Vad odlade man i staden på 1600-talet? Nu vet vi svaret.

Här syns odlingsbäddarna som hittades inom kvarteret Citadellet. En av bäddarna är förtydligad med en svart ram.

Nu i höst kom så den efterlängtade rapporten om vad som kan ha odlats i de odlingsbäddar som vi hittade under början av 2017, vid Slottsgatan i kvarteret Citadellet i Jönköping (se tidigare blogg 14/3-17). En mikroskopisk analys har gjorts av de jordprover som vi samlade på undersökningen. På bilden syns var proverna togs inom odlingsbäddarna. Det är Jens Heimdahl, arkeobotaniker, som gjort analysen. Genom att plocka ut alla fröer och frukter som fanns bevarade i jorden och studera i mikroskop har han kunnat bestämma de olika växterna.

Det var 10 påsar som analyserades och i alla fanns välbevarat organiskt material med spår efter gödsling och jordförbättring. Man har gödslat med både stalldynga, latrinavfall och köksavfall. Stalldyngan innehöll en mängd ängsväxter. I latrinavfallet fanns spår av bär och fikon och i köksavfall rester efter fiskfjäll, hasselnötsskal och förkolnad säd.

Ogräset har bestått av svinmålla, tiggarranunkel och brännässla. Rester efter vattenlevande djur såsom hinnkräftor och mossdjur visar att man har vattnat odlingen.

Plan över odlingen och var makroproverna har samlats ihop. Bäddarna syns som gula rundade rektanglar.

I proverna, med nr 1 på kartan, fanns spår av virginiatobak, trädgårdsmålla och bolmört. Trädgårdsmållan har använts som spenat tillagad eller färsk. Bolmörten var en giftig medicinalväxt. Här fanns även spår av granris vilket kan vara spår av marktäckare inför vintern och kan tyda på att man odlat fleråriga grödor som man skyddat inför vintern.

Fröer från bolmört

Proverna markerade med 2 innehöll virginiatobak och hjärtstilla. Medicinalväxten hjärtstilla användes vid förlossningar som smärt- och ångestdämpande medel. Även här fanns spår av granris.

Fröer från Virginiatobak

Prov nr 3 saknar spår av odlingsväxter men innehöll mycket gödsel vilket tyder på odling. En intressant skillnad i detta prov mot de andra var att det innehöll mycket bark. Barken kan ha använts som markmaterial på gångar och mellan odlingsbäddarna.

Tobaksodlingar var mycket vanliga under perioden 1725-1775 då statliga subventioner gjorde odlingen lönsam även i liten skala. Tobaken såldes till lokala spinnerier eller gick till småskalig snustillverkning och här i Jönköping fanns under 1700-talet många snushandlare.

Inom kvarteret Citadellet har vi en datering från en av störarna i gärdesgården som utgjort en tomtgräns mellan två kålgårdar. Stören är daterad till vintern 1624-1625 och här skulle det alltså kunna handla om en äldre odling.

Tobak odlades även i medicinskt syfte under 1600-talet. Då skulle trädgårdsmållan, hjärtstillan och bolmörten höra till en hushållsodling med både grönsaker och medicinalväxter. Det skulle i så fall vara en av de äldsta resterna efter en blandad odling inom staden som hittats i Jönköping.

Gärdesgården med den daterade stören.

Den här undersökningen har gett spännande resultat som lärt oss mera om vardagslivet i 1600-tals staden. Kålgårdarna har varit stadsbornas möjlighet att odla sina egna grönsaker, kryddor och mediciner vilket har varit mycket viktigare än vi tidigare trott. Lämningar efter odling har först de senaste åren påträffats och undersökts. Tidigare trodde man att allt odlat kom in från omlanden till staden.
Ytterligare pusselbitar till hur ytterområdena runt staden har använts kommer förhoppningsvis när tomten på andra sidan Slottsgatan ska undersökas, den där SAAB har haft sin stora parkering.

Fotografierna på fröerna har tagits av Jens Heimdahl, arkeobotaniker.

Stadsodling redan på 1600-talet

Två veckor i januari gjorde Jönköpings läns museum en arkeologisk för- och slutundersökning inom kvarteret Citadellet. Förutsättningarna var inte de bästa, med kallt väder, delvis tjäle och en tomt som redan i stor utsträckning hade schaktats ner till botten på grund av diverse administrativa missförstånd och utan tillstånd från länsstyrelsen. Kvarteret Citadellet 10, ligger på den norra sidan av Slottsgatan, strax bortom  SAAB´s parkering, och här ska nya bostäder byggas

Ursprungligen fanns här bara träsk och sumpmark som sträckte sig ner till Rocksjön. För att kunna använda marken började Jönköpingsborna lägga ut en rustbädd. Detta gjordes i början på 1600-talet då staden flyttades, från den västra sidan om kanalen, till den östra.  Rustbädden bestod av mindre stockar och störar som bildade ett rutnät över torven som fanns här naturligt. Över detta lades sedan granruskor. Så här långt österut i staden har det inte legat någon bostadsbebyggelse utan området har framför allt använts till odling. Bostäder börjar uppföras här under den andra halvan av 1800-talet.

Karta med tomtägarna från ca 1696. Undersökningsområdet markerat med rött.

På en karta från 1696 syns de olika tomterna och namnen på dess ägare. Tomtgränserna har markerats med gärdesgårdar. Dessa har fortfarande bevarade både stående och liggande störar. Vi hittade två rader av tomtgränsen som har bevarats bra i den fuktiga torven och som visade att tomten var 10 meter bred.

Den framrensade rustbädden som fanns över större delen av området. Den har lagts direkt ovan den naturliga torven.

I det sydöstra hörnet av tomten hade man inte grävt bort allt, utan arkeologerna kunde vara med och undersöka området från markytan ner till torven. Här hittade vi de första odlingsbäddarna från 1600−1700-talen i Jönköping. Bäddarna var ca 6 meter långa och 1,2 meter breda och låg i öst-västlig riktning. De låg på ca 1,30-1,40 meter under nuvarande marknivå. Analyser av fröer i jord från tidigare undersökningar har visat att man haft odlingar i staden, men detta är det första konkreta beviset på hur man har odlat.

Här syns odlingsbäddarna som mörkare rektanglar mot den ljusa sanden. De mörka linjerna består av kupad matjord där man planterat grödan som odlats på rad. Skötsel och rensning har skett mellan raderna. All sand har lagts på efter att odlingen har avslutats. De stående störarna i framkanten är gärdesgården som markerar tomtgränsen.

Åtta stycken bäddar med upphöjda odlingsrader hittades. Jordprover har skickats på analys som förhoppningsvis kommer att tala om för oss vad man har odlat här. Var det bara, som namnet antyder, kål eller har andra nyttoväxter såsom lök, rovor, kryddor, bärbuskar och kanske till och med blommor vuxit här intill Slottsgatan? Bäddarna låg direkt på torven och rustbädden med endast ett lager sand emellan. Sanden lade man på som en sorts fuktspärr. All matjord som fanns här har fraktats hit. I den södra delen av tomten låg en kraftigare rustbädd vilken kan ha varit fundament till en liten infart där hästdragna kärror kört för att frakta hit all matjord.

