Bronsåldern – Jönköpings första guldålder 4

Del 4. Högarna på flygfältet – högen med Trolltallen

Stora gravhögar har alltid satt fantasin i rörelse och inte sällan även lockat till skattjakt. Ibland finns också uppgifter om dessa plundringsgrävningar, där namnet på förövaren likväl vad man hittade finns nedtecknat. När Jönköpings flygfält skulle utvidgas undersöktes 1940 ytterligare två gravhögar. Den ena av dessa kallades för högen med Trolltallen, och som namnet antyder var den bevuxen med en minst sagt imponerande tall. Kring just denna hög finns relativt detaljerade uppgifter om en plundringsgrävning.

Bronsåldershögen med den imponerande tallen, kallad Trolltallen. Enligt uppgifter plundrades den någon på 1860-70-talet. Foto 1930-tal.

När hembygdsforskaren Axel Ramm, bördig från Nässjö och blivande stadsrevisor i Göteborg, gjorde sin antikvariska resa i Tveta härad sommaren 1883 för att dokumentera fornminnen fick han stifta bekantskap med jägmästare Herrman Gadamér. Han var åren 1861 till 1885 verksam vid skogvaktarskolan i Råslätt och han ”undersökte” högen med trolltallen i samband med att han anlade en lärkträdsplantering i området.

Platsen för högen med Trolltallen idag

Axel Ramm fick inte själv se Gadamérs fyndsamling, men i ett brev redogjorde Gadamér för vad han hittat: ”…menniskoben och kål” samt ”bitar af en lerurna samt i och vid bålet; 2 tyngdstenar, som gagnats vid spinning med slända”, 1 lansudd eller dolk av brons, 1 rakknif af brons” samt ”1 stycke af ett bronshandtag.” I denna uppräkning anar vi en ganska praktfull bronsåldersbegravning, för närmare 3500 år sedan. Var fyndsamlingen tagit vägen är tyvärr okänt.

Högen i profil där kärnröset i mitten tydligt framträder.

Med den kunskapen var kanske förväntningarna inte alltför höga när Egil Lönnberg 1940 tog sig an den imponerande högen. Den mätte förövrigt närmare 20 meter i diameter och hade en höjd av ungefär 2 meter. I högen fanns också spåren efter sju mer eller mindre stora plundringsgropar. I mitten av högen, som var uppbyggd av jordtorvor, fanns resterna av ett ca 5 x 6 meter stort kärnröse och i kanten av högen fragment av en kantkedja. Att plundringarna varit framgångsrika blev snart tydligt. Det enda fyndet som gjordes var klingan till ett bronssvärd, i övrigt var det fyndtomt, eller hur var det med den saken?

Stolta arbetare vid den sprängda stubben.

I april 1943, tre år efter avslutad undersökning, inlämnade en av arbetarna på flygfältet, schaktmästare Pettersson, ett svärdshandtag som han påträffat i dumpmassor intill platsen för högen med trolltallen. Det var inte vilket fynd som helst, utan ett handtag till ett praktsvärd som var försett med ett guldbleck på den rombiska svärdsknappen. Fyndet kan sannolikt antas komma från gravhögen och kanske hör handtaget ihop med klingan som hittades vid undersökningen. Hur kunde nu detta hända? Det vet vi naturligtvis inte säkert, men kanske var det effekten av att man använde 10 kilo dynamit för att knäcka den stora stubben till trolltallen. Man hade helt enkelt inte kommit åt att undersöka alla jordmassor i högen och när stubben sprängdes tog den även med sig föremål från graven. Kanske var det så det gick till. Klingan förvaras idag på Historiska museet i Stockholm och svärdshandtaget finns i Jönköpings läns museum.

Det fantastiska svärdshandtaget med guldbleck som påträffades i en dumphög nära grävplatsen efter avslutad undersökning.

Getaryggen 1567. Slagfältet – en lägesrapport inför 2014

All vår början… Bo Knarrström i regnet den 24 oktober 2010

Det kunde ha börjat bättre. Ett lika envist som kallt oktoberregn letade sig in under regnkläderna där vi lufsade runt i den täta, risiga skogen uppe vid Hovmejan. Andra försöket. Dagen innan hade bjudit på en besvikelse. Timmarna vid Föreberg gav visserligen metallfynd av en viss ålder, men den som går med detektorn över kavelbroar och hålvägar kan räkna med att hitta hästskor och söm. Däremot hade de hett emotsedda projektilerna och vapendelarna, spåren efter det danska angreppet 1567 under Nordiska Sjuårskriget, lyst med sin frånvaro därute på Dumme mosse. Så vi flyttade vårt sökfokus och inriktade oss istället på den där gudsförgätna vägstumpen till ingenstans. Till en brant backe och en vattendrypande barrskog med en och annan nyfiken älglus…

Älglus eller älgfluga (lipoptena cervi). Foto – Wikipedia

Men härute, vid Bergsliderna strax väster om det idag försvunna torpet Hovmejan, förbyttes det tröstlösa harvandet i något som bäst kan beskrivas som eufori. Första blykulan påträffades. Fast visst, vad som är goda jaktmarker idag var säkerligen det tidigare också. Sen kom första skäktan, följd av flera under de få timmarna innan mörkret föll. Armborstpilspetsar hittar man inte hur som helst i de småländska skogarna. Vi hade fått vår första bra indikation på var slaget 1567 kunde ha stått!

