Vad odlade man i staden på 1600-talet? Nu vet vi svaret.

Här syns odlingsbäddarna som hittades inom kvarteret Citadellet. En av bäddarna är förtydligad med en svart ram.

Nu i höst kom så den efterlängtade rapporten om vad som kan ha odlats i de odlingsbäddar som vi hittade under början av 2017, vid Slottsgatan i kvarteret Citadellet i Jönköping (se tidigare blogg 14/3-17). En mikroskopisk analys har gjorts av de jordprover som vi samlade på undersökningen. På bilden syns var proverna togs inom odlingsbäddarna. Det är Jens Heimdahl, arkeobotaniker, som gjort analysen. Genom att plocka ut alla fröer och frukter som fanns bevarade i jorden och studera i mikroskop har han kunnat bestämma de olika växterna.

Det var 10 påsar som analyserades och i alla fanns välbevarat organiskt material med spår efter gödsling och jordförbättring. Man har gödslat med både stalldynga, latrinavfall och köksavfall. Stalldyngan innehöll en mängd ängsväxter. I latrinavfallet fanns spår av bär och fikon och i köksavfall rester efter fiskfjäll, hasselnötsskal och förkolnad säd.

Ogräset har bestått av svinmålla, tiggarranunkel och brännässla. Rester efter vattenlevande djur såsom hinnkräftor och mossdjur visar att man har vattnat odlingen.

Plan över odlingen och var makroproverna har samlats ihop. Bäddarna syns som gula rundade rektanglar.

I proverna, med nr 1 på kartan, fanns spår av virginiatobak, trädgårdsmålla och bolmört. Trädgårdsmållan har använts som spenat tillagad eller färsk. Bolmörten var en giftig medicinalväxt. Här fanns även spår av granris vilket kan vara spår av marktäckare inför vintern och kan tyda på att man odlat fleråriga grödor som man skyddat inför vintern.

Fröer från bolmört

Proverna markerade med 2 innehöll virginiatobak och hjärtstilla. Medicinalväxten hjärtstilla användes vid förlossningar som smärt- och ångestdämpande medel. Även här fanns spår av granris.

Fröer från Virginiatobak

Prov nr 3 saknar spår av odlingsväxter men innehöll mycket gödsel vilket tyder på odling. En intressant skillnad i detta prov mot de andra var att det innehöll mycket bark. Barken kan ha använts som markmaterial på gångar och mellan odlingsbäddarna.

Tobaksodlingar var mycket vanliga under perioden 1725-1775 då statliga subventioner gjorde odlingen lönsam även i liten skala. Tobaken såldes till lokala spinnerier eller gick till småskalig snustillverkning och här i Jönköping fanns under 1700-talet många snushandlare.

Inom kvarteret Citadellet har vi en datering från en av störarna i gärdesgården som utgjort en tomtgräns mellan två kålgårdar. Stören är daterad till vintern 1624-1625 och här skulle det alltså kunna handla om en äldre odling.

Tobak odlades även i medicinskt syfte under 1600-talet. Då skulle trädgårdsmållan, hjärtstillan och bolmörten höra till en hushållsodling med både grönsaker och medicinalväxter. Det skulle i så fall vara en av de äldsta resterna efter en blandad odling inom staden som hittats i Jönköping.

Gärdesgården med den daterade stören.

Den här undersökningen har gett spännande resultat som lärt oss mera om vardagslivet i 1600-tals staden. Kålgårdarna har varit stadsbornas möjlighet att odla sina egna grönsaker, kryddor och mediciner vilket har varit mycket viktigare än vi tidigare trott. Lämningar efter odling har först de senaste åren påträffats och undersökts. Tidigare trodde man att allt odlat kom in från omlanden till staden.
Ytterligare pusselbitar till hur ytterområdena runt staden har använts kommer förhoppningsvis när tomten på andra sidan Slottsgatan ska undersökas, den där SAAB har haft sin stora parkering.

Fotografierna på fröerna har tagits av Jens Heimdahl, arkeobotaniker.

Nya Lödöse – att känna igen och se likheter

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven. Bron över Säveån och några få hus eller gårdar är allt som finns kvar på vad som då blivit odlingsmark för det nya Göteborg. Notera att väster är uppåt på den här kartan – det fanns få standards på 1600-talet!

Alltsedan de stora arkeologiska undersökningarna startade i Nya Lödöse, Göteborgs föregångare i stadsdelen Gamlestaden, har Jönköpings läns museum ingått i projektets referensgrupp. Vi brukar träffas några gånger varje år för att informeras om nya resultat och diskutera utifrån våra egna erfarenheter av arkeologi i den tidigmoderna epokens städer. Tanken är att gruppen skall kunna bidra med goda råd och fungera som ett bra bollplank för de nya idéer och tolkningar som dyker upp under arbetets gång. Men man skall inte heller förneka att flödet går i bägge riktningar – det är många tankar och reflektioner man bär med sig hem efter ett besök i Nya Lödöse!

