Arkeologi i Eksjö

Drönarbild över den sydvästra delen av undersökningsområdet.

Under ca två veckor i september undersökte Jönköpings läns museum kvarteret Cicelören i Eksjö, korsningen Norra Storgatan/Arendt Byggmästaresgata/ Vaxblekargränd. Det var här det brann för två år sedan. På tomten låg ett antal sentida djupa källare vilka helt tog bort möjligheterna att äldre lämningar skulle påträffas längs med Vaxblekaregränd och den södra delen av Norra Storgatan.

På mitten av Norra Storgatan, låg en stenläggning för en portgång till innergården. Under 1600-talet låg ett antal mindre hus längs gatan, som byggdes ihop till en huslänga under senare halvan av 1700-talet. Stenläggningen låg under huslängan och visar var en äldre ingång till gården legat. Den har en trolig datering till 1600-talet. På bilden med stenläggningen syns även vattenrännan till höger och grunden till en husvägg på vänster sida.

Här syns stenläggningen som låg i inkörsporten från Norra Storgatan. Till höger en vattenränna och till vänster stenar till husväggen.

Ägolängderna till tomterna sträcker sig tillbaka till 1640-talet med olika hantverkare. Under 1700-talet var det ett antal handels- och köpmän som ägde tomterna. Det aktuella området var från början två tomter som under mitten av 1700-talet slogs ihop till en enda tomt med boningshus, uthus, ladugård och förrådsbyggnader. År 1812 köptes gården av den förste garvaren och från 1821 ägde släkten Aschan gården. Här både bodde man och hade sin verksamhet med garveri fram till 1867. I ett försäkringsbrev från 1836 finns beskrivet hur garverilokalerna mot Arendt Byggmästaresgata varit uppbyggda. Här fanns ett antal i jorden sänkta barkkar och tjärade lårar/kar. På övervåningen fanns torkvindar för lädret.
I denna länga ut mot Arendt Byggmästaresgata hittade vi sex bevarade kar och lårar. Vi trodde först att de var från 1700-talet men arkivstudier visar att detta är rester efter Aschans garveri från början av 1800-talet. Översiktsbilden visar trälådorna på plats.

Översiktsbild över de sex karen/bingarna. De rödaktiga brädorna intill det största karet är nya brädor som stöttar upp den ena sidan.

Garveriprocessen inom tomten: Råhudarna var hårda och måste mjukas upp och det kallas att veka. Detta gjordes genom blötläggning, helst i rinnande vatten. De hängdes sedan upp och fick rinna av. Nästa steg var att få bort hår från hudarna, som gjordes genom kalkning. Det utfördes i kar eller bassänger i ett särskilt rum som kallades kalkhuset. Hudarna lades i tur och ordning i fyra olika kalkbad med bränd kalk och vatten, med olika styrka. Det tog ungefär 12 veckor att kalka en hud. De skulle stötas och kalken skulle röras runt många gånger med särskilda störar. Karen var nedgrävda för att göra det lättare att röra runt hudarna och man stod uppe på kanterna när man jobbade. Arbetet var påfrestande för människornas hud och framförallt händerna tog stor skada av den frätande kalken. Sedan skulle hår, hud och köttrester avlägsnas och det gjordes i en så kallad skavbom. Det var en välvd träyta, ca 50×200 cm, klädd med zinkplåt. Man använde särskilda hår- och skavknivar när man försiktigt skavde av alla oönskade rester. Efter detta skulle hudarna pyras, vilket innebar att de luckrades upp för att kunna garvas. Hudarna lades i så kallade pyrkar som var nedsänkta i marken. De fylldes upp med hudar som skulle ligga i en 20 gradig blandning av vatten och hönsgödsel i ca 2 veckor. Vatten värmdes vid en eldstad för att få den 20 gradiga temperaturen som måste hållas hela tiden och det gjorde arbetet arbetskrävande och självklart illaluktande. Det var vanligt att arbetarna under denna process fick extra brännvin varje dag för att härda ut. Efter pyrningen sköljde man hudarna i vatten och därefter kunde själva garvningen ta vid.

Det största karet som hittades på undersökningen var mycket välbevarat och har troligen varit ett pyrkar. Det var 2 x 1,2 meter stort och 1 meter djupt. När garveriet slutade användas fylldes lådan med tegelpannor, sten och puts.

Garvandet har inte ägt rum på den aktuella tomten utan de har garvats i stora runda laggade kärl eller kar med direkt tillgång till vatten. Längs med Eksjöån har både Aschanska garveriet och andra garverier legat. Ett av de stora lock som legat ovanpå dessa kar kan ses utanför Eksjö museum. Garvningen gjordes med vatten, bark och urin och kunde ta mellan 1-2 år beroende på produkt.
Samlingen med kar som troligen varit tjärade har utgjort ett speciellt kalkrum eller kalkhus som det kallades.

Ett av fynden som låg bland kalk-karen var en tallrik med blått mönster. Det visade sig vara ett fat från serien Willow. Det har tillverkats på Rörstrands porslinfabrik och år 1826 kom det första mönstret i serien. Färdiggraverade kopparplåtar köptes från England. Populära var klassiska motiv från Kina. Willow, som betyder tårpil, handlar om olycklig kärlek med en rad olika motiv som kunde placeras på olika sätt på godset. På den aktuella tallriken syns båten som kärleksparet lyckas komma undan i. Dekoren var populär under hela 1800-talet.

Del av den tallrik som hittades intill ett av kalkkaren. Från Rörstrands porslinfabrik med mönstret Willow.

Den arkeologiska undersökningen är nu avslutad och inget mera kommer att behöva göras av museet på plats. Resultatet kan tyckas ganska magert och framförallt så hade vi hoppats på äldre lämningar, som hus och fynd med hantverksrester från 1600-talet. Istället så hittade vi kalk- och pyrkar, en lämning som inte undersökts tidigare i Eksjö, och som nu ger ytterligare en bild av garvarnas vardag i den gamla trästaden.

Lästips:
Bengt Nyström & Jan Brunius. Rörstrand 280 år, med fajans, flintgods, porslin och stengods.
Länsstyrelsen Blekinge län. 11 garverimiljöer i Blekinge. Rapport 2016:19

 

Att kopiera ett kloster i 3D…

Byggmästare Flemings perspektivritning över Jönköpings slott från år 1605. Att huskropparna en gång utgjort ett kloster syns fortfarande. Lägg speciellt märke till den forna kyrkans höga, smala fönster och dess trappgavel. Fleming har till och med markerat spåren efter den rivna västlängan i kyrkans vägg.

När de sista synliga lämningarna efter befästningsverken intill Västra kajen raserades 1871 hade ruinerna efter själva slottet redan varit försvunna i omkring 130 år. Efter den förödande eldsvådan år 1737 hade man från ansvarigt håll raskt sett till att få de brandskadade murarna utdömda. Om viljan funnits hade man nog kunnat utnyttja i alla fall delar av det trelängade komplexet på nytt. Men nu avsåg man att en gång för alla ersätta de otidsenliga byggnaderna med ett modernt residens. Så vad som återstod av det forna klostret som på Gustav Vasas order förvandlats till ett kungligt slott fick nu skatta åt förgängelsen. Att man gick grundligt tillväga visas inte minst av att det saknas uppgifter om att murar eller grunder påträffats på slottets tomt i samband med byggnation på platsen under 1800- och 1900-talet. I alla fall då Länsstyrelsens nya hus uppfördes vid mitten av 1950-talet borde antikvariska observationer ha gjorts – förutsatt då att det verkligen fanns något kvar att observera av klosterlängorna…

Hans Flemings andra perspektivritning, utförd drygt tio år senare. Här ser man kyrkans norra sidskepp och klosterträdgården.

Istället hittar vi mängder av  medeltida byggnadstegel vid de utgrävningar som företas inom slottsområdet. Men då handlar det om kasserat tegel. Brandskadade eller spruckna stenar samt de fint profilerade tegel som en gång utnyttjats i valv, portaler eller fönsteröppningar. Kort sagt vad som saknade värde när man demonterade Jönköpings slott på 1740-talet. Allt användbart har noga tagits tillvara. Samma förhållande gäller huggen sten, en fyndgrupp som i stort sett saknas från våra arkeologiska utgrävningar. Kontentan är att vi idag har ett omfattande material från de delar av franciskanernas kloster som varit uppförda av tegel. Det har varit möjligt att genomföra stilhistoriska analyser, att jämföra och datera utifrån paralleller på ännu stående medeltida byggnadsverk runt om i Skandinavien och Östersjöområdet. Men paradoxalt nog finns i nuläget inte en enda sten från Jönköpings kloster/ slott som kunnat dokumenteras på sin ursprungliga plats!

Så – hur skall man  gå till väga inför den digitala rekonstruktion av Jönköpings slott som nu planeras? I ett första skede får man vända sig till Krigsarkivet i Stockholm där allt militärt ritningsmaterial om slottet och den planerade fästningsstaden förvaras. Det är en ovärderlig källa, präglad av en stor detaljrikedom. Samtidigt döljs  fallgropar, eftersom det vanligtvis handlar om ritningar upprättade inför en planerad förändring – inte exakta avbildningar av vad som verkligen blivit utfört. Och ibland slås man av misstanken att vissa förhållanden förskönats eller utelämnats från den dokumentation som avsetts för kungen och riksrådet.

Ystads gråbrödrakloster. Det tresidiga koret, uppfört på 1300-talet, och klocktornet från omkring år 1500.

Så finns det en tredje typ av källmaterial som inte får förbigås vid en rekonstruktion. De byggnader som överlevt från medeltiden fram till våra dagar. Men reformationen gick hårt åt tiggarklostren i Norden. Av det trettiotal konvent som tillhört dominikaner och franciskaner inom Sveriges dåvarande gränser finns mer eller mindre väl bevarade ruiner på flera platser, samt bevarade kyrkor som Riddarholmskyrkan i Stockholm, Sankta Maria i Sigtuna, Heliga Trefaldighet i Arboga  samt kyrkan i finska Raumo. Dessutom står den magnifika ruinen efter Sankta Katarina klosterkyrka centralt vid torget inne i Visby. Men skall man uppleva mer än kyrkobyggnaden får man bege sig över den forna riksgränsen, in i Skåne för att besöka Gråbrödraklostret i Ystad. Här grundade riddaren Holmger och hans hustru Katarina ett konvent 1267, bara sjutton år innan franciskanerna etablerade sig i Jönköping. Hela anläggningen i Ystad är uppförd i tegel; kyrkan påbörjad under sent 1200-tal och fullbordad under följande sekel. Vid korets södra vägg står ett smalt klocktorn av samma typ som även funnits i Jönköping. Av övriga längor står den östra kvar intakt tillsammans med ett mindre parti av nordlängan. Konventets smala västra byggnadskropp samt resten av den norra längan ligger sedan länge i ruiner.

Ystads kloster – den östra längan som byggdes i tegel på 1400-talet. Idag museum.

Även om stora delar av Gråbrödraklostret i Ystad saknas utgör anläggningen en bra utgångspunkt för rekonstruktionen av franciskanerkonventet i Jönköping. Det finns många gemensamma drag, ibland påfallande paralleller mellan de båda klostren. Vi har redan nämnt klocktornet, som i Jönköping revs redan på 1560-talet. Men även när det gäller storleken på byggnadsdelarna ser vi en god överensstämmelse. Man kan till exempel notera den smala västlängan vars markplan bara rymt korsgången, medan ovanvåningen tolkats som ett härbärge, en sovsal. Den längan är redan riven på Flemings avbildning från 1605, kanske för att den inte längre fyllde någon funktion i ett kungligt slott. Intill den södra längans gavel finns ett tornliknande litet porthus, en detalj som syns även på Flemings avbildning och senare ritningar från Jönköping.

Modell av Ystads franciskanerkloster i fullt utbyggt skick vid början av 1500-talet.

Den mest iögonfallande skillnaden ligger givetvis i kyrkans placering. För medan den enkelt utformade kyrksalen utgör den södra längan i Ystad, har kyrkan i Jönköping placerats på klosterfyrkantens norra sida. Men båda byggnaderna har försetts med ett sekundärt tillfört sidoskepp någon gång under senmedeltidens lopp. Att parallellerna finns och kan tyckas så markanta är egentligen inte speciellt förvånande. Det handlar om ganska blygsamma konvent, placerade i en mindre stad i Norden, franciskanernas provins Dacia. I båda fallen kan man uppskatta  brödramenigheten till mellan 15 och 25 munkar. Det kanske kan förefalla anakronistiskt att tala om en ”standardanläggning”, men samtidigt ger den beteckningen en rätt god bild av vad vi står inför. Ett byggnadskomplex avsett för ett visst antal boende som haft bestämda uppgifter att utföra. Behoven var likartade i såväl Jönköping som Ystad och planformen grundades på praktiska erfarenheter inom en orden som redan existerat och utvecklats under ett halvt sekel när våra båda konvent etablerades.

Kyrkans påkostade västra fasad med sina vitkalkade blinderingar. Kan vi anta att Jönköpings kloster haft liknande dekorationer?

Av den anledningen väljer vi att utnyttja Gråbrödraklostret i Ystad som en viktig förebild vid den digitala rekonstruktionen av konventet i Jönköping. Det känns som en lika rimlig som godtagbar lösning. För ärligt talat, det handlar om en vision av hur den försvunna anläggningen kan ha sett ut. En kvalificerad gissning skulle man kunna påstå. Vissa detaljer kommer vi aldrig att kunna belägga eller avvisa. Hur var det till exempel med klosterkyrkans västfasad? Har dess arkitektoniska formspråk varit lika rikt som i Ystad? Fynd av dekortegel antyder att så varit fallet, men säkra kan vi inte vara. Man kan förvisso instämma i Viktor Rydbergs välkända ord att Jönköpings kloster hörde inte till de största i riket, men dess hushållning var blomstrande. Men om man ser till måttuppgifterna var det likväl en imponerande och utifrån vad tegelfynden berättar rikt dekorerad anläggning som stilmässigt passade väl in i sin  tid. Gråbrödraklostret i Jönköping var dessutom skådeplatsen för viktiga politiska möten som flera herredagar och vid två tillfällen, 1357 och 1466, fredsförhandlingar mellan stridande parter i ett oroligt Skandinavien.

Klostergården på Sankt Katherine kloster i Ribe – en oas av stillhet!

En sidoblick mot ytterligare ett kloster i Skandinavien, dominikanernas välbevarade Sankt Katharines kloster i danska Ribe visar hur en senmedeltida klostergård kunde te sig på våra breddgrader. Här har hela anläggningen kunnat överleva, eftersom klostret efter reformationen kom att fungera som hospital. Och i viss mån bibehålls den rollen den dag som idag är eftersom Sankt Katharine rymmer ett antal pensionärslägenheter. Men som besökare har man tillträde till kyrksalen och får gå in i korsgången. Det är en plats av harmoni, av stillhet och som gjord för en stunds kontemplation. En plats vars motsvarighet hade kunnat existera även i Jönköping om historien sett lite annorlunda ut.