Under vintern smiddes planer, det skrevs en  rapport till myndigheterna om fyndet, nya tillstånd söktes, pengar för konservering ordnades. Och så i slutet av maj 2011 var vi på plats vid Bergsliderna igen. I strålande solsken, försommarvärme och med mycket fler deltagare. Resultaten lät inte vänta på sig. Projektiler, vapendelar och hästutrustning fanns spridda över hela området. Till och med ett svenskt silvermynt, präglat för Erik XIV fyra år före slaget, påträffades. Den svenska försvarslinjen var med säkerhet funnen. Nu gällde det att skaffa sig en bild av vad som verkligen utspelats längs vägen och i den branta stigningen upp till platån i öster.

En av de först påträffade skäktorna – en pilspets från bondemilisens armborst

Till vår hjälp fanns något så ovanligt som en trovärdig samtida beskrivning av händelserna – den danske befälhavaren Daniel Rantzaus egen krigsdagbok. En noggrann och detaljrik genomgång av hela fälttåget. Från avmarschen i Halland på senhösten 1567, blixtangreppet genom Småland och  vinterns härjningar i Östergötland. Därefter vidtog det mödosamma återtåget via Eksjö och återkomsten till Danmark. Här fanns  slaget vid Bergsliderna noga beskrivet för den läsare som i första hand avsågs bli den danske kungen Fredrik II själv. Rantzau redogjorde för hur hans förtrupp om 1500 man, både infanteri och kavalleri, erövrade en stark svensk befästning med ett blockhus. På plats ute i terrängen kunde uppgifter lämnade av en dansk yrkessoldat 444 år tidigare jämföras med topografin och de fynd som gjorts. En bild av slaget och platsen där det stått växte fram.

Slagfältet – spridningsbild baserad på fynden 2010-2013

Föga förvånande utnyttjade försvararna terrängen på bästa tänkbara sätt. Den svenska linjen följde backkrönet ett långt stycke på bägge sidor om landsvägen. Sikten var god ut över myrmarken bort mot Västra Jära by, det håll man visste att fienden skulle komma från. Det fanns också en framskjuten svensk postering på en brant åsrygg söder om vägen. Från den kunde man kontrollera området där vägbanken nådde fast mark. Centrum i försvaret utgjordes av ett starkt blockhus nära vägen och intill backkrönet. Det var en klokt placerad, avgjort stark försvarsposition.

Om man så betraktar fyndens spridning följer de backkrönet och finns i sluttningen; ofta i form av projektiler som skäktor från bondemilisens armborst. Det är spåren efter en kontrollerad strid, förd på avstånd. Men den stora koncentrationen framdetekterade föremål finns öster om försvarslinjen och framför allt söder om landsvägen. Här låg blockhuset och längre bort på platån fanns det svenska fältlägret. Fyndmaterialet innehåller en blandning av projektiler, hästutrustning, vapenfragment och allsköns småting. Här utkämpades slutstriden när försvararna blivit kringrända. Här påbörjades den vilda flykten undan det segerrusiga danska kavalleriet. Här ser man spåren efter nederlagets panik.

Slagets första fas

Inledningsvis hade den danska förtruppen, ledd av Christoffer von Dohna, haft problem. De smala vägbankarna över moss- och myrmarker medgav ingen framryckning på bred front. I bästa fall kunde kanske tre, fyra man gå i bredd. Och kavalleriet var mer till hinder än till nytta. Men hans 1500 man starka förband som till stor del bestod av tyska och skotska legosoldater plus hjälptrupper från nordskåne (folk med känsla för skogsmarker) var erfarna och stridsvana. Dessutom var de modernt beväpnade; man forslade till och med fram artilleri i form av tre kanoner i fall  blockhuset skulle visa sig vara en alltför svår nöt att knäcka. Det gällde nu bara att söka skydd mot beskjutningen så gott som lät sig göra i det öppna området närmast kavelbroarnas landfäste. Att minimera förlusterna i väntan på att tillräckligt många soldater skulle nå fram.

Det danska anfallet

När von Dohna väl kunde börja ge order och fördela uppgifterna gick resten snabbt. Man intog den irriterande posteringen på åsen i söder, samtidigt som kavalleriet sändes ut i en kringgående rörelse för att kunna falla in i det obefästa fältlägret. De bästa soldaterna anföll blockhuset som intogs efter en kort, men blodig strid. Här omtalade Rantzau speciellt att byggnadens försvars sköttes av  svenska soldater beväpnade med musköter. Någonstans här kollapsade också det organiserade motståndet. Nu förvandlades allt till ett fruktansvärt kaos.

Kaos och flykt

Slaget blev till ett antal vildsinta bataljer mellan mindre grupper av män, samtidigt som de som kunde började springa i panik. Komma undan… Antagligen hade den svenska stridsledningen redan tidigt lösgjort så många man kunnat av sina reguljära soldater. Tränat manskap var inget man ville slösa med, i alla fall inte när det fanns kanonmat i form av en bondemilis att tillgå. Soldaterna skulle dessutom behövas till det fortsatta återtåget. Bönderna offrades utan allt för mycket ånger och skuldkänslor hos beslutsfattarna. Dessutom kan det ha funnits vissa tvivel bland överheten på böndernas lojalitet. Ingen hade glömt Dackeupproret 25 år tidigare och dess grymma efterspel. Men en sak kunde man vara säker på – att uppbådet skulle försvara sin hembygd efter bästa förmåga; speciellt ställd inför ett så formidabelt hot som den danska invasionen på senhösten 1567. Rantzau nämner att bara 19 av hans män stupade under slaget. Det kan nog stämma; däremot saknas uppgifter i hans redogörelse för hur många av försvararna som föll. Av vissa formuleringar som han använt mest i förbigående och utifrån uppgifter från liknande bataljer, kan vi dock anta att försvararna har mist flera hundra man, lejonparten av dem bönder från trakten.