Nya Lödöse – det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

För i mångt och mycket kan man se Nya Lödöse som något av en prototyp för de nya städer som tillkom runt om i Norden under 1500- och 1600-talet. Det handlar om ett initiativ uppifrån; om en stad som skapats utifrån ett behov och en plan som definierats av samhällets ledande grupper. År 1473 undertecknade riksföreståndaren Sten Sture ett beslut om att låta bygga en ny stad just där Säveån mynnar i Göta Älv. På så sätt skulle man kunna kringgå Bohus fästning, den dansk-norska spärren för all svensk handel på Göta älv under tider av politisk oro och krig. Den smala korridoren längs älven utgjorde landets enda direktkontakt med Västerhavet; ett förhållande som skulle komma att bestå i nästan två sekel till.

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land vid namn Sverige…

Nya Lödöse fick en stormig historia; staden kom att härjas svårt av krig vid flera tillfällen som en direkt följd av sitt strategiska läge. Under en period bestämde rent av kungen att bebyggelsen skulle flyttas ner mot Gamla Älvsborgs fästning. Allt talar för att så skedde för en tjugoårsperiod mellan 1543 och 1563, då Älvsborgsstaden i sin tur brändes ner i Nordiska Sjuårskriget. Följden blev att borgarna fick tillåtelse att flytta tillbaks till Nya Lödöse som sedan fungerade fram till nästa krigs ödeläggelser. Under Kalmarkriget skövlades staden på nytt år 1612. Och mindre än tio år senare grundlades Gustav II Adolfs nya projekt – Göteborg. Detta innebar slutet för Nya Lödöse som enligt en kunglig order från 1624 nu skulle överges och därför brändes en sista gång…

Men den korta period då Nya Lödöse existerade var en tid av enorma förändringar. Medeltidens vacklande och ofta ambivalenta maktstrukturer började ersättas av bättre organiserade nationalstater. Stadsväsende och handelssystem förändrades i grunden, inte minst genom den globalisering som den europeiska koloniala expansionen innebar. För staden var knappt två decennier gammal när Columbus satte segel västerut. Och den upplevde en rask expansionsfas under just de år då de spanska conquistadorerna ödelade aztekernas och därefter inkas statsbildningar på andra sidan Atlanten. Samtidigt genomfördes reformationen hårdhänt på hemmaplan av samma monark som först gynnade Nya Lödöse för att därefter beordra dess nedläggelse – Gustav Vasa. Slutet kom i inledningen till vad som kallats det första europeiska inbördeskriget. Eller som vi är vana att säga idag; det Trettioåriga Kriget. Staden Nya Lödöse och dess invånare framlevde sannerligen sina dagar i en händelserik tid; om än inte alltid just i händelsernas centrum!

Nya Lödöses befästningar. Inne till höger i bild, bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad skymtar en stolprad, rester av en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Så Nya Lödöses historia kom bara att omspänna 152 år, varav staden dessutom var frånflyttad under två decennier. Man kan bara beklaga de människor som bebodde Sveriges dåvarande port mot väster. Att tala om ”att leva under osäkra förhållanden” blir snarast en eufemism när man ser till vad som har utspelat sig här. Vid en jämförelse känns tillvaron i inlandsstaden Jönköping avsevärt mindre komplicerad och farofylld…

Men ändå – bägge städerna påverkades av i högsta grad av uppifrån kommande beslut. Och de drabbades svårt av samma konflikter. Striderna under den sönderfallande Kalmarunionens sista år, Nordiska Sjuårskriget och avslutningsvis det förödande Kalmarkriget där båda orterna ödelades i grunden år 1612. En konflikt som ledde till att de båda äldre stadslägena övergavs på Gustav II Adolfs initiativ. Detta till förmån för två nya fästningsstäder utformade efter de mest moderna holländska principerna. Den stora skillnaden ligger i att projekt Göteborg byggdes klart, medan Jönköping förblev oavslutat. Det var trots allt skillnad mellan ”Rikets Port mot Västerhavet” och vägmötet i norra Småland när det gällde att prioritera på basis av otillräckliga statsfinanser!

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Vad som är mest slående när man står ute på det vidsträckta utgrävningsfältet i Gamlestaden är likheten mellan dessa sydsvenska städer. Den som lagt mycket tid på att gräva i Jönköpings underjordiska arkiv känner direkt igen sig i Nya Lödöses kulturlager. Trähusen, gårdarna och vretarna (de smala tomtgränserna) liksom de enkelt brolagda gatorna tycker man sig ha sett förut. Stadsrummets övergripande organisering; stadsplanen som finns där från början med sina noga utstakade tomter och kommunikationsstråk. Och inte minst det första skedets drag av anarki; åren då en ny stad skapats på jungfrulig mark uppvisar mängder av gemensamma drag. Den rätt kaotiska period då den nya staden utgjort en enda stor byggarbetsplats. Därefter tillkom successivt allt mer ordning och struktur med tätare bebyggelse och hus uppförda för att hålla längre.

Årets kanske allra roligaste upptäckt utgörs av de kålgårdar som nu böjar dyka upp i ett till synes samlat avsnitt av Nya Lödöses stadsområde. Här, liksom i Jönköping, var den egna odlingen ett viktigt inslag i det dagliga livet för de flesta – om än inte alla – av borgarna. Beträffande maten så undersöktes 1600-talsstadens slakteri för några år sedan i Jönköpingskvarteret Ansvaret. I Nya Lödöse förefaller en hel tomt ha avdelats som kreatursfålla och slaktplats. Men hit  drevs också boskap från hela Västergötland, dels för stadens behov, dels för den betydelsefulla exporten.