Nu väntar vi med spänning på svaren från alla analyser som kan tala om för oss vad stadsborna bland annat odlade och åt under 1600−1700-talen. En av de större störarna från tomtgränsen har skickats på dendrodatering (årsringsdatering) vilket visat att den höggs ner 1624 och borde kort därpå bankats ner i gärdesgården då odlingen påbörjades.

Här syns gärdesgården som fungerat som tomtmarkering. Den har bevarats i två varv. Här ligger den ihop med rustbädden. En av dessa stående störar har dendrodaterats till 1624.

Trots kyla och tjäle har vi fått fram mycket ny kunskap om hur kålgårdarna kunde vara uppbyggda på 1600-talet. Säkert har även mindre trädgårdsskjul för redskap och liknande också funnits på tomterna även om inga sådana rester fanns kvar på den aktuella tomten. Provsvar och rapport kommer under sommaren-hösten 2017.

Susanne Haltiner Nordström, arkeolog

Strandtomt vid Munksjön

Sommaren 2014 undersökte museet ett område vid Smedjegatan, kvarteret Almen, där trähus från 1700-talet hade rivits. Det var första gången som vi grävde i kvarteret som kallas Mellanraden, det som ligger mellan Östra Storgatan och Smedjegatan. Vi undersökte södra halvan av två tomter. Mellan tomterna låg en så kallad vret, en aln bred, dvs ca 60 centimeter. Här skulle man egentligen hålla rent så att eventuella bränder skulle få svårt att sprida sig. Utrymmet har dock oftast varit fullt med hushållssopor såsom djurben, trasiga keramikkärl och andra föremål som man slängt här.

Karta över undersökningsområdet i kvarteret Almen

Munksjön gick tidigare upp till Smedjegatans södra del. På den blöta och lite lösa sanden har man lagt ihop större stockar som grunder till byggnaderna. På den smalare tomten fanns ett stall, och på den större en smedja. Fällningsåret för stockarna i grundläggningen har vi genom att räkna årsringar daterat till 1617/1618.

Stallet i den västra delen. Träplankorna var från början täckta med gödsel

Mellan smedjan och stallet låg en byggnad där man har bearbetat mässingstråd och plåt under den första tiden. Enligt årsringsdateringen är bygganden uppförd ca 1625/1626. Senare har en stor latrin placerats här, där gödsel från både människor och djur hamnat. Genom att analyseras detta har vi fått kunskap om vad innevånarna har ätit. Där fanns stora mängder tuggad säd, mestadels råg men även korn och havre. Där fanns också många bärkärnor, där lingon och blåbär dominerar men även hjortron, hallon, smultron och svarta vinbär visar vad som bland annat stod på menyn. De har även ätit frukt som äpplen och fikon. Spår av humle visar att de bryggde sitt eget öl på gården. Bryggeriavfallet användes sedan som svinfoder.

Området där bryggor och eventuella båthus legat kunde tyvärr inte undersökas eftersom de värmeslingor som ligger ute i Smedjegatan inte fick rubbas. Vi vet genom andra undersökningar att bryggor och kajer har varit viktiga för tomtägarna som bodde längs Munksjön.

Två smedjor har funnits på tomten. De har använts under samma tid men har haft olika inriktning, dels för bearbetning av järn, dels för tillverkning av blyföremål i byggnaden mot gatan. Några blykulor till pistoler hittades i smedjan. Två stall undersöktes, där kraftiga gödsellager har bevarat plankorna i trägolvet helt intakt. Här fanns även tappade föremål såsom en sporre, en nyckel, en spelpjäs och några mynt som nu kunde plockas upp.

Spelpjäsen av trä som låg i stallet

Under tre av husen har så kallade husoffer hittats. Två hus har fått två silvermynt lagda under ena grundstocken, kanske för att ge tur åt byggnaden och får man anta, dess invånare. Under den ena smedjan har man istället placerat krukor under två av hörnstenarna som ett sorts offer.

Silvermyntet från 1634 som lagts under stallet

Genom undersökningen har vi fått veta mer om människorna som bodde på strandtomterna vid Munksjön för 400 år sedan.

 

Bastionsparken – på väg att bli verklighet!

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning samt en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken inom kort att skapas.                      Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Ögat vänjer sig fort. Idag är Slottskajen renoverad och stenskoningen längs Munksjön ligger där den ska. Det finns gott om plats och strandstråket längs vattnet utnyttjas flitigt. Ingen rasrisk föreligger och det finns inte heller några stora utgrävningsschakt som hindrar framkomligheten. Snart har vi glömt hur det såg ut för inte allt för länge sedan. Den avskurna biten av gamla Munksjöleden, förvandlad till en vidsträckt parkeringsplats. Kajfronten vars stora stenblock lutade hotfullt, underminerade som dom var. De förvuxna planteringarna. Allt skräp som samlades i undanskymda hörn. Nej, gamla Västra kajen var ingen trevlig del av Jönköpings innerstadsmiljö!

Området hade alla de kännetecken som utmärker en plats som råkat bli över. Genomfartstrafiken var borta. Tågen likaså, även om stationshuset råkar stå kvar än idag. Och båttrafiken försvann i samma stund som broarna över Hamnkanalen stängdes för sista gången. Minnen av liv och rörelse bleknar bort.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av  Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Men så var det då detta med fästningen. Det Jönköpings slott många hört talas om, men som få verkligen kan göra sig en uppfattning av. Visst, den fina bronsmodellen i Hamnparken får förbipasserande att stanna upp varje dag. Fast att omsätta den informationen till plats och mått är verkligen inte lätt. Vi talar om en yta på omkring tio hektar. Så stor var den fullt utbyggda fästningen vid mitten av 1600-talet. Det innebär sträckan från Rättscentrum upp till Twin City och avståndet från Munksjön till strax förbi Rådhuset. Så stort var Jönköpings slott. Och det fanns breda vallgravar intill murar som nådde en höjd på över 13 meter. Det var ett imponerande byggnadsverk som helt dominerade stadsbilden i flera hundra år!

Hur kan vi illustrera detta i dagens stadsrum? Hur får man en i bokstavlig mening helt försvunnen fästning att bli begriplig för besökaren? De utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014 var förvisso omfattande och långvariga, men det är likafullt bara en mindre del av befästningarna som berörts. Vi frilade delar av en bastion, den kanonförsedda jordskans som skyddade slottets sydöstra hörn. Dessutom undersöktes ett långt parti av den östra fästningsmuren och den strand som låg nedanför. På den forna stranden uppfördes sedan Riksbyggens och Vätterhems nya hus. Men ytan söder därom, med de centrala delarna av bastion Carolus, avsattes som parkmark. Här kommer snart ett ambitiöst projekt att påbörjas – parken skall utformas så att man får en uppfattning om vad som försvunnit. Murar med markerade kanonportar och skottgluggar skall på nytt uppföras vid Munksjöns strand!