I vilket fall som helst hade den svenska stridsledningen nått sina primära mål. Man hade inga illusioner om att kunna besegra Rantzaus armé i öppen strid. Däremot var det centralt att bromsa det danska anloppet mot Jönköping. Dagarna var korta så här sent i oktober och varje vunnen timme viktig. Striden med sitt medvetna bondeoffer var ett led i strategin. Dessutom spelade landsknektarna sina motståndare i händerna genom att vägra fortsätta framryckningen innan det svenska fältlägret och de fallna blivit grundligt plundrade. Såväl von Dohna som Rantzau själv försökte ge order, men insåg det lönlösa i saken.

Så svenskarna hann förstöra broar ute på passagen över Dumme mosse. Ytterligare tid vanns. Därefter evakuerades och brändes Jönköping av sina försvarare. Tanken bakom att tillämpa den brända jordens taktik var att fienden inte skulle kunna inta slott och stad för att på så sätt skaffa en bekväm bas för ett fortsatt vinterfälttåg. Rätt tänkt, men Daniel Rantzau gjorde det oväntade. Hans trupper fortsatte raskt in i Östergötland där man ägnade sin energi åt att bränna och plundra i väntan på det stora, avgörande slag som aldrig kom. Till sist tvingade sjukdomar och brist på förstärkningar danskarna till en mödosam reträtt ner genom östra Småland. Man gick via Eksjö tillbaks till danskt territorium. Inget avgörande kom till stånd och kriget fortsatte under ytterligare två år.

1567 – en del av utställningen på Miliseum i Skillingaryd.

Efterhand läktes såren, nya konflikter kom till och ännu en invasion ledd av Christian IV drabbade norra Småland. Berättelserna kring Daniel Rantzau och de härjningar hans armé utfört förändrades. Vissa saker glömdes bort, såsom var slaget vid Getaryggen egentligen hade utkämpats. Istället tillkom sägner vilka förklarade i stort sett varje rest sten i området som ett märke över en dansk soldat; gärna då en kurir som bönderna i trakten slagit ihjäl. Men inte ens under det historiebrukande 1800-talet restes några officiella minnesmärken tillägnade de bönder och bondsöner som stupade vid Bergsliderna och Hovmejan.

I någon liten mån har nu den saken börjat ändras. Slagfältet har fått lagskydd som fast fornlämning under beteckningen Angerdshestra RAÄ 175. Folk i trakten är idag medvetna om vilken viktig roll den anonyma skogsbacken spelar i traktens historia.  Miliseum i Skillingaryd, vårt nyöppnade militärhistoriska museum, inleder sin fasta utställning med berättelsen om slaget om Bergsliderna och visar fram projektets fynd i sina montrar. På sikt planeras både böcker och en film om händelserna. Kanske ett väl blygsamt äreminne över alla de som fick sina liv förödda av ett krig som på intet vis angick dem. Men de är i vart fall inte glömda längre!

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

Ales stenar

När jag är ute och cyklar kommer alla möjliga tankar i huvudet. Det kan handla om reflektioner och funderingar kring det näraliggande och det jag är mitt upp i, eller minnesbilder av alla de slag som poppar upp. Det blir lite som det blir. Från gång till gång. Men det som alltid sker är det omedelbara, det att vara i och liksom ett med själva cykelturen, det att omedelbart bli påverkad av passerande platser, landskap,
dofter, ljud och annat alltmöjligt som är en cykeltur. Och som gör något med en.

Som cyklande sommargäst på Gotland har jag fått med mig mycket av allt det här och många mils lycka har det blivit när jag hojat runt kors och tvärs på ön. Allt det vackra och allt som finns att se och uppleva. Lätt miljöskadad som jag är tillhör fornlämningarna favoriterna bland öns ögongodis. Särskilt skeppssättningarna, dessa mångtusenåriga evighetsfartyg som binder tiden genom att bara finnas.

Min cykel vid skeppssättningen Tjelvars grav

Många är de men få som den i Gannarve lite söder om Klintehamn. Detta 30 meter långa bronsåldersskepp i sten är så snyggt att man blir vimmelkantig , och vyn över havet och karlsöarna gör inte saken sämre. Jag måste bara stanna där, varje gång, och bli uppfylld – varje gång. Om jag vore poet skulle jag kunna formulera den känslan i ord. Men nu är jag inte det så det stannar vid tyst nöjdhet.

Skeppssättningen i Gannarve

Men det jag inte kan, kan andra. Kan Seamus Heaney. När den nordirländske poeten och nobelpristagaren dog förra året visade det sig att hans svenske översättare Lars-Håkan Svensson hade en opublicerad dikt i sin ägo. Den hade tillkommit i samband med ett besök vid Ales stenar, Sveriges kanske mest kända skeppssättning i Kåseberga i Skåne. Såhär beskriver Lars-Håkan Svensson hur detta kommer sig: ”När Seamus Heaney besökte Internationella poesidagarna i Malmö i maj 1989, skrev han nedanstående dikt som han kopierade i ett nummer av poesitidskriften Agenda och gav mig. Långt senare frågade jag varför den inte hade publicerats på engelska och fick då till min häpnad veta att han inte hade sparat ett eget exemplar. Jag fick hans tillåtelse att publicera en översättning och skickade en avskrift av originalet men dikten har ännu inte tryckts på engelska”.

Ales stenar

Skepp har förlist i jorden, så när du står
på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.
Du finner din plats igen och är nu
sista befäl på ensamhetens farkost,
lyssnar efter en köl under jord
likt en sovande plogbill. Du lämnar inte
din post bland dessa solstings drabbade stenblock,
solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,
bålverk för jordens skrov och dess tystnad.
När du sträcker på dig som kullens höjda öra
och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,
måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot din hälsning.