Keramik – den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Även när det gäller fyndmaterialet känner man igen sig. För trots att proportionerna mellan kuststadens (hamnens) och inlandsstadens importföremål skiljer sig åt finns de flesta kategorierna representerade även i Jönköping. Fast självfallet saknas det mest exklusiva; det riktigt exotiska och fåtaliga. Somliga saker har stannat i Nya Lödöse. För till dags dato har vi inte hittat några portugisiska fajanser eller behållare för olivolja, vare sig i det äldsta Jönköping eller i Gustav II Adolfs stad på Öster. Men kontakterna mot norra Tyskland och Nederländerna finns förstås väl belagda bland fynden!

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Så, igenkänningsfaktorn är hög när en arkeolog från Vätterstaden besöker Nya Lödöse. Tyvärr gäller det inte bara de arkeologiska likheterna – för precis som i vissa delar av Jönköping är Gamlestaden ett område med hög miljöbelastning. Genom generationer har tungmetaller och giftiga substanser ansamlats i jorden och förgiftat grundvattnet i dessa hantverkstomter och tidiga industrikvarter. Inte minst den en gång så viktiga textilindustrin Gamlestadens Fabriker AB har säkert bidragit till nedsmutsningen söder om Säveån. Som på så många andra ställen runt om i landet ligger spåren av gamla miljöförsyndelser och väntar i jorden. Och i så måtto är ju faktiskt de giftiga ämnena också ett historiskt vittnesbörd – även om vi arkeologer som arbetar i fält helst skulle slippa den sortens lämningar!

För mer information om utgrävningarna i Nya Lödöse – besök projektets fina och väldigt informativa hemsida http://www.stadennyalodose.se/ eller bli snabbt uppdaterade på Facebook! https://www.facebook.com/stadennyalodose?fref=ts

Spetsen på bastionen

 

Västra kajen – på väg att rasa ut i Munksjön? Länspumpning pågår med siltavskiljare monterad.

Kanske är du en av alla dem som blev irriterad på länsmuseets arkeologer nu i höstas? När det populära promenad- och cykelstråket längs Munksjöns västra strand plötsligt spärrades med byggstängsel, maskiner och en stor grop där det nyss legat asfalt? Vi förstår dig i så fall, men ingreppet var oundvikligt. För med åren hade kajen blivit underminerad. Stenkanten började luta mot Munksjön och såg inte förtroendeingivande ut sedan ström och röta närmast förintat de rustbäddar som kajen vilade på. Det var inte frågan om ett ras skulle ske, utan när…

Den södra delen av kajstråket upprustades redan 2012 i samband med att arbetena kring Rättscentrum avslutades. Nu, på hösten två år senare, var det dags att ta sig an den norra delen fram till Slottsbron. Men först gällde det att undersöka vad som fanns kvar av fästningsruiner i området. Om det visade sig finnas lika välbevarade murar här som i de stora schakt vilka undersöktes 2011 – 2012, gällde det att undvika skador på  lämningarna efter Jönköpings slott, den försvunna riksfästningen.

Utan en kraftig pump blir det ingen arkeologi…

Men för att kunna genomföra några arkeologiska undersökningar överhuvudtaget gällde det att bemästra vattnet. För redan innan skopan satts i marken stod det klart att detta skulle bli en mycket blöt novembergrävning. Fast försedda med en kraftig pump och ett väl dimensionerat dieseldrivet elverk kan man åstadkomma smärre underverk. Som till exempel att hålla ett schakt hyfsat torrt, fast det grävts ner under vattennivån på en sjö belägen bara fem meter bort…

Upphittat – 22 meter fästningsmur och tre ”nya” kanonvärn.

Och resultaten blev rätt spektakulära, i alla fall när man tänker på hur pass kort tid vi hade till vårt förfogande. Omkring en meter under dagens markyta fanns vad som återstod av bastion Carolus fasad ut mot Munksjön. Sammanlagt 22 meter mur frilades. I den fyra meter tjocka muren fanns de tydliga resterna efter tre utsparade nischer. Det handlar om koniskt utformade kanonvärn som en gång täckts av ett tunnvalv och som haft en 3 eller 4 punds kanon riktad ut genom den lågt placerade kanonporten. Avsikten har varit att kunna skjuta korseld tvärsöver Munksjön tillsammans med ett liknande batteri placerat i någon av stadsbefästningens bastioner på andra sidan vattnet. Men nu blev ju aldrig staden omgiven av vallar, murar och breda vallgravar som det var tänkt. Så frågan är om det någonsin har stått några kanoner i dessa valv på fästningen? Dessutom visade tjocka lager av svämsand att de lågt belägna kasematterna blivit översvämmade i samband med högt vattenstånd – en vårflod eller en storm.

Den norra framgrävda kanonnischen. I bakgrunden korridorens inre vägg.

Vid den bäst bevarade kanonnischen kunde man se ett lager tunna stenflisor ligga kvar. De har använts till att få en jämn nivå som kanonportens stora tröskelsten har kunnat vila på. Men omfattningen av fint tillhuggen sandsten saknades. Den har tagits om hand när bastionen revs vid mitten av 1830-talet. Fast två av de noga bearbetade stenblocken påträffades vid utgrävningen. Det ena hade tappats rakt ut i vattnet på sjösidan. Annars var muren jämnt avriven så att bara 60 till 70 cm återstod ovanför fundamentet av stora obearbetade stenblock.