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Den här gången handlar det emellertid inte om att skydda rikets södra gräns och inga belägringar hotar. Istället skapas en grön lunga; en vilsam plats med ett viktigt historiskt innehåll mitt i centrala Jönköping. Som besökare får man en första uppfattning om hur stort detta byggnadsverk en gång var. Men förstås är det bastionens yttermått som vi kan återskapa; höjd och volym utgör alltid ett problem. På sikt skall vi ta oss an de frågorna genom att använda modern visualiseringsteknik i 3D. Fast det får bli nästa steg – nu ligger fokus på Bastionsparken!

Murarna uppförs i kalksten. På så sätt skapas en kontrast mot de autentiska delar av fästningen som ännu finns bevarade strax intill. Det skall gå att skilja det äkta och det rekonstruerade åt. I fasaden mot öster markeras de kanonportar som en gång gapat hotfullt ut mot Munksjön. Mindre öppningar längs den södra sidan får symbolisera de skottgluggar där gevärsskyttar var utposterade för att hålla vallgraven fri från fiender. Och ett hav av salvia skall omge den återskapade bastionen. Den intensivt blå färgen får symbolisera det vatten och de vallgravar som en gång utgjorde en viktig del av fästningens väl uttänkta försvar.

Bastion Carolus norra flank – de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.              Foto 2012: Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum.

Iden att låta fästningens ruiner utgöra en grund för hur parken skulle utformas växte fram redan tidigt under det planeringsarbete som hörde samman med utgrävningarna 2011-12. Att så mycket som möjligt av de framgrävda murarna skulle bevaras och göras tillgängliga var en förutsättning i hela byggprojektet. Men att bara visa fram en liten del av fästningen inne i ett modernt hus skulle vålla problem. Det finns alltför  många sorgliga exempel på ruiner runt om i landet som visserligen bevarats, men också gjorts i det närmaste obegripliga för besökaren. Bara några dammiga murar i ett mörkt källarutrymme…Den fallgropen ville vi till varje pris undvika!

Under projektets gång har en verkligt givande dialog förts mellan länsstyrelsen, kommunen, byggherrar, arkitekter och arkeologer. Grundtanken har varit att försöka på bästa sätt lyfta fram fästningen med dess spännande historia och dess betydelse för staden Jönköping. Det kändes som en stor utmaning redan i början, och den känslan lever kvar den dag som idag är. För många delar återstår ännu innan Jönköpings slott återfått sin rättmätiga plats i dagens stadsrum!

En viktig tanke med den nya Bastionsparken är att den på ett naturligt sätt skall sluta an mot de autentiska murpartier som ligger synliga i det stora rummet under Riksbyggens hus. Här möts äkta och nyskapat, 1600-talet och det 21 århundradet. Och det mötet har utformats genom ett samarbete mellan länsmuseets arkeologer och arkitekter från Sydväst Arkitektur och Landskap. Ett lite ovanligt projekt över yrkesgränserna; men en erfarenhet som definitivt ger mersmak!

Bastionsparken i nattlig belysning. Rendering utförd 2016 av Tor Olsson, belysningsplanerare, Jönköpings kommun.

Om allt går vägen kommer parken att börja anläggas under sommaren 2016. Det skall bli spännande att få följa det arbetet! Och ta en extra titt på bilden här ovan – ett besök vid Bastionsparken nattetid. En plats som helt klart kommer att sätta fantasin i rörelse. Kanske skall vi redan nu börja planera in berättarkvällar och spökvandringar bland fästningens ruiner? Tillsammans med 3D-visualiseringar och digital storytelling? Och det kan helt säkert bli en scen för uppträdanden – musik och teater i sommarnatten, vid Slottskajen… Det är inte utan att man börjar längta dit!

Stort tack till Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap, och till Tor Olsson, belysningsplanerare vid Jönköpings kommun, för att vi fått utnyttja de planer och renderingar som visas i artikeln!

Freden i Jönköping den 10 december 1809

Slaget vid Lier 1808. Målning av Andreas Bloch.

Det var ett på alla vis löjligt litet krig som ingendera parten egentligen ville utkämpa. Ett Sverige som stod mitt i den olycksaliga kraftmätning med Ryssland som skulle leda till rikets sönderfall i och med förlusten av Finland. Ett  Danmark som hade lidit svårt av de krigshandlingar engelska Royal Navy genomfört längs kusterna. Men i den pågående europeiska storkonflikten var man allierade med olika sidor – kungariket Danmark-Norge till Napoleons Frankrike, medan Sverige valt att satsa på Storbritannien. Påtryckningar från stormakterna ledde fram till en dansk krigsförklaring den 14 mars 1808.

Det primära danska krigsmålet var än en gång att försöka återta de territorier som 150 år tidigare förlorats till Sverige genom freden i Roskilde. Man skulle nå detta mål genom stöd av en fransk-spansk-holländsk armé på 32 000 man under befäl av marskalk Jean-Baptiste Bernadotte (några år senare svensk kung under namnet Carl XIV Johan …). Man räknade med att den svenska armén skulle vara fullt upptagen i Finland och att segern därför skulle bli lätt vunnen. Men allt gick fel. Starka svenska förband fanns  kvar i landets södra och västra delar. Och en engelsk flotteskader som övervintrat i Göteborg kunde redan vid islossningen i slutet av mars 1808 löpa ut och behärska farvattnen mellan Danmark och Sverige. Samtidigt utbröt oroligheter i Bernadottes spanska regementen. Nyheter om den folkresning mot fransmännen som just brutit ut hemma i Spanien nådde trupperna och soldaterna började desertera. Invasionsplanerna avbröts.

Istället koncentrerades krigshandlingarna till svenska angrepp mot Norge. Strider fördes med varierande framgång i gränsområdena Tröndelagen och Jämtland. Ett större anfall riktat mot den strategiskt viktiga fästningen i Kongsvinger slogs tillbaka av de norska försvararna. Men merparten av striderna längs den norska fronten var av mycket begränsad omfattning; det var mer frågan om räder än verkliga offensiver. Missförstånd i ledningen och inte minst svåra logistiska problem tärde hårt på båda sidornas soldater. Man förmådde inte utnyttja vunna framgångar. Ett svensk/engelskt invasionsförsök riktat mor Själland sommaren 1808 gick om intet eftersom den engelske befälhavaren Moore blev osams med Gustav IV Adolf.