Korsgången i Sankta Katherines kloster i Ribe. En vision av hur samma byggnadsdel kan ha sett ut i Jönköping.

Så blev det nu inte. Det förhindrades av reformationen, av Gustav Vasas beslut att låta bygga om klostret till kungligt slott, av branden 1567, av stormaktstidens fästningsbygge och till sist så katastrofen 1737. Vår stad förlorade såväl kloster som slott och fästning. Det är inget som kan återskapas i verkligheten. Däremot finns nu möjligheten att använda modern teknik för att visa vad som gått förlorat, om än virtuellt. Samma teknik som gör miljöer i dataspel verklighetstrogna och levande kan med fördel utnyttjas till kulturhistoriskt baserade rekonstruktioner.

Länsmuseet har därför inlett ett samarbete med Lunds Universitet och Högskolan i Skövde. Resultatet avses bli ett digitalt återskapat Jönköpings kloster och slott. En plats att uppleva i samband med ett besök vid de autentiska ruinerna i utställningsrummet på Slottskajen och de rekonstruerade fästningsmurarna i intilliggande Bastionsparken. Vi är övertygade om att det kommer att bli en spännande upplevelse där slottet framstår som något av en historiens hägring, mitt inne i centrum av dagens Jönköping! Fast för att nå dit får vi börja ända från början – med Gråbröderna konventsbyggnader, det som skulle utgöra stommen i stadens kungliga slott och fästning. Det känns helt rätt – för det handlar om en historia alltför få känner till. Att slottet – eller fästningen – har legat intill Munksjön känner nog många Jönköpingsbor till idag, inte minst efter de omfattande utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014. Då är klostrets existens mycket mera anonym, trots att dess betydelse för staden varit väl så viktig som Gustav Vasas och Gustav II Adolfs slott. Den bristen hoppas vi kunna åtgärda när det nu åter blir möjligt att besöka franciskanernas kloster – den största byggnaden i medeltidens Jönköping!

Bastionsparken – på väg att bli verklighet!

Slottskajen i februari 2016 med renoverad stenskoning samt en ny gång- och cykelväg. På parkeringsplatsen till vänster i bild kommer Bastionsparken inom kort att skapas.                      Foto: Claes Pettersson, Jönköpings läns museum.

Ögat vänjer sig fort. Idag är Slottskajen renoverad och stenskoningen längs Munksjön ligger där den ska. Det finns gott om plats och strandstråket längs vattnet utnyttjas flitigt. Ingen rasrisk föreligger och det finns inte heller några stora utgrävningsschakt som hindrar framkomligheten. Snart har vi glömt hur det såg ut för inte allt för länge sedan. Den avskurna biten av gamla Munksjöleden, förvandlad till en vidsträckt parkeringsplats. Kajfronten vars stora stenblock lutade hotfullt, underminerade som dom var. De förvuxna planteringarna. Allt skräp som samlades i undanskymda hörn. Nej, gamla Västra kajen var ingen trevlig del av Jönköpings innerstadsmiljö!

Området hade alla de kännetecken som utmärker en plats som råkat bli över. Genomfartstrafiken var borta. Tågen likaså, även om stationshuset råkar stå kvar än idag. Och båttrafiken försvann i samma stund som broarna över Hamnkanalen stängdes för sista gången. Minnen av liv och rörelse bleknar bort.

Bastionsparken med träd, gräsytor och vallgravens salvia. Plan upprättad av  Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Men så var det då detta med fästningen. Det Jönköpings slott många hört talas om, men som få verkligen kan göra sig en uppfattning av. Visst, den fina bronsmodellen i Hamnparken får förbipasserande att stanna upp varje dag. Fast att omsätta den informationen till plats och mått är verkligen inte lätt. Vi talar om en yta på omkring tio hektar. Så stor var den fullt utbyggda fästningen vid mitten av 1600-talet. Det innebär sträckan från Rättscentrum upp till Twin City och avståndet från Munksjön till strax förbi Rådhuset. Så stort var Jönköpings slott. Och det fanns breda vallgravar intill murar som nådde en höjd på över 13 meter. Det var ett imponerande byggnadsverk som helt dominerade stadsbilden i flera hundra år!

Hur kan vi illustrera detta i dagens stadsrum? Hur får man en i bokstavlig mening helt försvunnen fästning att bli begriplig för besökaren? De utgrävningar som länsmuseet genomförde mellan 2011 och 2014 var förvisso omfattande och långvariga, men det är likafullt bara en mindre del av befästningarna som berörts. Vi frilade delar av en bastion, den kanonförsedda jordskans som skyddade slottets sydöstra hörn. Dessutom undersöktes ett långt parti av den östra fästningsmuren och den strand som låg nedanför. På den forna stranden uppfördes sedan Riksbyggens och Vätterhems nya hus. Men ytan söder därom, med de centrala delarna av bastion Carolus, avsattes som parkmark. Här kommer snart ett ambitiöst projekt att påbörjas – parken skall utformas så att man får en uppfattning om vad som försvunnit. Murar med markerade kanonportar och skottgluggar skall på nytt uppföras vid Munksjöns strand!

Plan över nya Bastionsparken med dess träd, gräsyta och vallgravens hav av salvia. Ritning upprättad av Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap.

Den här gången handlar det emellertid inte om att skydda rikets södra gräns och inga belägringar hotar. Istället skapas en grön lunga; en vilsam plats med ett viktigt historiskt innehåll mitt i centrala Jönköping. Som besökare får man en första uppfattning om hur stort detta byggnadsverk en gång var. Men förstås är det bastionens yttermått som vi kan återskapa; höjd och volym utgör alltid ett problem. På sikt skall vi ta oss an de frågorna genom att använda modern visualiseringsteknik i 3D. Fast det får bli nästa steg – nu ligger fokus på Bastionsparken!

Murarna uppförs i kalksten. På så sätt skapas en kontrast mot de autentiska delar av fästningen som ännu finns bevarade strax intill. Det skall gå att skilja det äkta och det rekonstruerade åt. I fasaden mot öster markeras de kanonportar som en gång gapat hotfullt ut mot Munksjön. Mindre öppningar längs den södra sidan får symbolisera de skottgluggar där gevärsskyttar var utposterade för att hålla vallgraven fri från fiender. Och ett hav av salvia skall omge den återskapade bastionen. Den intensivt blå färgen får symbolisera det vatten och de vallgravar som en gång utgjorde en viktig del av fästningens väl uttänkta försvar.

Bastion Carolus norra flank – de välbevarade murar som är synliga nere i Ruinrummet.              Foto 2012: Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum.

Iden att låta fästningens ruiner utgöra en grund för hur parken skulle utformas växte fram redan tidigt under det planeringsarbete som hörde samman med utgrävningarna 2011-12. Att så mycket som möjligt av de framgrävda murarna skulle bevaras och göras tillgängliga var en förutsättning i hela byggprojektet. Men att bara visa fram en liten del av fästningen inne i ett modernt hus skulle vålla problem. Det finns alltför  många sorgliga exempel på ruiner runt om i landet som visserligen bevarats, men också gjorts i det närmaste obegripliga för besökaren. Bara några dammiga murar i ett mörkt källarutrymme…Den fallgropen ville vi till varje pris undvika!

Under projektets gång har en verkligt givande dialog förts mellan länsstyrelsen, kommunen, byggherrar, arkitekter och arkeologer. Grundtanken har varit att försöka på bästa sätt lyfta fram fästningen med dess spännande historia och dess betydelse för staden Jönköping. Det kändes som en stor utmaning redan i början, och den känslan lever kvar den dag som idag är. För många delar återstår ännu innan Jönköpings slott återfått sin rättmätiga plats i dagens stadsrum!

En viktig tanke med den nya Bastionsparken är att den på ett naturligt sätt skall sluta an mot de autentiska murpartier som ligger synliga i det stora rummet under Riksbyggens hus. Här möts äkta och nyskapat, 1600-talet och det 21 århundradet. Och det mötet har utformats genom ett samarbete mellan länsmuseets arkeologer och arkitekter från Sydväst Arkitektur och Landskap. Ett lite ovanligt projekt över yrkesgränserna; men en erfarenhet som definitivt ger mersmak!

Bastionsparken i nattlig belysning. Rendering utförd 2016 av Tor Olsson, belysningsplanerare, Jönköpings kommun.

Om allt går vägen kommer parken att börja anläggas under sommaren 2016. Det skall bli spännande att få följa det arbetet! Och ta en extra titt på bilden här ovan – ett besök vid Bastionsparken nattetid. En plats som helt klart kommer att sätta fantasin i rörelse. Kanske skall vi redan nu börja planera in berättarkvällar och spökvandringar bland fästningens ruiner? Tillsammans med 3D-visualiseringar och digital storytelling? Och det kan helt säkert bli en scen för uppträdanden – musik och teater i sommarnatten, vid Slottskajen… Det är inte utan att man börjar längta dit!

Stort tack till Niklas Bosrup, Sydväst Arkitektur och Landskap, och till Tor Olsson, belysningsplanerare vid Jönköpings kommun, för att vi fått utnyttja de planer och renderingar som visas i artikeln!

Prästgården i Kristianstad rekonstruerad!

Så här tror vi att 1600-talets prästgård i Kristianstad kan ha sett ut! Rekonstruktionen bygger dels på resultat från den utgrävning som skedde under försommaren 2015 i samarbete mellan Sydsvensk Arkeologi AB och Jönköpings läns museum, dels på uppgifter i det skriftliga källmaterialet.

Ut mot Västra Storgatan låg själva prästgården, filmens vita korsvirkesbyggnad, ett påkostat hus med många fönster, tegelgolv och en stor stenkällare. Här fanns också körporten in till den vidsträckta kullerstensbelagda gårdsplanen. På tomtens södra sida längs med Hertig Carls gata låg en mindre länga där sannolikt gårdens kök var inrymt. Och i väster fanns en stor ekonomibyggnad i flera våningar – ett stabilt hus som blev något av en överraskning för oss arkeologer. Gårdens stensatta brunnskar fanns invid detta hus och skyddades av ett litet skärmtak.

På den smala granntomten i norr låg från början en stor täktgrop där material hämtades till stadsbygget. Det fanns många ytor som behövde fyllas ut och jämnas av i det nya stadsområdet. Därefter tjänade tomten som avfallsgrop och blev när den fyllts ut en väl gödslad odlingslott.

Man kan beklaga att den första prästgården i Kristianstad bara blev stående under knappt sextio år. Idag hade de imponerande och påkostade korsvirkesbyggnaderna utgjort ett viktigt och säkert uppmärksammat inslag i stadsbilden!

En bärande tanke i vårt arbete är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även projektet på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Nya Lödöse – att känna igen och se likheter

Det övergivna Nya Lödöse år 1682. Stadstomten omgiven av vallgraven. Bron över Säveån och några få hus eller gårdar är allt som finns kvar på vad som då blivit odlingsmark för det nya Göteborg. Notera att väster är uppåt på den här kartan – det fanns få standards på 1600-talet!

Alltsedan de stora arkeologiska undersökningarna startade i Nya Lödöse, Göteborgs föregångare i stadsdelen Gamlestaden, har Jönköpings läns museum ingått i projektets referensgrupp. Vi brukar träffas några gånger varje år för att informeras om nya resultat och diskutera utifrån våra egna erfarenheter av arkeologi i den tidigmoderna epokens städer. Tanken är att gruppen skall kunna bidra med goda råd och fungera som ett bra bollplank för de nya idéer och tolkningar som dyker upp under arbetets gång. Men man skall inte heller förneka att flödet går i bägge riktningar – det är många tankar och reflektioner man bär med sig hem efter ett besök i Nya Lödöse!

Nya Lödöse – det centrala utgrävningsfältet sommaren 2015. En blandning av stadsgårdstomter, gator och kålgårdar nära Säveån.

För i mångt och mycket kan man se Nya Lödöse som något av en prototyp för de nya städer som tillkom runt om i Norden under 1500- och 1600-talet. Det handlar om ett initiativ uppifrån; om en stad som skapats utifrån ett behov och en plan som definierats av samhällets ledande grupper. År 1473 undertecknade riksföreståndaren Sten Sture ett beslut om att låta bygga en ny stad just där Säveån mynnar i Göta Älv. På så sätt skulle man kunna kringgå Bohus fästning, den dansk-norska spärren för all svensk handel på Göta älv under tider av politisk oro och krig. Den smala korridoren längs älven utgjorde landets enda direktkontakt med Västerhavet; ett förhållande som skulle komma att bestå i nästan två sekel till.

Säveån idag. Ett obetydligt vattendrag genom en hårt exploaterad stadsdel. Men en gång av största betydelse för ett helt land vid namn Sverige…

Nya Lödöse fick en stormig historia; staden kom att härjas svårt av krig vid flera tillfällen som en direkt följd av sitt strategiska läge. Under en period bestämde rent av kungen att bebyggelsen skulle flyttas ner mot Gamla Älvsborgs fästning. Allt talar för att så skedde för en tjugoårsperiod mellan 1543 och 1563, då Älvsborgsstaden i sin tur brändes ner i Nordiska Sjuårskriget. Följden blev att borgarna fick tillåtelse att flytta tillbaks till Nya Lödöse som sedan fungerade fram till nästa krigs ödeläggelser. Under Kalmarkriget skövlades staden på nytt år 1612. Och mindre än tio år senare grundlades Gustav II Adolfs nya projekt – Göteborg. Detta innebar slutet för Nya Lödöse som enligt en kunglig order från 1624 nu skulle överges och därför brändes en sista gång…

Men den korta period då Nya Lödöse existerade var en tid av enorma förändringar. Medeltidens vacklande och ofta ambivalenta maktstrukturer började ersättas av bättre organiserade nationalstater. Stadsväsende och handelssystem förändrades i grunden, inte minst genom den globalisering som den europeiska koloniala expansionen innebar. För staden var knappt två decennier gammal när Columbus satte segel västerut. Och den upplevde en rask expansionsfas under just de år då de spanska conquistadorerna ödelade aztekernas och därefter inkas statsbildningar på andra sidan Atlanten. Samtidigt genomfördes reformationen hårdhänt på hemmaplan av samma monark som först gynnade Nya Lödöse för att därefter beordra dess nedläggelse – Gustav Vasa. Slutet kom i inledningen till vad som kallats det första europeiska inbördeskriget. Eller som vi är vana att säga idag; det Trettioåriga Kriget. Staden Nya Lödöse och dess invånare framlevde sannerligen sina dagar i en händelserik tid; om än inte alltid just i händelsernas centrum!

Nya Lödöses befästningar. Inne till höger i bild, bland den regelbundna pålningen till en 1800-talsbyggnad skymtar en stolprad, rester av en träpalissad. Den ojämna ytan bortom pålningen utgör fyllningsmassor som ligger i stadens minst 15 meter breda vallgrav.