Omfattningssten från en av kanonportarna. Utförd av Visingsösandsten.

Själva muren hade byggts av obearbetad sten upp till en storlek av 50 – 60 cm i diameter, lagd i ett gulvitt kalkbruk. Fasaden ut mot Munksjön bestod av kluven sten som fogats med skolsten i form av mindre sten och flis. Det stora ras som vi tidigare kunna se i bastionens nordöstra del förefaller inte att ha drabbat detta parti av befästningen.

De tre kanonnischer som påträffades var cirka 1,8 meter djupa och smalnade koniskt av in mot själva kanonporten. De var noggrant uppmurade och i hörnen ut mot den långa korridor som knöt samman bastionens alla mörka rum var fint tillhuggna sandstensblock utplacerade – resterna efter de inre omfattningarna till dessa kanonvärn.

Den mittersta kanonnischen. Frilagd första gången då Munksjöleden skulle byggas år 1975.

Skall man vara ärlig var vi inte de första arkeologerna på platsen. För i samband med bygget av Munksjöleden år 1975 undersöktes delar av befästningsverken. Och i ett av dessa schakt hade en av ”våra” kanonnischer tagits fram. Tyvärr hade markarbeten under de 39 år som gått orsakat betydande skador på fästningsmurarna. Inte minst då den stora dagvattenbrunn med tillhörande ledningars som nu stod mitt i ruinen.

Trots skador och störningar kunde vi också frilägga en kortare del av den södra muren, den som vätte ut mot vallgraven. Här bjöds på överraskningar! Dels var fasadmuren betydligt tunnare än i öster, bara 3 meter, dels fanns här grundare nischer. Det var inte kanoner som försvarat bastion Carolus södra sida; här fanns istället skyttar beväpnade med musköter. Soldater som skulle skjuta mot fiender vilka lyckats ta sig in i den dödsfälla den inre vallgraven var avsedd att bli för alla anfallare.

Stocken från stranden. En ek fälld långt innan fästningsbygget påbörjades…

 Om man skall sammanfatta resultaten så här långt lyckades vi uppfylla projektets målsättningar och mer därtill. Idag vet vi betydligt mer om bastion Carolus; vi känner till hur befästningen byggdes och hur man avsåg att utnyttja den i försvaret av Jönköping. Vi börjar även få en bra bild av dess svagheter och av de ofullbordade planer som avsatt spår i murverket. Inte illa med tanke på att den arkeologiska insatsen i fält hösten 2014 varade mindre än två veckor!

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Har vi missat båten?

Skutor som torkar segel vid kaj i Munksjön

För ett par veckor sedan höll jag ett föredrag om Jönköpings blöta förflutna på Marinarkeologiska Sällskapets årsmöte. Det var många spännande projekt som presenterades under konferensens två välfyllda dagar. Tyvärr frös det traditionella dyket bokstavligen inne, eftersom Huskvarnaviken var isbelagd. Fast Johan Rönnby, professor vid Södertörns högskola, berättade om det unika dränkta kulturlandskapet; om gravröset på Vätterns botten och om mossen strax intill med dess fynd av svärd från bronsåldern. Men det föll på min lott att inleda med en liten exposé över stadsarkeologins våtaste sidor i stormaktens nya stad. Det blev en berättelse om utfyllnader och timmerkistor; om invånarnas ständiga kamp mot översvämningar och stormfloder. Och vad kan man annat vänta sig i en stad som ritats av holländare och lagts i ett exponerat och utsatt läge där på landtungan mellan Vättern och Munksjön? Inte precis så att man avundas dem som hade att leva i Gustav II Adolfs Jönköping…

Golv till sjöbod och sammanstörtad brygga på 1600-talets Munksjöstrand

Jag redogjorde för arkeologins insatser under de senaste åren i vad som skulle kunna kallas Jönköpings waterfront – de oregerbundna raderna av sjöbodar, lastkajer och bryggor som utgjort gårdarnas avslutning ut mot Munksjön. Och genom åren har en stor del av den s.k. Lillsjöradens bebyggelse frilagts. Vi börjar kunna göra oss en riktigt bra bild av hur kontakten mellan gård och vatten har tett sig i det tidigmoderna stadsrummet. Hur utbyggnaden med stolpburna bodar eller timmerkassuner gått raskt framåt under vissa perioder bara för att nästan helt avstanna under andra.

Panelklädd kajfront från 1700-talet med stolpar från en bockbrygga framför

Vad som styrt är förstås innehavarnas behov av utrymme och transporter. För det säger ju sig självt att en vapensmed och en handelsman har olika preferenser i dessa avseenden. Det har också varit möjligt att urskilja omfattande reparationer med skyddspålningar och förstärkningar. Framför allt handlar det nog om att begränsa skadeverkningarna från isskruvning på de timmerkonstruktioner som bebyggelsen vilade på. Visserligen har Munksjön ingen stor vattenyta, men man skall inte lockas att underskatta de påfrestningar is – och även vågerosion – har kunnat åstadkomma!