Som en följd av dålig ledning, sjukdomar bland trupperna samt brist på utrustning och förnödenheter ebbade striderna ut längs den norska fronten. En tillfällig vapenvila ingicks den 22 november. Under vintern skedde inga egentliga strider. Den 7 mars 1809 påbörjades så en statskupp genom att de svenska trupperna i Värmland under Georg Adlersparre påbörjade sin marsch mot Stockholm. Man hade då fått löfte om att de norska trupperna inte skulle dra fördel av situationen, utan stanna på sin sida av gränsen. I Stockholm avsattes kungen den 13 mars och försattes i husarrest. I Gustav IV Adolfs ställe blev hans farbror kung den 5 juni under namnet Karl XIII. Dagen efter godkände Rikets Ständer en svensk konstitution.

Som en sista krigshandling skedde ett norskt anfall in i Jämtland och Härjedalen, men det slogs tillbaka i slutet av juli. Den 17 september slöts fred mellan Ryssland och Sverige. I ett land som just förlorat hela den östra rikshalvan och som därtill genomgått vad som i praktiken var en revolution, fanns ingen vilja att fortsätta det meningslösa kriget mot Danmark. Och i Norge, där man inte längre kunde påräkna livsviktiga leveranser av ryska förnödenheter, led man svårt under den effektiva blockad som den engelska flottan upprätthöll. Nu ville man bara få ett slut på fientligheterna.

En samtida bild av slottets ruiner och Jönköpings takåsar. Teckning av von Schwerin i början av 1800-talet.

Man valde Jönköping som plats för fredsförhandlingar. Skälen var väl kanske främst praktiska – det var ungefär lika långt från båda huvudstäderna. Under senhösten 1809 arbetade sig de båda delegationerna genom listorna på krav och motkrav. Chefsförhandlare var Carl Gustaf Adlerberg, svensk minister i London, och på den danska sidan Nils Rosenkrantz, dansk minister i Sankt Petersburg. De praktiska detaljerna överläts till landshövdingen, som tvingades sända bud på varor som goda viner och likörer, senap, ättika och spelkort. Det fanns uppenbarligen tid för vänskaplig samvaro vid sidan av uppdraget att avsluta ett krig.

Delegationerna inkvarterades i var sitt hus på ömse sidor om Östra Storgatan.  Stedtska huset, även kallat Residenset eller Socitetshuset, där de svenska delegaterna inkvarterades förstördes vid en våldsam eldsvåda vintern 1965. Men det hus på Östra Storgatan 29 där danskarna bodde står ännu kvar. En diskret stenplatta på fasaden som säkert inte många av oss lagt märke till, minner ännu om de dagar då förhandlingar pågick. Men de erfarna diplomaterna behövde ingen längre tid för att komma överens i sakfrågorna. Redan söndagen den 10 december kunde fredsfördraget undertecknas.

I princip valde man att återskapa ett status quo från före krigsutbrottet. Inga landavträdelser skedde som en följd av kriget. Sverige åtog sig så långt det var möjligt – och så långt England tillät (!) – hålla Royal Navy på kanonskotts avstånd från rikets kuster. Dessutom skulle förrädare och överlöpare utväxlas mellan länderna.

När väl diplomatin var lyckligt överstånden vidtog den länge emotsedda  avslutningsbalen, en fest som skulle stanna länge i Jönköpingsbornas minne. Man inser hur påkostad denna tillställning måste ha verkat utifrån följande ögonvittnesskildring, det var ”en af de mest lysande fester, som dittils gifvits i Jönköping. Den stora våningen var rikt eklärerad, i trappan och utanför paraderade militär, från regementsmusiken ljödo än fanfarer, än dessa graciösa danser, hvilkas intagande musik vi ännu beundra, uniformer lyste, ordensdekorationer glittrade, vid supén, anordnad af en av hofvets mästerkock, glänste det från Stockholm medförda silfret”.

Men balen, liksom allt det mindre storslagna festande som föregått tidigare, hade medfört varubrist i staden och livsmedelspriserna rusade i höjden. Så trots glansen från världsvana diplomater och eleganta officerare var det nog många bland borgerskapet som drog en lättnadens suck när de lysande följena lämnade Jönköping och lugnet återställdes.

Knapp med ett upprest lejon som bär ett armborst. Tillhör en officersuniform modell 1806 från Kalmar Regemente.

Ett av de fynd som gjordes i samband med undersökningarna på Jönköpings slott år 2012 har med stor sannolikhet en koppling till fredsförhandlingarna i staden under senhösten 1809. Det handlar om det välbevarade metallhöljet till en träknapp som ursprungligen varit fastsydd på en nästan ny uniformsrock av modell 1806. Motivet, ett upprest lejon som håller ett armborst, visar att bäraren tillhört Kalmar Regemente. Ett förband som inte haft någon känd anknytning till Jönköping, förutom vid ett tillfälle. Händelserna år 1809, då ett mindre antal officerare närvarade i staden.

Det blev en lite annorlunda tolkning av det lilla metallblecket, som hittades vid metalldetektering under pågående utgrävning. Visst, det är frågan om knappologi i ordets verkliga bemärkelse, men nog är det spännande att så pass exakt kunna knyta ett enstaka fynd till en känd och väldokumenterad historisk händelse? Vem officeren var kommer vi sannolikt aldrig att få veta, bara att han stod att finna inom en högst begränsad krets av kalmariter. Vad han gjorde uppe på fästningsruinen lär också förbli höljt i dunkel. Och lika bra det, kan det tyckas. Låt oss vara snälla och fantisera lite om en ung militär som fylld av ett historiskt intresse klättrar runt bland de förfallna murarna. Han, som kommit levande ur Sveriges kostsamma tvåfrontskrig mot Ryssland och Danmark, var väl bekant med den även i förfallet mäktiga vasaborgen hemma vid Kalmarsund. Nu ville han bilda sig en egen uppfattning om den centrala länken i försvarskedjan längs rikets forna södra gräns – Jönköpings slott.

Ett fuskbygge avslöjas

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare. Bättre hantverk har man sett…

Vi vet från de skriftliga källorna att herr kyrkoherden i Kristianstad var missnöjd. Han hade blivit utlovad en bostad värdig en man i hans ställning. En representativ gård inne i kung Christian IV:s nya fästningsstad. Det var viktigt, eftersom man kunde räkna med att prästgården skulle få ta emot betydelsefulla gäster under de år stadsbygget pågick. I alla fall fram till dess att det planerade residenset vid Stora Torg blivit färdigt.

År 1617 omtalas prästgårdens huvudbyggnad som uppförd i korsvirkesteknik och två våningar hög. Den var fjorton bindningar lång, hade två gavlar och var då försedd med mellanväggar. Året efter utfördes murnings- och snickeriarbeten som bland annat innefattade sex dörrar, hela 28 fönster plus ytterligare fem större fönster i stugan. De sistnämnda hade dessutom försetts med fint utskurna poster.

