddagen samlade han in de första proverna från Västra kajen. Genom att gräva rakt ner i de lager som avsatts och dumpats på stranden av Munksjön kunde vi konstatera att den ursprungliga sjöbottnen låg hela 1,5 m under det tidiga 1800-talets markyta. Det finns alltså en hel del kvar att schakta bort… På den allra djupaste nivån såg vi en träkonstruktion, kanske ett flätverksgärde. Där på sjöbottnen låg också medeltida tegel; något som passar bra in mot de lämningar som kan vara en medeltida tegelugn i strandbrinken strax intill.
Högre upp i lagren fanns en tydlig strimma kalkbruk – ett konstruktionslager från den tid då kurtinmuren uppfördes längs med Munksjöns strand. Så alla massor under den nivån, inklusive alla fynd, härrör från antingen Gustav Vasas slott eller från Jönköpings franciskanerkloster. Det skall bli verkligt spännande att få veta vad Jens funnit av växter från de viktiga epokerna i stadens liv!
Arkeologi betyder inte alltid ”varsamhet” – i fall nån trodde det
Nere i vårt 1,5 m djupa ”titthål” påträffades även timmer; en rejäl furustock som Lasse lyckades lossa med skopan. Förhoppningsvis kommer den att kunna ge oss en bra årsringsdatering, en viktig hjälp inför fortsatta undersökningar i strandzonen. En möjlig tolkning är att vi börjar närma oss slottets pumphus, den tornliknande byggnad som avbildats av Erik Dahlberg. Den kallades också för ”Vattenkonsten” och uppfördes vid mitten av 1680-talet. Bara femtio år senare förstördes byggnaden vid slottets brand. Eftersom den stod på utsidan av slottets sjömur måste den ha varit rejält grundlagd, rimligtvis med stenfyllda timmerkistor. Det kan vara en av dessa som vi nu träffat på.
Ingvar mäter in de fint behuggna kvaderstenarna i Carolus kasematt
En viktig del i förundersökningen har påbörjats i veckan. Nu mäts de frilagda fästningsmurarna in tillsammans med alla andra anläggningar och lager. Snart kan vi börja jämföra vår kartering av de faktiska lämningarna med alla rekonstruktioner och ritningar som med olika grad av noggrannhet avbildar Jönköpings slott. Eller – i ärlighetens namn – vi kan kontrollera det sydöstra hörnet av den inre befästningsgördeln. Inte illa så!