Ramverk till kraftig lastbrygga från tidigt 1800-tal

En intressant upptäckt var förekomsten av stabila lastbryggor, vilka fungerat som en förlängning av de nord-sydliga vattugränder som var så typiska för 1600-talets stadsrum. Här kunde de gårdar som inte gränsade ut mot hamnområdet i söder sköta lossning och lastning av alla de varor som invånarna behövde i sin dagliga gärning. Och det är påfallande hur tydligt Jönköpings maritima kontakter sköttes via Munksjön. Innanhavet norr om staden, Vättern med sina 13 mil av öppen vattenyta, var något man främst försökte skydda sig mot. Längs den stranden byggdes snarare vågbrytare än bryggor. Självfallet låg de mindre fiskebåtarna uppdragna på Vätterstranden och förstås hämtades rent vatten till hushållen. Men ”Sjön” omtalades med en välförtjänt respekt!

Nordlig storm på Vättern – yttre hamnens vågbrytare skyddar galeasen Karl Johan…

Istället utnyttjades den utmärkta skyddade naturhamn som Munksjöns lugna bassäng erbjöd. Det enda problemet gällde inloppet genom vad vi idag kallar Hamnkanalen. Det gällde att strömfåran som förde ut Tabergsåns vatten i Vättern inte blockerades av sand som hopats av stormar. Därför kan man se hur det redan i de allra äldsta Jönköpingskartorna läggs stor vikt vid detta hamninlopp. System av pirar och vågbrytare planerades för att skydda denna vitala länk i stadens kommunikationssystem. Och när skutan väl kommit in i kanalen fick man dra henne mot strömmen, förbi förborgens halvbastion och vindbron, in på lugnt vatten.

Jönköpings hamnfront mot Munksjön med alla magasin och bryggor på 1870-talet

Inne i Munksjön låg man säkert, vare sig båten förtöjts mot kajen eller ankrats upp. Den som däremot tvingades vänta ute på redden, ute på Vättern, låg på dålig ankargrund. Och om skutan började dragga för nordlig vind tog resan garanterat slut i bränningarna. Det finns uppgifter om att kloka skeppare ankrade så långt som 1,2 km norr om Vätterstranden för att ha manöverutrymme vid en vindkantring.  Man kan knappast förundras över att staden hellre orienterade sig mot Munksjön – ett fenomen som vi märker av i stadsrummet än idag. För visst är Piren populär under sommarhalvåret, men på Bauers brygga sitter man ju skyddad för den kalla nordanvinden …

Medeltida hamnanläggning på Västra kajen, utgrävd sommaren 2012

Redan Gustav Vasa talade på sin tid om behovet av att i samband med slottsbygget i slutet av 1540-talet ”ther motte tillpyntas och till redo gjord blifwe en god hapn för båther och skuter”. Rimligtvis har kungen i första hand tänkt på behovet av en bra lastplats för material till de befästningsverk som nu skulle utföras kring de forna klosterbyggnaderna. Det handlade om stora mängder timmer, sten och tegel som måste transporteras in till byggnadshyttan. Men redan gråbröderna, franciskanerna, hade haft en enkel hamnanläggning på Munksjöstranden nedom konventsbyggnadena.

Vid förra årets utgrävningar påträffade vi stora, terrassliknande konstruktioner som lagts direkt på den forna stranden. Mörka jordmassor fixerades i läge av kraftiga timmerramar och på sjösidan hade kanten förstärkts med staplad grästorv. Ungefär mitt för den södra längan i klosterkomplexet fanns en angöring försedd med en trappa upp från vattnet. På så sätt kunde viktiga besökare till klostret komma ända fram med sina båtar.

Slupen Preciosa förtöjd i Vinterviken, Munksjön ca 1900

Men det var inte bara som hamn Munksjön fungerade. Här lades också skutorna upp för vinterförvaring. Rimligtvis gjorde man så redan på medeltiden och på 1600-talet låg kronans bojert (en ursprungligen holländsk typ av mindre skepp) ankrad utanför slottet. Märkligt nog verkar stadens egna borgare inte ha haft så stor del i seglationen som man kunna vänta sig. Flera gånger omtalas i de skriftliga källorna hur man tvingats förlita sig på utifrån kommande skutor, eftersom Jönköping saknat egna. Så seglade till exempel de kända ”råbockarna” från Harge i Närke lastade med kalksten till limugnen; med träkol, koppar och andra nyttigheter till staden och slottet. Dessa stora klinkbyggda allmogeskutor var odäckade, enmastade och riggade med tunga råsegel. Som returfrakt norrut tog de Tabergsmalm till masugnarna längs Tivedskusten.

Den stora förändringan kom när Göta Kanals västgötadel öppnades 1822 och när fartygen inte längre behövde lita uteslutande till seglen. Trafiken på Jönköping ökade explosionsartat. Hela kanalen stod färdig 1832 och tre år senare anlöptes stadens hamn av 139 skutor och ångbåtar. När kulmen nåddes år 1896 registrerades 535 besök av segelfartyg och hela 1084 av ångare. Vid denna tiden var Jönköping också hemmahamn för 77 fartyg.  Med ångmaskinens genombrott blev den vresiga Vättern en tätt trafikerad farled, även om sjön fortsatte att kräva sin tribut. Man behöver bara tänka på tragedin med ångaren Pehr Brahes förlisning utanför Hästholmen 1918.

Kraftig krok – avsedd för medeltida storrödingar?

Idag, när broarna över Hamnkanalen hunnit att bli fem till antalet och allesammans är fixerade, har man svårt att föreställa sig den livfulla sjöfartsmiljö som detta var för bara några få decennier sedan. Återigen vänder Jönköping blickarna mot Munksjön, där den forna hamnbassängen reducerats till en spegeldamm mellan stadens nybyggda kvarter.