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1630-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens nya prästgård vid Västra Storgatan i Kristianstad liknat detta hus? (bildkälla: http://ord.wikispaces.com/Korsvirke)

År 1619 uppfördes en mindre byggnad som rymde kök, brygghus och en spiskammare. Detta skulle kunna vara den vinkellänga vars lämningar vi kunnat dokumentera utefter Hertig Carls gata. Följande år färdigställdes huvudbyggnadens övervåning med den stora salen vars väggar vitmenades. Golvet täcktes med fint mönstrade tegelplattor, liknande dem som lades in i Heliga Trefaldighets kyrka på andra sidan gatan.

Frånsett dröjsmålet, den orimligt långa byggnadstiden, såg allt bra ut på pappret. Jörgen Kristoffersen hade till sist fått en ersättning för den prästgård som gått förlorad i den förra stad där han tjänstgjort; det närbelägna Vä som förhärjats av Gustav II Adolfs soldater 1612. För att förhindra en upprepning av den olyckliga tilldragelsen och som skydd för nordöstra Skåne hade den nya fästningsstaden ute på Allön grundlagts och fått privilegier genom kungligt beslut i maj 1614. Och kyrkoherden kunde fortsätta sitt värv vid den påkostade nya kyrka, Heliga Trefaldighet, som uppfördes under ledning av den namnkunnige holländske arkitekten Lorenz van Steenwinckel.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Men så var det då detta med att bygget av prästgården drog ut på tiden. Och inte nog med det, Herr Jörgen ansåg att den ansvarige byggmästaren slarvade och tog sig friheter man inte kunde acceptera. Hur var det till exempel med trägolvet som försvann från hans gård vid Västra Storgatan för att istället läggas in i ett annat hus mäster ansvarade för? Klagomål och missämja hopade sig…

Vad vi ser idag när prästgårdstomten undersöks arkeologiskt ger i viss mån Jörgen Kristoffersen rätt. Grunden till en omkring 20 meter lång byggnad som varit orienterad utefter Västra Storgatan har gävts fram. I dess södra del finns en stor stenkällare med ingång från gården. Här lämnar murverket mycket övrigt att önska. I källarens väggar blandas obearbetade stenblock med återanvänt tegel av medeltida typ utan alltför mycket ordning och system. Man har till och med fogat in taktegel här och där i murarna. Speciellt mycket kalkbruk har inte utnyttjats i de väggar vi kunnat frilägga; däremot har man lagt på puts för att i någon mån dölja ett undermåligt arbete.

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg…

Som Jönköpingsarkeolog är det inte utan att man känner igen sig. Byggfusket nere i källaren till Jörgen Kristoffersens prästgård påminner om vad vi såg i bastion Carolus på Jönköpings slott sommaren 2012. Även där äventyrades en viktig byggnad av dåligt utfört hantverk. I Kristianstad verkar  återanvändningen av byggnadsmaterial ha spelat en viktig roll. När myndigheterna beslutat att uppge de båda medeltida städerna Vä och Åhus till förmån för Kristianstad påbörjades ett omfattande demoleringsarbete. Tegel, sten och byggnadstimmer togs tillvara och fraktades till stadsbygget på Allön.

Frågan är om inte det vi idag tolkar som slarv delvis får skyllas på brådska och brist på kompetenta yrkesmän. Det verkar som om man murat med vad som levererats för stunden; som om man inte haft möjlighet att välja lämpligt byggnadsmaterial utan fått ta vad som erbjöds. Och precis som när det gällde Jönköpings slott blev resultatet en byggnad som kanhända såg imponerande ut, men där avsevärda svagheter fanns dolda i murverket. Att sen kyrkoherdens stora sal vitlimmades och försågs med exklusiva svarglaserade kakelugnar förändrade ingenting. Jörgen Kristoffersen visste att huset han fått som tjänstebostad var illa byggt!

Profiltegel av medeltida typ som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Prästgården i Kristianstad – en ödetomt från stormaktstiden

Christian V:s trupper intar Kristianstad år 1676. Målning av Claus Moinichen 1686.

Berättelsen om fästningsstäderna Kristianstad och Jönköping är fascinerande. För i så många avseenden är de båda orterna varandras spegelbilder. Tillkomna som ett resultat av ödeläggelser under samma konflikt; det så kallade Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark som varade mellan 1611 och 1613. För i februari 1612 härjade Gustav II Adolfs trupper nordöstra Skåne. Med kungens egna ord hade man ostört ”grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit” i 24 kyrksocknar samt ödelagt den viktiga köpstaden Vä. På sommaren kom det danska svaret. Christian IV:s styrkor marscherade mot Jönköping och inledde en belägring av slottet. Striderna kom bara att vara några få dagar, eftersom de förstärkningar som inväntades från Kalmarhållet hade tvingats vända. Men då var staden Jönköping förstörd, lagd i ruiner av sina försvarare som ville få fritt skottfält för fästningens kanoner…

Bronsmodell av fästningsstaden Kristianstad. Uppställd på Stora Torget lagom till 400-årsjubileet 2014.

Efter att freden i Knäred slutits följande år var det dags att fundera över krigets konsekvenser och lämpliga åtgärder på båda sidor om riksgränsen. Lösningarna man kom fram till var snarlika. De i grunden förstörda medeltida städerna borde inte återuppbyggas. Istället skulle moderna fästningsstäder efter kontinentalt mönster uppföras på platser där vatten och sankmarker utgjorde en första försvarslinje. Så de skånska städerna Åhus och Vä förlorade sina privilegier till förmån för en ny stad ute på Allön, en holme i sankmarken mellan Araslövssjön och Hammarssjön. Här byggdes Kristianstad efter att beslutet tagits 1614. I Jönköping övergavs det medeltida stadsläget och man började skapa en ny stad på Sanden, den smala halvön mellan Vättern och Munksjön. Och båda städerna kännetecknas av att man inte nådde ända fram; planerna förverkligades inte fullt ut. Kristianstad fick sina skyddande befästningar, men inte sitt kungliga slott. I Jönköping byggdes fästningen ut till att bli en av landets största och modernaste, men runt den civila stadsbebyggelsen uppfördes aldrig de planerade vallarna, bastionerna och gravarna.

Bastion Konungen – en av Kristianstads 10 bastioner. Återskapad 1993-1994.

Efter 45 år ändrades så allt. Kustlandskapen och Skåne blev svenskt territorium i och med Roskildefreden. Kristianstad blev en svensk garnisonsstad i ett omstritt landskap medan Jönköping förlorade sin strategiska betydelse för alltid. Under Skånska kriget (1675–1679) intogs Kristianstad av danska trupper, men staden återerövrades av svenskarna i augusti 1678. Staden kom också under dansk besittning under det Stora Nordiska Kriget, men då bara under en månads tid 1710. Det var inte lätt att bo i en fästningsstad vars herrar växlade med krigslyckan.