Så Nya Lödöses historia kom bara att omspänna 152 år, varav staden dessutom var frånflyttad under två decennier. Man kan bara beklaga de människor som bebodde Sveriges dåvarande port mot väster. Att tala om ”att leva under osäkra förhållanden” blir snarast en eufemism när man ser till vad som har utspelat sig här. Vid en jämförelse känns tillvaron i inlandsstaden Jönköping avsevärt mindre komplicerad och farofylld…

Men ändå – bägge städerna påverkades av i högsta grad av uppifrån kommande beslut. Och de drabbades svårt av samma konflikter. Striderna under den sönderfallande Kalmarunionens sista år, Nordiska Sjuårskriget och avslutningsvis det förödande Kalmarkriget där båda orterna ödelades i grunden år 1612. En konflikt som ledde till att de båda äldre stadslägena övergavs på Gustav II Adolfs initiativ. Detta till förmån för två nya fästningsstäder utformade efter de mest moderna holländska principerna. Den stora skillnaden ligger i att projekt Göteborg byggdes klart, medan Jönköping förblev oavslutat. Det var trots allt skillnad mellan ”Rikets Port mot Västerhavet” och vägmötet i norra Småland när det gällde att prioritera på basis av otillräckliga statsfinanser!

Timmerhus under utgrävning i Nya Lödöse sommaren 2015

Vad som är mest slående när man står ute på det vidsträckta utgrävningsfältet i Gamlestaden är likheten mellan dessa sydsvenska städer. Den som lagt mycket tid på att gräva i Jönköpings underjordiska arkiv känner direkt igen sig i Nya Lödöses kulturlager. Trähusen, gårdarna och vretarna (de smala tomtgränserna) liksom de enkelt brolagda gatorna tycker man sig ha sett förut. Stadsrummets övergripande organisering; stadsplanen som finns där från början med sina noga utstakade tomter och kommunikationsstråk. Och inte minst det första skedets drag av anarki; åren då en ny stad skapats på jungfrulig mark uppvisar mängder av gemensamma drag. Den rätt kaotiska period då den nya staden utgjort en enda stor byggarbetsplats. Därefter tillkom successivt allt mer ordning och struktur med tätare bebyggelse och hus uppförda för att hålla längre.

Årets kanske allra roligaste upptäckt utgörs av de kålgårdar som nu böjar dyka upp i ett till synes samlat avsnitt av Nya Lödöses stadsområde. Här, liksom i Jönköping, var den egna odlingen ett viktigt inslag i det dagliga livet för de flesta – om än inte alla – av borgarna. Beträffande maten så undersöktes 1600-talsstadens slakteri för några år sedan i Jönköpingskvarteret Ansvaret. I Nya Lödöse förefaller en hel tomt ha avdelats som kreatursfålla och slaktplats. Men hit  drevs också boskap från hela Västergötland, dels för stadens behov, dels för den betydelsefulla exporten.

Keramik – den mest omfattande fyndgruppen vid våra undersökningar i tidigmoderna stadsmiljöer!

Även när det gäller fyndmaterialet känner man igen sig. För trots att proportionerna mellan kuststadens (hamnens) och inlandsstadens importföremål skiljer sig åt finns de flesta kategorierna representerade även i Jönköping. Fast självfallet saknas det mest exklusiva; det riktigt exotiska och fåtaliga. Somliga saker har stannat i Nya Lödöse. För till dags dato har vi inte hittat några portugisiska fajanser eller behållare för olivolja, vare sig i det äldsta Jönköping eller i Gustav II Adolfs stad på Öster. Men kontakterna mot norra Tyskland och Nederländerna finns förstås väl belagda bland fynden!

Det är viktigt att visa vem man är, speciellt på en stor arbetsplats som Nya Lödöse där arkeologer blandas med anläggningsarbetare.

Så, igenkänningsfaktorn är hög när en arkeolog från Vätterstaden besöker Nya Lödöse. Tyvärr gäller det inte bara de arkeologiska likheterna – för precis som i vissa delar av Jönköping är Gamlestaden ett område med hög miljöbelastning. Genom generationer har tungmetaller och giftiga substanser ansamlats i jorden och förgiftat grundvattnet i dessa hantverkstomter och tidiga industrikvarter. Inte minst den en gång så viktiga textilindustrin Gamlestadens Fabriker AB har säkert bidragit till nedsmutsningen söder om Säveån. Som på så många andra ställen runt om i landet ligger spåren av gamla miljöförsyndelser och väntar i jorden. Och i så måtto är ju faktiskt de giftiga ämnena också ett historiskt vittnesbörd – även om vi arkeologer som arbetar i fält helst skulle slippa den sortens lämningar!

För mer information om utgrävningarna i Nya Lödöse – besök projektets fina och väldigt informativa hemsida http://www.stadennyalodose.se/ eller bli snabbt uppdaterade på Facebook! https://www.facebook.com/stadennyalodose?fref=ts

Grand Finale i Kristianstad – Prästgårdstomten färdiggrävd!

Minns ni? Det var så här det började. I slutet av April. Med lämningarna efter den prästgård som revs vintern 1677 varsamt framrensade. En unik tidskapsel på väg att öppnas!

Det var en gång en tomt i Kristianstad, en tomt som legat obebyggd i 337 år efter att dessförinnan hyst stadens prästgård i sex decennier. En stor orörd yta mitt inne i en expansiv stad i Sydsverige – en arkeolog vet ju att sådana platser bara inte existerar, det låter för bra för att vara sant…

Och nu är den tomten inte ”orörd” och full av ”intakta bebyggelselämningar från 1600-talet” längre. Vår utgrävning har lämnat kyrkoherde Jörgen Kristoffersens gård som ett skenbart kaos av gropar, jordhögar och spår efter grävmaskinen. Det är fritt fram för byggnadsarbetarna; dags att uppföra det nya församlingshemmet. Kyrkan bygger på en tomt man ägt sedan staden grundlades år 1614 och marken inom vallarna fördelades. Fast den gången handlade det förstås om den danska kyrkan, svenskt blev ju Kristianstad först i samband med Roskildefreden 1658.

Ett skenbart kaos – den färdiggrävda prästgårdstomten i Kristianstad i slutet av maj 2015

Om man jämför bilderna av prästgårdstomten – den ena tagen den 27 april, den andra knappt en månad senare på utgrävningens sista dag den 21 maj – så ser man hur mycket som hänt. Grunderna till gårdens tre längor, de hus som legat ut mot gatorna, har noga rensats fram och dokumenterats. Gårdsplanen har schaktats med grävmaskin i två omgångar så att vi kunnat reda ut problemet med alla påförda jordmassor. För man har tvingats bygga upp tomten för att få den plan; en ursprunglig sluttning mot norr och väster har jämnats ut.

Detta med omfattningen på 1600-talets markarbeten blev något av en överraskning för oss. Det handlar om verkligt stora mängder jord, sten och byggnadsmaterial som har fraktats in till den nya fästningsstaden. Ett imponerande företag i en tid utan maskiner, när allt fick ske med muskelkraft! En del har hämtats lokalt; vi har till exempel kunnat konstatera förekomsten av stora täkter dels på granntomten i norr, kanske också i den västra delen av prästgårdstomten. Antagligen var det den styva – men i regn ack så kladdiga – leran staden vilar på som man ville komma åt.

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket som handlat om avancerad logistik i samband med ett stadsbyggnadsprojekt under den tidigmoderna perioden. När det gäller Kristianstad finns också transporterna av allsköns byggnadsmaterial från de bägge nedlagda medeltida städerna Vä och Åhus med i bilden. Från prästgårdstomten har vi till exempel både murtegel och profiltegel av medeltida format. Där handlar det om objekt som kan lätt kan identifieras som införda, eftersom de är äldre och inte ”passar” i en stad som etablerats i början av 1600-talet. Fast antagligen kommer även mycket av det mer anonyma materialet från rivna gårdar i de utdömda stadskärnorna. Så har vi det exklusiva svartglaserade kaklet som sannolikt har utnyttjas till kakelugnar i prästgårdens finare salar och rum. Men de dekorerade plattorna har också påträffats i snart sagt alla utfyllnadslager runt om i tomten. Därför bör även kaklet vara sekundärt utnyttjat. Frågan är i så fall var dessa ugnar stått tidigare?

Kollegorna Ing-Marie Nilsson och Therese Ohlsson från Sydsvensk Arkeologi AB kollar den sista dagens inmätningar.

Det finns många intressanta kopplingar till de utgrävningar som tidigare utförts på Öster i Jönköping. För är det något vi lärt oss om Gustav II Adolfs nya småländska stad, så är det vilka omfattande markarbeten man tvingades genomföra innan man ens kunde börja uppföra de första husen. Samma förhållande har alltså gällt i Kristianstad! I båda städerna har märkliga fynd i de massor som utnyttjats till fyllning och terrassering tydligt visat att jord har flyttas till platsen.

Forna dagars logistik och markarbeten utgör alltså en bra ingång till prästgårdens arkeologi. Men det finns många fler möjligheter. För nu börjar arbetet med analys, tolkning och sammanställning. Det kommer att ta sin tid, men vi kan nog våga utlova spännande resultat att presentera framöver! Till exempel förefaller djurbensmaterialet att vara både välbevarat och varierat. Man kommer att kunna få en rätt bra bild av hur Herr Jörgen, kyrkoherde i Christian IV:s nya stad, hans hushåll och gäster åt i början av 1600-talet. I det avseendet hoppas vi att även matlagningens bevarade växtrester skall ge värdefulla bidrag. För i ett så här pass förnämnt hem bör långväga kryddor och frukter ha bidragit till måltidens roll som statusmarkör!

Fynden – nyss uppgrävt, varierat och högintressant! Och det första större arkeologiska material som föreligger från Kristianstad överhuvudtaget!

En annan utmaning ligger i att undersöka all den keramik som samlats in. Vad har tillverkats lokalt och vad har importerats? Redan nu kan vi ana att många kärl har transporterats lång väg innan de hamnade i den nya staden på Allön. Somt kommer från Tyskland, annat från det holländska området. Och som en verklig raritet finns även några få skärvor av kinesiskt porslin bland fynden. Men här får och ska vi ta experterna till hjälp för att reda ut begreppen!

När vi arkeologer nu lämnar den tomt som varit vår arbetsplats under fem intensiva veckor känns det bra att något faktiskt ligger kvar. För grunden till prästgårdens huvudbyggnad med den stora stenkällaren berörs inte av bygget. Även stenkammarbrunnen kommer att bevaras under golvet till det nya församlingshemmet. I bägge fallen kvarstår fornlämningsskyddet. Vi hoppas också att det skall bli möjligt att markera Jörgen Kristoffersens prästgård i den trädgård som kommer att omge nybygget. Det skulle vara ett fint sätt att lyfta fram och synliggöra spåren efter ett dramatiskt skede i Kristianstads växlingsrika historia!

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård har genomförts som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Ett fuskbygge avslöjas

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare. Bättre hantverk har man sett…

Vi vet från de skriftliga källorna att herr kyrkoherden i Kristianstad var missnöjd. Han hade blivit utlovad en bostad värdig en man i hans ställning. En representativ gård inne i kung Christian IV:s nya fästningsstad. Det var viktigt, eftersom man kunde räkna med att prästgården skulle få ta emot betydelsefulla gäster under de år stadsbygget pågick. I alla fall fram till dess att det planerade residenset vid Stora Torg blivit färdigt.

År 1617 omtalas prästgårdens huvudbyggnad som uppförd i korsvirkesteknik och två våningar hög. Den var fjorton bindningar lång, hade två gavlar och var då försedd med mellanväggar. Året efter utfördes murnings- och snickeriarbeten som bland annat innefattade sex dörrar, hela 28 fönster plus ytterligare fem större fönster i stugan. De sistnämnda hade dessutom försetts med fint utskurna poster.

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1630-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens nya prästgård vid Västra Storgatan i Kristianstad liknat detta hus? (bildkälla: http://ord.wikispaces.com/Korsvirke)

År 1619 uppfördes en mindre byggnad som rymde kök, brygghus och en spiskammare. Detta skulle kunna vara den vinkellänga vars lämningar vi kunnat dokumentera utefter Hertig Carls gata. Följande år färdigställdes huvudbyggnadens övervåning med den stora salen vars väggar vitmenades. Golvet täcktes med fint mönstrade tegelplattor, liknande dem som lades in i Heliga Trefaldighets kyrka på andra sidan gatan.

Frånsett dröjsmålet, den orimligt långa byggnadstiden, såg allt bra ut på pappret. Jörgen Kristoffersen hade till sist fått en ersättning för den prästgård som gått förlorad i den förra stad där han tjänstgjort; det närbelägna Vä som förhärjats av Gustav II Adolfs soldater 1612. För att förhindra en upprepning av den olyckliga tilldragelsen och som skydd för nordöstra Skåne hade den nya fästningsstaden ute på Allön grundlagts och fått privilegier genom kungligt beslut i maj 1614. Och kyrkoherden kunde fortsätta sitt värv vid den påkostade nya kyrka, Heliga Trefaldighet, som uppfördes under ledning av den namnkunnige holländske arkitekten Lorenz van Steenwinckel.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Men så var det då detta med att bygget av prästgården drog ut på tiden. Och inte nog med det, Herr Jörgen ansåg att den ansvarige byggmästaren slarvade och tog sig friheter man inte kunde acceptera. Hur var det till exempel med trägolvet som försvann från hans gård vid Västra Storgatan för att istället läggas in i ett annat hus mäster ansvarade för? Klagomål och missämja hopade sig…

Vad vi ser idag när prästgårdstomten undersöks arkeologiskt ger i viss mån Jörgen Kristoffersen rätt. Grunden till en omkring 20 meter lång byggnad som varit orienterad utefter Västra Storgatan har gävts fram. I dess södra del finns en stor stenkällare med ingång från gården. Här lämnar murverket mycket övrigt att önska. I källarens väggar blandas obearbetade stenblock med återanvänt tegel av medeltida typ utan alltför mycket ordning och system. Man har till och med fogat in taktegel här och där i murarna. Speciellt mycket kalkbruk har inte utnyttjats i de väggar vi kunnat frilägga; däremot har man lagt på puts för att i någon mån dölja ett undermåligt arbete.

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg…

Som Jönköpingsarkeolog är det inte utan att man känner igen sig. Byggfusket nere i källaren till Jörgen Kristoffersens prästgård påminner om vad vi såg i bastion Carolus på Jönköpings slott sommaren 2012. Även där äventyrades en viktig byggnad av dåligt utfört hantverk. I Kristianstad verkar  återanvändningen av byggnadsmaterial ha spelat en viktig roll. När myndigheterna beslutat att uppge de båda medeltida städerna Vä och Åhus till förmån för Kristianstad påbörjades ett omfattande demoleringsarbete. Tegel, sten och byggnadstimmer togs tillvara och fraktades till stadsbygget på Allön.

Frågan är om inte det vi idag tolkar som slarv delvis får skyllas på brådska och brist på kompetenta yrkesmän. Det verkar som om man murat med vad som levererats för stunden; som om man inte haft möjlighet att välja lämpligt byggnadsmaterial utan fått ta vad som erbjöds. Och precis som när det gällde Jönköpings slott blev resultatet en byggnad som kanhända såg imponerande ut, men där avsevärda svagheter fanns dolda i murverket. Att sen kyrkoherdens stora sal vitlimmades och försågs med exklusiva svarglaserade kakelugnar förändrade ingenting. Jörgen Kristoffersen visste att huset han fått som tjänstebostad var illa byggt!