Och så, avslutningsvis, kommer vi fram till den fråga jag ställt mig under de snart nio år jag varit verksam som arkeolog i Jönköping. Den lyder ”varför är det maritima inslaget så svagt i denna välundersökta stad vid landets näst största insjö?” Det samlade fyndmaterialet inskränker sig nästan helt till fiskeredskap som krokar och nätsänken.

Två nätsänken av bränd lera, en örslev av ben och en ljussax

Var finns de rester efter uttjänta båtar och större flytetyg som i andra städer brukar uppträda i hamnområdenas bryggor och sjöbodar? För även om en läckande snipa höggs upp fanns det bruk för det användbara trävirket till sekundära uppgifter. Bordgångar kunde slängas in som golvplankor i de enkelt uppförda förrådsskjulen närmast vattnet. Brustna spant kunde fungera som stöttor. Tofter, trallar, åror och årtullar, allsköns riggdetaljer – det är saker som ofta påträffas i städernas strandzoner, förutsatt att bevaringsförhållandenas är goda för organiskt material. Och om så inte är fallet brukar man hitta de typiska nitar som skvallrar om var en gammal kasserad båtsida legat och ruttnat bort. Så brukar det se ut …men inte i Jönköping! Här lyser istället de maritima lämningarna med sin frånvaro på ett anmärkningsvärt sätt. Därför är det värt att uppmärksamma fyndet av en medeltida åra och en handfull kopparnitar från förra årets utgrävningar på Jönköpings slott. Dessa föremål borde inte vara unika. Vi har ju undersökt hamnanläggningar från både medeltid och tidigmodern tid med kajer, bryggor, sjöbodar och allt. Men trots de undersökta volymerna kulturlager möts vi av denna tomhet, denna närmast totala brist på föremål som har med livet på sjön och de maritima näringarna att göra.

Varför är det så? I nuläget finns inga bra svar. Förstås kan åtskilliga vrak ligga dolda i det tjocka slammet på botten av Munksjön. Dessa kontaminerade massor från pappersbrukets tid täcker stora delar av sjöns grundare delar och har omöjliggjort mer systematiska avsökningar. Kanske ligger en del av förklaringen i de uppgifter som talar om att sjöfarten i äldre tid huvudsakligen sköttes av folk utifrån; inte av Jönköpings egna invånare. Men det förklarar inte frånvaron av spår från de små arbetsbåtar som man kan tycka att snart sagt varje hushåll borde ha hållit sig med. För man har ju fiskat, färdats och transporterat vattenvägen – även här i staden. Så i nuläget kan vi arkeologer bara erkänna – vi har missat båten. Än så länge…

Nya upptäckter – timmerkistor, en brunn & 1 öre

Träflis från timmerkistorna väller upp ur borrhålet

Det var absolut ingen överraskning – timmerkistorna måste bara finnas på plats där nere under murarna. För om man bygger ett befästningsverk som bastion Carolus bokstavligen på lösan sand …och intill en erosionsutsatt strand dessutom… så gäller det att lägga ut rejäla fundament! Vid undersökningar i fästningsstaden Göteborg har man kunnat dokumentera hur tusentals pålar slagits djupt ner i leran rakt under de tunga murpartierna. Dessutom har man där kompletterat med stabiliserande timmerkistor eller ramar av stockar; allt för att undvika sättningar.

På samma sätt måste slottsbyggmästare Fleming ha låtit förbereda bygget av befästningsgördeln kring Jönköpings slott med största nogrannhet. Men under utgrävningarnas gång hösten 2011, liksom nu i vår, har vi kommit att undra över hur dessa fundament verkligen ser ut. För vi har ju inte stött på speciellt mycket timmer hittills i de djupschakt som grävts. Från den hastiga geofysundersökning vi gjorde i början av oktober förra året fiinns dock goda indikationer när det gäller sträckan längs sjömuren. Det mönster som framträder i georadarbilderna bör tolkas som stora timmerkistor vilka ligger parallellt med muren ut mot Munksjön. Men är det murens fundament vi ser – eller slottets kaj? Det återstår att se.

Nu har emellertid belägg för kraftiga timmerkonstruktioner kommit – i de borrhål som togs upp för kompletterande spetsar till vårt pumpsystem. Utanför bastionens östra fasad vällde träflis upp ur borrhålen. Fortfarande ljust och till synes färskt efter 400 år nere under grundvattennivån. Här på den mest utsatta sidan fanns det också all anledning att göra grunden så stabil som möjligt. Sjöbotten faller brant strax utanför murens fot och ett kraftigt strömdrag sveper fram längs stranden. Men trots mäster Flemings möda fick man problem. År 1617, bara få år efter att bastion Carolus färdigställts, har nämligen byggmästaren bett kungen om lov att demontera vissa delar av bastionen därför att kraftiga sättningar hade upptäckts! Att situationen var allvarlig säger sig självt. För vem ville bringa den sortens nyheter till Gustav II Adolf…?