Idag, i ett fredligt Norden, har militären försvunnit från Kristianstad och Jönköping. De forna fästnings- och garnisonsorterna har istället fått högskolor och administration. I många avseenden har den parallella utvecklingen fortsatt. I båda städerna är själva stadsplanen i de centrala delarna den kanske tydligaste påminnelsen om det förflutna med dess anpassning till befästningsverk som antingen aldrig uppförts (Jönköping) eller demolerats (Kristianstad). Men det finns en viktig skillnad – arkeologin!

Heliga Trefaldighets kyrka, invigd 1628. Den kanske vackraste renässanskyrkan i Christian IV:s Danmark.

Medan man i Jönköping ägnat mycket tid och kraft åt att dokumentera Gustav II Adolfs nya stad, vilket resulterat i att idag ungefär en fjärdedel av det ursprungliga stadsområdet är undersökt, är situationen helt annorlunda i Kristianstad. Här har de få större utgrävningar som genomförts inriktats på 1600-talets befästningsverk. Lämningarna efter den civila stadsbebyggelsen, vad som kommit att bevaras under mark, är ett hittills oskrivet kapitel.

Kristianstad. Tomtkarta från 1671. Prästgården markerad med ”106”. Trefaldighetskyrkan har nummer 64. Notera att norr ligger till vänster i bilden.

Därför är det verkligt roligt att nu kunna börja berätta om ett spännande samarbete mellan Jönköping läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB som skall äga rum i centrala Kristianstad under våren. Med början den 20 april kommer den forna prästgårdstomten alldeles norr om Trefaldighetskyrkan, att undersökas av arkeologer från våra båda institutioner. Och det är inte vilken tomt som helst – prästgården i Kristianstad uppfördes av Kronan mellan åren 1617 och 1620 och blev till en av den nya stadens mest praktfulla gårdar. Det handlar om ett påkostat korsvirkeshus i två våningar, 14 bindningar långt och försett med hela 33 fönster varav 5 större med dekorativt snidade fönsterposter. Dess stora sal var vitmenad och hade golv av tegelplattor. Till gårdsanläggningen hörde ett antal mindre byggnader, en brunn och en trädgård. Men prästgården kom bara att stå i sextio år. Under belägringen 1678 rev de danska soldaterna alla outnyttjade byggnader. Man behövde virke till befästningarna och ved att elda med. Prästgården var en av de gårdar som försvann. Det märkliga är att tomten därefter aldrig blivit bebyggd. Området har utnyttjats som trädgård eller park under de följande 337 åren. Under dagens gräsmatta ligger 1600-talet och väntar. Det är i själva verket en tidskapsel som skall öppnas!

Prästgårdstomten i Kristianstad idag – en gräsmatta intill församlingshemmet (Foto: Sydsvensk Arkeologi AB)

Räkna med intressanta fynd och att helt ny kunskap om livet i en omstridd gränsstad kommer att avslöjas allt eftersom arbetet fortskrider! Vi kommer att utnyttja flera olika sorters analysermetoder, inte minst då arkeobotanik och osteologi, för att försöka närma oss livsvillkoren i den danske kungens stad. Liknar resultaten vad vi tidigare sett i Jönköping eller skiljer dom sig åt? Det skall bli spännande att se!

Rapportering om undersökningen kommer att ske fortlöpande på länsmuseets hemsida http://www.jkpglm.se/ , här på Arkeologibloggen och på Sydsvensk Arkeologis hemsida  http://www.sydsvenskarkeologi.se/ Fortsätt att följa utgrävningen av Prästgårdstomten i Kristianstad – ni kommer inte att bli besvikna!

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Bokrelease! Stormaktsstaden Jönköping

Onsdag 3 september släpps den nya boken ”Stormaktsstaden Jönköping – 1614 och framåt”. De senaste årens många utgrävningar har gett resultat och nu kan arkeologer och andra forskare visa en ny bild av Jönköpings historia.

Läs mer om boken och hur du kan beställa den här:
http://www.jkpglm.se/Kulturmiljo/Aktuellt/Nyhetsarkiv-2014/stormaktsstaden/

Onsdag 3 september  kl 17.30 blir det officiell bokrelease på museet. Alla är välkomna! Boken presenteras och det blir mingel och musik samt möjlighet att köpa boken till kvällens specialpris.

Undersökningen i kvarteret Almen avslutad

Nu har vi tagit upp det sista fyndet och mätt in den sista stocken inom undersökningen i kvarteret Almen. De äldsta bostadshusen, som låg ut mot Östra Storgatan, försvann redan 1930 då den stående stenbyggnaden uppfördes efter en större brand. Den undersökta ytan berörde resten av tomterna ner mot Munksjön med verkstäder och ekonomibyggnader. När man flyttade in på tomten hade man strandtomt, då Munksjön gick ända upp till den plats där nu Smedjegatan ligger, med bryggor och kajplatser. En av frågeställningarna för undersökningen var om grundläggandet av Smedjegatan, som troligen skedde under 1630-tal, förändrade karaktären av byggnationen då de boende plötsligt fick två ”framsidor” på tomten. Detta verkar inte ha ägt rum. Infart till gården flyttades från Östra Storgatan till Smedjegatan men den låg i samma sträckning som tidigare. Byggnaderna har fortsatt att användas till stall och förråd vilket tyder på att den södra delen fortfarande var en bakgård. Det är först efter stora ombyggnader, då husen mot Smedjegatan får två våningar och ställs med långsidan mot gatan, som de börjar användas som bostadshus. Detta sker under 1800-talet.

De äldsta byggnaderna på tomterna var två stallbyggnader som anlagts direkt på ganska enkla träkonstruktioner. Det västra stallet har haft tre rum, ett stort i mitten där man haft djur och två mindre där det inte fanns några spår av gödsel. Rummet mot Smedjegatan har haft uppvärmningsmöjligheter (se tidigare blogg nr 3). Under plankorna i stallet framkom ett flertal mynt som troligen lagts dit för att bringa tur. Ett silvermynt är troligen från 1604, medan de åtta kopparmynten inte kan dateras förrän efter konservering. Stallet på östra tomten var mindre och även här fanns spår efter gödsel bara i det ena rummet. Båda stallen har byggts direkt vid anläggandet av tomterna runt 1620. Årsringsdatering på grundläggningsstockar, så kallat dendroprov, kommer att hjälpa till vid dateringen.

Plan över de påträffade husen markerade med lila. Smedjegatan är neråt på kartan. Klicka för större bild

Mellan de två stallen i söder, låg en smedja. Denna är troligen äldre än den som framkom inom samma tomt på andra sidan gårdsplanen (se tidigare blogg 2). Vanligtvis så brukar inte verkstaden/smedjan placeras längs ner på tomten men detta kan vara ett tecken på att Smedjegatans uppförande innebar en förändring. Även smedjan har anlagts på en enkel träkonstruktion. Här har den största mängden mynt framkommit inom undersökningen vilket tyder på att man sålt sina produkter i själva smedjan, vilket var möjligt tack vare gatan. Här har en blykula och flera blysmältor påträffats vilket kan tyda på att en vapensmed har jobbat i smedjan. Smedjan har anlagts strax efter Smedjegatans utläggning på 1630-talet.