Ales stenar i Kåseberga

 

 

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder 3

Del 3. Högarna på flygfältet 1 – vid bilprovningen

Inför anläggandet av Jönköpings flygfält undersöktes fem bronsåldershögar. I en första omgång 1932 undersöktes tre vid nuvarande bilprovningen norr om Bangårdsgatan i Ljungarums industriområde. Det var en aning ironiskt att högarna bara några år efter att flertalet restaurerats och skyltats skulle komma att skatta åt förgängelsen, även om de först genomgick en arkeologisk undersökning.

Den fyndrikaste av gravhögarna norr om nuvarande Bangårdsgatan öster om bilprovningen. Foto taget i slutet av 1920-talet med högen ännu omgiven av gles barrskog. Notera fornlämningsskylten i kanten av högen.

Norra Smålands Fornminnesförenings initiativtagare Algot Friberg hade sedan lång tid tillbaka intresserat sig för bronsålderns gravhögar. På 1920-talet ansåg han att tillståndet för fornlämningarna var illa, många högar var utsatta för sandtäkt och flertalet hade dessutom stora gropar efter äldre plundringsförsök. Han lyckades utverka medel för att återställa gravarna – om en av högarna skriver Friberg ”Vägen över graven och gropen igenfyllas och avrundas” och om en annan ”Östra sidan repareras, gropen i midten utfylles och avrundas”. Efter åtgärderna sattes fornlämningsskyltar upp vid varje hög.

Här låg de fem bronsåldershögarna innan de togs bort mellan 1932 och 1940

1927 hade den då 77-årige Friberg skrivit en uppsats kallad ”Bronsåldersfolket vid Jönköping” där han kartlade och beskrev vad som var känt om bronsåldern i Jönköpingstrakten. Nio stora gravhögar fanns då fortfarande i behåll, idag återstår tre. Förutom Torpafyndet fanns också några lösfynd från bronsåldern. Tillsammans gav de en bild av en rik bygd under bronsåldern.

Med den kunskapen i bagaget var naturligtvis spänningen stor inför undersökningarna 1932. De leddes av kapten Bror Kugelberg, pensionerad militär, som intresserats för fornminnen tidigt och också deltagit i flera arkeologiska undersökningar tillsammans med Friberg.

 

Allmänheten får bevista gravöppningen under ledning av kapten Bror Kugelberg.

Det som redan konstaterats – att högarna utsatts för stora ingrepp i form av rovgrävningar och täkter – visade sig vara allt för sant. Endast enstaka fynd gjordes i de två första högarna, bland annat en slipsten i sandsten, brända ben, fragment av en bronspincett. Men den sist undersökta högen visade sig dock innehålla mer. Vilket var turligt för Kugelberg som bjudit in Gudmundsgillets medlemmar och allmänheten till en publik gravöppning. I mitten av högen fanns ett ovalt format stenröse omgivet av en cirkel med större stenar. Under stenröset låg ett rektangulärt mörkt sandlager med rester av ett obränt skelett. Bland benresterna hittades bland annat en bronsknapp, en pincett och vackert formad rakkniv i brons med ett handtag i form av ett hästhuvud. Åskådarna var naturligtvis fascinerade och nöjda efter en sådan final.

En liten flicka betraktar fotografen och kantkedjan av lutande sandstenshällar i en av gravhögarna.

Kanske mest spännande med denna undersökning är nog förekomsten av en kantkedja av resta utåtlutande sandstenshällar i en av högarna. Endast en liten del av stencirkeln återstod, resten hade grävts bort långt tidigare. Men det är slående hur lika denna är den berömda kantkedjan i Sagaholmshögen som undersöktes 1971. En kantkedja som sensationellt nog visade sig innehålla hällristningar. Huruvida även Kugelbergs sandstenar var försedda med ristningar vet vi inte. Inga sådana observationer gjordes emellertid, undantaget ett par stenar med skålgropar, men man kan inte låta bli att undra …

Platsen idag. Högarna låg till vänster i bild, norr om Bangårdsgatan.

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

 

3: Windebyflickan

I mina tidigare blogginlägg har jag skrivit om Grauballemannen och Tollundmannen; två av många arma män som slutat sina järnåldersdagar i de danska mossarna. Men det var inte bara män som drabbades av våldsam död och mossdumpning. Även kvinnor har drabbats av liknande öden och i vissa fall, också barn och ungdomar. Så när jag än en gång bläddrar igenom P.V Globs fascinerande bok Mosefolket är det foton av en ung flicka som fångar min blick. Profilbilder på Windeby”pigens” huvud: den ena ansiktshalvan med nedhasad ögonbindel och rakat huvud, den andra med blottad hjärnhalva. Bilderna är overkliga, hemska och fascinerande på samma gång.

Denna 14 år gamla flicka från 100-talet e. Kr hittades 1952 i en torvgrav på marker tillhörande godset Windeby i Slesvig i nordligaste Tyskland. Hon var naken, låg på rygg, huvudet åt sidan, ögonbindel för ögonen, krage av oxhud runt halsen, en stor sten mellan arm och höft och björkgrenar över kroppen. Rakat huvudet på ena sidan och 4–5 cm långt hår på den andra där hjärnan också blottats. Inga spår efter yttre våld kunde konstateras och troligt är att hon fördes till den väntande graven för att dränkas i mossens vatten. Stenen och björkgrenarna på hennes kropp för att hon inte skulle flyta upp igen. Men varför, och vad har Windebyflickan varit med om som fått sådana konsekvenser?