Profiltegel av medeltida typ som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Hemma hos kyrkoherden – hög status i Christian IV:s nya stad!

Enhörningen med fiskstjärt, ett populärt motiv på prästgårdens kakelugnar.

I vårt förra inlägg beskrev vi själva prästgården i Christian IV:s nya fästningsstad Kristianstad. Eller rättare sagt de lämningar i form av husgrunder, golv och källare som friläggs allt eftersom utgrävningen fortsätter. Men de stora strukturerna brukar inte vara det som besökarna har i åtanke när de ställer den eviga  frågan ”Finner ni någonting spännande?” Det är föremålen, spåren efter en gången tids materiella kultur, som väcker det största intresset. Så vad är det egentligen som vi  hittat hemma hos kyrkoherden?

En kategori fynd som tydligt visar vilken status prästgården haft är det svartglaserade kakel som prytt stora kakelugnar i salar och rum. Renässansmotiven kan tyckas föråldrade eftersom de fursteporträtt som utgjort blickfång på ugnarna utifrån dräkterna placeras i sent 1500-tal. De formar och matriser som utnytjats i tillverkningen har haft sitt ursprung i Tyskland. Men i Christian IV:s tid var inte kaklen längre försedda med grön glasyr. Nu i det tidiga 1600-talet föreskrev modet att kakelugnar skulle vara svarta. Man sökte efterlikna de sättugnar av järn som blivit alltmer populära.

Manshuvud från ett porträttkakel. Föreställande en tysk furste eller kanske en krigare som representerar en manlig dygd. Exakt samma motiv har också påträffats i Tallinn!

Dessa eleganta ugnar har stått i flera av prästgårdens rum. Fragmenten dyker upp såväl i som intill byggnaderna, samt i den stora avfallsgropen på granntomten i norr. Att man inte tagit bättre vara på kaklen vid rivningen har säkert haft flera orsaker. Dels hade motiven hunnit bli omoderna samtidigt som många kakel säkert spruckit under årens lopp. Dessutom monterades byggnaderna ner under en pågående belägring, så soldaterna hade annat att tänka på. Varsamhet med prästens ugnar hade nog inte högsta prioritet för en frusen knekt vintern 1677-78…

Krönkakel där små puttis håller upp en duk eller ett banér.

Kropp och man till krönkaklets vänstra lejonfigur.

 Helt säkert har dessa stora kakelugnar utgjort bra värmekällor i Kristianstads fuktiga och kalla vinterklimat. Men de visar också vilken betydelse prästgården haft, eftersom det handlar om viktiga statusmarkörer prydda med bilder hämtade ur en motivvärld som varit gemensam för högreståndsmiljöer i hela norra Europa!

Men det finns fler fynd än kaklet som visar vilken betydelsefull plats prästgården varit i den nyanlagda fästningsstaden. När kinesiskt porslin påträffas i miljöer som dateras till 1600-talet handlar det om något verkligt exklusivt. Den massimport som skulle bli följden av de nordiska Ostindiska kompaniernas verksamhet låg ännu långt fram i tiden (svenska SOIC grundades 1731; dess danska motsvarighet redan 1616 men då med huvudsaklig inriktning på handel med Indien). Så när man hittar kinesiskt porslin i en miljö som denna har det med största sannolikhet importerats via VOC – Vorenigede Oostindische Compagnie, det mäktiga handelsbolaget med huvudkontor i Amsterdam. Världens första multinationella företag.

Kinesiskt porslin. En kopp med dekor i form av ett drakmotiv. En verkligt exklusiv ägodel i 1600-talets Danmark.

Hur viktiga kontakterna med Holland var, periodens ledande handels- och sjömakt, understryks av den lite mer alldagliga keramiken. Bland de fynd som hittills gjorts ingår många skärvor av tidiga holländska fajanser; keramik vars mönster och färgval medvetet påminde om det fina kinesiska porslinet. Där finns också grytor, pannor, fat och skålar av rödbrännande leror; kärl som försetts med konstfullt utförd dekor. Merparten av brukskeramiken är nog tillverkad inom Danmarks gränser, men det finns inslag av gods som importerats från just Holland eller norra Tyskland. Till detta kommer det tyska stengodset; skärvor från de karaktäristiska stora ölkrusen.

Hank till tyskt ölkrus av stengods. Notera att gångjärnet till ett tennlock ännu sitter kvar!

Även en del högklassigt glas har påträffats i resterna av prästgården. Passglas och vinglas skvallrar om dryckesvanorna i ett bättre hem, medan en skärva av klarblått glas  visar hur långt även omtåliga föremål kunde transporteras på Christian IV:s tid. Glaset kan vara tillverkat i Tyskland, men ett ursprung i Italien kan inte heller uteslutas.

Det blir uppenbart hur 1600-talets högreståndskultur byggde på en tidig globalisering, på ett handelsutbyte som korsade såväl gränser som oceaner. Med största sannolikhet kommer den bilden att bli ännu tydligare när de arkeobotaniska analyserna genomförts. För mathållningen var ett viktigt sätt att visa hushållets ställning. Bruk av exotiska kryddor, frukter och andra dyrbara matvaror var ett säkert sätt att befästa sin status.

Skärva av blått glas, möjligen av tyskt eller italienskt ursprung.

Denna första verkligt globala ekonomi kan på ett bra sätt illustreras av en annan fyndgrupp, nämligen kritpiporna. För även om piporna tillverkades på ganska nära håll; i England eller Holland, hämtades tobaken från Virginia och andra nykoloniserade delar av den Nya Världen. Vägen från plantagerna på andra sidan Atlanten till Kristianstads prästgård var förvisso lång, men handeln var inbringande. Speciellt som tobaksrökning lanserades som något av ett universalmedel mot allsköns sjukdomar och problem. Inledningsvis såldes piporna färdigstoppade, men även senare förblev de ömtåliga långskaftade piporna något av en engångvara med kort livslängd. När  piporna dessutom försågs med karaktäristiska tillverkarstämplar innebär detta att de idag utgör ett viktigt hjälpmedel för arkeologiska dateringar.

Kritpipa av holländsk typ, daterad till perioden 1620 till 1635

Tillverkarmärke på pipans s.k. klack i form av en Tudorros.

 

 

 

 

 

 

 Så har vi då sett ett fyndmaterial beskrivas, föremål som visar hur påkostad själva prästgården var, hur pass dyrbart utrustat hushållet var och vilka vidsträckta kontaktnät som ett danskt högreståndshem kunde ha tillgång till på Christian IV:s tid. Men hur var det med Herr Kyrkoherden själv? Har vi funnit någonting som möjligen skulle kunna knytas till den förste tjänstgörande prästen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad?

Jo, faktiskt finns det ett föremål som passar in i det sammanhanget. Fast det skall nog snarare relateras till prästfrun. För bland metallfynden ingår en liten fint dekorerad trädnål (danska = snörenål), ett nål avsedd  att användas när ett snörliv eller korsett skulle tas på. Det kunde vara många öglor som tråden skulle dras igenom så nålen var till stor hjälp. Idag kan detta lilla dräkttillbehör påminna oss om en annan tids osunda slankhetsideal. Men också om ett mode där de synliggjorda snörliven sågs som tecken på omoral, som sexuella antydningar som kyrkan hade att bekämpa. Därför är det en smula tankeväckande att finna just en fin trädnål i ett prästhem…

Dekorerad trädnål eller snörenål av brons – ett oundgängligt hjälpmedel när ett snörliv skulle fästas samman. (Tack till Tobias Bondesson för bestämningen!)

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Christian IV:s prästgård grävs fram i Kristianstad

Platsen där Kristianstads första prästgård låg under sextio år, från 1618 till 1678. Husen har legat längs med gatorna. I mitten fanns en vidsträckt kullerstenslagd gårdsplan i vars nordvästra hörn den stensatta brunnen låg. I förgrunden, längs fältets norra sida, syns en stor igenfylld täktgrop.

Tiden flyger iväg! Under snart två veckor har vi arbetat med att undersöka Kristianstads första prästgård som stod på tomten norr om Trefaldighetskyrkan under sextio år, från 1618 till dess den revs under den svenska belägringen vintern 1677-1678. Grävningen har redan bjudit på en hel del överraskningar. Viktigast är väl att huvudbyggnaden fått en ny placering. Det omkring 20 meter långa korsvirkeshuset i två våningar har inte som tidigare antagits av byggnadshistoriker och lokala forskare legat utefter Hertig Carls gata, vänt mot kyrkan. Istället har man uppfört kyrkoherdens imponerande bostad vid Västra Storgatan, den ena av stadsplanens båda ursprungliga långgator. Detta var också helt enligt kung Christian IV:s intentioner för hur den nya fästningsstaden skulle bebyggas. Men detta färska avslöjande innebär ett litet problem, eftersom den fina bronsmodellen på Stora Torg då visat sig vara felaktig.

Detalj av bronsmodellen på Stora Torg med 1600-talets Kristianstad. Tyvärr har prästgården nu visat sig ligga längs Västra Storgatan, inte utefter Hertig Carls gata som modellen gör gällande.

De preliminära tolkningarna från utgrävningen stämmer annars väl med det skriftliga källmaterialet så här långt. Vi står inför en praktfull renässansbyggnad under vars södra del det funnits en stor stenkällare med ingång från innergården. Källaren är idag fylld med tegel; takpannor, kvadratiska golvplattor och vanligt byggnadstegel. Allt det rivningsmateriel som de frusna soldaterna inte hade användning för i sin jakt på bränsle under belägringens kalla vinterdagar. Av liknande skäl har man noga brutit upp och avlägsnat så gott som all kullersten från gårdsplanen. Stenen behövdes när försvarsverken skulle repareras. Ordet ”tidskapsel” är kanhända en rätt sliten klyscha, men när det gäller prästgårdstomten i Kristianstad stämmer uttrycket väl överens med verkligheten. För här ligger allt som det lämnades av de desperata försvararna för trehundratrettiosju år sedan!

Grunden till prästgårdens västra långvägg med källaren i förgrunden. Notera trappsvalen mitt i bild. Idag ligger ruinen delvis in under en parkeringsplats, men förhoppningsvis skall husets exakta utsträckning kunna fastställas med georadar inom kort.

På tomtens södra sida har grunden till vad vi tror kan vara en ursprunglig vinkellänga frilagts. Byggnaden förefaller att ha byggts ut och förlängts i flera etapper. Dess funktion i gården kan i nuläget inte avgöras, men de kraftiga stengrunderna tyder också här på ett hus uppfört i två våningar. Fynd av ett golv lagt med återanvänt tegel, ett ugnsfundament samt fragment från en elegant kakelugn kan tolkas som att olika verksamheter som till exempel bostad och kök fått samsas inom denna huskropp. Det skall bli spännande att se om analyserna av de prover som samlas in kan ge oss någon ytterligare vägledning!

Grunden till prästgårdens vinkelbyggnad längs Hertig Carls gata. Notera den kraftiga stengrunden till byggnadens östra del och de kvarliggande delarna av ett tegelgolv.

Ett projekt som utgrävningen av prästgårdstomten i Kristianstad ger många  kopplingar till det skriftliga källmaterialet. Här beskrivs  hur byggnadsmaterial fördes in från de utdömda städerna Vä och Åhus – uppgifter som direkt kan kontrolleras i prästgårdens bevarade delar där till exempel källaren murats med en osalig blandning av natursten, medeltida stortegel och infogade bitar av taktegel. Man kan föreställa sig hur lass på lass av blandat rivningsmaterial har anlänt till byggarbetsplatsen i den nya staden. Arkiven berättar också om den konflikt som uppstod mellan kyrkoherden och den ansvarige byggmästaren allteftersom byggnadsarbetet drog ut på tiden. Anklagelser om försumlighet, bristande skicklighet och rent av undansmusslande av timmer avsett för prästgården kan jämföras med den ruin vi dokumenterar idag.

Under schaktningen har vi sett hur omfattande markarbeten genomförts under det dryga halvsekel som prästgården varit i bruk. Hela gårdsplanen har höjts och jämnats av, kanske med massor som hämtats från den  täktgrop som förefaller uppta stora delar av den angränsande tomten i norr. När detta skett kan förhoppningsvis dateras utifrån myntfynd som gjorts i det tjocka påförda lagret.

Ett annat projekt som vi däremot känner till i detalj är grävandet av den stora stensatta  gårdsbrunnen, vars kvadratiska kar påträffades i gårdsplanens nordvästra hörn. Här var Svend Gunderssen den som grävde, medan Niels Mortenssen satte själva stenkaret. Ett imponerande jobb som väckt all respekt hos oss som börjat tömma brunnen lite knappt fyrahundra år senare!

Therese mäter in den stenskodda brunn som Svend och Niels byggde för fyrahundra år sedan.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Prästgården i Kristianstad – en ödetomt från stormaktstiden

Christian V:s trupper intar Kristianstad år 1676. Målning av Claus Moinichen 1686.

Berättelsen om fästningsstäderna Kristianstad och Jönköping är fascinerande. För i så många avseenden är de båda orterna varandras spegelbilder. Tillkomna som ett resultat av ödeläggelser under samma konflikt; det så kallade Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark som varade mellan 1611 och 1613. För i februari 1612 härjade Gustav II Adolfs trupper nordöstra Skåne. Med kungens egna ord hade man ostört ”grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit” i 24 kyrksocknar samt ödelagt den viktiga köpstaden Vä. På sommaren kom det danska svaret. Christian IV:s styrkor marscherade mot Jönköping och inledde en belägring av slottet. Striderna kom bara att vara några få dagar, eftersom de förstärkningar som inväntades från Kalmarhållet hade tvingats vända. Men då var staden Jönköping förstörd, lagd i ruiner av sina försvarare som ville få fritt skottfält för fästningens kanoner…

Bronsmodell av fästningsstaden Kristianstad. Uppställd på Stora Torget lagom till 400-årsjubileet 2014.

Efter att freden i Knäred slutits följande år var det dags att fundera över krigets konsekvenser och lämpliga åtgärder på båda sidor om riksgränsen. Lösningarna man kom fram till var snarlika. De i grunden förstörda medeltida städerna borde inte återuppbyggas. Istället skulle moderna fästningsstäder efter kontinentalt mönster uppföras på platser där vatten och sankmarker utgjorde en första försvarslinje. Så de skånska städerna Åhus och Vä förlorade sina privilegier till förmån för en ny stad ute på Allön, en holme i sankmarken mellan Araslövssjön och Hammarssjön. Här byggdes Kristianstad efter att beslutet tagits 1614. I Jönköping övergavs det medeltida stadsläget och man började skapa en ny stad på Sanden, den smala halvön mellan Vättern och Munksjön. Och båda städerna kännetecknas av att man inte nådde ända fram; planerna förverkligades inte fullt ut. Kristianstad fick sina skyddande befästningar, men inte sitt kungliga slott. I Jönköping byggdes fästningen ut till att bli en av landets största och modernaste, men runt den civila stadsbebyggelsen uppfördes aldrig de planerade vallarna, bastionerna och gravarna.