Norr om smedjan låg byggnaden med latrinerna. Här har säkert ytterligare funktioner såsom vedbod och likande funnits. Det går alltså redan nu innan analyser och efterarbete gjorts att se hur dessa gårdar varit uppbyggda.

Rapporen ska vara klar vid årsskiftet 2015/2016 men delresultat kommer att presenteras på Jönköpings läns museums hemsida allt eftersom.

Träränna i kvarteret Almen

Intill området där dasset har stått anlades även en ränna över den östra delen av tomten. Den har gått från gårdsplanen tvärs över tomten, mellan ytterligare en smedja och dasset. Rännan, som bestod av en stock som fått en V-formad urgröpning och ytterligare delar av en stock, som formats som ett lock. Trärännan löpte från gårdsplanen med lutning mot den östra tomtgränsen. Om det har varit den planerade lutningen eller inte är svårt att säga men locket låg fortfarande dikt an själva rännan så den har inte blivit nämnvärt rubbad. När vi flyttade pumpen, som höll grundvattnet på en arbetsvänlig nivå, fylldes rännan med vatten och den fungerade fortfarande mycket bra och allt vatten rann undan på en gång. Om funktionen var att avleda vatten från gårdsplanen eller om problemet var området inne bland husen är svårt att säga. Först trodde vi att rännan började/slutade i vreten mellan de båda tomterna. En vret var det smala utrymme som låg mellan två olika tomter och som skulle vara en aln bred, ca 0,6 meter. Måttet på vreten var lagstadgat och det var viktigt att dessa utrymmen hölls öppna för att försvåra eldspridningen mellan husen, vid en eventuell stadsbrand. Vretarna har trots detta oftast innehållit mycket avfall och i den östra tomten har man tömt sin latrin här. Rännan leds istället nästan rakt in i en av de stockar som utgjort fundament och vägg till det första huset på tomten.

Trärännan som löpte tvärs över tomten. Här med delar av locket kvar

Rännan slutade vid en väggkonstruktion synlig närmast i bild

Fyndet av en 400 år gammal, fortfarande fungerande, vattenränna var ett oväntat och spännande fynd. Det är tack vare de fuktiga förhållandena på det som tidigare var stranden till Munksjön som gjort att träet har bevarats så bra.

Latriner i kvarteret Almen

Inom det mellersta området som undersöktes hittade vi något som började med en färgskiftning i jorden. Ett kompakt grönaktigt lager som innehöll många keramikskärvor, skosulor, välbevarade träplankor och andra fynd. När vi kom längre ner i anläggningen kom även en stark lukt som vi inte haft tidigare och ganska snart stod det klart att det var en latrin vi höll på att gräva oss ner i. Här har alltså gårdens utedass stått under 1600-talet. Vi kunde konstatera att man byggt om byggnaden vi minst ett tillfälle och flyttat, om inte hela huset, så illafall hålen på dasset, eftersom vi hittade två områden med latrininnehåll. Detta kan tyckas vara en mindre lustig lämning att undersöka, och visst även efter 400 år, så sprider skiten fortfarande en mindre angenäm odör men innehållet är desto mer spännande. Här har man slängt sopor, vilka vi idag kallar fynd och man kan även tänka sig att man troligen drog sig för att ta upp saker som gled ur fickorna vid besöket. Förutom keramiken, skor och sulor tillverkade i läder och näver, hittades här även ett mynt, en knapp, ett dräktspänne i tenn och små bitar av brons som inte gått att identifiera. Även ett stort antal tygtrasor som troligen använts som toalettpapper har slängts här.

Ett spänne med blommönster tillverkat i tenn

En knapp som tappats i latrinen

En liten hyska som suttit i ett klädesplagg

Delar av ett rödgodskärl som hittades i latrinen

 

 

Latriner innehåller inte bara olika föremål utan här finns information som inte syns med blotta ögat. Prover har samlats in och när dessa analyserats kan vi förhoppningsvis få reda på vad man ätit på gården. Fröer som har klarat sig genom tarmsystemet finns fortfarande kvar i latrinen. Det kan tex vara smultron, hallon, blåbär, äpple, päron, krusbär och lingon. Även kryddor som dill, kummin och koriander. Tidigare prover inom staden har visat på sociala och kulturella skillnader mellan de olika kvarteren. I kvarteret Diplomaten, där arkivhuset numera ligger, bodde tyska hantverkare som togs hit för att jobba med vadmal, vilka på sin tomt haft exklusiva rester efter fikon, korinter, peppar, mandel, citrus och vattenmelon.

Resterna kan även visa hur renhållningen fungerat inom de aktuella tomterna. Under 1600-talet verkar man inom staden för det mesta ha forslat bort avfallet, men ibland har latrinen bara tömts ut i de små utrymmen som fanns mellan husen. De har också använts som gödning inom de små kålgårdarna på gårdarna. Resultaten från de aktuella latrinerna kommer att finna i den rapport som ska vara klar vid årsskiftet 2015/2016.

Fynd från kvarteret Almen

Det vanligaste fyndet är husets skålar och fat. Det mesta har tillverkats lokalt i staden av krukmakare, varav museet har undersökt verkstäderna efter 4 av dessa i området runt Östra Torget. De flesta kärl är trasiga men fortfarande syns mönstren och färgerna på skärvorna. Kärlen har använts i köket för att koka, förvara och servera maten i. Oftast åt man på trätallrikar, men dessa har förmultnat och påträffas relativt sällan. Skärvorna med blått och lila mönster är tallrikar i fajans, troligen importerat från Holland. Det lilla piphuvudet är gjort i lera som blev kritvit vid bränningen och under 1600-talet importerades de flesta från Holland.

Skärvor från olika hushållskärl och ett huvud från en kritpipa.

Även importerad keramik, så kallat stengods, hade man i sina hus. Dessa krus tillverkades i Tyskland och spreds i stora mängder ut över Europa under 1600-talet. Det gråa godset med reliefdekor och koboltblå dekor är mycket typiskt. Kruset var en tydlig statusmarkör och ur detta har säkert stora mängder öl avnjutits.

En skärva från ett Westerwald krus med delar av en stämpel synlig.

Ytterligare rester efter ett vackert mönster ser vi i den kakelplatta som syns på bilden. Dessa rikt utsmyckade ugnar har bara varit de rikaste i staden förunnat och där kan vi gissa att de stått i något av bostadshusen som låg ut mot Östra Storgatan. När kakelugnarna blev omoderna slängdes de bland soparna längre ner på tomten, där vi nu har hittat dem. Kakelfrisen med enhörningar, som suttit högs upp på ugnen, har tidigare även hittats inom kvarteret Dolken, som ligger intill Kanalgatan. Enhörningen var ett mytologiskt väsen som omtalades redan under antiken.

Delar av ett krön till en kakelugn med en enhörning i mönstret.