Några tolkningar tar fasta på vad den romerske historieskrivaren Tacitus skrivit. Han var verksam under det första århundradet e. Kr och är känd för att han skrev om germanernas seder och bruk, bland annat om brott och straff. Enligt Tacitus straffades kvinnors äktenskapsbrott med att håret skars av inför ögonen på släkten och sedan förvisning från byn, medan de som vanärat sin kropp sänktes i en mosse och täcktes av flätade grenar. Vår flicka har både förlorat sitt hår och sänkts i en mosse med nedlagda björkgrenar. Betyder det att hon varit gift? Otrogen? Utstött? Vanärad? Eller något annat? Vi kan inte veta – endast tänka, tala och skriva därom. Här Seamus Heaney i diktsamlingen North (1975).

Straff

Jag kan känna rycket
i snaran kring hennes
nacke, vinden mot hennes
nakna flank.

Den blåser hennes bröstvårtor
till hårda bärnstenskulor,
den skakar hennes revbens
sköra rigg.

Jag kan se hennes dränkta
kropp i träskvattnet:
den tyngande stenen
mot flytande läkten och grenar.

Under vilka hon först blev
ett avbarkat ungskott
som är uppgrävt –
ben av ek, hjärndrittel:

hennes rakade skalle
som en avbränd stubbåker,
hennes ögonbindel ett omslag,
hennes snara en ring

som ett vårdtecken
av kärleksminnen.
Lilla horflicka,
innan de straffade dig

var du linhårig,
undernärd och ditt
kimröksansikte var vackert.
Min stackars syndabock,

jag älskar dig nästan
men skulle utan tvekan
kasta den första av tystnadens stenar.
Jag är den konstfärdige beundraren

av din hjärnas brunskaliga
och blottade bikaka,
dina musklers nätverk
och alla dina bokförda ben:

jag, som skulle stått där
lamslagen när dina systrar
med tjärade huvuden
falskt grät vid pålverket,

som skulle ha blundat
i human förtrytelse
men ändå ha exakt förstått
stammens befryndade hämnd.

 

Foto från wikimedia commons

 

 

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder

Del 2. Lustigkulle  – en grav med skiftande öden

Norra Smålands Fornminnesförenings grundare Algot Friberg blev genom upptäckten av Torpafyndet på allvar intresserad av bronsåldern och skulle de kommande decennierna företa flera arkeologiska undersökningar av bronsåldershögar i Jönköpings län. I september 1892 företog han en delundersökning av Lustigkulle, eller Gröna kulle, i Liljeholmen, knappt 200 meter norr om Östra kyrkogården och 300 meter söder om Vätterstranden. I högen påträffades inga daterande fynd, utan enbart ett lager med brända ben:
”I september månad detta år öppnade jag den ståtliga kulle, ..strax öster om Jönköping…Kullens diameter är ungefär 21 meter och nuvarande höjden 2,5 meter. Under den fina sanden i kullens inre lågo på dess botten och äfven högre upp många större och mindre stenar, somliga af betydlig storlek, och i bottnens mitt var marken på en sträcka af 3 meters diameter sotad efter eld. Några få kol och en del bitar af brända ben funnos här, äfvensom 4 små stycken af hårdt brändt tyd (?) och några bitar af kolsyrad kalk. För öfvrigt anträffades intet, oaktat gräfningen sträcktes långt utom bålets område. Kullen återställdes i sitt forna skick.”

Lustig kulle – den största av bronsåldershögarna i Jönköping, ligger ca 300 meter söder om Vätterstranden

Högen är belägen på en svag avsats längst ner i en nordvästsluttning. Strax nedanför fanns tidigare sankmarker i anslutning till Rocksjön och med förbindelse med Vättern, av vilka bara en liten, kanaliserad del återstår idag. Högen är idag ca 30 meter i diameter och närmare 4 meter hög. Den har plan toppyta, ca 10 meter i diameter.
Högen har genom århundradena genomgått en rad skiftande öden. Det finns uppgifter om att högen tjänstgjorde som stadens avrättningsplats på 1600-talet. På 1840-talet skall ett lusthus ha uppförts på högen, varvid den fick namnet ”Lusthuskullen”, vilket så småningom blev Lustig kulle. En uppgift om att stadens ungdom ”förr i världen dansade och lekte” på kullens topp kan sannolikt kopplas ihop med lusthuset. I samband med uppförandet av lusthuset, terrasserades högen och erhöll på så sätt en trappstegsform. En annan orsak till detta utseende skulle vara ”kreatur, som betande vandrat runt kullen upp mot dess topp”. Enligt häradsfornvårdare kapten Bror Kugelberg, tillkom trappstegsutseendet i samband med att högen tjänstgjorde som avrättningsplats, för att publiken på nära håll skulle kunna få full valuta av skådespelet. En annan sagesman berättar att i slutet av 1800-talet hade specerihandelsfirman Almén & Busck en vinkällare under den paviljong, som fanns på gravhögens topp. Stenar från denna vinkällares grund påstås fortfarande finnas kvar inne i gravhögen.

Lustig kulle fotograferad i början av förra seklet. Från 1890-talet till in på 1950-talet passerades högen av smalspårsjärnvägen mellan Gripenberg och Jönköping.

Vid anläggandet av Jönköping – Gripenbergs järnväg i början av 1890-talet skadades ett mindre parti av högens norra del. Runt 1930 restaurerades högen, genom utfyllningar vid sidorna och ”utplaning av hålet i midten”. Högen har även fortsättningsvis utsatts för skador. Ytterligare ett återställningsarbete genomfördes 1952, då man påtalat att ”Kullen är barnens förnämsta lekplats. Där åkes spark, kälke och skidor och de som ej ha tillgång till dylika hjälpmedel åka på baken, magen eller rulla ner” vilket fick till följd att jord drogs ner från högen. Dessutom hade stora hål och gångar grävts så att sten från kärnröset börjat framskymta. För att citera Bror Kugelberg: ”Gravplats – avrättningsplats – dansbana! En underlig utveckling” med tillägget – kälkbacke.