Nu tilläts emellertid ingen rivning, eftersom kungen ”var orolig för vad Grannen kunde ha i sinnet”. Den politiska situationen var fortfarande så känslig att danske kung Christians armé med kort varsel kunde stå utanför Jönköpings murar om ännu ett krig skulle råka bryta ut. Men idag kan vi se att Fleming hade rätt i sina farhågor, för väggarna i bastionens östligaste delar lutar tydligt ut mot sjön. Så hur kraftiga fundamenten än var har de alltså inte räckt till!

Brunnen inne i kasematten

Om timmerkistorna var väntade fynd så kan man inte säga detsamma om den lilla stensatta brunn som påträffats inne i den mittersta kasematten i bastion Carolus norra flank. Ett kallmurat brunnskar hade passats in i smygen bakom kanonvärnet. Fast egentligen är det bara logiskt, för dessa välvda rum djupt nere vid basen av de imponerande fästningsverken var avsedda att fungera som skyddsrum och förläggning i krigstid. Det måste ha varit både trångt, mörkt och framförallt fuktigt att bo därnere. Men trots allt var det bättre än att vistas ute i det fria och riskera att utsättas för fiendens artilleribeskjutning!

Ett fynd till förtjänar att omtalas. I onsdags prövade Karin på att metalldetektera för första gången. Och borta vid grunden till slottets pumphus, den s.k. Vattenkonsten, plockade hon upp ett silvermynt. Det var frågan om ett 1 öre SM, slaget för Carl XI år 1674. Ett trevligt mynt som dessutom passar ypperligt in i sammanhanget, eftersom pumphuset uppfördes bara fyra år senare. Då fanns det en stor byggarbetsplats invid sjömuren och myntfyndet skall sannolikt ses i det sammanhanget. Verkligen en bra start på Karins nya karriär som metalldetekterare!

Botten är nådd!

Slottet 1690 – pumphustornet ligger framför sjömuren

Vi har letat efter ett torn. Men hittills förgäves. På Erik Dahlberghs skiss från omkring 1690 syns ett smalt tornhus, minst fyra våningar högt alldeles intill sjömuren. Det är slottets pumphus, den s.k. Vattenkonsten som man ser. Det var byggt i trä, förmodligen som en stolpkonstruktion klädd med panel, och uppfördes mellan 1685 och 1687. Dateringen passar, eftersom byggnaden inte finns med på 1680 års ytterst noga utförda ritning över den fullt utbyggda fästningen. Pumphuset utnyttjades huvudsakligen som förråd och förstördes vid slottsbranden 1737.

s Förkolnat trä ca 0,3 m ner i strandmassorna – branden 1737?

Man kan tycka att en så pass stor byggnad bör ha lämnat tydliga spår, även om den förstörts av vådeld. Eftersom tornet delvis var uppfört på stranden utanför kurtinmuren måste det ha vilat på ordentliga fundament, antagligen stenfyllda timmerkistor. Några sådana ekon syntes emellertid inte på våra georadarbilder. Men utifrån Dahlberghs bild kan man sluta sig till att Vattenkonsten bör ha legat strax söder om slottets sjöport. Så vad göra? Vi grävde sökschakt med riktning mot Munksjön för att dels studera själva lagerbilden, dels söka efter vårt saknade torn. Till att börja med verkade alla bitar falla på plats – det kom verkligen fram timmerkonstruktioner alldeles utanför kurtinmuren. OCH – träet var tydligt brandskadat på ovansidan.

En damm? Nej, bara den gamla kajfronten som fortfarande är tät…

Men drygt tre meter öster om muren fanns en kraftig timmerkista, eller möjligen kajfront med flera lager stockar. Utanför den fanns …ingenting. Bara utfyllnadsmassor av tämligen sent datum; något som i det här speciella fallet betyder 1800-talets andra hälft. Men man kanske inte skall lita alltför mycket på Dahlberghs teckning? Att det överdrevs en hel del i hans praktverk Suecia Antiqua et Hodierna är ju välbekant. Kanske tornet vi letat efter har varit av mer blygsamma dimensioner än vad man hittills antagit? Det är fullt möjligt.

Tro det eller ej – men 1,6 m ner fanns det en sandbotten!

Vad som däremot har kunnat fastslås är hur brant Munksjöns botten faller utanför den strandbrink där slottets kurtinmur uppförts. Bara några meter ut återfanns bottensanden först på 1.6 m under 1800-talets markyta, den strandnivå vi valt att schakta fram. Samma sak syntes i profilerna till det djupschakt vi grävde under jakten på Vattenkonst-byggnaden. De lager med byggnadsmaterial, avfall och annat som hamnat nedom murarna dyker brant ut mot sjön. Dessutom ligger svämsand från vår- och höstflod inblandat i stratigrafin. Egentligen stämmer den bilden anmärkningsvärt väl med hur strandlinjen markerats på den ovan omtalade kartan från 1680 …som förresten också skall ha Erik Dahlbergh som upphovsman! Men då agerade han inte som stormaktens propagandatecknare, utan som den kompetente fortifikatör han egentligen var.

Mikromat i det fria – Lasse Ericsson style

Över till något helt annat – tillvarons små förtretligheter och hur man övervinner dem! Alltså; vår arbetsbod har inte el ansluten trots att den står uppställd mitt inne i centrala Jönköping. Den värms med gasol som även driver kylskåp och den fina ugn som finns vid matplatsen. Men en gasugn blir alltför varm för dagens matlådor av plast. Där duger bara rostfritt stål. Fast skam den som ger sig – vi har ju ett bensindrivet elverk kopplat till den länspump som håller fältet någorlunda fritt från regnvatten (…och från Munksjön…). Så med lite improvisationsförmåga kan man visst laga mikromat ute i det fria. Nu är det bevisat!