Bastion Konungen – en av Kristianstads 10 bastioner. Återskapad 1993-1994.

Efter 45 år ändrades så allt. Kustlandskapen och Skåne blev svenskt territorium i och med Roskildefreden. Kristianstad blev en svensk garnisonsstad i ett omstritt landskap medan Jönköping förlorade sin strategiska betydelse för alltid. Under Skånska kriget (1675–1679) intogs Kristianstad av danska trupper, men staden återerövrades av svenskarna i augusti 1678. Staden kom också under dansk besittning under det Stora Nordiska Kriget, men då bara under en månads tid 1710. Det var inte lätt att bo i en fästningsstad vars herrar växlade med krigslyckan.

Idag, i ett fredligt Norden, har militären försvunnit från Kristianstad och Jönköping. De forna fästnings- och garnisonsorterna har istället fått högskolor och administration. I många avseenden har den parallella utvecklingen fortsatt. I båda städerna är själva stadsplanen i de centrala delarna den kanske tydligaste påminnelsen om det förflutna med dess anpassning till befästningsverk som antingen aldrig uppförts (Jönköping) eller demolerats (Kristianstad). Men det finns en viktig skillnad – arkeologin!

Heliga Trefaldighets kyrka, invigd 1628. Den kanske vackraste renässanskyrkan i Christian IV:s Danmark.

Medan man i Jönköping ägnat mycket tid och kraft åt att dokumentera Gustav II Adolfs nya stad, vilket resulterat i att idag ungefär en fjärdedel av det ursprungliga stadsområdet är undersökt, är situationen helt annorlunda i Kristianstad. Här har de få större utgrävningar som genomförts inriktats på 1600-talets befästningsverk. Lämningarna efter den civila stadsbebyggelsen, vad som kommit att bevaras under mark, är ett hittills oskrivet kapitel.

Kristianstad. Tomtkarta från 1671. Prästgården markerad med ”106”. Trefaldighetskyrkan har nummer 64. Notera att norr ligger till vänster i bilden.

Därför är det verkligt roligt att nu kunna börja berätta om ett spännande samarbete mellan Jönköping läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB som skall äga rum i centrala Kristianstad under våren. Med början den 20 april kommer den forna prästgårdstomten alldeles norr om Trefaldighetskyrkan, att undersökas av arkeologer från våra båda institutioner. Och det är inte vilken tomt som helst – prästgården i Kristianstad uppfördes av Kronan mellan åren 1617 och 1620 och blev till en av den nya stadens mest praktfulla gårdar. Det handlar om ett påkostat korsvirkeshus i två våningar, 14 bindningar långt och försett med hela 33 fönster varav 5 större med dekorativt snidade fönsterposter. Dess stora sal var vitmenad och hade golv av tegelplattor. Till gårdsanläggningen hörde ett antal mindre byggnader, en brunn och en trädgård. Men prästgården kom bara att stå i sextio år. Under belägringen 1678 rev de danska soldaterna alla outnyttjade byggnader. Man behövde virke till befästningarna och ved att elda med. Prästgården var en av de gårdar som försvann. Det märkliga är att tomten därefter aldrig blivit bebyggd. Området har utnyttjats som trädgård eller park under de följande 337 åren. Under dagens gräsmatta ligger 1600-talet och väntar. Det är i själva verket en tidskapsel som skall öppnas!

Prästgårdstomten i Kristianstad idag – en gräsmatta intill församlingshemmet (Foto: Sydsvensk Arkeologi AB)

Räkna med intressanta fynd och att helt ny kunskap om livet i en omstridd gränsstad kommer att avslöjas allt eftersom arbetet fortskrider! Vi kommer att utnyttja flera olika sorters analysermetoder, inte minst då arkeobotanik och osteologi, för att försöka närma oss livsvillkoren i den danske kungens stad. Liknar resultaten vad vi tidigare sett i Jönköping eller skiljer dom sig åt? Det skall bli spännande att se!

Rapportering om undersökningen kommer att ske fortlöpande på länsmuseets hemsida http://www.jkpglm.se/ , här på Arkeologibloggen och på Sydsvensk Arkeologis hemsida  http://www.sydsvenskarkeologi.se/ Fortsätt att följa utgrävningen av Prästgårdstomten i Kristianstad – ni kommer inte att bli besvikna!

Fästningsstäder kring Östersjön – en utställning, en bok …och en fortsättning?

Vandringsutställningen ”Fästningsstäder kring Östersjön” på plats i Jönköping!

Sedan en tid tillbaka står en vandringsutställning mellan välvda väggen och den öppna spisen inne på länsmuseet. På femton skärmar beskrivs fyra städer med ett gemensamt förflutet – de har varit skyddade av stadsbefästningar. Eller, som i Jönköpings fall, planerats för att få murar, vallar, gravar, bastioner och skansar till skydd, men aldrig fått detta eftersom rikets kassa inte förslog. Två av städerna ligger idag i Estland, men på 1600-talet ingick både Tallinn (som då kallades Reval) och Narva i det vidsträckta svenska väldets baltiska provinser. Skånska Kristianstad tillkom av samma skäl som det nya Jönköping; det behövdes en stark gränsbefästning i en tid av ständiga krig mellan Danmark och Sverige. Men här hette byggherren inte Gustav II Adolf utan Christian IV!

Den planerade fästningsstaden Jönköping. Hans Flemings förslag från 1619.

I Jönköping realiserades aldrig planerna fullt ut. Fästningen uppfördes enligt ritningarna och ungefär halva det planerade stadområdet kom att bebyggas under stormaktstiden. Men av befästningarna kring staden blev inget byggt. Om man tittar på Flemings ambitiösa plan från 1619 med dess kanaler inser man att det fullt utbyggda Jönköping skulle ha sträckt sig långt ner över Kålgårdsområdets sankmarker. Imponerande, men kanske också rätt orealistiskt. I verkligheten kom fästningsstaden Jönköping att alltid stå tillbaka för utbyggnaden av de mer strategiskt betydelsefulla Kalmar och Göteborg.

Modell över Tallinns befästningar under stormaktstiden.

Men det fanns städer inom rikets gränser där verkligt stora insatser krävdes och där många av de storslagna planerna också förverkligades. Metropolerna i de baltiska provinserna, Riga och Reval (dagens Tallinn) var internationella storstäder som hotades av såväl polska som ryska politiska ambitioner. Här finns också en koppling till vår egen stad genom Erik Dahlbergh – greve, fästningsarkitekt, fältmarskalk. Landshövding i Jönköpings län 1687-93 och generalguvernör i baltiska Livland från 1696 till 1702. I hans arbetsuppgifter ingick även utbyggnaden av såväl Revals som Narvas försvar. Det är emellertid en viss skillnad mellan Flemings nya Jönköping (som till stor del stannade på ritbordet) och de gigantiska befästningsverken kring Reval…

Den högtidliga invigningen av ”Fästningsstäder kring Östersjön” i stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn våren 2012.

Tanken på att berätta om dessa fästningsstäder; om varför och hur de byggdes; om hur historien utvecklades för städerna och de människor som levde och verkade innanför vallarna väcktes för några år sedan på Statens Försvarshistoriska Museer (SFHM). Samtidigt ville man knyta de historiska banden fastare med de områden som under långa tider ingått i det svenska riket. Resultatet blev vandringsutställningen City Fortresses in the Baltic Sea Region som producerades inom ramen för Sveriges Militärhistoriska Arv (SMHA) som ett samarbetsprojekt mellan svenska och estniska forskare. Utställningen öppnades i maj 2012 på stadsmuseet Kiek in de Kök i Tallinn under officiell pompa och ståt. Intresset var mycket stort, både i den estniska huvudstaden och i den klassiska gränsstaden Narva, dit utställningen sedan flyttades.

En vandringsutställning med engelsk text om den svenska stormaktstidens städer.

Väl transporterad över Östersjön försågs utställningen med en svensk översättning när den visades på Regionmuseet i Kristianstad för att därefter stå en tid på Artillerimuseet i Södra Åsum. Och nu är det alltså dags att visa upp de fyra fästningsstädernas berättelser på Jönköpings läns museum. Utställningen kommer att stå hos oss fram till den 3 maj. Det finns också en bok framtagen som säljs i museishopen. Dessutom kommer två exklusiva föreläsningar att knyta an till  utställningens baltiska tema.

Den 25 mars kl. 18 kommer Johan Engström, f.d. biträdande överintendent vid Statens försvarshistoriska museer, till Jönköpings läns museum. Han är filosofie doktor i arkeologi och en av landets främsta experter på 1600-talets befästningar. I föredraget Stormaktstidens Reval och Narva – militär och civilsamhällena ger han en spännande inblick i en viktig del av det svenska riket – dagens Estland!

Den 22 april kl. 18 kommer Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum till Jönköpings läns museum. Hans föredrag Det ryska Estland, det fria Estland och det sovjetiska Estland tar vid där Johan Engström slutade. Han beskriver Estlands konfliktfyllda historia fram till dagens komplicerade säkerhetspolitiska läge – berättelsen om ett grannland de flesta av oss känner alltför dåligt!

Efter sejouren i Jönköping kommer vandringsutställningen också att visas på Miliseum i Skillingaryd. Samtidigt fortsätter länsmuseet på temat stormaktstid  med utställningen ”Prakt & Makt” om familjen Brahe och 1600-talets adliga livsstil som öppnar lördagen den 9 maj.

Så välkomna till Jönköpings läns museum för att först stifta bekantskap med det svenska rikets befästa städer och den speciella miljö som livet innanför vallarna bjöd på. Därefter blir det dags att möta högadeln med deras ideal och ambitioner, illustrerade av ett fullständigt unikt material hämtat från slott och samlingar runt om i landet. Så ett gott tips är att boka in både Fästningsstäder och Makt & Prakt i besökskalendern!

Release på riktigt!

Förväntansfulla köpare köar vid disken i museibutiken

Det har varit en lång resa. Från de första diskussionerna kring behovet av en syntesvolym; en bok som sammanfattade vad trettio år av utgrävningar bidragit med när det gäller Gustav II Adolfs nya stad. För fram till dess att Stormaktsstaden Jönköping kom från tryckeriet tog det mer än fem år. Därför var det extra roligt att få uppleva det officiella boksläppet på kvällen den 3 september 2014.  Bara detta att se en lång kö av köpare samlas gjorde det mödan värt – läsare redo att ta del av våra resultat! För när såg man senast folk köa för att få köpa en arkeologisk publikation? Fast då hade vi också gjort ordentligt med PR för boksläppet, något som lockade över hundra personer till länsmuseet denna onsdagskväll!

I väntan på föredragen – lite förfriskningar

Men så har också Stormaktsstaden Jönköping blivit något alla vi som varit inblandade i dess tillkomst kan vara stolta över! Totalt omfattar boken drygt 500 sidor. Dess 22 kapitel har skrivits av 17 olika författare som antingen jobbat direkt med de arkeologiska lämningarna i vad som brukar kallas ”stadens underjordiska arkiv”, engagerats i olika projekt som sakkunniga eller har 1600- och 1700-talet som sitt speciella forskningsfält. Dessutom har det blivit en vacker volym; en väl illustrerad bok som lockar till läsning. Inte heller det är man direkt van vid inom vår bransch, uppdragsarkeologin. För allt som oftast ryms bara den av myndigheterna krävda tekniska rapporten plus kanske en populärt hållen artikel inom de ekonomiska ramarna för ett utgrävningsprojekt. Och i de fall där man har lite större möjligheter till fördjupning är det likväl ett enskilt objekt, bara en undersökt yta inom ett vidsträckt stadsområde, som blir ämnet för vad som publiceras. Chansen att kunna ägna sig åt synteser, att få knyta ihop trådarna är man inte alltför bortskämd med!

Sergei Muchin inleder talarlistan vid vårt boksläpp

Om det är något som boken betonar är det bredden på den forskning vi bedriver idag. Här visas lämningarna efter stormaktstidens mer eller mindre realistiska projekt kring stadplanering, fästningsbyggande och industri jämsides med hantverkets kvarlämnade spår och den materiella kulturen i stadsinvånarnas boendemiljöer. Den gröna staden med dess såbäddar, trädgårdar och parker får för första gången ett berättigat utrymme. Liksom de svårigheter och motgångar man mötte på en plats som det nya Jönköping. Det är ett kalejdoskop av stadsliv, av människor, av berättelser som inte riktigt fått rum i det officiella eftermälet – de skriftliga källorna. Och här döljs i många avseenden ledtrådar till dagens dynamiska stadsrum. För nog är det så att man måste ha kunskap om det förflutna för att fullt ut kunna förstå sin samtid?

Vår förhoppning är att Stormaktsstaden Jönköping skall bidra till att skapa just den kunskapen; förståelsen av det förgångna och dess människor. De Jönköpingsbor som levde under väldigt annorlunda förhållanden, men som i många avseenden var så lika oss. Och sprids gör berättelserna verkligen; intresset har varit så stort att bokens första upplaga snart verkar bli utsåld. Även det är något man inte direkt är van vid när det gäller böcker om arkeologi!

Har vi missat båten?

Skutor som torkar segel vid kaj i Munksjön

För ett par veckor sedan höll jag ett föredrag om Jönköpings blöta förflutna på Marinarkeologiska Sällskapets årsmöte. Det var många spännande projekt som presenterades under konferensens två välfyllda dagar. Tyvärr frös det traditionella dyket bokstavligen inne, eftersom Huskvarnaviken var isbelagd. Fast Johan Rönnby, professor vid Södertörns högskola, berättade om det unika dränkta kulturlandskapet; om gravröset på Vätterns botten och om mossen strax intill med dess fynd av svärd från bronsåldern. Men det föll på min lott att inleda med en liten exposé över stadsarkeologins våtaste sidor i stormaktens nya stad. Det blev en berättelse om utfyllnader och timmerkistor; om invånarnas ständiga kamp mot översvämningar och stormfloder. Och vad kan man annat vänta sig i en stad som ritats av holländare och lagts i ett exponerat och utsatt läge där på landtungan mellan Vättern och Munksjön? Inte precis så att man avundas dem som hade att leva i Gustav II Adolfs Jönköping…

Golv till sjöbod och sammanstörtad brygga på 1600-talets Munksjöstrand

Jag redogjorde för arkeologins insatser under de senaste åren i vad som skulle kunna kallas Jönköpings waterfront – de oregerbundna raderna av sjöbodar, lastkajer och bryggor som utgjort gårdarnas avslutning ut mot Munksjön. Och genom åren har en stor del av den s.k. Lillsjöradens bebyggelse frilagts. Vi börjar kunna göra oss en riktigt bra bild av hur kontakten mellan gård och vatten har tett sig i det tidigmoderna stadsrummet. Hur utbyggnaden med stolpburna bodar eller timmerkassuner gått raskt framåt under vissa perioder bara för att nästan helt avstanna under andra.