Lustig kulle fotograferad i mitten av 1930-talet med avplanad topp, där det förr lär ha stått ett lusthus

Boplatser vid Fornbolmen. Del 3

I modern tid har fem mesolitiska boplatser undersökts i Jönköpings län som ansluter till Fornbolmens forna stränder. På 1990-talet undersöktes Anderstorpsboplatsen och Forsheda och i början på 2000-talet undersöktes boplatser i Nennesmo och Vä. Alla dessa har gett ett rikt flintmaterial som utifrån typologi kan dateras till dryga 8000 BP. Det har dock inte påträffats några tydliga boplatsstrukturer i form av hyddrester eller anläggningar som systematiskt kan tolkas, utan bara enstaka härdar och gropar. Boplatserna har legat i direkt anslutning till strandlinjen vilket också rimmar väl med vad vi sen tidigare vet om placeringen när det gäller mesolitiska boplatser

2012 undersökte Jönköpings läns museum ett vikingatida gravfält på fastigheten Nygård i Smålandsstenar. I samband med avbaningen påträffades en stenåldersboplats som kan kopplas till samma tidsepok de tidigare undersökta boplatserna. Här hade vi dock turen att boplatsen innehöll strukturer i form av en hydda samt anläggningar i anslutning till denna. Boplatsen i Smålandsstenar låg dock inte strandnära som de andra boplatserna utan dryga 800 meter till närmaste större vattendrag vilket är Nissan. Vid boplatsen har det runnit en bäck, kanske har det tidigare funnits en mindre dammliknande sjö som vid tiden för undersökningen bestod av en utdikad våtmark. Läget kan tyckas märkligt med tanke på avståndet till Nissan men om man tittar på de geografiska faktorerna inser man att läget är bättre än vad det kan verka vid första anblicken. Ca 1 kilometer öster om boplatsen når man en vik i Fornbolmen vilket placerar boplatsen strategiskt nästan mitt emellan dessa två vatten, Fornbolmen och Nissan. Om man granskar kartan upptäcker man också att för att ta sig vattenvägen via Nissan in i Fornbolmen får man färdas en omväg på nästan två mil för att ta sig in i sjösystemet. Med det här läget kunde man nå båda genom att färdas endast någon kilometer (se karta)

Karta över Nissaissjön, fornsjön som förband Fornbolmen med Nissan. Notera Nygårdsbolatsens strategiska läge i förhållande till vattendragen.

Hyddbottnen bestod av en oval mörkfärgning, ca 4 x3 meter och dryga decimetern djup med en härd placerad i hyddans främre västra del. Fynden av flinta punktinmättes och visade sig genom sin spridning väl bekräfta hyddans vägglinjer. Man kunde också med stor sannolikhet bekräfta ingångens läge utifrån flintans spridning. Inne i hyddan påträffades mest flinta kring härden och utgången som låg i hyddans södra del. Flintan avtog markant i den bakre delen. Utanför spred sig flintan i ett ca 6 x 4 meter stort område där det också påträffades en härd. Sammanlagt påträffades ca 600 flintor och en påfallande stor del av dessa var mikrospån, 75 stycken.  På en mindre yta i anslutning till ingången hittades också nästan alla mikrospånkärnor, vilka var 12 till antalet.

Hyddan låg på en liten avsats i ett svagt sadelläge mot söder.

 

Hyddan efter några centimeters rensning

 

Härden som låg strax innanför hyddans ingång innehöll ett fåtal skörbrända stenar och bränd flinta

Vid tidigare undersökningar har vi vid något tillfälle fosfatkarterat delar av boplatsen, vilket inte har gett några tydliga resultat. Men i det här fallet fick vi en bättre utdelning. Fosfatprover togs i hyddan och på aktivitetsområdet utanför för att eventuellt kunna utläsa spår av dumpat organiskt avfall i och i anslutning till hyddan. Resultaten från proverna visade sig ge ett resultat som var över förväntan. Jag är medveten om det finns källkritiska faktorer att ta hänsyn till men dessa får vänta till rapporten. Nåväl, resultaten visade att inne i hyddan var värdena högst längs väggarna och minskade successivt mot centrum. Kanske har man städat centralt i hyddan genom att slänga avfallet ut mot väggarna. Strax intill härden uppmättes också en tydlig förhöjning. Området mellan hyddan och härden utanför visade också på en tydlig förhöjning men de högsta värdena finns knappt två meter bakom härden, från hyddan sett. Med lite fantasi kan man tänka sig att detta markerar platsen där man dumpar fiskrens och annat avfall vid matlagning.

Hyddans form bekräftas ganska väl genom fosfatvärdena. Notera också de förhöjda värdena utanför ingången och bakom härden. Platsen för ingången har vi tolkat genom att spridningen av flinta löper kontinuerligt genom väggen i hyddans sydöstra del. Läget för ingången är också logiskt i förhållande till härdens placering i hyddan.