I stallet, som vi tidigare har berättat om, låg flera metallföremål. I grundläggningen hittades en sporre och den trasiga nyckeln på bilden. Sporren, som är väldigt lik de som används idag, passar ju mycket bra att hitta i ett stall. Även en kniv och en ljushållare framkom här. Ljushållaren var säkert nödvändig i byggnaden med små fönstergluggar, som bara släppte in sparsamt med ljus.

Del av en nyckel som kanske passat i stalldörren.

Sporren som hittades i stallet.

Vid väggen till rummet närmast Smedjegatan, i samma byggnad som stallet, låg en vackert utsmyckad spelbricka. I samma rum stod en liten spis där man säkert suttit på kvällarna i brasans sken och spelat dam eller något liknande brädspel. Spelbrickan är tillverkad i trä och på bilden syns den lilla blomman i mitten och cirklarna runt brickan.

Den välarbetade spelbrickan.

Kvarteret Almen- ett stall mitt i staden

Efter att vi var färdiga med undersökningen i den mellersta och norra delen av tomt 22 i kvarteret Almen, har vi flyttat oss till den södra delen. Här har vi hittat rester efter en ca 12 meter lång byggnad med tre olika rum. Närmast Smedjegatan låg ett rum, nummer 1, ca 3 meter långt, där två olika golvnivåer bestående av träplankor, har bevarats. Under det äldsta golvet, som troligen byggdes under första halvan av 1600-talet, har flera kulor av bly hittats med metalldetektor. Om detta betyder att man tillverkat blykulor till pistoler här eller om kulorna kommit med den sand som ligger mellan varje golvlager är i nuläget svårt att säga. I rummet har ingen uppvärmningsmöjlighet hittats så det har endast använts som förråd eller ekonomibyggnad.

Nästa rum har haft ett golv tillverkat av mycket kraftiga golvplankor. Plankorna var 3-5 decimeter breda och fortfarande i så bra skick att de kunde lyftas upp med grävmaskin en och en, helt oskadda. Rummet var drygt 5 meter långt och troligen 4 meter brett; hela rumsbredden var inte synlig i grävschaktet. Ovanpå golvplankorna fanns ett lager med hårt intrampad gödsel, gräs och halm. Det gör att vi tolkat utrymmet som ett stall. Mot den västra väggen fanns mindre plankor lagda på andra ledden. Här har antagligen hästarna utfodrats. Stadens gårdar var som regel utrustade med både ekonomibyggnader, fähus och stall, där man förutom hästar även hade grisar och höns. Korna, däremot, höll man utanför staden.

Huset med de tre rummen med trägolv

I det tredje rummet, intill det rum som utgjort själva smedjan, fanns också ett plankgolv. Där fanns dock ingen gödsel vilket kan betyda att det var här man förvarade höet till hästarna. Under träplankorna hittade vi med metalldetektorn ett litet silvermynt från Karl IX regeringstid, troligen från 1604. Myntet hade alltså varit i omlopp en tid innan det hamnade här eftersom stadens flytt till Öster ägde rum först efter stadsbranden 1612. Under samma golvplanka hittades även åtta kopparmynt som dock inte kunnat bestämmas ännu.

Silvermynt 1604, naturlig storlek 2 cm i diametern

Den äldsta smedjan i kvarteret Almen

Den äldsta smedjan inom den västra delen av kvarteret Almen, som vi kallar tomt 22, låg under den första smedjan/verkstaden som vi beskrivit tidigare. Genom keramiken kan vi datera anläggningen till början av 1600-talet och smideshärden var nu närmare 5 meter lång och den del som tagits fram i schaktet var närmare 2 meter bred. Bredden har varit ytterligare ca 0, 5 in mot den västra väggen som vi inte har kunnat undersöka på grund av rasrisk för stående hus.

Den äldsta smideshärden på tomt 22. De två tegelässjorna i ytterkanterna med arbetsytan i mitten.

På fotot syns två ässjor uppbyggda av tegelstenar i varsin ände av smedjan. Den sotiga stenlagda ytan emellan har varit en arbetsyta. Inom ässjorna har man eldat med kol och värmt upp järnet vilket man sedan bearbetat på arbetsytan. Den hårt brända sanden, teglet och även stenarna visar på höga temperaturer. Hela smedjan har byggts upp med stora stenar med lera som fog och ett stengolv bestående av flata stenar har hört till (vilket på bilden redan har schaktats bort). Av den påträffade slaggen kan vi sluta oss till att man haft järn som huvudråvara men inget spill eller halvfärdiga produkter talar om vad man tillverkat. Storleken på smideshärden talar för en stor verksamhet. Förteckningarna över tomtägare under 1600-talet är lite knapphändiga och otydliga så det kommer att krävas arkivarbete, efter utgrävningen, för att eventuellt få veta vilka som bott och verkat här under just denna period.

Nu kommer vi att fortsätta nedåt för att se hur man grundlagt denna stora tunga smedja, eftersom underlaget består av naturlig sjösand.

Den första verkstaden hittad i kvarteret Almen

Redan den första veckan av undersökningen schaktade vi fram en smideshärd och ett vällagt stengolv som har tillhört en verkstad. Det är delar av den västra tomten som undersöks först. Den påträffade verkstaden var ca 5 x 3 meter stor. Härden som var uppbyggt av sandsten och kraftig lera har varit utsatt för kraftig värme och den var även mycket sotig. De flata sandstenarna som utgjort golvet var slitstarka och eldtåliga. Här har de förväntade fynden av metall från både tillverkning och spill lyst med sin frånvaro, vilket kan tyda på att verkstaden har städats noggrant eftersom råvaran var värdefull. Under mitten av 1700-talet innehades gården av tenngjutare Lars Ambjörnsson Lundvall. Tenngjutarna tillverkade fat, skålar och kannor. I de flesta hushåll användes trätallrikar till vardags och keramikkärlen var billiga att köpa men tennet var ett dyrare statusföremål som oftast ärvdes i generationer. Förhoppningsvis kommer vi trots allt att hitta någon degel eller andra rester efter tenntillverkningen så att vi kan vara mera säkra på tolkningen.

Verkstaden med smideshärden, golvet och stenraderna.

I den södra delen av verkstaden syns ett tydligt avslut på verkstadsytan med en stenrad, se bild, sedan kommer en passage som legat mot den yttervägg som även den syns som en stenrad på bilden.

Över undersökningsytan har bitar av olika skålar och fat i keramik hittats. Mönstren och formerna på skärvorna visar att de kommer från mitten av 1700-talet och även äldre typer av krukor har påträffats. Övriga fynd som hittats är djurben, som är rester efter måltider, pipor till rökning, glasflaskor och fajans, som är en sorts porslin. Men fortfarande är vi bara i början på undersökningen så antalet fynd kommer att öka kraftigt. Nu fortsätter vi neråt i historien och återkommer så fort vi har något mer att berätta om.