Panelklädd kajfront från 1700-talet med stolpar från en bockbrygga framför

Vad som styrt är förstås innehavarnas behov av utrymme och transporter. För det säger ju sig självt att en vapensmed och en handelsman har olika preferenser i dessa avseenden. Det har också varit möjligt att urskilja omfattande reparationer med skyddspålningar och förstärkningar. Framför allt handlar det nog om att begränsa skadeverkningarna från isskruvning på de timmerkonstruktioner som bebyggelsen vilade på. Visserligen har Munksjön ingen stor vattenyta, men man skall inte lockas att underskatta de påfrestningar is – och även vågerosion – har kunnat åstadkomma!

Ramverk till kraftig lastbrygga från tidigt 1800-tal

En intressant upptäckt var förekomsten av stabila lastbryggor, vilka fungerat som en förlängning av de nord-sydliga vattugränder som var så typiska för 1600-talets stadsrum. Här kunde de gårdar som inte gränsade ut mot hamnområdet i söder sköta lossning och lastning av alla de varor som invånarna behövde i sin dagliga gärning. Och det är påfallande hur tydligt Jönköpings maritima kontakter sköttes via Munksjön. Innanhavet norr om staden, Vättern med sina 13 mil av öppen vattenyta, var något man främst försökte skydda sig mot. Längs den stranden byggdes snarare vågbrytare än bryggor. Självfallet låg de mindre fiskebåtarna uppdragna på Vätterstranden och förstås hämtades rent vatten till hushållen. Men ”Sjön” omtalades med en välförtjänt respekt!

Nordlig storm på Vättern – yttre hamnens vågbrytare skyddar galeasen Karl Johan…

Istället utnyttjades den utmärkta skyddade naturhamn som Munksjöns lugna bassäng erbjöd. Det enda problemet gällde inloppet genom vad vi idag kallar Hamnkanalen. Det gällde att strömfåran som förde ut Tabergsåns vatten i Vättern inte blockerades av sand som hopats av stormar. Därför kan man se hur det redan i de allra äldsta Jönköpingskartorna läggs stor vikt vid detta hamninlopp. System av pirar och vågbrytare planerades för att skydda denna vitala länk i stadens kommunikationssystem. Och när skutan väl kommit in i kanalen fick man dra henne mot strömmen, förbi förborgens halvbastion och vindbron, in på lugnt vatten.

Jönköpings hamnfront mot Munksjön med alla magasin och bryggor på 1870-talet

Inne i Munksjön låg man säkert, vare sig båten förtöjts mot kajen eller ankrats upp. Den som däremot tvingades vänta ute på redden, ute på Vättern, låg på dålig ankargrund. Och om skutan började dragga för nordlig vind tog resan garanterat slut i bränningarna. Det finns uppgifter om att kloka skeppare ankrade så långt som 1,2 km norr om Vätterstranden för att ha manöverutrymme vid en vindkantring.  Man kan knappast förundras över att staden hellre orienterade sig mot Munksjön – ett fenomen som vi märker av i stadsrummet än idag. För visst är Piren populär under sommarhalvåret, men på Bauers brygga sitter man ju skyddad för den kalla nordanvinden …

Medeltida hamnanläggning på Västra kajen, utgrävd sommaren 2012

Redan Gustav Vasa talade på sin tid om behovet av att i samband med slottsbygget i slutet av 1540-talet ”ther motte tillpyntas och till redo gjord blifwe en god hapn för båther och skuter”. Rimligtvis har kungen i första hand tänkt på behovet av en bra lastplats för material till de befästningsverk som nu skulle utföras kring de forna klosterbyggnaderna. Det handlade om stora mängder timmer, sten och tegel som måste transporteras in till byggnadshyttan. Men redan gråbröderna, franciskanerna, hade haft en enkel hamnanläggning på Munksjöstranden nedom konventsbyggnadena.

Vid förra årets utgrävningar påträffade vi stora, terrassliknande konstruktioner som lagts direkt på den forna stranden. Mörka jordmassor fixerades i läge av kraftiga timmerramar och på sjösidan hade kanten förstärkts med staplad grästorv. Ungefär mitt för den södra längan i klosterkomplexet fanns en angöring försedd med en trappa upp från vattnet. På så sätt kunde viktiga besökare till klostret komma ända fram med sina båtar.

Slupen Preciosa förtöjd i Vinterviken, Munksjön ca 1900

Men det var inte bara som hamn Munksjön fungerade. Här lades också skutorna upp för vinterförvaring. Rimligtvis gjorde man så redan på medeltiden och på 1600-talet låg kronans bojert (en ursprungligen holländsk typ av mindre skepp) ankrad utanför slottet. Märkligt nog verkar stadens egna borgare inte ha haft så stor del i seglationen som man kunna vänta sig. Flera gånger omtalas i de skriftliga källorna hur man tvingats förlita sig på utifrån kommande skutor, eftersom Jönköping saknat egna. Så seglade till exempel de kända ”råbockarna” från Harge i Närke lastade med kalksten till limugnen; med träkol, koppar och andra nyttigheter till staden och slottet. Dessa stora klinkbyggda allmogeskutor var odäckade, enmastade och riggade med tunga råsegel. Som returfrakt norrut tog de Tabergsmalm till masugnarna längs Tivedskusten.

Den stora förändringan kom när Göta Kanals västgötadel öppnades 1822 och när fartygen inte längre behövde lita uteslutande till seglen. Trafiken på Jönköping ökade explosionsartat. Hela kanalen stod färdig 1832 och tre år senare anlöptes stadens hamn av 139 skutor och ångbåtar. När kulmen nåddes år 1896 registrerades 535 besök av segelfartyg och hela 1084 av ångare. Vid denna tiden var Jönköping också hemmahamn för 77 fartyg.  Med ångmaskinens genombrott blev den vresiga Vättern en tätt trafikerad farled, även om sjön fortsatte att kräva sin tribut. Man behöver bara tänka på tragedin med ångaren Pehr Brahes förlisning utanför Hästholmen 1918.

Kraftig krok – avsedd för medeltida storrödingar?

Idag, när broarna över Hamnkanalen hunnit att bli fem till antalet och allesammans är fixerade, har man svårt att föreställa sig den livfulla sjöfartsmiljö som detta var för bara några få decennier sedan. Återigen vänder Jönköping blickarna mot Munksjön, där den forna hamnbassängen reducerats till en spegeldamm mellan stadens nybyggda kvarter.

Och så, avslutningsvis, kommer vi fram till den fråga jag ställt mig under de snart nio år jag varit verksam som arkeolog i Jönköping. Den lyder ”varför är det maritima inslaget så svagt i denna välundersökta stad vid landets näst största insjö?” Det samlade fyndmaterialet inskränker sig nästan helt till fiskeredskap som krokar och nätsänken.

Två nätsänken av bränd lera, en örslev av ben och en ljussax

Var finns de rester efter uttjänta båtar och större flytetyg som i andra städer brukar uppträda i hamnområdenas bryggor och sjöbodar? För även om en läckande snipa höggs upp fanns det bruk för det användbara trävirket till sekundära uppgifter. Bordgångar kunde slängas in som golvplankor i de enkelt uppförda förrådsskjulen närmast vattnet. Brustna spant kunde fungera som stöttor. Tofter, trallar, åror och årtullar, allsköns riggdetaljer – det är saker som ofta påträffas i städernas strandzoner, förutsatt att bevaringsförhållandenas är goda för organiskt material. Och om så inte är fallet brukar man hitta de typiska nitar som skvallrar om var en gammal kasserad båtsida legat och ruttnat bort. Så brukar det se ut …men inte i Jönköping! Här lyser istället de maritima lämningarna med sin frånvaro på ett anmärkningsvärt sätt. Därför är det värt att uppmärksamma fyndet av en medeltida åra och en handfull kopparnitar från förra årets utgrävningar på Jönköpings slott. Dessa föremål borde inte vara unika. Vi har ju undersökt hamnanläggningar från både medeltid och tidigmodern tid med kajer, bryggor, sjöbodar och allt. Men trots de undersökta volymerna kulturlager möts vi av denna tomhet, denna närmast totala brist på föremål som har med livet på sjön och de maritima näringarna att göra.

Varför är det så? I nuläget finns inga bra svar. Förstås kan åtskilliga vrak ligga dolda i det tjocka slammet på botten av Munksjön. Dessa kontaminerade massor från pappersbrukets tid täcker stora delar av sjöns grundare delar och har omöjliggjort mer systematiska avsökningar. Kanske ligger en del av förklaringen i de uppgifter som talar om att sjöfarten i äldre tid huvudsakligen sköttes av folk utifrån; inte av Jönköpings egna invånare. Men det förklarar inte frånvaron av spår från de små arbetsbåtar som man kan tycka att snart sagt varje hushåll borde ha hållit sig med. För man har ju fiskat, färdats och transporterat vattenvägen – även här i staden. Så i nuläget kan vi arkeologer bara erkänna – vi har missat båten. Än så länge…

Vem drack ur de kinesiska kopparna…?

Kinesiskt 1700-talsporslin, funnet i kvarteret Apeln

Det porslin som importerades från Kina fungerar som en daterande ledartefakt när man undersöker stadsbebyggelse. Innan det Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) på allvar inledde sin verksamhet under 1730-talet var de porslinsföremål som letade sig till Sverige förhållandevis fåtaliga och högt värderade av sina ägare. Men de skeppslaster som landades i Göteborg med början den 29 augusti 1733, då skeppet Fredericus Rex återvände efter sin resa till Canton, skulle ändra på den saken. SOIC´s första framgångsrika handelsfärd var över efter 550 dagar. Ytterligare 132 svenska expeditioner skulle följa i hennes kölvatten under åren fram till 1806, då den fjärde oktrojen (tillståndet att bedriva handel) löpte ut. Bland de bulkvaror som fyllde skeppens lastrum kom det väl förpackade porslinet att ta upp stort utrymme. Från bevarade listor vet vi att cirka 430 000 föremål av porslin stuvades ombord bara i den allra första lasten. Häri ingick 305 kompletta matserviser, 579 tekannor samt 21 170 tallrikar. Det kinesiska porslinet var på väg att bli en exotisk massvara som raskt spreds ut över landet.

Porslinsskärvornas fördelning inom de undersökta tomterna i kv. Apeln

Idag tänker vi gärna på Frihetstidens och den gustavianska epokens fascination för allt kinesiskt. Formspråk som gick igen i såväl arkitektur som konst och mode. Dryckesvanor som ändrades med införseln av te, och inte minst det fulländade tunna porslinet som lokala producenter sökte kopiera efter bästa förmåga. Möjligen ser vi idag porslinet i ljuset av antikmagasin och auktioner som något mer exklusivt än det verkligen var i sin samtid. För vad som står klart när man arkeologiskt undersöker 1700-talets stadsgårdar är att de lättfunna vita skärvorna förekommer i snart sagt alla miljöer. Självfallet fanns det oerhörda skillnader i pris och kvalitet mellan olika sorters kinesiskt porslin, men även de mindre väl bemedlade grupperna i samhället fick möjlighet att införskaffa den enklaste sortens blåvita skålar. Utifrån sina begränsade resurser kunde man ta del av nymodigheterna som såldes från vagnar på marknaderna och i stadens handelsbodar.

Men hur uppträder egentligen porslinsskärvorna när man kommer ner på den mikronivå som en arkeologisk utgrävning erbjuder? Kan vi rent av se vem som drack ur de kinesiska kopparna? I kvarteret Apeln, där ett stort antal byggnader från åtta hantverks- och köpmansgårdar undersöktes 2004 (varav fyra tomter i sin helhet), framkom ett rikt material av kinesiskt porslin. Men det mönster som framträdde skulle visa sig vara ett annat än det förväntade. Vid den tid då porslinet verkligen började bli var mans egendom, kring 1750, hade verksamheterna i kvarteret förändrats. Vad som från början varit en specialiserad del i staden med gårdar underställda det kungliga vapenfaktoriet präglades nu av handel, utskänkning och skinnberedning. Men i en av de undersökta gårdarna fortsatte pistolsmeder sin tillverkning fram emot seklets slut. Efterfrågan på välgjorda privata handeldvapen fanns kvar bland traktens adel och garnisonens officerare.

Om man betraktar spridningskartan ovan ser vi längst till vänster de olikfärgade rektanglarna symbolisera husraden på gården som ägdes av köpmansfamiljen Gylling. Därefter följer tomt 35 där Olof Berggren och efter honom Lars Liedberg tillverkade pistoler, samt dubbelgården på tomterna 36 och 37 som ägdes av stadens murarmästare Anders Larsson Drake men där också garveriverksamhet bedrevs. Notera att vissa av huskropparna har kluvits på ritningen, så att även äldre byggnader där porslin påträffats kan visas. För just vid den här tiden skedde en omfattande utskiftning av husen längs Munksjöns norra strand. Förslitning och förfall, tillsammans med nya krav föranledde nybyggnationer.

Kinesiskt porslin från första delen av 1700-talet. Blå och gul dekor med persiska influenser.

Det oväntade är att det kinesiska porslinet inte förekom med störst frekvens hemma hos köpman Gylling. Det hade man annars kunnat vänta sig i en handelsgård där man haft utskänkning och kunnat ordna inkvartering för resande. Men trots en noggrann dokumentation av byggnadslämningarna hittades inte en enda kinesisk skärva i bostadshuset 30 med dess stora kök. I resten av gården med dess verkstäder, stall och magasinsbyggnader låg bara fåtaliga skärvor ganska jämnt fördelade. I den Gyllingska fastigheten har man förvisso haft tillgång till modernt importerat porslin, men det har inte varit vanligare där än i någon annan stadsgård. Uppenbarligen var detta ingen produkt som herr hökaren sålde.

I garvaregården fanns skärvorna samlade till förrådsbyggnaden 42, vilket skulle kunna passa med dess placering nära gårdens kök. Men på denna tomt var importporslinet ännu mera sällsynt än hos köpmannen. Och rimligtvis var ju en valkare eller karduansmakare inte någon av stadens rikaste hantverkare. Här skulle den låga frekvensen av porslin kunna avspegla en reell skillnad i social status och i hushållens köpkraft.

Den stora överraskningen utgörs av tomt 35, pistolsmedernas gård. Här förekom kinesiskt porslin bokstavligen överallt. I det ålderstigna bostadshuset 120 påträffades skärvorna utspridda i golvlagren, liksom i smedjan 122, ekonomibyggnaden 223 och bostadshuset 123. Men den största koncentrationen hittades i golvet till den enkelt uppförda sjöboden 124. Eller kanske är det riktigare att säga i det omtrampade jordgolv som ursprungligen hade utgjort såbädd i tobaksspinnare Lauenbachs lilla odlingslott. Här, bland rester av blomsterkäppar och ett litet äppelträd, låg de kinesiska skärvorna tätt; en indikation på hur växterna (tobaksplantorna?) götts med hushållsavfall.