Ett urval av de tolv mikrospånkärnor som påträffades i, och vid hyddan

Ett urval av mikrospån

Flintan som redskapsmässigt bestod av mikrospån och mikrospånkärnor kan relateras till en tillverkningsteknologi som började sprida sig till Skandinavien för cirka 9300 år sedan. Den tekniskt grundade dateringen stöds av ¹⁴C- dateringen av härden i hyddan (8100 BP). I sydskandinavisk forskningstradition brukar perioden beskrivas som sen maglemosekultur. Det arkeologiska materialet tyder på att det vid denna tid existerade ett öppet nätverkssamhälle där människor, råmaterial och idéer röde sig över stora ytor. Fynden från Smålandstenar är ett bevis på att området runt Bolmen redan från början varit en del av detta stora sociala nätverk

Det finns ytterligare intressanta aspekter att diskutera kring den här hyddan och boplatsen. Vad hade den för funktion? Var det en jaktstation, vilket kanske flintmaterialet antyder? Användes den enbart under viss tid på året? Hyddan låg inte vid något större vattendrag som andra mesolitiska lämningar nästan uteslutande gör i området. Istället var den strategiskt placerad i förhållande till flera större vattendrag. Är detta läge kanske vanligare än vi tror? Dessa och flera spännande frågeställningar kring Fornbolmen och mesolitikum i Finnveden kommer att avhandlas i rapporten som kommer att färdigställas någon gång under 2014.

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

2: Tollundmannen

Jag brukar vanligtvis inte läsa poesi – tyvärr får jag väl säga – för jag förstår att jag missar många livsreflektioner och många vackra ord och meningar. Så kanske borde jag komplettera mitt ständigt återupprepade nyårslöfte ”att dricka champagne en gång i månaden” men ytterligare ett: att läsa mer poesi!

I alla fall så har det ju hänt och en poet som jag fastnat för är den nordirländske poeten Seamus Heaney, som tyvärr gick bort förra året. Anledningen till att jag, och säkert många med mig, fick upp ögonen för honom var att han fick nobelpriset i litteratur 1995. Motiveringen till priset löd: ”För ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”. Artiklar skrevs om honom efter utmärkelsen, och det jag läste gjorde mig nyfiken. Sålunda köpte jag diktsamlingen På väg som innehåller ett urval dikter skrivna mellan 1966 och 1991. Fina dikter om här och nu, dikter sprungna ur ett älskat Irland som jag också kan relatera till eftersom jag varit där, och dikter om det forna och förflutna. Kanske är det för att jag är arkeolog som jag tog till mig dessa dikter då de handlar om sådant som berör mig, fast uttryckt på andra sätt och med andra ord. Mitt första poesiarkeologi-inlägg var ett exempel på det. I dikten Grauballemannen från 1975 förmår Seamus Heaneys ord ge liv och perspektiv på ett av arkeologins många människoöden, nämligen Grauballemannen som är en av flera människor som under dramatiska former offrats, dödats och dumpats i danska mossar under järnåldern.

En annan människa som gått ett likande öde till mötes var Tollundmannen från 400-talet f. Kr.  År 1950 hittades han på 2,5 meters djup i en mosse, liggande på höger sida i naturlig sovställning, naken sånär som på ett bälte runt midjan, skinnhätta på huvudet och ett rep runt halsen. Mannen var i 30-årsåldern då han dog. Vetenskapliga undersökningar av honom visar att han ätit en sista måltid bestående av välling eller gröt innan han dödades genom hängning. Kanske offrades han till en gudom? I alla fall togs han omhand av människor som månade om honom, ordnade hans anletsdrag och lade honom tillrätta i en torvgrav.

Idag ligger han i en monter på Silkeborg museum på Jylland där hans tillsynes fridfulla, skäggstubbsgarvade ansikte setts av mångtusenden, och gjort honom till en av världens mest kända ”danskar”. Om honom har Seamus Heaney skrivit i diktsamlingen Wintering out (1972)

 Tollundmannen  

En dag kommer jag att resa till Aarhus
för att se hans torvbruna huvud,
hans ögons milda ärtskidor,
hans toppiga skinnmössa.

I trakten där på slättlandet
där man grävde upp honom
med hans sista välling på vinterskott
hopbakad i hans magsäck,

naken sånär som på mössa,
rännsnara och gördel,
blir jag länge stående.
Som brudgum åt gudinnan

spände hon åt sitt halsband för honom
och öppnade sin märgelgrav:
med den starka bruna lagen
som gav honom ett helgons garvade kropp,

ett tråg av torvskärarnas
våffelbakade handarbete.
Nu vilar hans betsade
ansikte i Aarhus.

Jag kunde riskera helgerån,
utlysa gungflymossen
som vår vigda jord och be
honom att befrukta

de styckade, genskjutna
satarnas kött:
lik i hosor
utlagda på tunet

med spår av hud och tänder
som rester på rälsen
efter de fyra dräpta bröderna
som man följt längs banvallen.

Någonting av hans sorgsna frihet
när han drogs på mästermans kärra,
kommer till mig där jag kör
och upprepar namn som

Tollund, Grauballe, Nebelgaard,
och ser på de pekande händerna
hos lantliga byamän
vars språk jag inte förstår.

Därborta i Jylland
i de gamla dråparsocknarna
kommer jag att känna mig vilsen,
orolig och helt och hållet hemma.

Foto från wikimedia commons

 

 

 

Bronsåldern – Jönköpings första guldålder

Del 1. Torpafyndet – en bronsgjutares gömma

”Fyndet är af vigt ej blott för sin storlek, utan äfven derför att det … visar, att minnen från den äldre bronsåldern ej äro så sällsynta i Sverige norr om Skåne, som mången varit böjd att tro”. Så skrev Oscar Montelius 1881 efter att det så kallade Torpafyndet upptäckts i Jönköping. Det kan sägas vara utgångspunkten för kännedomen om bronsåldern i Jönköpingstrakten. Fyndet utgörs av drygt 20 föremål i brons. Det är smycken och redskap, bland annat två halskragar, fyra bälteplattor, sju koniska bältesmycken och två sädesskäror eller sågar. Torpafyndet är ett av de rikaste depåfynden från bronsåldern i Sverige samtidigt som vi kan konstatera att de flesta föremålen är kraftigt slitna.