Och vid regnbågens fot ligger …Länsmuseet!

Kan inte låta bli att avsluta med en bild tagen av Ann-Marie precis efter skyfallet som drabbade centrala Jönköping sent i torsdags eftermiddag. Det klarnade upp lika hastigt som efter ett tropiskt regn, solen värmde igen och den magnifika dubbla regnbågen var bland de tydligaste som någon av oss hade sett. Och var slutade den? Jo, mitt i Länsmuseet! Ska vi ta det som ett gott tecken för framtiden?

Om knappar, viskor och frön…

Mats förbereder en blöt jakt på svensk stormaktstid

När Mats Blomberg gav sig i kast med metalldetekteringen i början av veckan var det inte bara på fasta land som han sökte. Några av de allra bästa fynden kom faktiskt i det översvämmade området vid den östra schaktgränsen, närmast Munksjön. Därute, i det täta sandblandade träflislagret, var bevaringsförhållandena anmärkningsvärt goda även för metaller. Så Mats envisa vadande gav ett mycket gott resultat!

Viskan från blöthålet – hemgjord vapenvård för en karolin

Ett av de mer fantasieggande fynden som Mats gjorde kom från de allra blötaste lagren nära den forna stranden. Men vid första anblicken ser prylen kanske inte så mycket ut för världen? Ett knippe fint vridna koppartrådar som surrats vid en pinne med en tunnare tråd. Nån sorts metallborste? Svaret kom blixtsnabbt från Sven Engkvist på Miliseum i Skillingaryd (kolla deras hemsida!). Mats hade detekterat fram en viska till ett finkalibrigt vapen, förmodligen en pistol. Inte nog med det – den vridna tråden som använts var egentligen avsedd att lindas runt greppet på en värja! Här ser man soldatens vardag; hur han plockat ihop sin egen utrustning av vad som fanns närmast till hands.

Ändå var inte viskan det föremål som mest väckte Svens uppmärksamhet. Det gjorde istället en till synes ganska anonym uniformsknapp, tillverkad av en blylegering. Men skenet bedrar. Den typen av knappar gjöts bara mellan år 1700 och 1725 – det handlar alltså om en av de ytterst få autentiska delarna från en äkta karolinsk uniform. Kanske har knappen tappats av en knekt från Jönköpings regemente som var förlagt till slottet? Det lär vi aldrig få veta, men fyndet är icke desto mindre unikt! Där ser man hur viktigt det är att våga ta sakkunskapen till hjälp.

Jens provtar på klosternivå – notera kalkbrukslagret från uppförandet av slottets sjömur!

Nästa specialist på besök blev Jens Heimdahl som gör de arkeobotaniska analyserna åt vårt projekt. Idag på förmiddagen samlade han in de första proverna från Västra kajen. Genom att gräva rakt ner i de lager som avsatts och dumpats på stranden av Munksjön kunde vi konstatera att den ursprungliga sjöbottnen låg hela 1,5 m under det tidiga 1800-talets markyta. Det finns alltså en hel del kvar att schakta bort… På den allra djupaste nivån såg vi en träkonstruktion, kanske ett flätverksgärde. Där på sjöbottnen låg också medeltida tegel; något som passar bra in mot de lämningar som kan vara en medeltida tegelugn i strandbrinken strax intill.

Högre upp i lagren fanns en tydlig strimma kalkbruk – ett konstruktionslager från den tid då kurtinmuren uppfördes längs med Munksjöns strand. Så alla massor under den nivån, inklusive alla fynd, härrör från antingen Gustav Vasas slott eller från Jönköpings franciskanerkloster. Det skall bli verkligt spännande att få veta vad Jens funnit av växter från de viktiga epokerna i stadens liv!

Arkeologi betyder inte alltid ”varsamhet” – i fall nån trodde det

Nere i vårt 1,5 m djupa ”titthål” påträffades även timmer; en rejäl furustock som Lasse lyckades lossa med skopan. Förhoppningsvis kommer den att kunna ge oss en bra årsringsdatering, en viktig hjälp inför fortsatta undersökningar i strandzonen. En möjlig tolkning är att vi börjar närma oss slottets pumphus, den tornliknande byggnad som avbildats av Erik Dahlberg. Den kallades också för ”Vattenkonsten” och uppfördes vid mitten av 1680-talet. Bara femtio år senare förstördes byggnaden vid slottets brand. Eftersom den stod på utsidan av slottets sjömur måste den ha varit rejält grundlagd, rimligtvis med stenfyllda timmerkistor. Det kan vara en av dessa som vi nu träffat på.

Ingvar mäter in de fint behuggna kvaderstenarna i Carolus kasematt

En viktig del i förundersökningen har påbörjats i veckan. Nu mäts de frilagda fästningsmurarna in tillsammans med alla andra anläggningar och lager. Snart kan vi börja jämföra vår kartering av de faktiska lämningarna med alla rekonstruktioner och ritningar som med olika grad av noggrannhet avbildar Jönköpings slott. Eller – i ärlighetens namn – vi kan kontrollera det sydöstra hörnet av den inre befästningsgördeln. Inte illa så!