Bilden är klar – det var oväntat nog i pistolsmedernas hushåll som man nyttjade mest kinesiskt porslin. Men varför var det så? Handlar det om personlig smak, där en tämligen välbeställd vapentillverkare hade både råd och lust att lägga pengar på exotiska modevaraor? Så kan det förstås ha förhållit sig; att duka upp sitt bord i fina salongen med en kostbar servis var en viktig stausmarkör för en framväxande borgarklass. Men det finns indikationer i fyndmaterialet som pekar åt ett annat håll. För bland skärvorna förekommer ett par mycket exklusiva inslag; porslin av en kvalitet som bör ha legat långt bortom möjligheternas ram till och med för den mest ambitiöse pistolsmed. Vi talar dels om ett tidigt porslin vars dekor uppvisar influenser från samtida persisk keramik. Den här sorten finns tidigare bara representerad med fynd från Ostindiska Compagniets tomt i Göteborg och som hela kärl i Gustav VI Adolfs egen samling på Stockholms slott. Dessutom hittades bitar av beställningsporslin i tomt 35. Då handlar det om mönster som skapats i Sverige, sänts till Canton för målas på porslin som sedan forslats hem av SOIC’s skepp. Det var den mest exkusiva och dyrbara typen av serviser överhuvudtaget; framtagna till ett pris som bara adelspersoner och storköpmän maktade med att betala. Men nu finns också dessa skärvor bland fynden som samlades in sommaren 2004 från tomt 35 i kvarteret Apeln i Jönköping.

Vad är det som har skett? Varför ligger allt detta porslin hemma hos pistolsmederna Berggren och Liedberg? Kanske är det så att vi skall fundera över vilken betydelse gåvor hade ännu på 1700-talet. En nöjd beställare kan ha skänkt bort lite statusporslin samtidigt som han hämtade ut det eleganta schatullet med de båda nya pistolerna. I så fall är det spåren av generös dricks vi ser i skärvmaterialet. Eller var det kanske så att den unge herr löjtnanten, friherre von X. inte hade råd att betala för sin beställning, skuldsatt som han var efter alltför vidlyftiga aftnar med spel om höga insatser borta på officersmässen? Och mot ett vagt löfte om betalning i reda mynt ”lite senare” tvingades en luttrad hantverkare i Jönköping acceptera några färggranna koppar och fat istället för de klingande silvermynt han hade förväntat sig att få…

Tiggares tecken

Tiggartecken från Köpenhamn 1625

Ibland läser man arkivtexter där man trots myndighetsspråkets neutrala ton anar den skrämmande verkligheten bakom orden. På hösten 1770 oroade sig de styrande i Jönköping över de många fattiga som strömmade in från den omgivande landsbygden. Det handlade om egendomslösa som störde ordningen genom att tigga och på annat sätt sökte allmosor för sitt uppehälles skull. Detta till trots mot ett nyligen utställt kungligt påbud om att dessa grupper skulle förbli på sina hemorter.

Därför beslöt magistraten att den 11 oktober utsända följande skrivelse:

För den skull till hämmande av ett sådant självsvåld och på det stadens invånare måge veta till vilka personer till allmosors erhållande  härstädes är berättigade och hava lov efter vanligheten en gång i veckan invånarna besöka, har magistraten funnit för gott låta prägla ett märke uti tenn av en pennings storlek med överskrift ”Jönköpings stads fattiga” varmed envar skall vara med nummer försedd, därpå förteckning upprättas och införas bör. Skall verkställas av stadsfiskalen. Övriga kan fattigfogden bortdriva.

För en sentida betraktare lyder budskapet iskallt – lika hårt som verkligheten för fattigfolk i det gustavianska Sverige. Man undrar över hur långt de allmosor räckte som de ”lyckliga få” vilka erhållit sitt eftertraktade tennmärke lyckades tigga till sig. Och vad skedde med dem som fattigfogden var bemyndigad att jaga väck från den goda staden Jönköping?

Än så länge har vi inte hittat de tiggartecken som magistraten ställde ut. Några märklappar som påträffades vid metalldetektering i kvarteret Apeln väckte misstankar, men efter rengöring stod det klart att det var frågan om plomberingar till varor som hanterats i köpmansgårdarna.

Fattigfolket tillhör arkeologins svårfångade grupper, men spåren efter samhällets osynliga finns att hitta för den som ger sig tid att leta. I arkiven såväl som i kulturlagren…

En lurendrejare här bor i staden…

Den Gylingska köpmansgården i korsningen Smedjegatan – Lantmätaregränd

Hette han ens Ternowitz och kom han verkligen från Wien, den utländske mansperson som den 9 januari 1788 fick logi i Niclas (Nils) Gyllings köpmansgård vid Smedjegatan? Det kommer vi antagligen aldrig att få veta, eftersom hans resa företogs i skumma avsikter. Hur som helst fick främlingen hyra en kammare med säng, ved och ljus. I priset ingick också uppassning och kaffe. Allt sammanräknat skulle Ternowitz betala 5 riksdaler för sin två och en halv veckas vistelse i ett vintrigt Jönköping. Det var bara ett problem. Han hade försvunnit.

Gyllingska gården på 1930:talet. Ett av dessa rum hyrde Ternowitz.

Och inte nog med att Ternowitz smitit från notan hos Gylling, han hade mer på sitt samvete. För hos urmakare Barckman hade han införskaffat ett byxsäcksur med vit emaljtavla, svenskt foder graverat i kanterna samt engelskt verk med uppdragning på skivan. Det eleganta fickuret var värt hela 16 riksdaler. Dessutom hade den olycklige urmakaren lämnat ut ett Pinsbachur med drivet arbete på utanfodret såväl som innersta fodret. Uret var starkt förgyllt, var försett med en vit emaljtavla och varandes vid silveruret fäst en stålkedja med nyckel; allt tillsammans värt 12 riksdaler. Det verkar som om Ternowitz med säker hand plockat ut det bästa som urmakare Barckman hade att erbjuda…

Delar av fickur från 1700:talet, funna i Odensjö söder om Jönköping

Allt detta står att läsa i ett varnande brev som den 2 februari 1788 avsändes till borgmästaren och rådet i Norrköping, dit man antog att Ternowitz var på väg. Men så här i efterhand kan man nog hysa vissa tvivel på de uppgifter som den misstänkte lämnat till sin senaste  hyresvärd, köpman Gylling i Jönköping. Om han nu verkligen dök upp i staden vid Bråviken var det antagligen under ett helt annat namn och en annan nationalitet. För man anar en erfaren bedragare, en världsvan främling som med sina eleganta manér bokstavligen lurat skjortan av de godtrogna borgarna i den gustavianska ämbetsstaden vid Vätterns södra ände… 

Mården och Hwespens änka – en hyrestvist anno 1678

Vapensmedsgårdarna söder om Smedjegatan – hus 120 till 123 var Hwespens gård

Det är alltid lika spännande att kunna knyta ihop arkeologiska resultat med verkliga personers liv. Och när det gäller Jönköpings faktorismeder finns det många upplysningar att hämta i arkiven. De skickliga vapenhantverkarna var en respekterad och av myndigheterna understödd grupp i den blivande fästningsstaden. Samtidigt var de personer som sysselsattes i en verksamhet av så stor betydelse för krigsmakten – rent av för Rikets säkerhet! – också underställda kontroll. Man befann sig i en på många sätt privilligierad ställning, men hade överhetens ögon på sig.

Bostadshusets bevarade södra del med två rum och stor spis i norr

Den här gången skall vi lyfta fram en en mindre rättstvist hösten 1678 där uppgifterna från rättsprotokollen hjälper oss att bättre förstå de arkeologiska lämningarna. Den 10 oktober detta år klagade klensmeden Jacob Mård över att Claes Hwesps änka hade brutit ett ingånget hyresavtal. Han sa sig ha fått löfte om att från Mikkelsmäss, den 29 september, kunna flytta in i hennes hus och därtill disponera gårdens smedja, verkstad och loft. Men bara åtta dagar senare avsäger hon homom den rätten. Istället hävdade nu änkan Carin Svensdotter att Jacob olovandes och mot hennes vilja hade inflyttat i gården.

Gårdens stenkällare som var inbyggd i bostadshusets södra del (ljusgrönt = dörr in till stugan)

Problemet verkar ha varit att det redan fanns en hyresgäst, Sven i Skillingaryd, som enligt Carin ”satt i possession av bemälta hus och ej kunde drivas ut”. Istället föreslog hon att Jacob Mård skulle kunna få tillgång till nattstuga, smedja och verkstad i hennes sonhustrus gård, en lösning som enligt Carin tillkommit efter viss övertalning från hennes sida. Därför sände rätten iväg Lars Holm för att kontrollera sanningshalten i detta nya påstående och tur var väl det. För sonhustrun förnekade bestämt all kännedom om ett sådant avtal.

Claes Månsson Hwesps vapensmedja, omtvistad 1678

Hur löstes då tvisten? Jo, klensmeden Mård fick rätt att bo kvar i gården i minst ett års tid, fram till nästa Mikkelsmäss. Han skulle som ursprungligen avtalats få utnyttja loft, smedja och verkstad. Det enda förbehållet var att utrymmena delades med den gesäll som Carin hade i sin tjänst. Ska vi anta att det var här det verkliga problemet låg? Att Carin ville förbehålla sin gesäll rätten att använda den avlidne makens välhållna pistolsmedja med tillhörande verkstad? Det Skånska Kriget pågick som bäst och man hade goda tider att vänta som vapensmed i Jönköping. Kanske var gesällen ifråga nära att erhålla ett eget mästarbrev? I vilket fall som helst kan man undra över hur sämjan mellan tvistemålets parter blev efter att avgörandet hade fallit. Kunde man bo och arbeta sida vid sida utan vidare konflikter?

Ryttarpistol med hjullås

 Klart är i alla fall att när Jacob Svensson Mård dyker upp i källmaterialet nästa gång året efter, så bor och arbetar han i den granngård som låg närmare Hovrättstorget. Kanske hade han under de månader som gått fått möjlighet att skaffa en egen fastighet; kanske var det skönt att få slippa dela det dagliga livet med Carin och hennes gesäll? Nu behövde de inte ens dela innergård, eftersom hans nya bostad på tomt 36 i kvarteret Apeln hade den ytan gemensam med tomt 37. Gränsen mot änkans gård var en av Jönköpings typiska vretar, bara en smal passage mellan baksidan av två intilliggande husrader. I senare delen av 1600:talet var dessutom vretarna söder om Smedjegatan fortfarande bara öppna diken, fyllda med avfall och stillastående illaluktande vatten. Kanhända ansåg Jacob att det passade honom bra efter vad som hade hänt?

Täckplåt och hane till hjullås,  funnen vid utgrävningar i kv. Apeln år 2004

Jacob förblev boende i gården på tomt 36. Efter honom kom sonen Sven som år 1714 skrev sig som hökare, alltså en detaljhandlare som främst sysslade med livsmedel. Det kan vara början på en social resa vi ser; ett klokt val i slutfasen av det Stora Nordiska Kriget. Det stod alltmera klart att Sveriges dagar som stormakt var räknade och att vapensmed inte direkt var något framtidsyrke längre…

Men vad kan vi då lära oss om vapensmedsgårdarna från denna skäligen banala rättssak hösten 1678? Främst vilka byggnader det var frågan om. Vid utgrävningarna i kvarteret Apeln år 2004 kunde vi konstatera att bostadshusen varit belägna längst norrut i gårdarna och det var frågan om stora välbyggda hus. Längden har uppgått till 17 – 18 meter, det har funnits ett väl tilltaget kök ungefär mitt i huset och en stenkällare inbyggd vid dess södra gavel. Där har rimligen funnits utrymme för mer än ett hushåll, speciellt efter Claes Månssons Hwesps död. Kanske har det också existerat en andra våning, eftersom loftet och nattstugan omtalas i rättssaken mellan Carin och Jacob. I en senare period syftar dessa termer ofta på en träbyggd andra våning som lagts ovanpå stenkällaren. Kanske var det så ordnat i gård 35 redan vid 1600:talets andra hälft?

Avslutningsvis kan vi betrakta arbetets rum i gården. Både smedja och verkstad nämns separat. Det stämmer väl överens med hur samtliga utgrävda vapensmedjor varit inrättade. Det har funnits två rum, ett försett med stor ässja, plats för städ och blåsbälg samt gärna ett hällgolv. I rummet intill där vapendelarna passades samman och monterades, fanns istället trägolv, arbetsbänkar och ordentligt tilltagna fönster. Det handlade om en funktionell kombination i samma byggnad av vapenhantverkets två beståndsdelar – det avancerade smidet och finmekaniken.

Så genom en hyrestvist från Carl XI:s dagar har vi fått en ögonblicksbild av faktorismedernas vardag och livsmiljö, samtidgt som det har blivit enklare att förstå de framgrävda arkeologiska lämningarna. Att det var si och så med grannsämjan inne bland de trånga stadsgårdarna kommer väl inte direkt som någon överraskning – så olika är vi minsann inte, folk från stormaktstiden och vi i det 21:a seklet…

Det första ögonvittnet

Fältöversten själv – Daniel Rantzau

Hans namn var Daniel Rantzau. Han var en dansk adelsman, född 1529 och bördig från Holstein i rikets södra del. Femton år gammal sändes han ut i världen för att först studera i Wittenberg under tre års tid. Därefter vidtog hans militära utbildning då han tjänstgjorde för hertig Adolf av Holstein och senare för själve kejsaren, Karl V. Han fick pröva på både hovliv och fälttåg under läroåren 1547 till 1554. År 1559 återfinner vi honom i den danska armé som krossar motståndet i Dithmarschen och därmed raderar ut minnet av kung Hans nesliga nederlag en mansålder tidigare. Daniel Rantzau utmärker sig vid detta fälttåg och kan göra karriär. Han stiger i rang och är 1562 överste hos Fredrik II av Danmark.

Under Nordiska Sjuårskriget var han fältherre över de danska styrkorna i gränsområdena mellan Sverige och Danmark. Vi möter honom i Halland, Småland och Blekinge. När det kommer till strid anför han oftast rytteriet själv, medan Frantz Brockenhuus för befäl över fotfolket.

Rytteri anno 1565 – möjligen en marginalskiss utförd av Erik XIV själv?

Vid två tillfällen är han särskilt framgångsrik. Först som segrare i slaget vid Axtorna den 20 oktober 1565 då en tröttkörd men stridsvan dansk armé på 8 000 man lyckas besegra en numerärt överlägsen svensk styrka på 12 000 man. Två år senare anför han vad som kommit att kallas Rantzaus Raid – blixtattacken upp längs Nissastigen genom Småland in i Östergötland. Även om de avsedda resultaten av detta vågade företag helt uteblir, Sverige tvingas inte till förhandlingsbordet; var uppmarschen och i ännu högre grad reträtten i februari 1568 mästerligt genomförda. I det avseendet har krigståget kommit att studeras vid militärakademier under många generationer, speciellt som Rantzaus egen krigsdagbok finns bevarad. I denna noggranna och detaljerade redogörelse över tilldragelserna i södra Sverige beskrivs de våldsamma händelserna på ett förvånansvärt modernt sätt.