Torpafyndet, som påträffades ”I ett stenröse på ca 2,5 fotds djup. På en tämligen högt belägen del av en äng på östra branten av Junebäcken”, består av ett 20-tal bronsföremål. Föremålen kan dateras till ca 1500-1300 f.Kr.

Sannolikt hade bronsen passerat genom flera mellanhänder i intrikata handelssystem innan man i Jönköpingstrakten kunde använda bronsföremålen.  Halskragar och bältebeslag har prytt Jönköpingsbor i viktigare sociala sammanhang för att visa på makt och välstånd och skärverktygen har kanske använts för att skörda höstsäden. Och det hände här för mer än 3000 år sedan. När bronsföremålen hade tjänat ut smälte man ner dem för att så småningom gjuta nya föremål. Torpafyndet är förmodligen ett sådant skrotfynd, där slitna föremål gömts undan i väntan på återvinning.

Utifrån äldre uppgifter vet vi att fyndplatsen låg nära Torpa herrgård, strax nordost om nuvarande korsningen Karlavägen – S:t Larsgatan. Idag karakteriseras området av villabebyggelse.

Detta fynd tillsammans med förekomsten ett tiotal stora gravhögar i södra Vättersänkan gör att man lite tillspetsat kan tala om den äldre bronsåldern som en ”guldålder”, en period som sticker ut lite över mängden i Jönköpings förhistoria. Nästa gång fortsätter vi med Lustigkulle – en hög med en minst sagt växlande historia.

Poesiarkeologi: 4 x Seamus Heaney

1: Grauballemannen

Poesiarkeologi? Vadå? Vad menas? Ja, vad menas? Jo, att det forna vi förhåller oss till och tolkar har flera relationsnivåer. En nivå kan handla om forskning, och de metoder, teorier och källmaterial vi väljer att testa mot uppställda problemformuleringar. Andra relationer handlar om kulturlandskapets lämningar och hur de kan avläsas visavi den omgivande miljö, eller förhållandet mellan alla de slags data en arkeologisk utgrävning genererar. Alla dessa relationer förutsätter tolkningar, förutsätter förnuft. Hur är det då med känsla? Kan känsla vara en relationsnivå inom arkeologin? Jag tycker det eftersom arkeologi handlar om relationer till människor i tid och i rum, deras livsvillkor givet rådande förhållanden och våra försök att få en förståelse av det. För visst får man ibland en särskild känsla för en plats, ett fornminne eller ett föremål; en relation som känns men som inte alltid låter sig formuleras. Formuleringar får sökas på annat håll, t.ex inom poesin, en konstart som mycket väl kan slå följe med arkeologin. En poesiarkeologi om man så vill.

Så låt oss testa arkeologins poetiska dimensioner. Först ut är ett av de arkeologiska fynd som fascinerade mig mest som ung student i Uppsala på 1980-talet. Det handlar om de järnålderstida danska mosslik som jag läste om i P. V. Globs bok Mosefolket. Människor som tagits av daga under dramatiska/våldsamma/rituella omständigheter och sedan dumpats i sjöar, som blivit mossar, som hittats vid torvtäkt och som nu kan ses på museum. Ett av dessa mosslik är den 30-årige Grauballemannen, offerdödad med kniv, halsen avskuren från öra till öra och dumpad naken i en torvgrav i Nebelgårds Mose på Jylland för mer än två tusen år sedan. Vetenskapliga analyser av mannen har gjorts alltsedan upptäckten 1952, och mycket har skrivits om honom i lärda verk. I dag ligger han i en glasmonter på Moesgårds museum där hans mossgarvade kropp och välbevarade hår, anletsdrag och fingeravtryck kan beskådas. Sällan ett närmare möte med forntidens människor – långt borta och ändå så nära.

En som gripits av detta människoöde var 1995 års nobelpristagare i litteratur, den nordirländske poeten Seamus Heaney. Ett poesiarkeologimöte som blev dikten Grauballemannen i diktsamlingen North (1975).   

 Grauballemannen

Som gjuten i tjära
ligger han
på en kudde av torvsvär
och tycks gråta

i den svarta flod
som är han själv.
Hans handleder är virke
av svartek, hans häl

ett basaltägg.
Hans fotvalv har krympt,
kallt som en svanfot
eller en våt sumprot.

Hans höfter är kammen
och pungen hos en mussla,
hans ryggrad en ål
under ett glitter av dy.

Huvudet lyft,
med hakans hjälmvisir
höjt över ventilen
där hans strupe skars av

och blev seg och garvad.
Det läkta såret
öppnas mot ett inre
mörkt fläderbärsrum.

Vem säger här ”lik”
till hans kvicka form?
Vem säger nu ”kropp”
till hans dunkla vila?

Och hans rostiga hår:
en matta så oförmodad
som på ett foster.
Först såg jag hans vridna ansikte

på ett fotografi,
med huvudet och ena skuldran
befriade ur torven,
klämd som en tångförlöst,

men nu ligger han
fullkomnad i mitt minne
ända ut i de röda,
hornhårda naglarna,

vägd på en våg
mellan skönhet och styggelse,
med den Döende Gallern
alltför strikt innesluten

av sköldens gryta,
med den verkliga tyngden
hos varje offer i huva,
nackad och avstjälpt.

 

Foto från wikimedia commons