Nordiska Sjuårskriget – Stormningen av Elfsborgs slott, i bakgrunden Varberg

Efter Axtorna belönades Rantzau med ett slott på södra Jylland. Fler kungliga förläningar skulle följa. Men Herr Fältöversten skulle inte få tillfälle att dra sig tillbaka på sina gods. För fyrtio år gammal dödas han av en kanonkula vid belägringen av Varbergs fästning som just då hålls av svenskarna. Enligt legenden träffas han i huvudet. Och kanske var det på många vis ett passande slut för en fältherre i detta obarmhärtigt förda krig som förorsakade så mycket lidande i de två grannländerna.

Men i vårt arbete med slagfältet vid Hovmejan i Angerdshestra socken har vi haft all anledning att känna tacksamhet mot denne både lärde och hårdhudade man; ett bildat råskinn i renässansens Norden. För den krigsdagbok som beskriver fälttåget 1567 – 68 så in i detalj har visat sig stämma förvånansvärt bra. Visserligen tillskrivs boken hans fältpräst och det kan säker vara så att denne sammanställt och bearbetat befälhavarens anteckningar i efterhand hemma i Danmark. Men texten bär likväl en stark prägel av autencitet, av närvaro och självsyn. Därför är det av stort intresse att läsa vad Daniel Rantzau skriver om staden Jönköping som han red in i den 1 november 1567. Då hade både stad och slott visserligen bränts av de retirerande svenska trupperna, men man kan ändå lyssna på vad den världsvane danske befälhavaren har att säga:

”Jönköping är en behaglig liten köpstad, vackert belägen vid den stora sjön Vättern som sträcker sig 14 mil i längd in i Östergötland. Landet är mycket bördigt. Västergötland gränsar därtill på 2 mils avstånd. Ett kloster som den svenske kungen låtit befästa ligger ovanför staden vid ett skönt strömmande vatten. Det var ståtligt försett med höga vallar, djupa gravar och runda kanontorn. Detta starka fäste hade svenskarna väl kunnat hålla emot oss, om de blott hade litat på sig själva. Slottet hade emellertid antänts tillsammans med staden.”

Kände ni igen er? Det skönt strömmande vattnet är idag mer stillsamt och känt under namn av Hamnkanalen. Och det är talande att Rantzau väljer en dimunitivform på plattyska för att beskriva själva staden – stettlein. En liten stad. För det är vad en man av värld såg anno 1567; en man som hade tjänat vid kejsar Karl V:s hov och som besökt många av kontinentens namnkunniga städer. Jönköping med kanske 1200 invånare (innan danskarna kom) var möjligen vackert beläget, men ingen större stad att räkna med i Daniel Rantzaus ögon.

Den äldsta bilden av Jönköpings slott – med vallar och rundtorn markerade

Vad som är verkligt spännande är beskrivningen av och omdömet om Jönköpings slott. Yrkesmannen, den erfarne befälhavaren i Fredrik II:s armé Daniel Rantzau omtalar den nästan nybyggda fästningen som ståtlig och väl befäst. En anläggning som kunnat stå emot hans angrepp om de svenska befälhavarna bara haft kurage nog att stanna kvar… Visst kan man förmoda att det inte skadar med lite förstärkande ord i en beskrivning som kungen själv kommer att läsa, men trots den reservationen består Rantzaus omdöme. Jönköpings slott var en fullgod och modernt utrustad fästning …i alla fall innan branden.

De försvarsverk Daniel Rantzau beskrev är desamma som man kan ana på den första bevarade ”bilden” av staden och slottet. Den högst schematiska teckning som ofta har tillskrivits Karl IX visar vallar och rundtorn samt en grav som skiljer av ett förborgsområde norr om slottsfyrkanten. Anmärkningsvärt nog har befästningen ritats ut med vallar på alla fyra sidorna, även ut mot Munksjön. Fast med tanke på skissens kvalitet i övrigt ska man kanske inte fästa allt för mycket avseende vid den detaljen…

Ruin av posteij – bestyckat rundtorn vid Jarmers Plads i centrala Köpenhamn

De stora samtida kanontornen vid fästningar som Vadstena och Kalmar är välkända exempel på den typ av runda, hörnplacerade torn som kommit att betraktas som typiska för just Vasaborgar. Men i Jönköping var tornen mindre. Den torngrund som kunde lokaliseras med georadar inne på Per Brahegymnasiets förutvarande skolgård 2010 mätte inte mer än 12 meter i diameter.En bra parallell kan man faktiskt se mitt inne i centrala Köpenhamn, på Jarmers plads – förutsatt att man vågar trotsa den täta trafiken. Här ligger ruinen av ett tegelmurat kanontorn, ett tillägg från 1500-talet till de medeltida stadsmurarna. Man bör notera den tunnvälvda förbindelsegång som lett in till vallgatan bakom muren. Tornet revs när Köpenhamn försågs med tidsenliga befästningar i form av vallar, gravar och bastioner på 1600-talet. Men dess nedre delar fick stå orörda inne i jordmassorna. Så tornruinen påträffades när vallsystemet slopades under senare delen av 1800-talet.

Hans Flemings perspektivskiss fraån ca 1605 – notera de runda torngrunderna inne i bastionerna!

Vi har ytterligare ett bra belägg för rundtornens existens vid Jönköpings slott, nämligen de märkliga byggnadsrester som syns på Hans Flemings fina perspektivskiss över slottet som byggarbetsplats strax efter sekelskiftet 1600. För inne i både bastion Gustavus i sydväst och Carolus ute vid Munksjöns strand syns tydliga runda strukturer – de kvarliggande torngrunderna från Gustav Vasas dagar. Planen visar bastionernas murverk utan den jordfyllning som snart skulle dölja alla synliga spår efter äldre fästningsverk. Men det finns ytterligare en detalj värd att observera; den välvda gång som syns i jordvallen bakom bastion Gustavus. Passagen har inte fyllt någon som helst funktion för fästningens nya hörnverk – men den leder rakt in mot den runda torngrunden. Det är frågan om en täckt förbindelsegång av samma typ som den vid Jarmers Plads.

Idag ligger de äldsta torngrunderna vid Jönköping slott oåtkomliga för annat än geofysiska undersökningsmetoder. Men vi vet var det sydöstra kanontornet bör ha stått – alldeles under den yta som användes till parkering och uppställningsplats för bod och container vid årets utgrävning. Så chansen finns att dess lämningar kan komma fram i ljuset när området ställs i ordning till parkmark om ett par år. Det finns skäl att återkomma!

 

Jönköpings slott i lokalradion! (del 1 och 2)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4161&artikel;=5167718&play;=4006639&playtype;=Ljudklipp

Ett samtal mellan Claes Pettersson från länsmuseet och reportern Viktor Matsson, inspelat för direktsändning i P4 Jönköpings förmiddagssändning den 26 juni.

Del 1 – ”Jönköping kan vara så gammalt som 1000 år”  (4:56)

Del 2 – ”Fyrahundra år sen stan brändes ner” (5:04)

.

Vapensmedjorna vid Munksjön – ett stormaktens Ruhr…

Den utrasade ässjan i den äldsta smedjan – hus 222, uppfört på 1630-talet

År 2004 undersöktes flera kompletta gårdar från 1600-talet i kvarteret Apeln. Under asfalten på vad som fram till dess varit känt som Domusparkeringen doldes de ytterst välbevarade resterna efter stormaktstidens vapensmedjor. Här tillverkades många av de ryttarpistoler och andra handeldvapen som kom till bruk på kontinentens många slagfält. I dessa gårdsmiljöer utvecklades en av förutsättningarna för den svenska militärstatens framgångar – en rationell och någorlunda standardiserad tillverkning av vapen som höll god kvalitet.

Hantverket hade lång tradition i bygderna kring södra Vättern. Redan Gustav Vasa intresserade sig för produktionen och lät omkring 1563 inrätta en rustkammare på det nybyggda slottet i Jönköping. Hit knöts en särskilt utsedd faktor med uppgift att kontrollera och godkänna de vapen som traktens bondesmeder levererade till Kronan. I början av 1600-talet ökade behovet av eldvapen kraftigt när armén skulle upprustas och moderniseras.

Göran Silvestersson blev 1613 ansvarig faktor för vapensmidet i Småland och södra Västergötland. Han hade tidigare haft hand om rustkammaren, men fick nu utökade befogenheter och uppdraget att så långt som möjligt rationalisera produktionen. Rent konkret innebar detta att försöka få bondesmederna att flytta in till det nya Jönköping; till den gigantiska byggarbetsplats som beslutet om flyttning till Sanden givit upphov till. Medlet var löften om skattelättnader, om starthjälp och kanske mest verkningsfullt – löftet att som registrerad vapensmed vara befriad från utskrivningar till krigsmakten.

Man vet att Silvestersson tog sig an uppdraget energiskt. År 1619 fick han tillstånd att uppföra de borr- och sliphus som krävdes i anslutning till Dunkehallaåns vattenfall. Och den 15 februari 1620 utfärdades ett kungligt plakat som stadfäste grundandet av Jönköpings faktori. Det blev ett av de fem vapenfaktorier som Gustav II Adolf lät inrätta vid denna tid. De övriga var Söderhamn, Norrtälje, Örebro och Norrköping.

Från undersökningarna i Jönköpings faktoriområden anar vi att arbetet var igång redan före den högtidliga proklamationen. Dendrokronologiska dateringar från de timmerterrasser som de första barrackliknande byggnaderna uppförts på anger fällningsåret till vintern 1617-18. Det stöd ifråga om personal och resurser som Kronan bistått med upphörde omkring 1623. Hädanefter skulle verksamheten klara sig på egen hand, om än under faktorns vakande uppsyn. De tomter längs Smedjegatan som smederna fått sig tilldelade bestod emellertid av en smal remsa sandstrand och resten sjöbotten. Här krävdes omfattande utfyllnadsarbeten. Det gällde att få utrymme för det nödvändigaste av byggnader – bostaden, smedjan, förrådet …och stenkällaren. Att man var ovan vid att bygga på instabil mark visas av de ras som kunde påvisas vid utgrävningarna 2004. I gård 34 försvann t.ex. stora delar av grunden under bostadshuset som en följd av vågornas erosion; i granngården rasade ässjan i smedjan (hus 222) ner i det bakomliggande gränsdiket.

Claes Månsson Hwesps pistolsmedja uppförd kring 1640

Men man lärde sig. Den smedja som härnäst uppfördes på platsen kom att stå resten av 1600-talet igenom. Byggherre var sannolikt pistolsmeden Claes Månsson Hwesp, den förste ägare till gård 35 som vi känner till namnet. Han var verksam mellan ca 1640 och 1665. Verkstaden där han tillverkade sina pistoler bestod av två rum. I det norra fanns den stora murade ässjan och städet, vars plats utvisades av en mycket distinkt grop i det annars stenlagda golvet. Städet hade stått på ett bekvämt avstånd från härden och dess placering visar att mäster Hwesp var högerhänt…

Det angränsande rummet hade haft brädgolv, separat ingång från gården och varit försett med för sin tid stora fönster. Kanske får man lite felaktiga associationer av att utnyttja ordet ”smedja”? För detta var snarast en finmekanisk verkstad där man arbetade vid filarbänkar och verkligen behövde allt ljus man kunde få in genom blyglasrutorna. Ett hjullås till en pistol eller ryttarkarbin var en komplicerad mekanism, så man arbetade med små toleranser. Verktygen var högt specialiserade och följdaktligen noga påpassade.

Under Claes Månsson Hwesps tid växte verksamheten raskt. Vid början av 1640-talet var åtminstone 58 mästare knutna till Jönköpings faktori. Till dem hörde också ett stort antal gesäller och lärlingar. Vapenfaktoriet hade utvecklats till en hörnsten i stadens ekonomiska liv. Samtidigt skedde en tilltagande specialisering och uppdelning på olika moment i tillverkningsprocessen. I de skriftliga källorna möter vi stockmakare, pipsmeder, klensmeder, låssmeder, muskötbeslagare och till och med några plåtslagare. De sistnämnda framställde skyddspansar i form av harnesk.

Den karolinska vapensmedjan i gård 35 – uppförd omkring år 1700 för Arvid Arvidssons räkning

Arbetets byggnader blir utsatta för ett hårt slitage, det är ofrånkomligt. Så i samband med att rustningarna inför Det Stora Nordiska Kriget påbörjades runt år 1700 var det dags att ersätta den Hwespska vapensmedjan. En likartad byggnad kom i dess ställe men nu fanns också behov för en mindre ugn. Det är möjligt att den nya smedjan hade tre rum. Ordningsföljden hade hur som helst ändrats med filarbänken nu placerad längs husets norra gavelvägg och med ässjan i det södra rummet. Men även här ser vi att mäster – nu i form av pistolsmeden Arvid Arvidsson – var högerhänt.

Vid denna tid var faktoriet i Jönköping under Joacim Ehrenpreus ledning landets främsta producent av eldhandvapen. Och det behövdes en rationell produktionsapparat för att möta krigsmaktens behov; förlusterna i män och materiel under Karl XII’s krig var enorma. Vid denna tid skedde också en successiv överflyttning av faktoriets verksamheter till det 1686 anlagda verket i Huskvarna. Här, vid fallen, fanns den goda och kontinuerliga tillgång på vattenkraft som faktoriet hade behov för. De tidigare utnyttjade åarna vid Dunkehalla, Klerebo och Odensjö svarade inte emot efterfrågan i stormaktens sista år.

När man tänker på vapenfaktoriets omlokalisering är det viktigt att minnas skillnaden, jämfört med hur Jönköpings andra kungliga faktori var uppbyggt. Vantmakeriet, textilfaktoriet disponerade ett eget avskiljt område i stadsrummet – Tyska Maden. Dess arbetskraft bestod av värvade tyska hantverkare, utvalda specialister på rationell textilproduktion. De var bosatta i tjänstebostäder som tillhandahölls av Vantmakeriets faktorer. De vapensmeder och andra hantverkare som var knutna till Jönköpings faktori bodde däremot inte i en separat enklav. De ägde sina gårdar och fanns spridda runt om i stormaktstidens stad, med en viss koncentration till Smedjegatan. Denna gata är till namnet känd redan omkring år 1630.

Produkterna – hane och täckplåt till hjullås samt ej färdiggjord hane till flintlås

Utgrävningarna i kv.Apeln gav goda, ja smått sensationella resultat. Det blev möjligt att studera hela de miljöer där stormaktstidens kanske mest specialiserade hantverkare hade varit verksamma. En utpräglad high-techmiljö för sin tid; en plats för rask utveckling och tekniköverföring. Men i ett avseende blev vi arkeologer ändå en smula besvikna. För vi mötte de kanske bäst städade industrimiljöer man kunde tänka sig. Inte så att där inte fanns fynd, för det gjorde det – och föremålen som påträffades vittnade klart om vilket typ av produktion som smederna inriktat sig på. Delar till såväl luntlås som hjullås och flintlås kunde identifieras. Men mängden, antalet föremål med koppling till vapentillverkning blev egentligen försvinnande litet trots noggranna undersökningar i och kring de forna verkstäderna. Förklaringen är enkel – man arbetade med bästa tänkbara råvaror och minimerade därför spillet så långt som bara gick. Och redskapen tog man vara på väldigt noga – för i mästers välfyllda och noga påpassade verktygslåda låg bokstavligen nyckeln till framgång!